Datasaabaffären var en av de mest laddade svenska teknikskandalerna under kalla kriget. Vad som började som en framgångsrik export av ett civilt flygtrafikledningssystem utvecklades till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där frågor om exportkontroll, neutralitet och teknikens militära betydelse hamnade i centrum. Affären visade hur svensk högteknologi kunde få oväntade konsekvenser i en värld präglad av stormaktsrivalitet.
Datasaabaffären är en av de mest uppmärksammade tekniska och utrikespolitiska affärerna i modern svensk historia. Den utspelade sig under det kalla kriget och handlade om hur ett svenskt flygtrafikledningssystem, avsett för civil användning, kom att bli föremål för en diplomatisk konflikt mellan Sverige och USA efter att delar av tekniken hamnat i Sovjetunionen utan korrekt exporttillstånd.
Affären illustrerar hur avancerad teknik, även när den utvecklas för civila ändamål, kan få säkerhetspolitisk betydelse i en tid präglad av misstro mellan stormakter.
Bakgrunden – ett svenskt tekniskt genombrott
Under 1970-talet var Sverige internationellt framstående inom datateknik och realtidssystem. Företaget Stansaab, senare Datasaab, utvecklade avancerade system för flygtrafikledning. År 1975 vann bolaget en mycket stor order från Sovjetunionen på ett komplett lufttrafikledningssystem med namnet TERCAS, avsett för bland annat Moskva och Kiev.
Systemet var svenskkonstruerat och byggde kring datorn Censor 932 V. Det kunde ta emot radarsignaler, omvandla dem till digital information och presentera flygläget i realtid för flygledare. För sin tid var detta högteknologi, och affären sågs som ett prestigeprojekt för svensk industri.
Tekniken som blev politiskt känslig
Trots att systemet var utvecklat i Sverige innehöll vissa delar amerikanska elektroniska komponenter. Under kalla kriget krävde USA särskilda export- och reexportlicenser för sådan teknik, särskilt om den kunde hamna i Sovjetunionen.
Problemet gällde främst så kallade primärradarextraktorer. Till skillnad från sekundärradar, som bygger på transpondrar i flygplanen, kan primärradar upptäcka alla flygplan oavsett utrustning. Det gjorde tekniken användbar även för militär övervakning, även om systemet officiellt var civilt.
USA beviljade endast exportlicens för ett nedbantat system, där vissa nödvändiga kretskort saknades.
Hur exportreglerna kringgicks
För att ändå kunna leverera ett fungerande system tog Stansaab till informella lösningar. Svenska tekniker tog med sig de förbjudna kretskorten till Sovjetunionen i samband med tester och installation. Kort därefter blev de kvar där, utan att någon formell exportlicens hade beviljats.
I vissa fall märktes amerikanska komponenter om för att se ut som om de vore tillverkade i Sverige. Företagsledningen sökte aldrig den sista nödvändiga licensen, något som senare erkändes öppet.
Avslöjandet och den diplomatiska krisen
År 1980 avslöjades affären av journalister. Kort därefter rapporterade svensk television om den otillåtna teknikutförseln. USA reagerade kraftigt och krävde förklaringar från den svenska regeringen, som tidigare hade lovat att övervaka reexporten.
År 1981 tvingades regeringen medge att exportkontrollen hade misslyckats och framförde en formell ursäkt till USA. Händelsen ledde till en utdragen diplomatisk konflikt som kom att kallas Datasaabaffären.
Internationella konsekvenser
USA hävdade att den exporterade tekniken hade militär betydelse och påverkade amerikansk försvarsplanering. Som påtryckningsmedel stoppades försäljningen av vissa vapensystem till Sverige, bland annat den modernaste versionen av Sidewinder-roboten och viktiga komponenter till JAS-projektet.
Datasaabs nya ägare Ericsson dömdes senare i USA till betydande böter för brott mot amerikansk exportlagstiftning. Först flera år senare normaliserades relationerna fullt ut.
Olika tolkningar av affärens betydelse
Det har rått delade meningar om hur allvarlig affären egentligen var. Kritiker menar att Sverige bidrog till att stärka Sovjetunionens luftövervakning, möjligen även i militära sammanhang som invasionen av Afghanistan 1979.
Datasaabs ledning har däremot konsekvent hävdat att tekniken var civil, allmänt känd och inte militärt avgörande. Enligt detta synsätt handlade affären mer om politik, prestige och stormaktsrivalitet än om faktisk teknisk överlägsenhet.
Ett långvarigt efterspel
Trots skandalen togs TERCAS i drift och användes i Sovjetunionen och senare Ryssland i över tre decennier. Först 2017 ersattes systemet med ett inhemskt ryskt alternativ.
Varför Datasaabaffären fortfarande är relevant
Datasaabaffären är ett tydligt exempel på hur teknik, handel och geopolitik kan bli oskiljaktiga. Den visar hur civila system kan få militär betydelse, hur exportkontroll kan bli ett diplomatiskt verktyg och hur även neutrala länder kan hamna i stormakters intressekonflikter.
I en tid då frågor om halvledare, AI och teknologiskt beroende åter står högt på den politiska dagordningen är Datasaabaffären mer än historia – den är en påminnelse om teknikens politiska kraft.
När Vänsterpartiets kamrater spred terror och skräck på Västtyska ambassaden i Stockholm 1975
Den 24 april 1975 skakades Sverige av ett terrorattentat som brutalt punkterade bilden av landet som skyddat från internationell extremism. När den kommunistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen tog den västtyska ambassaden i Stockholm med våld och mördade två diplomater inför övriga gisslan, blev det tydligt hur långt revolutionär ideologi kan gå när människoliv reduceras till politiska verktyg. Händelsen blev ett av de mest dramatiska uttrycken för 1970-talets vänsterterrorism i Europa och fick långtgående konsekvenser för svensk säkerhetspolitik och synen på politiskt våld.
När marxistiska terrorister slog till mot ett öppet samhälle
Den 24 april 1975 blev Stockholm vittne till ett av de grövsta politiskt motiverade våldsdåden i modern svensk historia. Den västtyska ambassaden förvandlades till en krigszon när den marxist-leninistiska terrororganisationen Röda armé-fraktionen (RAF) genomförde ett brutalt gisslandrama. Attacken visade med all tydlighet hur kommunistisk revolutionär ideologi, när den omsätts i praktik, leder till urskillningslöst våld, mord och fullständig likgiltighet inför mänskligt liv.
Ideologin bakom våldet
Marxtiska RAF var en del av den våldsamma vänstern som växte fram i Västeuropa under 1970-talet. Inspirerade av marxism, maoism och väpnade revolutioner betraktade gruppen demokratiska rättsstater som fiender som måste krossas. I praktiken innebar detta bombdåd, kidnappningar och mord, ofta riktade mot personer som saknade varje möjlighet att försvara sig. Ambassadattacken i Stockholm utfördes av en cell som kallade sig Kommando Holger Meins, ett namn som speglar den martyrkult och förhärligande av självdestruktiv marxism som präglar många kommunistiska terrorrörelser.
Gisslandramat
Sex beväpnade terrorister tog sig in på ambassaden och tog diplomater och anställda som gisslan. Kravet var att fängslade kommunistiska terrorister i Västtyskland skulle friges. Oskyldiga människor reducerades till förhandlingsobjekt i ett ideologiskt maktspel. När svenska myndigheter vägrade ge efter svarade terroristerna med kallblodigt mord. Militärattachén Andreas von Mirbach sköts till döds inför övriga gisslan. Kort därefter mördades ännu en diplomat. RAF demonstrerade därmed exakt vad deras så kallade revolutionära kamp innebar i praktiken.
Den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt vägrade att förhandla. Beslutet markerade en tydlig gräns mot den sorts ideologiskt motiverat våld som kommunistiska grupper försökte normalisera under 1970-talet.
Explosionen
Sent på kvällen avslutades dramat genom en kraftig explosion som skakade området. De marxtiska terroristerna hade själva fört in stora mängder sprängämnen i byggnaden. När en handgranat tappades detonerade även TNT-laddningarna. Resultatet blev total förödelse. Byggnaden sattes i brand, gisslan skadades svårt och en av terroristerna dödades omedelbart. Händelsen illustrerade den inneboende logiken i våldsbejakande kommunism där kaos och förstörelse är ett accepterat pris för ideologisk renlärighet.
Explosionen fångades av svensk direktsänd TV. Journalisten Bo Holmström hördes ropa Lägg ut, lägg ut, ett ögonblick som för alltid kom att förknippas med politiskt vansinne mitt i det svenska folkhemmet.
Efterspel och konsekvenser
De överlevande terroristerna greps och utlämnades till Västtyskland. Hoten upphörde dock inte. Den svenska arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon, som fattade beslut om utlämningen, blev senare måltavla för ett nytt RAF-försök till kidnappning. Attacken bidrog till ett mer realistiskt synsätt på icke demokratisk socialism ( kommunism ) i Sverige och till ett stärkt säkerhetsarbete. Föreställningen om att våldsamma kommunistiska grupper främst bestod av idealister blev allt svårare att upprätthålla.
Slutsats
Ambassadockupationen i Stockholm 1975 är ett tydligt exempel på hur marxtisk ideologi kan fungera som rättfärdigande för terror, mord och förstörelse. RAF:s handlingar handlade inte om frihet eller rättvisa utan om maktutövning genom skräck. Händelsen påminner om en central lärdom från 1900-talet: när politiska idéer ges högre värde än människoliv och våld accepteras som metod leder det ofrånkomligen till tragedi.
Varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar?
Samtidigt som Lidingö betalar över en miljard kronor om året till andra kommuner, tackar Malmö – landets tredje största stad – nej till att ens informera om frivillig återvandring. Nu säger kommunstyrelsens ordförande Daniel Källenfors (M) ifrån: varför ska Lidingöborna mata Malmö med stekta sparvar medan de vägrar ta ansvar?
Lidingö tackar självklart ja till att träffa den nationella samordnaren för frivillig återvandring, Teresa Zetterblad.
Men flera andra kommuner – bland annat Malmö – har tackat nej.
Det är märkligt. Samma Malmö som tar emot enorma bidrag från det kommunala utjämningssystemet vill inte ens vara med och informera om hur människor som inte trivs här kan få hjälp att återvända hem.
Frivillig återvandring är inget nytt
Många tror att frivillig återvandring är något nytt som Tidöregeringen hittat på. Det stämmer inte. Redan Olof Palme införde återvandringsbidraget på 70-talet.
Redan då fanns förståelsen för att alla inte känner sig hemma i Sverige. Det ska inte vara skamligt att vilja återvända till sitt hemland – det är en mänsklig känsla.
Tidöregeringen har bara gjort det som borde ha gjorts för länge sedan: höjt bidraget till en nivå som faktiskt gör det möjligt för folk att åka hem om de vill.
Ett ekonomiskt sunt förnuft – win-win
För den som vill återvandra är det här ingen dålig affär. Det som i Sverige knappt räcker till en årslön för ett låglönejobb kan i många andra länder motsvara flera års inkomst.
Det betyder att man kan återvända hem med en chans att börja om, leva gott och bidra där man faktiskt känner sig hemma.
Samtidigt avlastas svenska system som i dag går på knäna. Det blir helt enkelt win-win – både för individen och för Sverige.
Vi minns 70-talets skattekaos
Många minns det socialistiska helvete vi hade på 70-talet, när staten lade beslag på nästan allt.
Astrid Lindgren skrev då sagan Pomperipossa i Monismanien, där hon berättade att hon betalade 102 procent i skatt.
Det blev en symbol för ett land som tappat förståndet i jakten på att ”utjämna”.
Tyvärr ser vi samma tänk i dag – fast på kommunnivå. Skillnaden är att det inte längre är personer som straffas för att de jobbar hårt, utan hela kommuner.
Malmö – tar emot men ger inte tillbaka
Lidingö betalar över en miljard kronor om året till det kommunala utjämningssystemet. Pengar som går till kommuner som Malmö – Sveriges tredje största stad – som inte klarar sina egna finanser och som gång på gång misslyckas med integrationen.
Men när staten nu vill samarbeta för att hjälpa människor som inte trivs här att återvända hem, då tackar Malmö nej.
Vi på Lidingö ställer oss frågan: varför ska Lidingöborna fortsätta mata Malmö med stekta sparvar, när de varken vill ta ansvar eller samarbeta?
Alla behövs? Nej – alla måste kunna bidra
Det låter fint när vissa säger att ”alla behövs”. Men verkligheten är tuffare än så.
Det räcker inte att vilja jobba – man måste kunna bidra också. Sverige är ett högteknologiskt land. Det kräver utbildning, språk och kunskap.
Om man inte kan läsa, skriva eller prata svenska, eller inte accepterar våra lagar och värderingar, blir det svårt att komma in i samhället.
Lidingö tar ansvar
På Lidingö vill vi göra vår del. Vi samarbetar gärna med staten och den nationella samordnaren.
Men vi tycker inte det är rimligt att våra skattepengar ska gå till kommuner som vägrar ta ansvar för sina egna problem.
Det är dags att sätta ned foten.
Kommuner som säger nej till frivillig återvandring ska inte ha rätt att leva på bidrag från andra.
Faktaruta: Skatt och nyckeltal
Kommunalskatt 2025 (kommun + region)
| Kommun | Totalt skattetryck |
|---|---|
| Malmö | ≈ 32,42 % |
| Vellinge | ≈ 29,68 % |
| Österåker | ≈ 29,18 % |
| Lidingö | ≈ 29,72 % |
Malmö – ytterligare nyckeltal
- Utjämningsmedel 2025: cirka 18 563 kr per invånare (totalt omkring 6,8 miljarder kr).
- Arbetslöshet (senaste helår/årsläge): cirka 12–13 % totalt.
Not: Siffrorna är avrundade och kan uppdateras vid nya beslut/rapporter. Kyrkoavgift tillkommer för medlemmar i Svenska kyrkan.
Tidöregeringen vänder utvecklingen – skattetrycket sjunker. Läs historien om hur Sverige för 50 år sedan var ett socialdemokratiskt helvete på jorden.
För femtio år sedan fick Astrid Lindgren hela det politiska Sverige att darra. Med sagan om Pomperipossa i Monismanien avslöjade hon ett land där arbete beskattades till över 100 procent – och där staten hade blivit större än människan. Artikeln blev startskottet för ett nationellt uppvaknande, bidrog till att fälla Olof Palmes regering och satte tonen för den skattedebatt som fortfarande formar Sverige i dag.
Astrid Lindgren, Pomperipossa och sossepamparnas skatteschock
För femtio år sedan skrev Astrid Lindgren en debattartikel i Expressen som fick dåtidens sossepampar att skaka. Hon berättade sagan om Pomperipossa i Monismanien – en berättelse om ett land där skatterna var så höga att man till slut betalade mer än man tjänade. Det var en satir, men också en skoningslös verklighetsskildring av Sverige på 1970-talet – ett land där välfärden var trygg, men där staten sträckte sig djupt in i människors plånböcker.
Man ska komma ihåg att Sverige på den tiden var ett homogent och i mångt och mycket tryggt land. Det värsta som hände var när en militant falang av Vänsterpartiet Kommunisterna stormade Västtyska ambassaden i Stockholm och mördade. Det var långt ifrån dagens Sverige med skenande kriminalitet och otrygghet. På 70-talet kunde folk lämna dörren olåst – men staten hade nyckeln till din inkomst.
Astrid Lindgren blev snabbt marginaliserad av partiet – avfärdad som en ”sagotant” som inte förstod politik. Men i själva verket var hon en av de första som vågade säga högt att något hade gått snett i folkhemmet.
Pomperipossa-effekten – när sagotanten fällde regeringen
Astrid Lindgrens artikel ”Pomperipossa i Monismanien”, publicerad i Expressen våren 1976, var egentligen ingen vanlig debattartikel. Det var en bomb – förklädd till saga.
Hon beskrev en författare som upptäckte att hennes inkomst beskattades till över 100 procent – att hon alltså betalade mer i skatt än hon tjänade. Det var absurd satir, men också ett faktum.
När artikeln slog ner skapade den chockvågor i folkhemmet. Vanligt folk började ifrågasätta hur långt staten egentligen kunde gå. Hur kunde ett land som byggde sin stolthet på rättvisa och jämlikhet straffa arbete, flit och framgång på det sättet?
Regeringen Palme avfärdade kritiken som populism. Olof Palme själv kallade Lindgrens resonemang för missförstånd och “överdrifter”. Men det hjälpte inte. Pomperipossa blev symbolen för ett Sverige som gått vilse i sitt eget skattesystem.
1976 – året då Socialdemokraterna förlorade makten
Samma år som Pomperipossa slog igenom förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten – efter 44 år i obruten följd.
Det var ett politiskt jordskred. Många historiker menar att Astrid Lindgren, tillsammans med Ingmar Bergman (som samtidigt flydde landet efter en uppmärksammad skattetvist), bidrog till att skapa den stämning av missnöje som fällde regeringen.
Det var inte bara högern som vann – det var också individens revansch mot staten. Pomperipossa blev en symbol för motståndet mot överbeskattning, byråkrati och politiskt högmod.
Efter valet började en gradvis förändring. Det dröjde över ett decennium innan en riktig reform kom, men fröet var sått.
På 1980-talet växte kraven på ett nytt, mer rättvist system fram. Resultatet blev skattereformen 1990–91, där parollen var enkel: hälften kvar.
Det var ett försök att reparera det system som Astrid Lindgren hade blottlagt 15 år tidigare.
Ironiskt nog blev hennes saga verklighetens startskott för en förändring som det politiska etablissemanget till slut tvingades acceptera.
Sverige – från världens högsta skattetryck till en historiskt låg nivå
Ett halvt sekel senare har pendeln svängt. Förra året låg Sveriges skattekvot på 41,4 procent, vilket enligt OECD placerade oss på åttonde plats bland världens länder med högst skattetryck. Frankrike toppade listan med 43,8 procent, följt av Danmark med 43,4 procent. Bland de nordiska länderna hade endast Island ett lägre skattetryck än Sverige.
En fortsatt BNP-tillväxt kan innebära att det relativa skattetrycket sjunker ytterligare, även om staten drar in mer pengar i kronor räknat.
Med andra ord: Sverige befinner sig nu på en historiskt låg nivå – faktiskt den lägsta sedan mitten av 1970-talet – och trenden pekar mot ytterligare lättnad i skattebördan under kommande år.
| Rank | Land | Skattekvot (%) |
|---|---|---|
| 1 | Frankrike | 43,8 |
| 2 | Danmark | 43,4 |
| 3 | Belgien | 42,8 |
| 4 | Finland | 42,4 |
| 5 | Norge | 41,4 |
| 6 | Österrike | 41,0 |
| 7 | Italien | 40,9 |
| 8 | Sverige | 41,4 |
| 9 | Tyskland | 40,3 |
| 10 | Portugal | 39,4 |
Pomperipossas arv – från folkhem till global ekonomi
När man ser på dagens siffror är det lätt att glömma hur unikt Sverige var på 1970-talet.
Vi gick från att vara landet med världens högsta skattetryck till ett av Europas mest konkurrenskraftiga.
Men priset var också att välfärdsmodellen gradvis förändrades – från ett system byggt på tillit och likhet, till ett där effektivitet och global konkurrens styr spelreglerna.
Astrid Lindgrens saga handlade egentligen aldrig bara om pengar. Den handlade om moral, frihet och förtroende.
Hon ville förstå varför rättvisa kunde kännas så orättvis.
Och i sin stilla ilska formulerade hon något som fortfarande ekar:
att staten aldrig får bli så stor att den kväver människans frihet, arbete och ansvar.
I dag pratar vi om skattetryck, OECD-listor och tillväxttal – men Lindgrens budskap är tidlöst.
Skattepolitik handlar i grunden inte om ekonomi, utan om förhållandet mellan makt och människa.
Så kanske är det dags att läsa sagan igen. För även i dagens Sverige finns något av Monismanien kvar – om än i ny tappning.