Två högutbildade vårdanställda utvisas efter nio år i Sverige – ett beslut som väcker starka känslor. Men fallet säger mindre om individernas öde och mer om konsekvenserna av åratal av extremt generösa regler, politisk inkonsekvens och ett migrationssystem som länge saknat både gränser och ansvar.

Akademiker i svensk sjukvård

Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh är iranska akademiker som i flera år har arbetat inom svensk sjukvård. Afshad är utbildad hjärtläkare och Zahra utbildad chefssjuksköterska. Familjen kom till Sverige 2016 och har två barn, i dag 15 och 7 år gamla.

Politisk aktivism och flykten från Iran

Afshad var politiskt aktiv mot den islamistiska regimen i Iran och fängslades i tre år. Efter frigivningen levde han fortsatt under övervakning, vilket till slut fick familjen att lämna landet. Trots detta fick familjen avslag på sin asylansökan i Sverige.

Spårbytet – en genväg runt asylsystemet

I stället beviljades de arbetstillstånd genom det så kallade spårbytet – en konstruktion som gjorde det möjligt för asylsökande att stanna kvar genom arbete trots avslag. Båda anställdes vid Södersjukhuset i Stockholm, initialt som undersköterskor. Zahra arbetar i dag på en högspecialiserad operationsavdelning och genomgår kompletterande utbildning vid Karolinska Institutet, med planerad examen i maj 2025.

Regeländringen som satte stopp

Arbetstillstånden löpte ut i april 2025. Arbetsgivaren skickade in ansökan om förlängning i tid och lönevillkoren uppfyllde samtliga krav. Men under våren 2025 avskaffades spårbytet. Resultatet blev att tillstånden inte förlängdes. Enligt nuvarande regelverk måste personer i deras situation lämna Sverige, ansöka om arbetstillstånd från utlandet och invänta beslut där. Familjen har därför fått beslut om utvisning, planerad till början av januari 2026.

Varför just Sverige?

Men den större frågan kvarstår: varför valde familjen just Sverige? Mellan Iran och Sverige ligger åtta länder. Avståndet är cirka 340 mil och flygtiden runt fem timmar. Familjen har varit i Sverige i nio år, saknade enligt myndigheterna asylskäl, men valde ändå att klamra sig fast här – möjliggjort av tidigare regeringars oförmåga att föra en konsekvent och långsiktigt hållbar migrationspolitik.

Den höga kostnaden för en liberal linje

Denna politik har haft ett högt pris. Varje migrant kostar enligt beräkningar samhället cirka 75 000 kronor i nettokostnad även om personen arbetar. Är personen kriminell eller står utanför arbetsmarknaden blir kostnaden betydligt högre. Sverige har sedan tiden för Folke Bernadottes vita bussar fört en av Europas mest liberala asylpolitiker, där det under decennier varit relativt enkelt att få både asyl och arbetstillstånd.

Arbetslöshet, EU – och fortsatt import av arbetskraft

Samtidigt har Sverige omkring 10 procents arbetslöshet och är medlem i EU – en union med cirka 400 miljoner invånare som redan har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i landet. Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att Sverige fortsatt rekryterar arbetskraft från länder utanför EU. De extremt generösa regler som länge gällt har bidragit till det samhällskaos vi i dag ser, med skjutningar, sprängningar och en växande otrygghet.

Dags för en tydlig kursändring

Det är mot denna bakgrund som kursändringen nu måste bli tydlig. Sverige behöver en stramare, mer konsekvent politik där lag, ansvar och egen försörjning står i centrum. Ett nödvändigt steg är att börja gallra kriminalvårdens kundstock. Den som dömts till fängelse och saknar svenskt medborgarskap bör inte ha någon självklar rätt att stanna kvar i landet. Det finns ingen anledning att behålla människor som inte klarar kravet på laglydnad och kan försörja sig själva.

Land skall med lag byggas – på riktigt

Sverige har historiskt byggt sitt samhälle på en tydlig princip: ”Land skall med lag byggas.” Om detta valspråk ska vara mer än tomma ord krävs handling. Det innebär att rättsstaten måste upprätthållas fullt ut – och att det kriminella element som saknar medborgarskap konsekvent avlägsnas från landet.