Höga kostnader, låg kvalitet och återkommande kaos. Snöröjningen i Stockholm har blivit en symbol för ett bredare misslyckande i stadens trafikpolitik. Under Miljöpartiets ansvar har plogningen präglats av bristande kontroll, felprioriteringar och undermåliga resultat – samtidigt som jämförbara städer i norra Sverige visar att effektiv snöröjning både är möjlig och självklar. Kritiken växer nu mot en politik där ideologi upplevs gå före säkerhet, framkomlighet och sunt förnuft.
Snöröjningen i Stockholm har under senare år utvecklats till ett närmast skolboksexempel på politiskt misslyckande. Sedan Miljöpartiet tog kontroll över stadens trafikpolitik har kostnaderna skenat, kvaliteten rasat och kontrollen över entreprenörerna i praktiken upphört. Resultatet är en huvudstad där invånare tvingas navigera på is, modd och oplogade bostadsgator – trots att enorma skattemedel satsas på verksamheten.
Det råder i dag stor oklarhet kring vad stockholmarna faktiskt får för sina pengar. Plogning uteblir, sandning sker för sent eller inte alls, och när avtal inte följs tycks konsekvenserna vara obefintliga. Detta är inte en fråga om extremt väder, utan om politiska prioriteringar där ideologi gått före grundläggande samhällsservice.
Pinsamma jämförelser med norra Sverige
Kontrasten mot norrländska städer är talande. I Kiruna och Hudiksvall, där vintrarna är både längre och betydligt hårdare, fungerar snöröjningen ofta föredömligt. Där betraktas snö som ett faktum som ska hanteras effektivt – inte som ett problem att bortförklara. Vägar plogas i tid, gångbanor sandas systematiskt och invånarna kan röra sig säkert.
Att Stockholm, med helt andra ekonomiska resurser, misslyckas där mindre kommuner lyckas, säger mycket om hur illa styrningen fungerat.
Ironiskt nog har situationen ibland beskrivits som så absurd att man skämtsamt sagt att Försvarsmakten borde dela ut överskottslager av Vita blixten för att människor över huvud taget ska kunna ta sig fram på de dåligt ploggade vägbanorna.
Ideologi före vardagsnytta
Snöröjningskaoset ses av många som ännu ett exempel på hur Miljöpartiet prioriterar symbolpolitik och aktivistiska mål framför fungerande vardagslösningar. Fokus har lagts på att gynna vissa trafikslag och politiska markeringar, medan grundläggande krav på säkerhet, framkomlighet och ansvar har hamnat i skymundan.
För vanliga stockholmare har detta inneburit ökade olyckor, sämre framkomlighet för räddningstjänst och kollektivtrafik samt ett växande misstroende mot stadens förmåga att hantera basala uppgifter.
SD:s alternativ: trygghet och sunt förnuft
Mot denna bakgrund presenterar Sverigedemokraterna ett alternativ i sin skuggbudget för 2026. En central del är äldrevänlig snöröjning, där snö- och halkbekämpning prioriteras där riskerna är som störst – runt äldreboenden, vårdcentraler, busshållplatser och gångstråk med mycket fotgängare.
– När en äldre person faller kan konsekvenserna bli mycket allvarliga. Att inte prioritera dessa platser är direkt ansvarslöst, säger Gabriel Kroon (SD), gruppledare i Stockholms stadshus.
Felaktig plogordning
Sverigedemokraterna vill också ändra stadens prioriteringsordning. Enligt partiet har Miljöpartiet lagt oproportionerligt stort fokus på cykelvägar, trots att cykeln är det minst använda färdmedlet vintertid. Samtidigt lämnas bilvägar och bostadsgator i ett skick som riskerar både liv, hälsa och framkomlighet.
– Cykelvägar ska prioriteras sist. Det är ett tydligt exempel på hur ideologi fått gå före sunt förnuft, säger Kroon.
Inspektörer i stället för ursäkter
För att komma till rätta med bristerna vill SD införa särskilda snöröjningsinspektörer som aktivt kontrollerar att entreprenörerna sköter sitt uppdrag. I dag brister uppföljningen kraftigt, särskilt i villaområden där plogning ofta sker sent eller uteblir helt – utan att någon ställs till svars.
En huvudstad värd namnet
Snöröjning handlar inte om lyx, utan om säkerhet, värdighet och grundläggande samhällsansvar. Under Miljöpartiets ledning har Stockholm gång på gång misslyckats med detta uppdrag. För många invånare har vintrarna blivit en återkommande påminnelse om vad som händer när ideologi tillåts gå före verklighet – och när politiskt ansvar begravs i snömodden.