Sverige har i decennier haft en av världens mest generösa asyl- och integrationspolitiker – inte bara inom EU, utan globalt sett. I många delar av världen är det nästintill omöjligt att få uppehållstillstånd, än mindre rätt till skattefinansierad språkutbildning. Här i Sverige räcker det ofta med ett godkänt asylbeslut för att få fri tillgång till SFI, oavsett utbildningsbakgrund, livssituation eller ambitioner. I andra länder ställs tydliga krav och språkstudier är ofta tidsbegränsade eller kopplade till anställning. Men i Sverige har vi i praktiken låtit dörrarna stå öppna – inte bara till landet, utan också till ett system där kravlösheten blivit norm.
Trots att språkets betydelse för integration knappast kan överskattas, har Sveriges nuvarande system för utbildning i svenska för invandrare (SFI) alltför länge fått leva sitt eget liv – utan styrning, utan krav, utan mål. Vad som borde vara ett verktyg för att snabbt komma in i samhället har istället utvecklats till ett system där tusentals människor fastnar i åratal – ibland ett helt decennium – utan att ta sig vidare.
Det finns i dag inga tydliga gränser för hur länge någon får delta i SFI. Människor kan gå om samma kurs flera gånger, hoppa mellan kommuner, eller byta nivåer utan egentlig progression. Och samhället – det vill säga skattebetalarna – står för notan. För varje år som går utan resultat urholkas både integrationsviljan och tilltron till det offentliga.
Resultatet är ett system som snarare förvaltar passivitet än bygger framtid. Inte på grund av människorna som deltar – utan på grund av reglernas total avsaknad av struktur, incitament och ansvar. Många nyanlända vill lära sig svenska, men möts av långa väntetider, bristfälliga läromedel och oklara studievägar. Det är inte rimligt.
Kommunernas ansvar för SFI är dessutom spretigt. Vissa erbjuder kvalitet och tydliga mål, andra ser SFI som ett ställe att placera folk – i väntan på något annat. Den som flyttar mellan kommuner riskerar att behöva börja om från början. Och trots åratal av kritik har inga nationella riktlinjer eller krav på uppföljning införts.
Det är därför regeringens nya lagförslag om att begränsa SFI-studier till tre år, med begränsade möjligheter till förlängning, förtjänar att välkomnas. Förslaget markerar en ny syn på integrationspolitik – där det inte bara handlar om rättigheter, utan även om förväntningar.
Tre år med mål – inte tio år utan krav
En tidsgräns på tre år är inte ett straff – det är en struktur. De flesta människor, oavsett bakgrund, kan med rätt stöd och pedagogik lära sig grundläggande svenska på den tiden. Att samtidigt införa krav på individuella studieplaner som följer med mellan kommuner, och tvinga kommunerna att utarbeta handlingsplaner för sin SFI-verksamhet, är avgörande steg mot en mer likvärdig och seriös utbildningsmodell.
Det är också rimligt att det finns möjlighet till förlängning i särskilda fall – ingen tjänar på att människor pressas ut ur utbildning trots behov. Men förlängningarna måste vara undantag, inte regel. I dag finns alltför många exempel på hur systemet tillåter åratal av insatser utan resultat – med noll krav på progression.
Men även om regeringens förslag går i rätt riktning, finns det skäl att höja blicken ytterligare. Att tillåta upp till sex års total SFI-studier, i vissa fall, är fortfarande mycket generöst. Särskilt i ett land där andra vuxenutbildningar har betydligt stramare ramar. Det är fortfarande skattebetalarna som står för kostnaden – och samhället som bär konsekvenserna av en integration som inte fungerar.
Sverige kan inte längre bygga sin integrationspolitik på förhoppningar om att allt löser sig med tiden. Det krävs tydliga ramar, individuellt ansvar och undervisning av hög kvalitet. Reformen är ett första, nödvändigt steg. Men det får inte bli det sista.
Klarar man inte ens av att lära sig svenska – det mest grundläggande kravet för att få stanna i Sverige – eller om man missköter sig och bryter mot samhällets regler, då ska dörren stängas, inte stå på glänt. Inga fler bidrag, inga fler undanflykter, inga fler år i ett kravlöst system. Språk och skötsamhet är minimikrav – inget mer, inget mindre. Skattebetalarnas ansvar slutar där viljan att anpassa sig och bidra tar slut. En returbiljett – det är allt som ska erbjudas.