Sverige har hög arbetslöshet, särskilt bland utrikes födda, ofta på grund av bristande språkkunskaper och låg utbildningsnivå. Samtidigt har Sverige få enkla jobb. Inom äldreomsorgen krävs god svenska, men sektorn är beroende av personal med begränsade språkkunskaper. Språkombud och språkstöd på jobbet ger positiva effekter, men räcker inte för att nå höga språknivåer. En uppdelning av arbetsuppgifter efter språklig komplexitet föreslås som mer realistisk lösning.
Svenska skattebetalare vräker miljarder över nyanlända i SFI. Är det inte dags att komma till sjukdomsinsikt? Klarar man inte av att lära sig det svenska språket på en nivå som möjliggör enkla jobb, då kanske man borde åka hem istället?
Det är dags att koppla välfärdstjänster som försörjningsstöd till individens förmåga att försörja sig själv.
Det är helt orimligt att äldreomsorgen ska fungera som en experimentverkstad för att få ner arbetslösheten. Gamla och andra som behöver välfärden har i stället behov av personal som uttrycker sig på klanderfri svenska – särskilt med tanke på att många har nedsatt hörsel.
Så svårt är det faktiskt inte att lära sig svenska. Det såg vi hos många av de invandrare som kom hit på 1950- och 60-talet. Många tyskar som kom då pratade helt okej svenska. Och vi ser också många ukrainare i dag som har lärt sig prata väldigt bra svenska på bara några år.
Samhället bör istället ställa tydliga krav: om man inte klarar att leva upp till en viss minimumnivå, då bör TUT och PUT annulleras. Personen bör då återvända till sitt hemland, eller till ett land som är villigt att ta emot personen.