Arbetslösheten är ett importerat problem. Svenskar trängs bort från arbetsmarknaden, för de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som finns är inte längre till för Svensson och Andersson, utan för lyxflyktingar som har strömmat in i Sverige från tredje världen och nu ges högre prioritet.
Sverige har länge haft en av EU:s högsta arbetslösheter. En viktig förklaring är invandringen. Sedan 2000 har Sverige tagit emot fler utomeuropeiska invandrare än något annat EU-land. Många kommer från länder med låg utbildningsnivå och begränsade språkkunskaper – vilket försvårar etablering på arbetsmarknaden.
Bland inrikesfödda är arbetslösheten låg, i nivå med andra västländer. Men bland utrikesfödda, särskilt de födda i Afrika eller Mellanöstern, är siffrorna mycket högre. År 2024 var arbetslösheten bland Afrikafödda 28 %, jämfört med 6 % för Europafödda.
Samtidigt har Sverige få jobb som inte kräver formell utbildning. Endast 4 % av alla anställda har yrken utan krav på utbildning – jämfört med 10 % i Danmark. Höga ingångslöner och små löneskillnader gör att arbetsgivare sällan anställer personer med låg kompetens. Det slår särskilt hårt mot nyanlända.
Det handlar inte bara om språk eller utbildning – även bostadssegregation, brist på nätverk och ibland diskriminering försvårar. Men Sverige sticker ut främst för att vi tagit emot många med svag förankring och låga förutsättningar.
Trots det visar forskning att integrationen inte fungerar sämre än i våra grannländer, om man justerar för vilka grupper som invandrat. Problemet är alltså volymen och sammansättningen – inte enbart politiken.
Sveriges arbetsmarknad lider i grunden av ett matchningsproblem: det finns lediga jobb, men inte rätt kompetens. Samtidigt växer en grupp av arbetslösa som har svårt att ta sig in – en utveckling som riskerar att bli långvarig om inte strukturella förändringar sker.
Sverige har blivit Europas avskräckande exempel – ett land som frivilligt saboterat sin egen arbetsmarknad. Medan östeuropeiska länder som Polen, Rumänien och Bulgarien brottas med strukturella problem, har Sverige aktivt importerat sin arbetslöshet genom åratal av politiskt vansinne.
Våra ledare har med öppna ögon fyllt landet med hundratusentals migranter från tredje världen – människor som i stor utsträckning saknar utbildning, yrkeserfarenhet och språkkunskaper. Resultatet? Ett permanent utanförskap, skenande arbetslöshet och en välfärd som knäar under trycket. Den utlovade ”vinsten” kom aldrig – den var en lögn från början.
Vi ser nu konsekvenserna i full skala: rekordhög arbetslöshet, kommuner på ruinens brant och chockhöjda skatter för att finansiera bidrag och påhittade åtgärdsjobb till människor som aldrig borde ha släppts in.
Sverige har inte haft invandringspolitik – vi har haft en självskadepolitik. Medan andra länder skyddar sina gränser, sin ekonomi och sin framtid, har vi låtit oss styras av ideologisk dårskap och moralisk grandiositet. Vi har tagit emot alla – oavsett om de haft något att bidra med eller ej. Och nu betalar vi priset. Ett högt, långsiktigt och kanske irreversibelt pris.
Det är dags att kalla saker vid deras rätta namn. Det handlar inte om tillfälliga integrationsproblem. Det här är ett systemfel – skapat av politiker som förlorat all kontakt med verkligheten och förrått det svenska folket.