Polisen fjäskar för grovt kriminella – rättssamhället i fritt fall?

Polisen Norrköping
18 juli kl. 08:53

Det är barn vi pratar om. Skälvande små röster som knappt nått målbrottet, fumliga fingrar och jackor som luktar alldeles för mycket deo blandat med svett. Vissa är lika långa som oss, andra hade knappt fått åka den stora bergochdalbanan på ett nöjesfält. En del kan inte äta med bestick, passa tider, läsa, skriva. De saknar grundläggande kunskaper för att klara av en vardag. De sitter i baksätet på en polisbil och frågar om vi kan ringa mamma, ”snälla snälla snälla jag vill bara prata med henne i några sekunder”.

Det är inga råbarkade busar med särpräglade utseenden, det hade kunnat vara vem som helst från parallellklassen i högstadiet som slänger in en handgranat i porten där du bor. Det är barnen som kastar bort sina liv på bekostnad av andras för en dröm om en bättre tillvaro. Förklaringarna och ursäkterna är många, alltifrån att kunna hjälpa sin familj ekonomiskt till att känna sig respekterad och viktig. Vuxen. Självständig. I kontroll.

Idéerna till att begå grova våldsbrott kommer inte till ett barn ur det blå. Det finns oftast någon som ser barnen som verktyg och säger och gör vad som helst för att få de att göra vad som helst. Lockar med pengar, men också ett sammanhang som barnet kanske saknar och längtar efter att få höra till. Barnet får ett uppdrag och lovas att det blir ett steg uppåt och framåt, det här gör vi tillsammans, pengar pengar pengar. Det är en nattsvart och cynisk syn på människoliv, för sekunden barnet har genomfört sitt uppdrag så är det förbrukat. Det finns inte en plan för vad som händer efter, det kommer inte någon och hämtar och hjälper när jobbet är gjort. Ingen bryr sig längre.

I vissa fall behöver vi knappt anstränga oss för att gripa en gärningsperson. En ungdom som tagit så mycket droger för att klara av sitt uppdrag och sen inte blivit hämtad av den som lovat att göra det, ofta i en främmande stad dessutom, brukar sällan komma på bra flyktplaner. Och här är en hårt beprövad sanning: Det finns inga pengar. Och man kan ändå inte köpa ett rent samvete eller mardrömsfria nätter.

Läs mer på https://polisen.se/oro-for-kriminellas-rekrytering

Maja med kollegor
Ingripandeverksamheten
LPO Norrköping

Lite funderingar kring polissyster Majas snyftinlägg på sociala medier.

Barn lär sig äta med bestick vid 2–3 års ålder. Vid 7 år ska de enligt Barnavårdsnämdens normer kunna hantera full bestickuppsättning. Så när Maja beskriver barn som inte kan äta med bestick, antyder hon alltså att det är sjuåringar som skjuter folk i ryggen med automatvapen? Det är rent trams. Alla vet att det rör sig om tonåringar – ofta 14–15 år. Vid 15 är man straffmyndig. Vid 16 slogs ungdomar i världskriget med gevär i hand – men i Sverige 2025 behandlas de som förvirrade dagisbarn.

Det är inte synd om gärningspersonerna. Det är synd om offren. Men det verkar inte vara där polisens sympatier ligger längre – särskilt inte när gråtmilda polissystrar målar upp barnsoldater som stackars oskyldiga vilsna själar.

Problemet är inte att barn rekryteras – problemet är att samhället vägrar sätta ner foten. När konsekvenser uteblir, uppstår kaos. Vi har matat den här kriminaliteten med flathet, och nu är det förvånande nog svårt att stoppa?

Jag är själv ett barn av flumskolan. Där var det ingen som brydde sig om du kom i tid. Det fanns inga krav, inga följder. När jag senare gjorde lumpen på KA1 i Vaxholm, var det raka motsatsen. Kom jag för sent, fick hela plutonen göra armhävningar. Sedan blev det upp till kamraterna att se till att jag inte var sen igen. Kamratuppfostran – och det fungerade. Jag lärde mig på nolltid.

Vill man stoppa gängen? Börja med att sluta dalta. Återinför krav. Bygg respekt. Annars kommer fler barn lära sig skjuta före de lär sig använda kniv och gaffel.

Den svenska skolan skulle må bra av lite mindre ”bögavstånd” och lite mer 1,25 meters lucka – ren svensk ordning och reda i leden.