Han var en av Sveriges främsta långdistanslöpare och flerfaldig svensk mästare – men kom att bli ett av landets mest omdiskuterade namn i kriminalhistorien. Olle Möller dömdes två gånger för mord, trots att bevisningen uteslutande byggde på indicier och trots att han själv konsekvent nekade. Var han en farlig gärningsman eller ett offer för ett justitiemord? Fallet Möller blottlägger rättsstatens svåraste frågor om bevis, skuld och sanning.
I svensk kriminalhistoria finns få personer som väcker så starka och motstridiga känslor som Olle Möller. Han var en av landets främsta långdistanslöpare under mellankrigstiden, flerfaldig svensk mästare i terränglöpning – och samtidigt huvudperson i två av de mest uppmärksammade mordfallen i Sverige. Frågan om hans skuld eller oskuld har debatterats i över åttio år och fortsätter än i dag att fascinera jurister, historiker och allmänhet.
Från idrottsman till misstänkt
Olof Manfred ”Olle” Möller föddes 1906 i Iron Mountain, Michigan, men växte upp i Sverige under enkla förhållanden. Under 1920- och 1930-talen slog han igenom som elitlöpare. Han blev trefaldig svensk mästare i terränglöpning och tog dessutom en rad SM-medaljer i både individuella och lagbaserade tävlingar. Samtidigt arbetade han som chaufför och senare som potatishandlare – ett yrke som krävde långa transporter och gav honom tillgång till bil, något som senare skulle få avgörande betydelse.
När tioåriga Gerd Johansson försvann i Stockholm i december 1939 och senare hittades mördad, stod Sverige inför ett trauma. Barnamord var – och är – bland det mest upprörande som kan inträffa, och trycket på polisen att snabbt hitta en gärningsman var enormt.
Indiciernas makt
Utredningen mot Olle Möller byggde nästan uteslutande på indicier: jutesäcksfibrer, hundhår, vittnesmål och antaganden om hans rörelsemönster. Några tekniska bevis i modern mening fanns inte – DNA-analys låg mer än ett halvt sekel fram i tiden. Trots att Möller konsekvent nekade till brottet dömdes han 1941 till tio års straffarbete för våldtäktsförsök och misshandel med dödlig utgång.
Fallet illustrerar tydligt hur rättssystemet fungerade före den moderna kriminalteknikens genombrott. Indiciebevisning var tillåten, men krävde att en kedja av omständigheter tillsammans skulle peka entydigt mot den misstänkte. Kritiker har senare menat att kedjan i Möllers fall var långt ifrån vattentät – särskilt som flera vittnesmål visade sig osäkra eller felaktiga.
Ett liv i skuggan av domen
Efter frigivningen 1948 försökte Möller leva ett normalt liv, men hans namn var redan förknippat med ett av Sveriges mest omtalade brott. När den femåriga Kerstin Blom mördades 1955 riktades misstankarna åter mot honom. Denna gång hade han dock alibi, och senare dömdes en annan man, Hugo Färnström, för brottet.
Ändå skulle historien upprepa sig. År 1959 dömdes Olle Möller för mordet på Rut Lind i Fjugesta. Även detta mål byggde på indicier, och återigen hävdade Möller sin oskuld. Två morddomar, båda utan teknisk bevisning – något som redan då väckte frågor, men som i efterhand blivit centralt i debatten om rättssäkerhet.
DNA, efterspel och rättspsykologi
På 1990-talet genomfördes DNA-analyser på hundhår från Gerd-fallet, i hopp om att äntligen kunna bringa klarhet. Resultatet blev nedslående: materialet var för degraderat för att ge svar. Varken skuld eller oskuld kunde bevisas.
Efter Möllers död 1983 tog hans dotter över kampen för resning, men Högsta domstolen avslog ansökan. Ändå levde frågan vidare. I böcker, artiklar och romaner – särskilt Mördaren i folkhemmet – har Möller lyfts fram som ett möjligt offer för justitiemord.
Ur ett rättspsykologiskt perspektiv är fallet Möller närmast skolboksexempel. Hur påverkas domstolar av tidsanda, medialt tryck och behovet av snabba svar? Hur tillförlitliga är vittnesmål efter lång tid? Och hur lätt är det att bli ”den skyldige”, när man väl pekats ut?
Mellan hjälte och misstänkt
Olle Möller var både hyllad idrottsman och dömd mördare. För vissa är han en farlig brottsling som kom undan för lindrigt. För andra är han ett tragiskt exempel på hur rättssystemet kan misslyckas när bevisningen är svag men misstankarna starka.
Det vi med säkerhet vet är detta: Möllers fall visar hur svårt det är att nå sanningen i äldre kriminalfall, där tekniken inte räcker till och där mänskliga faktorer spelar en avgörande roll. Det är också en påminnelse om varför rättssäkerhet, beviskrav och ödmjukhet inför osäkerhet är centrala värden i en rättsstat.
Än i dag finns inget slutgiltigt svar på frågan Olle Möller själv ställde i titeln på sin bok från 1966: ”Jag är oskyldig.”