Tio år efter att ha asylshoppat sig till Sverige, långt efter att hotbilden i hemlandet upphört, kräver nu ännu ett fall uppmärksamhet, sympati och permanens. När Migrationsverket till slut gör sitt jobb väcks den välbekanta frågan: varför ska Sverige fortsätta ta ansvar för människor som saknar både skyddsbehov och anknytning till landet?

Mariam Noorali går sitt andra år på Tingvallagymnasiet i Karlstad. Hon kom till Sverige för tio år sedan tillsammans med sin familj, hela vägen från Irak. Detta skedde flera år efter att diktatorn Saddam Hussein avrättades 2006, vilket gör flyktingskälen högst tveksamma. Avståndet mellan Irak och Sverige är omkring 5 000 kilometer, och på vägen passerar man ett stort antal länder där asyl hade kunnat sökas. Att familjen trots detta valde just Sverige framstår snarare som ett resultat av asylshopping än av akut skyddsbehov – lockad av generösa bidrag och möjligheten till arbetsfria inkomster.

Nu har Mariam fyllt 18 år, och bara dagar efter sin födelsedag kallades hon till ett så kallat återvändarsamtal hos Migrationsverket. Myndigheten gör därmed det som borde vara självklart: att hon ska återvända till sitt hemland, Irak.

Medan hennes jämnåriga ser fram emot jullov och ledighet, ägnar Mariam tiden åt att desperat försöka klamra sig fast vid Sverige. Hon saknar helt anknytning till landet – ingen jord, inget blod, ingen gemensam historia. Hon delar varken religion, kultur eller traditioner med det svenska folket. Ändå förväntas Sverige ta ett fortsatt ansvar.

– När mina klasskamrater går hem för att fira jul behöver de inte fundera på vad Migrationsverket ska besluta efter lovet, säger Mariam Noorali.

Kostnaden för en så kallad ”flykting” beräknas till cirka 70 000 kronor per år, oavsett om personen arbetar eller lever helt på bidrag. Det innebär att Sverige aldrig kommer att göra någon ekonomisk vinst på hennes närvaro – oavsett hur Migrationsverket beslutar. Frågan är därför inte vad hon vill, utan varför Sverige ska fortsätta bära kostnaden.