När Gustaf III blev mördad den 16 mars 1792 hade Sverige en fungerande och effektiv kriminalvård. Mördaren Jacob Johan Anckarström fick hjälp direkt av samhället – först genom spöslitningsterapi i tre dagar, och därefter tog skarprättaren över vården av honom. Det behövdes inga överbetalda gråterskor, socionomer eller annat onödigt folk – man klarade av att straffa en kungamördare snabbt och effektivt.
Skarprättarna var en yrkesgrupp som byggde Sverige. Det var män som kunde rensa bort det värsta drägget ur samhället utan att vanligt folk drabbades. Tyvärr var Anders Gustaf Dalman den siste skarprättaren – idag har vi istället överbetalda socionomer som daltar med kriminellt drägg.
233 år senare klarar det svenska samhället inte ens av att straffa en terrorist som kört ihjäl barn på Drottninggatan. Istället lever han i lyx på anstalt – bekostad av oss skattebetalare. Vi klarar inte av att utvisa kriminella element som deltagit i koranupplopp. Vi låter till och med småbrottslingar stanna. Vi erbjuder asylsökande från utanför Europa en lyxtillvaro, som om välgrillade sparvar flög rakt in i deras munnar.
En fånge kan kosta 3 500 kronor per dygn – eller mer – och räkningen skickas till oss skattebetalare. Staten klarar uppenbarligen inte av att driva en kostnadseffektiv kriminalvård, lika lite som man klarar av att driva Systembolaget. Det är dags att införa privata fängelser som kan pressa kostnaderna för vad en kriminell får kosta samhället. Vi måste även utvisa individer som inte ger något tillbaka till Sverige – även efter att de har fått asyl.