Efter valet 2026 riskerar vi att få marxismens bödlar – Vänsterpartiet – som ministrar. Därför är det avgörande att vi belyser dessa satans mördare och deras historia. Vill vi verkligen ha marxismens bödlar i en svensk regering? Att dessa kakistokrater redan besudlar demokratin genom att sitta i riksdagen är en skam vi tvingas leva med – men i regeringen? Det vore en historisk och moralisk katastrof.
En svensk tragedi i Stalins Sovjet
Det finns ett kapitel i svensk historia som alltför länge sopats under mattan – berättelsen om Kiruna-svenskarna. Det handlar om arbetare och kommunister från norra Sverige som under 1920- och 30-talet lockades av Sovjetunionens löften. De lämnade hem, familj och trygghet för att delta i det socialistiska experimentet. De trodde på broderskap, rättvisa och jämlikhet.
I stället blev de förrådda, fängslade, torterade och mördade av den regim de beundrade. Deras öde förtigs av både den svenska vänstern och historieskrivningen under decennier. Men deras historia är en kall påminnelse om vad som händer när ideologi väger tyngre än mänskligt liv.
Kommunistpartiet som rekryteringsbyrå
Bakom emigrationen till Sovjet stod Sveriges kommunistiska parti (SKP) – dåtidens revolutionära vänster, föregångaren till dagens Vänsterpartiet. Under stark lojalitet till Moskva och Komintern agerade SKP i praktiken som rekryteringsbyrå åt Sovjetregimen. I sin propaganda förhärligade man livet i Sovjet och fördömde varje kritisk röst som ”reaktionär” eller ”kontrarevolutionär”.
Partipressen spred berättelser om arbetarparadiset i Karelen där skandinaviska socialister tillsammans skulle bygga en ny värld. I verkligheten skickade man hundratals idealister rakt in i käftarna på en av 1900-talets mest brutala diktaturer.
Från Kiruna till fångläger
Kiruna-svenskarna var ofta gruvarbetare, mekaniker, lärare och fackligt aktiva. De hade levt i ett Sverige präglat av ekonomisk misär, arbetsgivarförtryck och politisk kamp. Sovjet erbjöd, på ytan, en väg ut – arbete, bostad, mening.
De slog sig ner i sovjetiska Karelen, där de till en början fick arbeta i fabriker och skolor. Vissa deltog i byggandet av nya samhällen. Men snart förändrades allt.
När Josef Stalin inledde utrensningarna 1936, pekades utländska kommunister ut som ett särskilt hot. I ett klimat av rädsla, lögner och angiveri blev varje svensk accent ett potentiellt dödsstraff.
Brutalitet utan nåd
NKVD, den sovjetiska säkerhetstjänsten, slog till skoningslöst. Kiruna-svenskar greps i natten, ställdes inför skenrättegångar utan försvarare och dömdes på lösa anklagelser. Många avrättades med ett nackskott. Andra fördes till Gulagläger där de svalt, frös ihjäl eller arbetades till döds.
Anklagelserna var absurda: ”svenska spioner”, ”trotskister”, ”kontrarevolutionärer”. Det spelade ingen roll om man varit partimedlem i decennier. För Stalin var ideologisk lojalitet aldrig något skydd – tvärtom: de mest troende var ofta de första att dö.
Partiets svek – och tystnad
Sveriges kommunistiska parti gjorde ingenting för att stoppa det som hände. Tvärtom tystade man ned uppgifterna om vad som pågick. De som ifrågasatte partilinjen kallades förrädare. Vänner till avrättade kamrater vågade inte yttra ett ord.
När de första rapporterna om massgripanden nådde Sverige på 1930-talet valde SKP att tiga – eller försvara Stalins handlingar. De offrade sina egna kamrater för att inte stöta sig med Moskva.
Det är en politisk skandal och ett svek som ännu inte fullt ut fått sitt erkännande.
Absolut. Här är tabellen omvandlad till ett sammanhängande stycke som kan infogas i artikeln, med ett journalistiskt och sakligt tonläge men fortfarande med skärpa och fokus på offrens öden:
Offren för terrorn – namn, ansikten och tystade liv
Bakom begreppet Kiruna-svenskarna döljer sig verkliga människor – med namn, familjer och drömmar. Några av dem har senare identifierats genom forskning i sovjetiska arkiv. En av de mest kända är Ernst Einar Eriksson Kalla, som avrättades i Sovjet 1938 efter att ha anklagats för ”ekonomiskt sabotage”. Hans hustru, Hilma Gustava Eriksson Kalla, deporterades till ett arbetsläger i Pongoma, där hon drunknade 1941 under ett transportförsök. Deras döttrar, Alice Ingeborg Eriksson Kalla och Etel Astrid Gudrun Eriksson Kalla, dömdes också till läger. Alice överlevde flera års fångenskap och återvände till Sverige först 1992, där hon vittnade om systemets grymhet. Etel släpptes tidigare, efter påtryckningar från svenska myndigheter, och kom hem 1956.
Fackföreningsmannen Erik Karlsson, en av de mest framträdande svenska kommunisterna i Karelen, greps och avrättades på grund av fabricerade anklagelser om kontrarevolutionär verksamhet. Andra, såsom Nils Turesson och Bror Rönnqvist, försvann spårlöst under Stalins utrensningar. Deras öden bekräftades långt senare genom dokument i ryska arkiv – de dömdes, avrättades och begravdes i hemliga massgravar.
Enligt journalisten Kaa Enebergs efterforskningar har minst 33 svenskar bekräftats avrättade i Sovjetunionen under denna tid, och ytterligare minst 45 är försvunna. De flesta av dessa människor togs mitt i natten av NKVD, dömdes utan rättegång och arkebuserades – ofta samma dag. Flera begravdes anonymt i Karelska skogar mellan 1937 och 1939. Det finns inga gravstenar, inga dödsannonser – bara tystnad.
Att sätta namn på dessa offer är att återta deras värdighet. De var inte bara statistik i utrensningarnas skugga. De var svenskar, arbetare, idealister – som sveks av både den sovjetiska regimen och det svenska kommunistparti som hjälpte dem dit men sedan valde att tiga när de försvann.
Tystnad i generationer
De få som överlevde återvände till ett Sverige som inte ville lyssna. Många teg om vad de varit med om. Andra försökte glömma. Deras berättelser drunknade i efterkrigstidens kalla krig, där höger och vänster båda skrev historia med ideologisk penna.
Först under Glasnost på 1980-talet kom delar av sanningen fram, när sovjetiska arkiv öppnades. Forskare och journalister kunde då bekräfta det många anat: att svenska arbetare mördats av det system de trodde på.
Inget paradissamhälle – bara tystade gravar
Kiruna-svenskarna fick ingen offentlig ursäkt. Inga minnesmonument restes. Inga partiledare tog ansvar. Deras kroppar ligger kvar i massgravar i Karelen, deras namn raderades ur arkiven, deras öde förnekades i årtionden.
De var människor som trodde på något större, men de användes, sveks och offrades. Inte av fienden – utan av sina egna.
En lärdom som aldrig får glömmas
Berättelsen om Kiruna-svenskarna är mer än en historisk parentes. Den är en varning. En varning om vad som händer när ideologi sätts före individ. När lojalitet till en politisk linje blir viktigare än människoliv. När tystnad blir samtycke till övergrepp.
Och det är ett svidande vittnesmål om det svek Sveriges kommunistiska parti gjorde sig skyldigt till – ett svek man fortfarande inte fullt ut tagit ansvar för.
Fakta: Kiruna-svenskarna
- Vad: Svenska kommunister från Kiruna och Malmfälten som emigrerade till Sovjet på 1920–30-talet.
- Syfte: De ville bidra till det socialistiska samhällsbygget, ofta i Karelen.
- Tragiskt öde: Många greps av Stalins säkerhetspolis (NKVD) under utrensningarna 1936–38.
- Minst 33 svenskar bekräftat avrättade enligt ryska arkiv. Ytterligare minst 45 är spårlöst försvunna.
- SKP:s roll: Sveriges kommunistiska parti (nuvarande Vänsterpartiet) agerade rekryterare till Sovjet och förnekade eller tystade ned övergreppen.
- Brott mot mänskligheten: SKP:s blinda lojalitet till Moskva gjorde partiet medansvarigt för att idealistiska svenskar skickades till förtryck, tortyr och död.
Källor: Kaa Eneberg, Klas-Göran Karlsson, Forum för levande historia.
Läs vidare
- Gulag – de sovjetiska lägrens historia – Anne Applebaum, ISBN 9789172636583
- Folkmord: Historien om ett brott mot mänskligheten, , ISBN 9789177895480