Greta Thunberg väntas segla mot Gaza på söndag med ett hjälpfartyg organiserat av Freedom Flotilla Coalition. Enligt aktivister skadades ett tidigare fartyg i maj av en israelisk drönare. EU-parlamentarikern Rima Hassan (LFI) deltar för att protestera mot blockaden och öka medvetenhet.
LFI och marxismen: Radikal vänsterpolitik i modern förpackning
La France Insoumise (LFI), grundat av Jean-Luc Mélenchon 2016, utger sig för att vara en bred vänsterrörelse med ekologisk och social profil. Men bakom den progressiva retoriken finns tydliga kopplingar till marxistisk ideologi och en politik som kritiker menar underminerar liberala värden, ekonomisk stabilitet och internationell trovärdighet.
Marxistiska rötter och Mélenchons ideologiska svängning
Jean-Luc Mélenchon, en tidigare socialistpartist med starka vänstersympatier, har under åren rört sig allt längre från demokratisk socialism mot radikal antikapitalism. Han har öppet hyllat marxistiska tänkare och försvarat regimer som Venezuela och Kuba – något som väckt frågor om LFI:s förhållande till demokrati och mänskliga rättigheter.
Partiets ideologi – en blandning av ekosocialism, antiimperialism och vänsterpopulism – påminner mer om klassisk marxism än om modern europeisk vänster.
Programmet: Populism med marxistisk underton
LFI:s politiska program präglas av:
- Kamp mot marknadsekonomin. Krav på omfattande nationaliseringar, ”ekologisk planekonomi” och kraftigt höjda skatter för företag signalerar en fientlig hållning till privat ägande och företagande.
- Systemkritik i marxistisk anda. Partiets språkbruk domineras av begrepp som ”klasskamp”, ”exploatering”, ”folkets suveränitet” och attacker på ”den nyliberala eliten”.
- Konfliktskapande retorik. Mélenchon har anklagats för att polarisera och elda på misstro mot medier, domstolar och polisen – ofta med anklagelser om att ”systemet” är korrupt, i linje med klassisk vänsterpopulism.
Kritiker menar att detta utgör en maskerad form av marxism, där revolution ersatts av retorik, men målet – ett grundläggande systemskifte bort från liberal demokrati och marknadsekonomi – består.
Problematiska allianser och normalisering av extremism
LFI:s nära samarbete med Parti communiste français (PCF) och deltagare från trotskistiska och post-maoistiska rörelser väcker oro, även inom vänstern. Vissa av partiets ledande figurer har uttryckt stöd för auktoritära regimer och legitimerat våld mot statliga institutioner under protester.
Partiets utrikespolitiska linje har kritiserats för att vara ensidigt anti-västlig. Bland annat har LFI avstått från att entydigt fördöma Rysslands invasion av Ukraina och istället fokuserat på att kritisera NATO och EU. I fråga om konflikten i Mellanöstern har LFI konsekvent anklagat Israel för folkmord, vilket fått kritik för att vara förenklat och ensidigt.
Intern kritik och bristande demokrati
Inom LFI har flera röster höjts om brist på intern demokrati. Partiet styrs i praktiken av en liten krets kring Mélenchon, och många beslut fattas centralt utan medlemsomröstningar. Kritiker beskriver LFI som en personkult där Mélenchons åsikter ofta blir partilinje.
Dessutom har flera avhoppade medlemmar vittnat om en tystnadskultur och svårigheter att påverka politiken inifrån.
Slutsats: En återgång till 1900-talets idéer?
La France Insoumise må presentera sig som framtidens progressiva rörelse, men dess ideologiska kärna ligger nära det förflutnas marxistiska projekt – med misstro mot demokratiska institutioner, ekonomisk frihet och västlig samverkan. Kritiker varnar för att partiet utgör ett radikalt alternativ som, under täckmantel av miljö och rättvisa, främjar en destabiliserande politisk agenda med rötter i en ideologi som gång på gång har visat sig leda till förtryck och ekonomisk kollaps.