En dyr affär: Flykting- och anhöriginvandringens verkliga kostnad för Sverige

Sverige har länge bedrivit en generös migrationspolitik. Men frågan som sällan ställs är: vad kostar det – och vad får vi tillbaka? Sanningen är att flyktingar och deras anhöriga från utvecklingsländer innebär en tung ekonomisk börda för både stat och kommun. Trots decennier av integrationspolitik kvarstår låga sysselsättningsnivåer och ett långvarigt bidragsberoende. Kostnaden är inte bara monetär – den undergräver samhällskontraktet.

Massiva kostnader för stat och kommun

Enligt en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) kostar en genomsnittlig flykting de offentliga finanserna cirka 74 000 kronor per år – under hela sin livstid i Sverige. Under de första åren är kostnaden ännu högre: över 100 000 kronor per person och år. Dessa siffror inkluderar bidrag, etableringsstöd, utbildning, bostäder och andra offentliga tjänster. Det handlar om miljarder som årligen pumpas in i ett system som inte levererar motsvarande samhällsekonomisk nytta.

Samtidigt kämpar många kommuner med ökade utgifter och minskade skatteintäkter. De kommuner som tagit emot flest flyktingar har ofta den svagaste skattekraften. Istället tvingas staten varje år omfördela miljarder för att täcka kostnaderna – pengar som annars kunde ha använts till att förbättra vården, skolan eller infrastrukturen. Denna omfördelning sker ofta i det tysta, utan att allmänheten får veta varför deras lokala resurser minskar.

Bidragsberoende som varar i decennier

Det mest alarmerande är hur lång tid det tar innan nyanlända etablerar sig på arbetsmarknaden – om de ens gör det. Forskning visar att det kan ta upp till 20 år innan hälften av flyktingarna har ett jobb. Under tiden lever stora grupper på bidrag och olika former av statligt försörjningsstöd. Särskilt utsatta är kvinnor med flykting- eller anhörigbakgrund. Många står helt utanför arbetslivet i åratal, och många deltar inte ens i integrationsinsatser. Det skapas ett parallellt samhälle av passivitet och beroende.

Detta långvariga bidragsberoende skapar inte bara ekonomiska kostnader. Det bidrar även till segregation, brist på språkkunskaper och låg samhällsdeltagande. Barn som växer upp i hushåll utan arbetsföräldrar riskerar att fastna i samma mönster, vilket förvärrar utanförskapet ytterligare.

Anhöriginvandring utan krav

Trots detta fortsätter Sverige att ta emot anhöriginvandrare i stor skala – ofta utan krav på självförsörjning eller försörjningsförmåga hos den som bor här. Många som kommer genom familjeåterförening står utanför arbetskraften i åratal, vilket ytterligare belastar kommunala och statliga budgetar. Det saknas uppföljning, och politikerna blundar för konsekvenserna.

I många fall förlängs snarare utanförskapet. Istället för att bryta en negativ spiral cementerar vi den. Anhöriginvandringen bör ses för vad den är: ett system utan krav, utan kontroll och utan riktning.

Minskad produktivitet och press på välfärden

Försvaret att invandrare ”fyller bristyrken” håller inte för en närmare granskning. Många får jobb inom låglönesektorer, vilket visserligen är arbete – men med så låga löner att det knappt genererar några skatteintäkter. Samtidigt tillkommer kostnader för barnomsorg, skola, bostadsbidrag och vård.

Den genomsnittliga produktiviteten sjunker, samtidigt som befolkningen ökar. Resultatet blir ett växande gap mellan vad människor får från välfärden och vad de bidrar med. Det är ett system som i sin nuvarande form är ekonomiskt ohållbart.

Välfärden pressas tillbaka

Den ekonomiska belastningen från en alltför generös invandringspolitik syns nu tydligt i svensk välfärd. När miljarder kronor går till försörjningsstöd, etableringsinsatser och särskilda insatser för nyanlända, saknas resurser på andra håll. Kommuner tvingas skära ner på skola, äldreomsorg och sjukvård för att klara budgeten. Klassstorlekar ökar, vårdköerna växer och äldre får mindre hemtjänsttid. I vissa kommuner har simundervisning, kulturskola och fritidsgårdar lagts ned helt.

Skolresultat påverkas också av att många elever har bristande språkkunskaper, vilket gör att undervisningen får anpassas – ofta på bekostnad av studiero och ambitionsnivå. Lärarbristen förvärras av att resurserna måste spridas ut. Samtidigt har polisen signalerat att resurser måste omfördelas till särskilt utsatta områden där brottslighet och parallellsamhällen breder ut sig. Välfärden klarar inte att bära detta tryck utan att andra delar får stå tillbaka.

Skatterna måste höjas – men till vilket pris?

När kostnaderna för bidrag, etableringsstöd och särskilda integrationssatsningar stiger år för år, tvingas staten kompensera genom att höja skatterna. Redan idag har Sverige bland de högsta skatterna i världen, men trots det räcker inte pengarna till för att täcka kostnadstrycket från invandringen. Flera kommuner har under de senaste åren höjt kommunalskatten just med hänvisning till ökad försörjningsbörda och sociala kostnader kopplade till mottagandet av nyanlända.

Det innebär att svenska löntagare, pensionärer och företagare får bära en allt större ekonomisk börda för en politik de själva inte valt. Detta riskerar att urholka skattemoralen och förtroendet för systemet. Samtidigt minskar incitamenten för arbete när skatten på låga inkomster blir allt högre. Den här utvecklingen är inte hållbar.

Dags för en ny migrationspolitik

Flykting- och anhöriginvandring från utvecklingsländer är inte ekonomiskt hållbar. Det är en permanent nettokostnad som urholkar välfärden och ökar spänningarna i samhället. Vi måste våga säga det högt: dagens politik fungerar inte.

Om Sverige vill skydda sin välfärdsmodell krävs ett helomtag. Det handlar inte om att stänga gränser – men om att ställa krav, prioritera självförsörjning och begränsa mottagandet till det vi faktiskt klarar av. Det är inte främlingsfientligt. Det är ansvarstagande. Att fortsätta på inslagen väg är att blunda för realiteter – och att spela hasard med Sveriges framtid.