En söndag 2020 fick Egon Malmgren, 72, sitt hår antänt av en ung man på en buss i Stockholm. Händelsen filmades, en förundersökning om försök till grov misshandel inleddes – men lades senare ner. Skälet: den misstänkte, nu 24 år, har redan dömts till tolv års fängelse för ett bombdåd kopplat till gängkriminalitet. Enligt åklagaren täcker det straffet även bussattacken. Egon, tidigare nyhetsuppläsare i Sveriges Radio, är djupt besviken. Han fick aldrig sin sak prövad och ingen ersättning. Händelsen har satt djupa spår. – Det känns som om det aldrig hände, säger han. Hans advokat kallar beslutet rättsosäkert och menar att brottsofferperspektivet helt åsidosatts.
Välkommen till det nya Sverige. En gängkriminell tänder eld på en äldre mans hår – mitt på en buss, inför vittnen. Händelsen fångas på film. Ändå lägger rättsväsendet ner fallet. Varför? För att gärningsmannen redan dömts för ett annat brott. En bomb i Hässelby. En av de största sprängningarna i svensk civil historia. Straffet? Tolv år. Låter hårt? Glöm det.
I praktiken handlar det om åtta år bakom lås och bom – om ens det. Och medan vi andra går till jobbet betalar vi hans uppehälle: 3 800 kronor per dygn. Lyxfängelse med fritid, utbildning och tre mål mat om dagen.
Samtidigt får brottsoffer som Egon – 72 år, före detta nyhetsuppläsare – inte ens sin sak prövad. Ingen upprättelse. Ingen rättvisa. Som om brottet aldrig ägt rum.
Hur blev det så här? Hur kan en våldsam gängmedlem få mängdrabatt på sin brottslighet medan hans offer glöms bort?
Det är dags att vi slutar skämmas för sunt förnuft. Den som begår brutala brott ska låsas in – länge, billigt och effektivt. Inte vårdas som ett missförstått barn. Vi måste sätta ett pris på kriminaliteten – och sluta betala med vår trygghet.