Innehållsförteckning

• ”Var ska vi bo?”
• Tvång eller frihet?
• Sossepampen kommer ibland på besök i miljonprogrammen.
• Utvisning i stället för försörjning
• En framtid på spel

Det är en stilla höstkväll i ett av Stockholms mest utsatta områden på Järvafältet, dit tunnelbanans blå linje leder. SL:s biljettkontrollanter åker sällan hit utan förstärkning från piketpolisen.

På torget samlas ungdomar i små grupper – några med blicken fäst vid mobilskärmarna, andra driver mest runt. Bakom dem reser sig rader av slitna hyreskaserner från 70-talet. Statistiken talar sitt tydliga språk: arbetslösheten är så hög som 50 procent, skolresultaten ligger lågt och känslan av hopplöshet växer. Ingen med efternamn som slutar på -sson, -kvist eller -ström bor kvar i området. Den svenska flaggan vajar inte längre här – i stället syns palestinska flaggor och ibland även IS-flaggor.

På torget står några kvinnliga konstaplar i sina reflexvästar, lätt upplysta av gatlyktornas gula sken. De är utrustade med förstärkningsvapnet – kpist – som hänger tungt över axeln. På varje vapen sitter den röda bleckan, fäst i ett snöre, redo att ryckas bort på en sekund.

Det är en liten detalj, men den gör hela skillnaden: ett ryck, och vapnet kan omedelbart öppna eld. Snabbt och effektivt skulle ett upplopp kunna slås ned – som en mörk påminnelse om Ådalen 1931, då kulor riktades mot folkmassor och blod fläckade marken.

I kväll är torget lugnt, men känslan ligger där som en skugga i höstluften. En spänd stillhet. Alla vet att gnistan inte behöver vara stor för att elden ska ta far

De står där tysta, vaksamma, blickarna sveper över torget där ungdomar driver omkring. Bakom sig har de rader av slitna 70-talskaserner, framför sig en grupp rastlösa tonåringar som skrattar, ropar och ibland kastar blickar tillbaka mot poliserna. Alla vet att stämningen snabbt kan skifta. Om situationen eskalerar till upplopp eller oroligheter är konstaplarna redan förberedda.

Det är just här Socialdemokraterna vill sätta in sin nya integrationspolitik – en politik som går ut på att blanda bostäder. Bostadsrätter där det finns många hyresrätter, och hyresrätter där det finns bostadsrätter. I teorin ska det bryta segregationen.

Men för många låter det mer som ett socialt experiment än en verklig lösning.

”Var ska vi bo?”

Moderaternas migrationsminister Johan Forssell beskriver riskerna:

– Om man ska göra det Socialdemokraterna vill, då kommer många som bor här i dag tvingas flytta någon annanstans. Och var ska man då bo? Jag ser en risk för att vi bara skapar nya miljonprogramsområden – fast i villaområden.

I områdena själva är misstron redan stor. Många undrar varför politikerna inte i stället satsar på språk, utbildning och riktiga jobb.

En lokal företagare skakar på huvudet:

– Vi behöver folk som kan svenska och som kan jobba, inte fler papper från politiker i Stockholm.

Tvång eller frihet?

Frågan som återkommer är friheten att välja sitt eget boende. Med Socialdemokraternas modell får staten och kommunerna ännu större makt över människors vardag.

Kritiker ser paralleller till 70-talets sociala ingenjörskonst – då man med miljonprogrammen ville bygga bort bostadsbristen, men i stället skapade nya problem.

– Det här riskerar att bli samma misstag igen, säger en boende. ”De kallar det integration, men det känns som tvång.”

Sossepampen kommer ibland på besök i miljonprogrammen.

Ibland gör en framträdande socialdemokratisk företrädare ett kort besök i miljonprogramsområdena. Omgiven av kameror, tungt beväpnade säkerhetsvakter och partifunktionärer talar hon om hur Sverige ska orka försörja hela världen – trots att svenskar redan betalar bland de högsta skatterna i världen.

Hon eldar på massorna med löften om fler moskéer, finansierade med stockholmarnas skattepengar. Att Stockholm stad har högre kommunalskatt än kommuner som Vellinge, Nacka, Täby och Österåker nämner hon inte med ett ord, trots att Stockholm är Sveriges största kommun.

Orden studsar mellan de grå betongväggarna, men när applåderna klingat av stiger hon åter in i sin limousin och lämnar området bakom sig. För dem som bor kvar känns det inte som en satsning, utan som ännu ett flyktigt besök från en verklighet långt bort från deras egen

Utvisning i stället för försörjning

I diskussionerna i områdena hörs också hårdare röster. En del menar att Sverige inte kan fortsätta försörja människor som inte kan eller vill arbeta.

– Om man är här i två år utan att försörja sig själv borde man inte få stanna, säger en Kvinna i 40-årsåldern. ”Vi klarar inte fler som lever på bidrag. Det bästa för samhället är att de som är olönsamma faktiskt utvisas.”

Det är en uppfattning som vinner mark bland dem som anser att välfärden är på väg att knäckas.

I samtalen som förs ute i förorterna återkommer en tanke gång på gång. Många av dem som kommit som flyktingar under de senaste tre decennierna hade kanske aldrig behövt stanna i Sverige. Det råder fred på Balkan, krigen i Somalia,Iran, Irak och Syrien är över – och det finns gott om alternativa länder att leva i för den som inte kan försörja sig själv.

”Sverige måste inte vara platsen”, säger en partifunktionär från Vänsterpartiet, samtidigt som hon uppmanar folket på torget att sjunga en sång om Stalin som allsång.

”Afrika består av över femtio stater”, säger en ung man som följer debatten noga. ”Om man kommer från Östra Afrika finns det alltid möjligheten att återvända dit. Varför ska man då bli kvar här och vara en belastning för svenska folket?”

En äldre man som sitter på torget och tuggar khat säger:

”Det är bättre att man deporterar dem som är olönsamma för Sverige. Då kan man sänka skatterna. Till exempel skulle man kunna ha förmånligare sparande på ISK. I dag är beloppet bara 150 000, men om man höjde det till 600 000 skulle fler kunna leva på kapitalvinster i stället för på samhället.”

Det är en åsikt som sällan hörs i de officiella talen, men som blir allt vanligare bland dem som känner att samhället inte längre mäktar med.

En framtid på spel

Socialdemokraterna talar om att ”blanda människor för att bryta segregationen”. Men frågan är vad som händer när människor inte vill blandas – eller när de upplever att politikerna kör över deras valfrihet.

Risken är att resultatet blir det motsatta: nya gränser, mer misstro och ännu djupare klyftor.

Och medan debatten fortsätter i riksdagen, sitter ungdomarna fortfarande kvar på torget i betongen. De ser inga nya jobb, ingen ljusare framtid – bara ännu ett politiskt experiment ovanifrån.