Iran före revolutionen – ett moderniserat samhälle som störtades av religiöst förtryck

Före den islamiska revolutionen 1979 var Iran ett land på snabb väg mot modernisering, ekonomisk utveckling och större personlig frihet – särskilt i städerna. Under shah Mohammad Reza Pahlavis styre skedde stora sociala reformer, kvinnors rättigheter stärktes, och Iran utvecklades till en regional makt med västlig livsstil. Revolutionen förändrade allt – och kastade landet in i ett mörkare kapitel av religiöst förtryck och frihetsinskränkningar.

Ett land i förändring – före 1979

Under 1960- och 70-talen genomförde shahen sin så kallade ”vita revolution”, ett program som innebar:

• Jordreformer som gynnade bönder
• Storsatsningar på utbildning, infrastruktur och sjukvård
• Rösträtt och utbildning för kvinnor
• En växande medelklass med tillgång till moderna bekvämligheter

I Teheran och andra stora städer kunde kvinnor klä sig fritt, unga lyssnade på västerländsk musik, och människor kunde uttrycka sina livsstilar utan att vara bundna av religiösa påbud. Det fanns givetvis politiska problem – oppositionen trycktes ner, och säkerhetstjänsten SAVAK var ökänd för sin brutalitet – men det fanns ändå en rörelse mot frihet och sekularism.

Den religiösa reaktionen

Trots framstegen växte ett starkt missnöje bland konservativa religiösa grupper. De ansåg att shahens politik hotade traditionella värderingar. Ayatolla Khomeini, som senare skulle leda revolutionen, kritiserade kraftigt kvinnors ökade frihet, västerländsk kultur, och sekulariseringen av samhället. När ekonomiska problem tillkom och förtrycket ökade, blev den religiösa oppositionen allt starkare.

Revolutionen – och frihetens förlust

När den islamiska republiken upprättades 1979 utropade Khomeini att Iran nu skulle styras av ”Guds lag”. I praktiken innebar detta:

• Tvång på hijab och strikt könssegregering
• Censur av musik, film, litteratur och internet
• Hårda straff för oliktänkande – inklusive avrättningar av oppositionella
• Brist på yttrandefrihet, konstnärlig frihet och akademisk självständighet
• Begränsningar för kvinnor i arbetsliv, politik och resor

Det tidigare öppna och dynamiska samhället stängdes. Miljoner iranier flydde landet, inte bara på grund av rädsla för religiös förföljelse, utan också för att de inte längre fick leva sina liv som de ville. Kvinnor, ungdomar och minoriteter drabbades hårdast.

Religionen som förtryckande makt

Den islamiska republiken har sedan 1979 gjort religionen till ett verktyg för kontroll. Prästerskapet har makt över lagstiftning, domstolar, moralpolis, medier och utbildning. Sharialagar styr människors klädsel, umgänge, konst, och till och med tankar. Rätten att ifrågasätta eller leva annorlunda har i praktiken upphört.

Dagens iran

I dagens Iran styrs vardagen av sharialagar där den enskildes frihet underordnas religiösa regler. En tonårsflicka kan gripas av moralpolisen för att en hårlock sticker fram under hijaben – inte för att hon skadat någon, utan för att hon brutit mot regimens klädkod. Kvinnor som protesterar mot slöjtvång riskerar långa fängelsestraff, misshandel eller att försvinna i systemet. Män och kvinnor som lämnar islam, konverterar till kristendom eller uttrycker ateism riskerar att dömas till döden för apostasi. Religiösa minoriteter som bahaier nekas arbete, utbildning och till och med rätt att registrera sina barns födelse. I skolor separeras pojkar och flickor och barnen indoktrineras i lydnad snarare än kritiskt tänkande. Lärare som ifrågasätter det religiösa styret blir av med jobbet eller fängslas. Censuren genomsyrar hela samhället: Facebook, YouTube och tusentals andra sidor är blockerade, och journalister som rapporterar om kvinnors protester eller övergrepp riskerar att anklagas för att ”sprida korruption på jorden” – ett brott som kan ge dödsstraff. Det är inte enskilda extremister som styr detta, utan staten själv – med lagens och religionens kraft. Resultatet är ett samhälle där rädslan är normal, och friheten ett brott.

Slutsats

Innan revolutionen var Iran långt ifrån perfekt, men det fanns en riktning mot öppenhet, utveckling och valfrihet. Den islamiska revolutionen vände denna utveckling – och ersatte ett ofullkomligt men växande samhälle med ett religiöst diktat där individens frihet kvävdes. För många iranier innebar det inte befrielse, utan början på ett liv i rädsla, tystnad och begränsning.