När en moderat riksdagskandidat föreslår att alla konton på sociala medier ska kopplas till e-legitimation väcks oro för vart Sverige är på väg. Förslaget, som sägs skydda demokratin mot hat och hot, riskerar istället att bana väg för ett övervakat samhälle – ett slags digitalt STASI där anonymitet och yttrandefrihet offras i kontrollens namn.
Olle Olson (M) uttrycker stark oro över hur hot och hat tvingat en partiledare att avgå, och menar att detta är ett direkt hot mot demokratin. Han beskriver hur Sverige reagerade med chock och sympati, men snabbt gick vidare som om inget hänt. Demokratin kan rubbas i några dagar, men sedan återgår allt till tystnad. Det är just den här likgiltigheten, menar Olson, som gör samhället sårbart – vi reagerar, men agerar inte.
Han anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Hot och hat på nätet gör att människor drar sig för att engagera sig politiskt, och om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt färre vågar ta ansvar. Olson menar att demokratin inte överlever på medkänsla och symboliska inlägg – det behövs konkreta lösningar.
Hans främsta förslag är att införa krav på e-legitimation, som BankID, vid registrering och inloggning på sociala medier och forum. Anonymitet har en viktig roll i diktaturer, men inte i ett fritt land som Sverige. Här borde det vara självklart att varje konto är kopplat till en verifierad identitet. På så sätt får troll och näthatare namn, personnummer och ansvar för sina ord. Det skulle drastiskt minska mängden hot, trakasserier och falska konton.
Vidare vill Olson att polisen ska få starkare resurser för att bekämpa nätbrott. Idag läggs majoriteten av anmälningar om hot på nätet ner utan åtgärd. Han föreslår därför att polisens regionala cyberenheter byggs ut, med särskilt fokus på brott mot politiker och journalister. Straff måste börja tillämpas i praktiken – rättsstaten får inte stå handfallen inför digitala övergrepp.
Olson avslutar med en uppmaning till alla som värnar demokratin: vi måste försvara den tillsammans. Hot och hat får inte bli det nya normala. Genom ansvarstagande, lagstiftning och krav på digital identitet kan Sverige åter bli ett samhälle där demokratin är starkare än hatet.
Anonymiteten på nätet är en demokratisk rättighet – inte ett hot
När Moderaternas Olle Olson föreslår att e-legitimation, som BankID, ska krävas för att få registrera sig på sociala medier, låter det kanske tilltalande vid första anblick. Tanken är att minska hat och hot på nätet. Men förslaget är farligt. Det riskerar att skapa ett digitalt övervakningssamhälle som mer liknar 1984 än en levande demokrati.
Vi måste värna rätten att vara anonym
Anonymiteten på nätet är inte ett problem – den är ett skydd. I en tid där åsikter kan kosta både jobb och trygghet, är möjligheten att uttrycka sig utan att riskera förföljelse avgörande. Det är lätt att tala om ansvar, men betydligt svårare att se vad som händer när staten eller privata företag får makten att registrera, övervaka och identifiera varje medborgare.
Det skulle aldrig accepteras att människor på en 1 maj-demonstration tvingades bära ID-brickor med namn och personnummer synliga för alla. Varför ska det då vara okej på nätet – vår tids största offentliga torg?
Kontroll leder inte till trygghet
De som vill kringgå regler hittar alltid sätt. Vi såg det när registrering av kontantkort infördes – plötsligt började folk använda appar och anonyma tjänster i stället. Att kräva e-legitimation online skulle inte stoppa hatet, bara driva det till mörkare hörn av nätet.
Resultatet? Ett samhälle där vanliga människor tystnar, medan de som redan bryter mot reglerna fortsätter som vanligt. Det är inte trygghet – det är kontroll.
Problemet är inte anonymitet – det är ansvar
Självklart hör hot och hat inte hemma i en demokrati. Men lösningen är inte att övervaka alla, utan att de som driver plattformarna tar större ansvar. Lagar som BBS-lagen finns redan – de behöver tillämpas och uppdateras, inte kringgås genom att inskränka våra rättigheter.
”Troll” på nätet har inget med sagoväsen att göra. Begreppet kommer från trolling inom fisket – att kasta ut ett bete för att locka till hugg. Nätets troll beter sig likadant: de provocerar för att få reaktioner. Men lösningen är inte att förbjuda fiske – det är att sätta tydligare gränser och lära oss att inte nappa.
Friheten måste försvaras
Om vi fortsätter på vägen mot obligatorisk identitetskontroll på nätet, kommer vi snart leva i ett samhälle där varje ord, varje tanke och varje åsikt registreras. Det är ett vidrigt 1984-scenario – inte den fria demokrati vi säger oss vilja skydda.
Yttrandefrihet handlar inte bara om rätten att tala, utan om rätten att tala utan rädsla. Därför måste anonymiteten på nätet bli en grundlagsskyddad rättighet. Den är inte ett hot mot demokratin – den är en av dess sista försvarslinjer.
Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.
Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.
Motboken – när staten tog kontroll över glaset
Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.
Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.
Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.
Fri radio och TV under lås och bom
Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartygetBon Jourden 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[ .
Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.
Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.
Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.
För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.
Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud
När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.
Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.
Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.
Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.
Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.
Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.
Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige
1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.
Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.
Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.
I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.
Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk
När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.
Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.
Ajabaja i folkhemmet.
Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.
Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga
När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.
Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.
Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.
. Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades. . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.
Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.
Skolan och välfärden under statens kontroll
På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.
Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.
Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.
Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.
Digital övervakning: ID-krav på internet
I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet. . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning. . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet
. Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.
. Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.
En röd tråd av förbud och förmynderi
Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.
Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.
Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.
I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.
Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.
Chat Control – från trygghet till total övervakning
När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.
Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.
Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.
Det politiska tonläget i Sverige blir allt skarpare. I centrum står Vänsterpartiet, vars retorik och symbolik väcker både oro och debatt. Trots att partiet officiellt tagit avstånd från sin kommunistiska historia syns fortfarande ekon av revolutionens ideal – från 1 maj-tågens Leninporträtt till den högljudda stilen i dagens debatter. Frågan är om arvet från 1917 fortfarande formar partiets själ – och vad det betyder för den svenska demokratin.
Vänsterpartiet och arvet från den revolutionära vänstern
Den politiska debatten i Sverige har sällan varit så högljudd som nu. I den senaste partiledardebatten tog känslorna överhanden, och särskilt Vänsterpartiets representanter fick kritik för sin konfrontativa stil – ett beteende som flera menar underminerar det demokratiska samtalet.
Den frisinnade samhällsdebattören Henrik Jönsson tar i veckans video upp fenomenet han kallar ”Vrålvänstern” – en politisk kultur där avbrott, skrik och personangrepp ersätter resonemang och argument. Men han går också djupare, och menar att den aggressiva tonen inte är något nytt – utan en återklang av partiets egen historia.
Ett arv från revolutionens dagar
Vänsterpartiet har rötter som sträcker sig tillbaka till tiden efter den ryska revolutionen 1917. Då bröt sig den svenska vänstern itu: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), valde att ansluta sig till Komintern – den internationella kommunistorganisation som styrdes från Moskva under Lenin.
Bolsjevikerna tog makten genom våld, och i juli 1918 avrättades hela tsarfamiljen Romanov, inklusive barnen, på order av det revolutionära styret. Händelsen kom att symbolisera hur den kommunistiska rörelsen i praktiken utvecklades till ett system präglat av förtryck och förföljelse av oliktänkande – något som på många sätt kom att spegla de totalitära drag som även andra ideologier senare uppvisade.
Ett kontroversiellt arv
Under 1900-talet höll Vänsterpartiet länge fast vid sin koppling till den sovjetiska kommunismen. Partiets företrädare uttalade stöd för flera kommunistiska regimer och deltog i internationella sammankomster med nära band till Moskva.
Även under 2020-talet har porträtt av Lenin och andra revolutionära symboler synts i 1 maj-tåg där Vänsterpartiet deltar, ofta i samverkan med ungdomsförbund och mer radikala grupper på vänsterkanten. Det har väckt återkommande kritik, särskilt från dem som menar att symbolerna representerar ett förtryckande och våldsamt ideologiskt arv som borde ha hörts historien till.
Från revolution till retorik
Även om partiet i dag officiellt tagit avstånd från diktaturer och kommunistiskt styre, finns en kvarvarande misstanke om att dess politiska kultur fortfarande präglas av den gamla kampretoriken. När debatter i riksdag och TV övergår i skrik och förolämpningar, menar kritiker att man ser spår av samma ideologiska tradition – där kampen och konflikten står i centrum, snarare än samtalet och kompromissen.
Demokratins prövning
Sveriges demokrati vilar på respekt och förmågan att lyssna. När historiska symboler för förtryck fortfarande förs fram i demonstrationer, och när det offentliga samtalet ersätts av rop och indignation, väcks frågan: har den svenska vänstern verkligen gjort upp med sitt arv?
Demokratin kräver mer än röster – den kräver ansvar. Och det är i tystnaden mellan skriken som dess framtid avgörs.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.
I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.
I en opinionsundersökning från Verian:
V: 7,5 %
S: 34,8 %
MP: 5,8 %
C: 4,7 %
L: 2,6 %
KD: 4,2 %
M: 17,9 %
SD: 20,1 %
År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.
Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor. Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten? Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad. Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Muhammedanska studenter vid Örebro universitet kräver större lokaler för fredagsbön – men universitetet säger nej. I Sverige är universiteten till för utbildning, inte religion. Den som inte accepterar våra lagar, vår yttrandefrihet och vårt sekulära system får helt enkelt söka sig någon annanstans.
Vid koranupploppen för några år sedan var det över 50 stater som ville att Sverige skulle avskaffa vår yttrandefrihet. Att bränna en bok var ju jättehemskt, samtidigt förstörde muslimerna statlig egendom för miljontals kronor.
Muslimska studenter vid Örebro universitet kräver större lokaler för fredagsbön. Universitetet säger nej – lokalerna är till för utbildning och forskning, inte för religiösa ritualer.
Reglerna är klara: studentföreningar kan boka salar för möten, men inte för gudstjänster. Vill man be får man använda de stilla rum som finns på campus.
– Universitetet ska vara en neutral plats. Därför erbjuder vi stilla rum, men undervisningssalarna är inte till för religion, säger fastighetschef Rickard Ålund.
Trots detta menar studenterna att rummen är för små och att moskén i Vivalla ligger för långt bort. Men att kräva specialbehandling förändrar inte grundregeln: alla behandlas lika.
Sverige är ett sekulärt land. Här gäller samma lagar och principer för alla – religion styr inte det offentliga livet. Vid koranupploppen försökte över 53 muslimska stater pressa Sverige att offra yttrandefriheten. Det kommer aldrig att ske.
Kan man inte acceptera svenska lagar, yttrandefrihet och sekularism, då är det enkelt: packa väskorna och lämna landet. Sverige kommer aldrig anpassa sig efter religiösa krav.
Koranupploppen i Örebro 2022 (Sveaparken) – Skador, förstörelse och domar
Polisskador
Över 70 poliser skadades under upploppet enligt polisens/mediers senare uppgifter och utvärderingar.
Minst 10–12 poliser rapporterades skadade samma kväll (tidiga preliminära siffror).
När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.
En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.
Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.
Vänsterns ilska över ord – inte handlingar
Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.
Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.
Mediernas roll i ordkriget
Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.
Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.
Ord som maktmedel
Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.
En farlig tryckkokare
Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.
När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.
Mordet på Charlie Kirk – när orden tystnar och våldet tar vid
Mordet på Charlie Kirk – när orden tystnar och våldet tar vid
Scenen i Utah
Det var en stilla septemberkväll i Utah. På Utah Valley Universitys campus hade tusentals studenter och nyfikna besökare samlats. På scen stod Charlie Kirk, bara 31 år gammal men redan en av de mest profilerade högerdebattörerna i USA. Hans organisation, Turning Point USA, hade på några få år byggt upp en rörelse med miljontals anhängare, särskilt bland unga.
Kirk var van vid att tala i motvind. Han reste land och rike runt för att debattera, inte sällan inför publiker där motståndarna var fler än anhängarna. Men just den här kvällen var stämningen förväntansfull. Han log, gestikulerade, citerade välkända poänger ur sitt standardrepertoar: vikten av öppet samtal, vikten av att möta varandra i argument snarare än i slagord.
”När människor slutar prata med varandra,” brukade han säga, ”då börjar riktigt dåliga saker hända.”
Sedan small det.
Ett skott bröt tystnaden. Kirk ryckte till, föll ihop. Blodet sipprade från halsen medan tusentals ögon stirrade, först i förvirring, sedan i panik. Några skrek, andra duckade, några rusade fram för att hjälpa. På några sekunder hade en universitetsaula förvandlats till en brottsplats.
Mordet som politiskt jordskalv
Händelsen blev omedelbart en nationell chockvåg. Redan minuter efter att nyheten nådde sociala medier spreds hashtags, teorier och jubelrop.
”Vi fick Charlie Kirk. Jag har aldrig varit gladare.”
”Det här är karma.”
”En fascist mindre i världen.”
Så lät det på X, TikTok och de mindre plattformarna där politiska ungdomsgrupper samlades. En del beskrev det som en rättvis vedergällning, andra reducerade det till ett ”kärleksdrama” – gärningsmannen hade, enligt uppgifter, berättat för sin partner att han helt enkelt ”fått nog av hatet”.
Men för Kirk själv, och för de tusentals som sett honom som en symbol för yttrandefrihet, var det något helt annat: en avrättning mitt under ett demokratiskt möte.
En polariserad reaktion
När kongressledamöter i Washington skulle hålla en tyst minut utbröt tumult. Flera vägrade delta. I Europaparlamentet valde vänstergruppen att trumma demonstrativt på sina bord istället för att resa sig i stilla minne.
I Sverige kommenterade den tidigare utrikesministern Margot Wallström att Kirk varit ”rasist, homofob och vapentokig” och därför inte någon man borde hyllas. TT-journalisten Owe Nilsson beskrev honom som en ”reaktionär kristen fanatiker”. Flera socialdemokratiska tjänstemän instämde.
Bilden som spreds var att Kirk fått vad han förtjänade.
Vem var Charlie Kirk?
För sina motståndare var han symbolen för MAGA-rörelsens konservativa renässans: provokatör, abortmotståndare, vapenvän. För sina anhängare var han en orädd röst för yttrandefriheten, en debattör som aldrig väjde för en diskussion.
Han hade inte sällan mött kritik från sin egen sida när han försvarade homosexuellas rätt att delta i konservativa kretsar. Han argumenterade mot särbehandling baserad på hudfärg och höll fast vid att politiken måste bygga på idéer, inte identitet.
Att han i efterhand kallades nazist, fascist och homofob av sina motståndare framstår därför i efterhand som ett språkbruk avsett att avhumanisera. Ett språkbruk som gör det lättare för vissa att rättfärdiga våld.
En normalisering av våld
Efter mordet började det bli tydligt hur många unga, särskilt på amerikanska universitet, ser våld som en acceptabel metod mot meningsmotståndare. En undersökning från yttrandefrihetsorganisationen FIRE visade att var tredje student anser våld vara ”rimligt” om syftet är att tysta vissa röster. Bland de mest radikala till vänster var siffrorna ännu högre.
En lärare i New York kallade mordet ”vackert” och ”karma”. En annan uppmanade sina elever att hylla skytten. På sociala medier fick ett inlägg med texten ”Charlie Kirk i helvetet” nära en halv miljon gillamarkeringar.
Våldet blev inte bara en handling. Det blev också ett uttryck för en kultur där motståndaren inte är någon att diskutera med – utan någon att undanröja.
Martyrskapet
Men mordet fick också oväntade konsekvenser. Kirk, som i livet ständigt kämpade för uppmärksamhet i en polariserad medievärld, blev i döden en martyr. Turning Point USA växte med miljontals följare.
I London samlades tusentals människor på en spontan vaka med ljus och böner. I USA bröt arenor ut i hyllningsrop under konserter. På nätet fylldes flöden av bilder, citat och minnesord från människor som aldrig träffat honom men som kände att hans röst tystats för tidigt.
Det våld som skulle tysta honom gjorde honom istället större.
Demokratins vägval
Kvar står frågan: vad händer med ett samhälle där våldet tillåts bli en metod i den politiska kampen? Vad händer när man slutar tala med varandra, och istället ser meningsmotståndaren som en fiende som förtjänar kulor?
Charlie Kirk själv hade ett svar, som han upprepade gång på gång i sina föreläsningar:
”När människor slutar prata, då börjar riktigt dåliga saker hända. När äktenskap slutar prata, blir det skilsmässa. När civilisationer slutar prata, blir det inbördeskrig.”
Den 10 september 2025 blev hans ord kusligt profetiska.
🗂️
Fakta: Charlie Kirk
Charlie Kirk (1993–2025) var amerikansk konservativ aktivist, medieprofil och
grundare av Turning Point USA (TPUSA). Känd för campusdebatter, podcasten
The Charlie Kirk Show och mobilisering av unga konservativa.
Roller & organisationer
Grundare/president för TPUSA; startade även Turning Point Action och TP Faith.
När Jönköpings kommun spärrar ett partis hemsida inför ett val är det inte bara en teknisk åtgärd – det är ett demokratiskt haveri. Genom att hindra elever och anställda från att läsa politiska program sätter kommunen sig själv i rollen som grindvakt över vilka idéer som får nå väljarna.
Inför kyrkovalet den 21 september har Jönköpings kommun blockerat Alternativ för Sveriges hemsida för både elever och kommunanställda. Motiveringen är att sidan klassats som mångkulturkritisk via nätverksbolaget Ciscos filtertjänst.
Det kan låta som en teknisk detalj. Men i verkligheten är detta ett principiellt avgörande ingrepp i demokratins kärna.
Dubbla måttstockar
Blockeringen väcker särskild uppmärksamhet när man ser till vilka partiers sidor som inte är spärrade. Vänsterpartiets hemsida är fullt tillgänglig via kommunens nät. Detta trots att partiet historiskt haft nära band till kommunistiska rörelser som i grunden ifrågasatte det demokratiska systemet.
Att ett parti med ett sådant förflutet är fullt tillgängligt, samtidigt som ett annat registrerat parti spärras, skapar ett farligt intryck: att kommunen och dess leverantör tillämpar olika måttstockar beroende på politisk färg.
Elever nekas politisk information
Extra allvarligt är att spärren slår mot gymnasieelever från 16 års ålder – alltså unga som för första gången har rösträtt i kyrkovalet. Genom att stänga av åtkomsten till ett partis hemsida hindrar man dem från att själva bilda sig en uppfattning.
I praktiken innebär det att skolan väljer vilka politiska idéer elever får ta del av, något som direkt kan påverka valresultat.
Vem avgör vad som är skadligt?
Själva kärnfrågan är vem som har rätt att avgöra om en politisk hemsida är skadlig. Är det en kommunal tjänsteman? Ett filterbolag i USA? Eller ska det ytterst vara väljarna som själva avgör, genom fria val och fria informationskanaler?
Sverige är en demokrati där alla partier som uppfyller lagkraven har rätt att ställa upp i val. Att en kommun då spärrar ett av dessa partiers kanaler blir ett direkt ingrepp i det demokratiska samtalet.
Ett hot mot demokratin
Oavsett vad man tycker om ett enskilt partis politik kan man inte blunda för konsekvensen: när en kommun börjar avgöra vilka partier som får synas, öppnar man dörren för godtycke. Nästa gång kan det vara ett annat parti, med en annan ideologi, som hamnar på fel sida av filtret.
Demokratin bygger på att alla röster får höras – även de obekväma. Att neka medborgare, och särskilt unga väljare, möjligheten att ta del av ett partis politik är inget mindre än ett hot mot demokratin.
