Det finns ögonblick i ett lands historia då man tvingas stanna upp och ställa den mest obekväma frågan av alla:
Hur hamnade vi här?
Hur kunde ett demokratiskt, sekulärt och jämställdhetsorienterat land som Sverige under åratal pumpa in miljarder av skattemedel i organisationer med dokumenterade kopplingar till islamistisk extremism – utan att någon tog ansvar?
Och varför blir svaret, varje gång frågan ställs, alltid detsamma: ”Islamofobi.”
När sunt förnuft stämplas som hat
I dagens Sverige räcker det inte längre att ha rätt. Det räcker inte att peka på fakta, granskningar eller internationella varningar.
Den som ifrågasätter bidrag till islamistiskt influerade organisationer riskerar att stämplas som rasist, högerextrem eller hatisk. Resultatet? En förlamad debatt där politiker och myndigheter hellre betalar vidare än tar strid.
För vad är alternativet? Att bli uthängd. Att bli anklagad. Att bli moraliskt dömd.
Så istället fortsätter pengarna att rulla.
Miljardregnet som ingen ville stoppa
Ta fallet Islamic Relief.
Sedan 2018 har organisationen tilldelats närmare 1,3 miljarder kronor i svenskt bistånd. Mer än Röda Korset. Mer än många andra etablerade humanitära aktörer. Detta samtidigt som Israel, säkerhetsexperter och oberoende granskare i över tio år varnat för kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.
När högt uppsatta företrädare avslöjades med öppna hyllningar av terrororganisationer och grovt antisemitiska uttalanden reagerade flera länder omedelbart. Bidrag frystes. Samarbeten avslutades.
Sverige gjorde ingenting.
År efter år fortsatte utbetalningarna. Först när den politiska styrningen skärptes – inte när förtroendet brast – stoppades bidragen. Än idag hävdar ansvariga myndigheter att de egentligen inte ser något problem.
Budskapet är tydligt: Det är inte extremismen som är skandalös – det är kritiken mot den.
UNRWA – helig ko eller blind fläck?
Samma mönster återkommer i stödet till UNRWA.
Organisationen beskrivs ständigt som “livsavgörande”, “oumbärlig”, “en livlina”. Dessa ord upprepas som ett mantra av politiker, aktivister och biståndsmyndigheter. Men när granskningar visar att UNRWA-personal haft kopplingar till Hamas, att skolmaterial glorifierat våld och att anställda misstänks ha deltagit i terrorattacken den 7 oktober 2023 – då händer något märkligt.
Debatten fryser.
Plötsligt är kraven på transparens “orimliga”. Plötsligt är kontroll “kollektiv bestraffning”. Plötsligt är alternativ “otänkbara”.
Det är inte längre offren för extremism som står i centrum – utan organisationens rykte.
Vänstern och islamismen – en ideologisk allians
För att förstå varför detta sker måste man våga tala klarspråk om ideologi.
Under decennier har delar av den västerländska vänstern beskrivit världen som en enkel moralisk karta: ett ondskefullt, kapitalistiskt väst mot ett förtryckt globalt syd. I denna berättelse kan våld alltid ursäktas – så länge det riktas “uppåt”.
Islamistiska rörelser blir då inte ett hot, utan ett verktyg. De ses inte som reaktionära, teokratiska och kvinnoförtryckande – utan som motståndare till väst.
Min fiendes fiende är min vän.
Detta förklarar varför vänstern är högljudd när Israel försvarar sig, men märkbart tyst när iranier mördas av sin egen regim. Ett folkligt uppror mot islamism spräcker hela narrativet.
Dubbelmoralens konsekvenser
Resultatet av denna ideologiska blindhet är överallt omkring oss:
Politiker som poserar med kartor där Israel inte existerar
Demonstrationer där terrorromantik normaliseras
Skattefinansierade kulturinstitutioner som bojkottar allt israeliskt men aldrig islamistiskt
Studenter som kräver total isolering av judiska institutioner i toleransens namn
Samtidigt stämplas alla invändningar som hat.
Den som protesterar mot terrorhyllningar kallas extrem. Den som kräver kontroll kallas rasist. Den som försvarar demokratin misstänkliggörs.
När demokratin finansierar sina fiender
Detta är kärnan i problemet.
Svenska skattebetalare har, i toleransens och naivitetens namn, tvingats finansiera organisationer som delar världsbild med våldsbejakande teokrater. Man har flyttat makt, pengar och legitimitet från öppna samhällen till krafter som aktivt motarbetar dem.
Och varje gång någon säger stopp – då svarar systemet inte med argument, utan med anklagelser.
Den fråga ingen vill besvara
Hur länge kan en demokrati överleva om den vägrar försvara sig själv?
Hur länge kan ett samhälle kalla sig humanitärt, när dess godhet konsekvent utnyttjas av extremister?
Och hur många miljarder till ska betalas ut innan någon erkänner att det inte handlar om välvilja – utan om ansvarslöshet?
Detta är inte en fråga om religion. Detta är inte en fråga om etnicitet.
Detta är en fråga om demokrati eller kapitulation.
Och ju längre vi låtsas som ingenting, desto närmare kommer den dag då någon frågar:
När makten tappar kontrollen över samtalet börjar den ropa om fara. Socialdemokrater, medier och politiska etablissemang pekar nu ut X som ett hot mot demokratin – inte för att lagen bryts, utan för att människor talar fritt. Bakom orden om ansvar, säkerhet och desinformation döljer sig en gammal impuls: att tysta kritik, styra narrativet och återta kontrollen över det offentliga ordet. Frågan är inte om yttrandefriheten är obekväm – utan om demokratin överlever utan den.
Det sociala mediet X är inte under attack för att det är farligt. Det är under attack för att det är fritt. För första gången på mycket länge finns en stor plattform där politiker, journalister och makthavare inte längre har full kontroll över vad som sägs, vem som hörs och vilka åsikter som får spridning. Det är detta som skrämmer etablissemanget – och därför pågår nu ett samordnat försök att stoppa, bojkotta och i slutändan förbjuda X.
ETTABLISSEMANGET SLUTER SIG – MOT MEDBORGARNA
När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson föreslår ett ”nationellt handslag” där politiker och journalister tillsammans ska lämna X, är det inte ett försvar av demokratin. Det är ett försvar av deras egen makt. Ett handslag över folkets huvuden. Ett försök att återgå till en tid då debatten kontrollerades av ett fåtal redaktioner och statligt finansierade medier.
Budskapet är tydligt: om människor pratar fritt på fel plats, då är det platsen det är fel på – inte politiken.
X ÄR PROBLEMET FÖR ATT FOLKET TALAR DÄR
X är inte vänsterns problem för att det sprider hat. Det är ett problem för att det sprider kritik. På X ifrågasätts migrationspolitiken, klimatdogmer, identitetspolitiken och maktkoncentrationen hos staten. Där får oppositionella röster genomslag. Där kan människor se hur andra tänker – utan filter, utan godkända rubriker, utan rätt värdegrundsstämpel.
Detta är outhärdligt för ett etablissemang som är vant vid att sätta agendan och definiera sanningen.
”ANSVAR” – DET NYA ORDET FÖR CENSUR
När vänstern inte längre vågar säga censur rakt ut, säger man ”ansvar”. Innehåll ska bort inte för att det är olagligt, utan för att det är ”skadligt”, ”olämpligt” eller ”kan leda till fel slutsatser”. Men i en demokrati är det inte politikers uppgift att skydda vuxna medborgare från åsikter de ogillar.
Yttrandefrihet som bara gäller godkända åsikter är ingen yttrandefrihet alls.
FÖRST SKRATT – SEDAN FÖRBUD
Först hånades Elon Musk. Han kallades pajas, impulsiv och inkompetent. När det inte fungerade försökte man bojkotta X. När det istället ledde till att vänstern själv tappade räckvidd, började man kräva reglering. Och när inte heller det räckte, började man tala öppet om förbud.
Mönstret är gammalt: kan man inte kontrollera samtalet, försöker man tysta det.
SATIR SOM URSÄKT FÖR MAKTMISSBRUK
Satir har alltid förekommit i Svensk politik. Ovan är en bild på Palme ifrån 70 – 80 talet
AI-genererade satirbilder på politiker används nu som förevändning för att slå mot hela plattformen. Smaklöst, säger man. Kränkande, säger man. Men politisk satir har alltid varit grov, vulgär och respektlös. Det är hela poängen.
Makthavare har i alla tider hatat att bli förlöjligade. Skillnaden i dag är att tekniken gör det omöjligt att stoppa – om man inte stänger ner plattformen helt.
FRI KOMMUNIKATION ÄR EN LIVLINA – INTE ETT HOT
Medan svenska och brittiska politiker talar om att stänga ner X, riskerar människor i Iran och Kina sina liv för att få tillgång till samma teknik. Där är fri kommunikation skillnaden mellan total tystnad och möjlighet att organisera motstånd.
Att västerländska demokratier börjar resonera som auktoritära regimer borde få varningsklockorna att ringa.
HISTORIEN UPPREPAR SIG – ALLTID MED SAMMA URSÄKTER
Bokbränningar. Tryckmonopol. Radio- och TV-monopol. Förbud mot parabolantenner. Nu internet. Alltid med argumentet att folket måste skyddas. Alltid med resultatet att makten skyddas – från folket.
Det är aldrig censurens förespråkare som står på historiens rätta sida.
FRIHET KRÄVER MOD – OCH TÅLAMOD
Yttrandefrihet betyder inte att du slipper bli provocerad. Den betyder att du får bli det. Ett samhälle där staten, medierna och politikerna bestämmer vilka plattformar som är tillåtna, vilka åsikter som är acceptabla och vilka bilder som är för stötande, är inte ett fritt samhälle.
När makten säger att den vill rädda demokratin genom att begränsa det fria ordet, då är det dags att lyssna noga. För då handlar det inte om demokrati längre – utan om kontroll.
Och frågan är enkel: står du på folkets sida, eller på censurens?
Vill du bli väckt klockan 04:30 varje morgon bara för att någon ylar utanför ditt fönster ifrån en relgion som inte har någon tradition i Sverige. Hur länge skall vi låta oss koloniseras?
Frågan om böneutrop i det offentliga rummet har åter aktualiserats inför valet 2026 och blottlägger en djupare konflikt om religionsfrihet, integration och Sveriges kulturella arv. Två partier med diametralt motsatta uppfattningar står mot varandra: Sverigedemokraterna och det demokratihotade Partiet Nyans.
Sverigedemokraterna menar att religiösa uttryck som böneutrop inte hör hemma i det offentliga rummet. Partiet framhåller rätten att slippa bli påtvingad religion och anser att stat, samhälle och vardagsliv ska vara sekulära. Enligt SD är religionsfrihet inte enbart rätten att utöva sin tro, utan också rätten att slippa religiös påverkan i sin närmiljö.
Det demokratihotade Partiet Nyans har en motsatt hållning. I ett inlägg på sociala medier tar partiet tydligt avstånd från SD:s förslag om att förbjuda böneutrop. Enligt det demokratihotade Partiet Nyans är böneutrop en självklar del av religionsfriheten och bör accepteras på samma sätt som kyrkklockor.
I ett videoklipp argumenterar partisekreteraren Amel Olevic för att böneutrop bör vara tillåtna i Sverige. Hen hänvisar till att kyrkor enligt hen är tillåtna i muslimska länder och menar att Sverige bör visa samma respekt för religiös mångfald. Inför valet 2026 uppmanar hen väljare att stödja det antiddemokratiska Nyans, som vill göra böneutrop till en accepterad del av det svenska samhället.
Experter menar dock att jämförelsen haltar. Sverige har ingen historisk tradition av islam som samhällsbärande religion, medan kristendomen haft en central roll i landets historia i över tusen år. Detta återspeglas inte minst i nationalsymboler som flaggan, där korset är ett tydligt arv från kristendomen. Samtidigt är det viktigt att notera att Svenska kyrkan skildes från staten år 2000, just för att säkerställa ett sekulärt samhällsstyre.
Motståndet mot både kyrkklockor och böneutrop handlar för många inte om fientlighet mot religion, utan om tidens förändring. Förr fyllde ljudsignaler som klockringningar och böneutrop en praktisk funktion i ett samhälle utan modern kommunikation. I dag finns digitala lösningar för den som aktivt vill ta del av religiösa budskap, utan att dessa behöver nå alla oavsett intresse.
Självklart ska kyrkor ha en begränsad möjlighet att ringa i kyrkklockor. En kyrka som har stått på sin plats sedan 1100-talet har givetvis rätt att ringa i kyrkklockor – det hör platsen till. Men till exempel en modern kyrka i ett miljonprogramsområde bör ha mer begränsade möjligheter att störa det offentliga rummet med klockringningar. Samma resonemang bör även gälla moskéer. Moskéer som har funnits i Sverige före 1940 ska givetvis få ha böneutrop.
Debatten aktualiserar en grundläggande fråga: var går gränsen mellan rätten att utöva sin religion och rätten att slippa religiösa uttryck i det offentliga rummet? För många svenskar är böneutrop ett uttryck för ett samhälle i förfall och något som inte hör hemma i ett land som Sverige. Det finns gott om islamiska stater i världen där man kan bosätta sig, om man vill ha böneutrop.
Inför valet 2026 lär frågan fortsätta att vara en symboliskt laddad skiljelinje i svensk politik – inte bara om religion, utan om vilket samhälle Sverige ska vara i framtiden.
Slutsats
Att rösta på det demokratihotade partiet Nyans i valet 2022 var en bortkastad röst. Partiet klarade inte ens att nå upp till den nivå som krävs för att få gratis valsedlar utlagda i vallokalerna. Partiet är misslyckat; man klarade inte ens riksdagsspärren på första försöket, vilket Ny Demokrati gjorde utan problem. En fråga man bör ställa sig är om man vill ha ett sådant bottenskrap av människor som politiker – personer som inte klarar av att nå resultat.
Jämför man det demokratihotade partiet Nyans med Ny demokrati framstår det som närmast skrattretande och patetiskt att ett parti som Nyans ens yttrar sig i frågan. Ny demokrati klarade riksdagen på ett försök och antidemokratiska partiet Nyans klarade få mandat i en kommun.
Faktaruta: Demokratihotade Partiet Nyans jämfört med Ny demokrati
Demokratihotade Partiet Nyans – valet 2022
Klarade inte riksdagsspärren (4%).
Inga riksdagsmandat.
Konsekvens: röster gav ingen representation i riksdagen och fick därmed ingen direkt parlamentarisk effekt.
Ny demokrati – valet 1991
Klarade riksdagsspärren på första försöket.
Fick 6,7% och 25 mandat.
Fick direkt politiskt genomslag i riksdagen.
Sammanfattning
Ny demokrati passerade spärren direkt och fick reellt inflytande.
Demokratihotade Partiet Nyans nådde inte riksdagen och fick därför inget parlamentariskt genomslag.
Demokratihotade partiet Nyans fick i valet 2022 0,44%
Skillnaden visar att synlighet inte räcker utan brett väljarstöd i hela landet.
Beslutet att utvisa den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai väcker en obekväm men nödvändig debatt om gränserna för svensk asylpolitik. När personer som anklagas för att legitimera eller sprida propaganda för terrorstämplade organisationer åberopar yttrandefrihet och skyddsskäl, ställs Sveriges självbild som humanitär stormakt mot kravet på säkerhet och rättsstatens principer. I ett land som under decennier fört en av världens mest liberala asylpolitiker – med ökande gängvåld och sprängningar som följd – blir frågan allt mer akut: ska Sverige fortsatt fungera som fristad även för aktörer som utgör ett potentiellt hot mot civilbefolkningen, eller är det dags att dra en tydligare gräns?
Vad det PKK som mördade Palme?
Utvisningen av Fariborz Rezai – asylshopping och spridning av propaganda för terrorstämplad organisation
Den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai ska utvisas från Sverige efter beslut av Migrationsverket. Rezai kom till Sverige för omkring tio år sedan och har sedan 2019 arbetat på den svensk-kurdiska satellitkanalen Aryen TV, som sänder från Nacka utanför Stockholm till en publik i ett stort antal länder, främst i Mellanöstern.
Migrationsverket bedömer att Rezai saknar skyddsskäl och att hans verksamhet inte är av sådan art att han riskerar förföljelse vid ett återvändande till Iran.
Varför valde han Sverige? – frågan om asylshopping
En central och omdiskuterad fråga i ärendet är varför Fariborz Rezai valde just Sverige som asylland. Experter menar att han ägnade sig åt så kallad asylshopping – det vill säga att han inte sökte skydd i det första säkra land han nådde, utan i stället aktivt valde ett land där möjligheterna att arbetsfria inkomster med bidrag, som betalas med världens högsta skatter.
Aryen TV och rapporteringen om PKK
Aryen TV beskriver sig som en oberoende kurdisk nyhetskanal. Samtidigt har kanalen under lång tid kritiserats för sin rapportering om den kurdiska rörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK), som är terrorstämplad av EU samt av Turkiet, USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Japan. PKK var även misstänkta för Palme mordet för ca 40 år sedan.
Enligt kritiker – däribland turkiska myndigheter – har Aryen TV återkommande:
skildrat PKK i positiva eller legitimerande ordalag,
framställt organisationens kamp som politisk befrielse snarare än väpnad terrorism,
utelämnat eller tonat ned organisationens våldsdåd och terrorstämpling.
Rezais roll – från journalistik till propaganda
Fariborz Rezai arbetade för Aryen TV från 2019 fram till beslutet om utvisning. Enligt uppgifter i ärendet ska han inte enbart ha rapporterat om PKK, utan även öppet uttryckt stöd för organisationen.
Detta har enligt experter inneburit att hans verksamhet gått från journalistik till aktiv spridning och normalisering av propaganda för en terrorstämplad organisation. Svensk och europeisk lagstiftning tillåter inte stöd – direkt eller indirekt – till terrorstämplade grupper, något som väger tungt i både säkerhets- och migrationsrättsliga bedömningar.
Migrationsverkets bedömning
I sitt beslut konstaterar Migrationsverket att:
Rezai saknar individuella asylskäl,
hans verksamhet inte är tillräckligt uppmärksammad för att väcka intresse hos iranska myndigheter,
och att han därför inte anses löpa personlig risk vid återvändande.
Myndigheten skriver att hans verksamhet inte är ”av sådan art och omfattning att den är intressant för hemlandsmyndigheterna”. Därmed anses varken journalistrollen eller engagemanget i exil ge rätt till skydd i Sverige.
Ett principiellt fall
Fallet Fariborz Rezai aktualiserar större frågor om:
gränsen mellan journalistik och politisk aktivism,
hur Sverige ska hantera exilmedier som anklagas för terrorpropaganda,
och i vilken utsträckning yttrandefrihet kan åberopas av personer som öppet stödjer terrorstämplade organisationer.
PKK är en organisation som är terroriststämplad av västvärlden. Är det rimligt att personer som kan utgöra ett hot mot civilbefolkningen i Sverige tillåts stanna i landet?
Sedan 1975 har Sverige bedrivit en extremt liberal asylpolitik, där i princip alla har fått stanna. Detta har bidragit till skjutningar och sprängningar som i dag hotar tryggheten i samhället.
Är det dags att inse att Sveriges tid som självutnämnd humanitär stormakt är över, och att vi inte längre kan fungera som en magnet där hela världens terrorister ges fristad?
Berlin har sett detta förut. Inte brottsligheten i sig – utan anpassningen. Från 1930-talets tystnad till dagens bortvända blickar löper en röd tråd: viljan att fungera utan att ingripa. I dag sker det inte av rädsla för staten, utan av rädsla för friktion. Det här är ett reportage om en stad som lärt sig att se allt, veta allt – och ändå titta bort.
Berlin är ingen oskyldig stad. Den är tränad. Tränad i anpassning, i tystnad, i att förstå skillnaden mellan vad man ser och vad man får säga.
År 1933 lärde sig stadens invånare snabbt hur överlevnad såg ut. Man såg hur människor försvann, hur affärer bytte ägare, hur språk förändrades. Man anpassade sig inte för att man trodde på systemet, utan för att alternativet var farligare. Att titta bort blev en färdighet. Att inte ställa frågor en dygd.
Efter 1945 upphörde inte denna logik – den bytte bara form. I Östberlin institutionaliserades den. Staten såg allt, medborgaren låtsades som ingenting. Alla visste, men ingen visste officiellt. I Västberlin utvecklades en annan variant: konflikträdsla. Man valde stabilitet framför konfrontation, vardag framför uppgörelse. Även där blev passivitet ett sätt att fungera.
När muren föll 1989 firades friheten, men de mentala strukturerna stod kvar. Berlin återförenades geografiskt, men aldrig psykologiskt. Misstron, försiktigheten och reflexen att inte sticka ut levde vidare. Staden byggde en ny berättelse om sig själv – kreativ, tolerant, öppen – men utan att på allvar omförhandla relationen mellan individ, ordning och ansvar.
Det är denna historiska vana vid anpassning som formar Berlin i dag. Skillnaden är att hotet inte längre är staten. Det är friktionen. Att störa. Att peka ut. Att bryta den sociala överenskommelsen.
Jag går genom Berlin med kameran påslagen, men det är inte jag som observerar staden – det är staden som observerar mig. Blickar mäter, positioner justeras, människor rör sig enligt mönster som upprepats tusentals gånger. Allt sker öppet, men ingenting ska benämnas. Alla vet vad som pågår. Alla vet vad som förväntas: se, men reagera inte.
Vid Brandenburger Tor, symbolen för frihet och återförening, möts jag av en annan verklighet. Turister står tätt, medan ficktjuvar och bedragare rör sig metodiskt mellan dem. De utnyttjar artighet, osäkerhet och okunskap. Det sker i fullt dagsljus. Offren märker ofta inget förrän det är för sent. Förbipasserande ser exakt vad som händer – och gör ingenting. Inte av rädsla, utan av vana. Det är här det blir tydligt att problemet inte längre är brottsligheten i sig, utan att den har accepterats som en del av stadsbilden.
När jag börjar filma reagerar de direkt. Inte för att de är oskyldiga, utan för att kameran bryter den tysta överenskommelsen. Den moderna versionen av anpassning: du ser, men du dokumenterar inte. I dagens Berlin är det inte brotten som stör ordningen – det är synliggörandet av dem.
Museumsinsel, detta monument över europeisk kultur och civilisation, fungerar som kuliss. Ovan jord: historia, bildning, estetik. Under ytan: organiserade stölder, systematiskt utnyttjande av besökare, grupper som rör sig koordinerat. Turister pressas, distraheras, leds bort från sina sällskap. När jag varnar någon blir jag själv betraktad som problemet. Precis som tidigare i stadens historia är det inte övergreppet som uppfattas som destabiliserande – utan den som påtalar det.
Tunnelbanan är nästa kapitel. Här är stämningen tätare, mer uppgiven. Människor undviker ögonkontakt. Hörlurar fungerar som mentala skyddsvästar. Öppen droganvändning, aggressivt tiggeri och trakasserier har blivit bakgrundsbrus. Det är inte rädsla som dominerar – det är anpassning. Samma mekanism som alltid: sänk förväntningarna, så slipper du bli besviken.
I Görlitzer Park blir verkligheten omöjlig att bortförklara. Här pågår öppen narkotikahandel mitt bland barnfamiljer och förbipasserande. Försäljning, förvaring och bevakning sker synligt och organiserat. Buskage används som gömställen för droger och kontanter. Utkiksposter varnar vid polis eller kameror. Alla som vistas i parken vet vad som pågår. Myndigheterna vet. Politikerna vet. Precis som förr råder det ingen kunskapsbrist – bara en ovilja att agera.
När jag filmar möts jag av aggression. Inte för att jag hotar någon person, utan för att jag hotar anonymiteten. Kameran riskerar att bryta den moderna tystnaden. I ett samhälle där brott tolereras så länge de inte synliggörs, blir den som dokumenterar ett större hot än den som begår brotten.
Det är här parallellen till stadens historia blir som tydligast. Staten är närvarande men undandragen ansvar. Symboler finns överallt – polisfordon, skyltar, regelverk – men den faktiska kontrollen har ersatts av förvaltning av oordning. Problemen löses inte, de administreras. Precis som tidigare anses kostnaden för verklig handling vara för hög.
Berlin framstår därför inte som en stad i kris, utan som en stad efter kapitulationen. Ett samhälle som har accepterat sina misslyckanden och byggt ett språk för att leva med dem. Då kallades det nödvändighet. I dag kallas det komplexitet.
När jag lämnar staden känner jag ingen ilska. Bara en kylig klarhet. Berlin är inte ett undantag – det är ett försprång. Ett framtidsscenario som andra europeiska städer långsamt rör sig mot. En plats där frihet fortfarande firas i tal, men där vardagen styrs av samma gamla reflex: titta bort, anpassa dig, stör inte balansen.
Det här är inte ett rop på hårdare tag. Det är en varning om vad som händer när ett samhälle slutar tro att ordning är möjlig.
Och det mest dystopiska av allt? Att så många har lärt sig att kalla detta för normalt.
Texten ovan bygger på Kurt Caz video och den transkription som har gjorts. Därefter har en berättelse formats med hjälp av AI – inga överbetalda Södermalmsjournalister här inte.
Sverige är på väg mot ett övervakningssamhälle där laglydiga medborgare ska granskas som misstänkta, medan dömda sexualbrottslingar skyddas av staten. Politikerna jagar åsikter i privata chattar men låter kända rovdjur gå fria – med skyddad identitet, straffrabatt och noll uppföljning. Det är inte säkerhet, det är ett systemfel.
Skarprättaren Anders Gustaf Dalman var en av de män som byggde Sverige med sin yrkesskicklighet. Han gjorde skillnad i samhället genom att se till att dåliga människor kunde få ett straff som fungerade för dem. Tyvärr fick han ingen efterträdare, och därav kunde monstret ”Vilma” släppas ut i samhället igen. I dag har vi sinnesslöa gråterskor till socionomer som tycker synd om brottslingar och gullar med dem.
Det finns mord, och så finns det mord som det snackas om. Mordet på JFK, Palme med flera är mord som det pratas om i årtionden, ibland till och med århundraden, som när det gäller Gustaf III. Transmördaren i Rönninge som mördade och troligen styckade en 25-årig kvinna kommer att vara ett mord som det talas om år framöver.
Transmördaren ”Vilma” är ett exempel på det feltänk som dagens politiker sysslar med.
I ena änden vill man ha Chat Control – EU:s egen lilla Stasi 2.0 – som ska hålla koll på vad du tycker och tänker i din privata kommunikation med andra. I den andra änden klarar samhället inte av att hålla pedofilen och transvestiten ”Vilma” Andersson under uppsikt.
Transan ”Vilma” dömdes redan 2019 för försök till människorov av en 10-årig flicka samt barnpornografibrott, men fick bara 2 respektive 4 månaders fängelse, minus den vanliga straffrabatten. Något är fel på ett samhälle där man skyddar farliga brottslingar från att bli spårade av allmänheten och därmed hållas under uppsikt.
I ”Vilmas” fall är det uppenbart hur fel det är i vårt samhälle: ett sådant monster kan släppas ut ur fängelse med straffrabatt, få skyddad identitet och sedan, sex år senare, styckmörda en ”random” kvinna.
Anders Gustaf Dalmans yrkesskicklighet gjorde att Änglamakerskan Anna Månsdotter fick det straff hon förtjänade. Om ”Vilma” Andersson skulle få möta en skarprättare 2026 – då sparar vi både pengar och får ett tryggare samhälle.
I stället för att starta massövervakningsprojekt som Chat Control bör man börja med att övervaka dömda brottslingar.
Förslag:
Ta bort straffrabatter. Döms man till 2 år och 4 månaders fängelse ska man avtjäna exakt den tiden.
Gör det omöjligt för dömda sexualbrottslingar att få skyddad identitet.
Om en sexualbrottsling slår sig ner i ett område där det finns stora risker ska SMS-varningar skickas till medborgarna i området, så att de kan hjälpa till att hålla monstret under uppsikt.
Gör det brottsligt att hyra ut bostäder eller campingplatser till dömda sexualbrottslingar / terrorister.
Sexualbrottslingar dömda för brott där barn varit inblandade ska inte få bo närmare än 10 mil från skolor eller dagis.
Gör DNA, fingeravtryck, ansiktsdata och annan biometrisk information till öppen data för dömda sexualbrottslingar, terrorister och andra samhällsfarliga personer. Med modern teknik kan man då hålla dessa personer under uppsikt.
Låt staten dela ut bidrag till företag och privatpersoner som köper utrustning som använder denna öppna data för att lättare hitta ovan nämnda brottslingar.
Alla dömda brottslingar enligt ovan ska bära fotboja i minst 20 år efter avtjänat straff. Fotbojan ska automatiskt spela in alla samtal och logga positioner där den rör sig. Manipulerar man eller tar av sig fotbojan ska det leda till ett ännu längre fängelsestraff.
Upprätta lokala straffkolonier där sexualbrottslingar får bo. Det finns gott om övergivna byar i Norrland och på andra mindre orter i Sverige. Lämnar man det område man tilldelats som dömd sexualbrottsling eller terrorist ska man åka direkt i fängelse och sättas i isoleringscell.
Implementerar man förslagen ovan behövs ingen Chat Control. Vanliga människor ska inte drabbas av den Stasi-hysteri som vissa onda politiker driver. Resurserna ska i stället riktas mot de verkligt farliga individerna.
En sak ska man ha klart för sig: en pedofil går inte att bota med ett fängelsestraff på 2 år och 4 månader. Den enda som kan göra det enda rätta med med ett monster som ”Vilma” Andersson är en skarprättare, men tyvärr fick aldrig riksskarprättaren Anders Gustaf Dalman någon efterträdare – och därav kan sådana här brott ske.
Änglamakerskan Anna Månsdotter strax före sin avrättning. Skarprättare Dalman står längst till vänster i bilden och håller bödelsyxan dold bakom ryggen.
På 1930- och 1950-talens Sverige rörde sig en berättelse i skuggorna – om pengar som betalades i tysthet, om en obekväm man som aldrig försvann och om en stat som fruktade skandal mer än offentlig prövning. Haijbyaffären blev till slut en av landets mest omstridda rättsaffärer, där rykten om kungahuset, rättsväsendets agerande och folkhemmets behov av kontroll flöt samman. Än i dag väcker den frågan om vad som händer när makten väljer tystnad framför öppenhet.
Polismördaren Kurt Haijby och Kung Gustaf V hade en ”kärleksaffär” som enligt dåtidens lagstiftning var otukt mot naturen.
Det börjar som en ganska vardaglig historia i 1930-talets Stockholm: en restaurang, ett tillstånd, en man med dåligt rykte och en stat som gärna håller ordning. Men den slutar som en av Sveriges mest omtalade affärer – där kungahusets anseende, rättsstatens självkänsla och folkhemmets behov av kontroll hamnar i samma tryckkokare.
En restaurangägare söker kungens hjälp
Kurt Haijby driver restaurang Lido på Kungsgatan. Han är entreprenör, men också belastad av ett kriminellt förflutet. Det gör livet svårt när det gäller utskänkningstillstånd. Och när de vanliga vägarna känns stängda finns alltid den svenska genvägen: att försöka nå någon som kan påverka.
Så söker Haijby audiens hos Gustaf V. Det är 1933, kungen är gammal men fortfarande symbolen för staten. Haijby får träffa honom, tillsammans med många andra.
Efteråt börjar berättelserna glida isär.
Enligt Haijby själv tar historien en helt annan riktning än en enkel bön om vinrättigheter. Han påstår att det uppstår en sexuell relation mellan honom och kungen. Andra kommer senare att säga att den berättelsen inte håller – men att den ändå blev farlig, därför att den var möjlig att tro på i en tid av rykten, skam och tabun.
Pengarna som inte borde ha funnits
Det är här affären får sin märkliga tyngd. För även om man inte accepterar Haijbys kärnberättelse finns något mer konkret: pengar betalas ut.
Hovet betalar. Inte en gång, utan över tid, i olika former. Det handlar om belopp som i samtiden är stora nog att förändra ett liv. Varför?
Om Haijby bara var en lögnare borde det rimliga ha varit att stoppa honom, polisanmäla, säga nej. Men i stället verkar man vilja köpa lugn.
Det är i det här spänningsfältet som affären föds: mellan det som sägs vara bluff och det som faktiskt görs för att hålla bluffen tyst.
När lösningen blir att försvinna
Under 1930-talet prövas en klassisk metod: flytta problemet bort från Sverige.
Haijby får pengar för att emigrera. Tanken är enkel: om han inte finns här, kan han inte ställa till med något här. Men han kommer tillbaka. Och när han kommer tillbaka står han där igen – lika besvärlig, lika beroende, lika laddad.
Under de följande åren får han olika former av “hjälp”: affärslösningar, pengar, möjligheter. I berättelsen blir det en sorts märklig livlina som samtidigt är en kedja. Hjälpen ges – men den förutsätter att han håller tyst.
Och i bakgrunden finns alltid samma rädsla: inte bara för en personlig skandal, utan för vad som händer om monarkin tappar sin glans.
Psykiatrin som lugn och lås
När Haijby på nytt blir ett problem tar historien en mörkare ton.
Han hamnar under observation på Beckomberga, och senare sker nya perioder av inläggning. Formellt finns motiveringar: oro för hans psykiska tillstånd, behov av vård, behov av observation.
Men när man läser affären som berättelse framstår psykiatrin också som något annat: ett sätt att skapa stillhet. En plats där en bråkig människa kan bli tyst, avskild, kontrollerad.
Det gör Haijbyaffären till mer än en skandalhistoria. Den blir en berättelse om ett samhälle som ibland föredrar att “hantera” människor snarare än att ta strid med sakfrågan öppet.
Boken som inte fick finnas
1947 gör Haijby det förbjudna: han slutar hålla inne med sin historia.
Han ger ut en nyckelroman – Patrik Kajson går igen – där han i romanform lägger fram sitt perspektiv. Det är ett sätt att tala utan att skriva ett protokoll. Men alla förstår vad den handlar om.
Och då händer något som är så svenskt att det nästan blir absurt: stora delar av upplagan köps upp och försvinner ur cirkulation.
Man vill inte ha en tryckfrihetsprocess. Man vill inte ha rubriker. Man vill inte ha vittnesmål, rykten, insinuationer.
Man vill ha tystnad.
Men när tystnad blir en aktiv insats – då börjar folk ana att det finns något att tysta.
När staten måste titta – men inte för mycket
Efter kungens död 1950 trappas allt upp. Haijby skriver brev till myndigheter, gång på gång, om rättsövergrepp och om hur han menar sig ha behandlats.
Till slut hamnar frågan hos Justitiekanslern, som utreder om det finns fog för anklagelserna. Utredningen landar i en dubbelhet som nästan känns som en dramaturgisk knut:
Å ena sidan: Haijbys påståenden anses i stort sakna grund.
Å andra sidan: det står klart att hovet betalat stora summor och gjort mycket för att hålla honom tyst.
Det är som om staten säger: “Vi ser inget brott” – men samtidigt: “vi ser att något ovanligt pågick.”
Och det räcker för att misstron ska växa.
Rättegången som blev nationell feber
Till slut blir det rättegång. Haijby åtalas och döms för grov utpressning. Domen blir ett slags officiellt avslut: ett sätt att slå fast vem som är skurken i berättelsen.
Men i offentligheten blir det inte ett avslut. Det blir en explosion.
Debattörer går i clinch. Ledarsidor rasar. I riksdagen talas det om rättsröta. Vilhelm Moberg kliver fram som en av de mest hänsynslösa kritikerna och menar att själva faktum att Haijby döms visar att rättssystemet skyddar makten.
Andra säger tvärtom: domen visar att han var en bedragare som pressade hovet på pengar.
Och det är här affären stelnar till sin eviga form: den blir en kamp om tolkning.
Var det sant? Eller var det bara farligt att det kunde vara sant?
När man försöker knyta ihop berättelsen återstår en sak som gör den mer plågsam än många andra skandaler:
Det går inte att enkelt bevisa den centrala kärnfrågan.
Hade Gustaf V och Haijby en relation? Var Haijby offer för ett system som skyddade sig självt? Eller var han en skicklig manipulatör som spelade på samtidens största tabun?
Historiker, jurister och författare har landat på olika sidor. Vissa menar att relationen är obevisad och att tidpunkter inte stämmer. Andra menar att något måste ha hänt, eftersom systemet agerade så kraftfullt.
Och kanske ligger affärens verkliga kärna just där: inte i om allt Haijby sa var sant, utan i att staten och hovet betedde sig som om det kunde vara sant – och att det räckte för att sätta igång en kedja av hemligheter, pengar, inlåsning, tystnad och till slut dom.
Varför affären fortfarande känns modern
Haijbyaffären lever kvar för att den inte bara handlar om kungar och skandaler. Den handlar om mekanismer som fortfarande känns igen:
Ett samhälle som skyddar sina institutioner. En obekväm person som blir ett “problem” snarare än en människa. En offentlighet som växer när insynen minskar. Och en berättelse där pengar, sekretess och prestige blir starkare krafter än principer.
Det är därför Haijbyaffären fortfarande diskuteras. Inte för att alla vill veta vad som hände i ett sovrum på 1930-talet – utan för att många vill förstå vad som händer i en stat när det som måste skyddas blir viktigare än det som borde prövas öppet.
Ett brutalt terrordåd mot judiska civila i Australien har åter aktualiserat frågan om hur västerländska demokratier ska hantera intoleranta och våldsbejakande ideologier. Med utgångspunkt i Karl Poppers toleransparadox argumenterar denna artikel för att islamistisk extremism inte kan mötas med relativisering eller tystnad, utan kräver tydliga gränser och ett aktivt försvar av det öppna samhällets grundläggande värden.
När toleransen inte längre skyddar
Det började som ett firande. Ljus tändes, sånger sjöngs och familjer samlades för att uppmärksamma chanukka – en högtid som i generationer symboliserat motstånd mot förtryck och rätten att utöva sin tro. Men på Bondi Beach i Australien förvandlades glädjen till skräck. Skotten kom utan förvarning. När det var över låg sexton människor döda.
Nyheten spreds snabbt över världen. Ännu ett antisemitiskt terrordåd. Ännu en plats där judar attackerats just för att de är judar. Och ännu en gång ställdes samma obekväma frågor: hur kunde detta hända – och varför känns det som om det förr eller senare ändå skulle ske?
Ett samhälle som tvekar
När detaljerna blev kända stod det klart att gärningsmännen drevs av islamistisk extremism. Symboler kopplade till IS hittades i deras fordon. Polisen bekräftade att attacken var ideologiskt motiverad. Australiens premiärminister talade om extremism, men diskussionen stannade snart vid välbekanta formuleringar om sammanhållning och vikten av att inte dra förhastade slutsatser.
Det var inte första gången. Och det är just detta som oroar.
För i västvärlden finns i dag en djupt rotad rädsla för att peka ut intolerans när den kommer i religiös form. I stället för att dra tydliga gränser väljer institutioner ofta att mildra, relativisera eller omtolka. I Australien tolkades öppna rop om våld mot judar vid demonstrationer som ”missförstånd”. Orden tvättades rena, trots att budskapet var tydligt för alla som ville se.
Karl Poppers varning
Redan efter andra världskriget varnade filosofen Karl Popper för just detta. I sin berömda toleransparadox slog han fast att ett tolerant samhälle inte kan vara gränslöst tolerant. Om intolerans tillåts växa ostört kommer den till slut att förgöra det öppna samhället inifrån.
Poppers poäng var inte att förbjuda åsikter eller kväsa oliktänkande. Tvärtom. Men han menade att grupper som öppet hotar andras frihet och rätt till liv inte kan mötas med samma överseende som fredliga meningsmotståndare. Tolerans är ingen självmordsprincip.
Ändå är det just detta västvärlden gång på gång tycks pröva.
Ord som föregår våld
Efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 hördes slagord om att ”eskalera motståndet” och ”globalisera intifadan” på gator och torg i flera västländer. För många lät det som politisk retorik. För andra – framför allt judar – var innebörden glasklar. Historien har lärt dem vad dessa ord betyder i praktiken.
Bondi Beach blev ett bevis på att ord inte stannar vid ord. Retorik normaliserar våld. När uppmaningar till eskalering får stå oemotsagda, när antisemitism kläs i aktivistiska eller akademiska termer, då sänks tröskeln. Förr eller senare är det någon som tar nästa steg.
Ett mönster, inte en slump
Från New York till Madrid, från London till Paris, Berlin, Nice och Stockholm – listan över islamistiska terrordåd i väst är lång. Varje gång följs de av samma ritual: politiker uppmanar till lugn, medier betonar att extremism inte representerar alla muslimer, och samtalet flyttas snabbt från ideologi till socioekonomiska förklaringar.
Samtidigt visar internationella rapporter att antisemitism och stöd för politiskt våld är utbrett i jihadistiska miljöer. Tiotusentals islamistiska terrorattacker har genomförts globalt sedan slutet av 1970-talet. Majoriteten av dem under det senaste decenniet.
Detta är inte ett randfenomen. Det är ett mönster.
Rädslan att säga nej
I Europa har rädslan för att uppfattas som intolerant lett till långtgående eftergifter. Organisationer med antidemokratiska värderingar har tilldelats offentliga medel. Religiösa normer har tillåtits påverka skolor, offentliga institutioner och jämställdhetsarbete. Samtidigt har kritik ofta avfärdats som ”islamofobi”, oavsett innehåll.
Kontrasten mot hur antisemitism bemöts är slående. När judiska mål attackeras följer inga stora solidaritetsupprop, inga kampanjer, inga symboliska manifestationer i samma omfattning. I stället ifrågasätts ofta de som öppet visar judiska symboler – som om deras blotta synlighet vore provokativ.
Frågan som inte går att undvika
Detta handlar inte om människor från Mellanöstern, och inte om muslimer som individer. Miljontals muslimer lever fredligt i väst, delar demokratiska värderingar och bidrar till samhället. De är inte problemet.
Frågan som västvärlden måste våga ställa är en annan: Är islamism – som ideologi och politiskt projekt – förenlig med liberal demokrati?
Allt fler tecken pekar på att svaret är nej.
När gränserna suddas ut
Bondi Beach var inte en isolerad tragedi. Det var ännu ett varningsskott. Ett samhälle som inte längre vågar försvara sina grundprinciper riskerar att förlora dem. Inte i ett dramatiskt ögonblick, utan långsamt – genom undanflykter, tystnad och välmenande relativisering.
Karl Popper hade rätt. Ett öppet samhälle överlever inte genom att blunda för intolerans, utan genom att stå emot den.
Och frågan är inte om västvärlden har råd att dra tydliga gränser – utan om den har råd att låta bli.
Klimataktivister som vandaliserar konst, blockerar vägar och saboterar direktsända TV-program frikänns allt oftare av svenska domstolar – med hänvisning till ett påstått klimatnödläge. Samtidigt förstärker medierna en domedagsretorik som normaliserar lagbrott och radikala ideal. Vad händer med ett samhälle när rädsla ersätter förnuft och klimatmålet tillåts stå över rättsstat, ekonomi och verklighet?
Under de senaste åren har Sverige blivit ett internationellt uppmärksammat exempel på hur klimataktivism, medial alarmism och rättsliga bedömningar allt oftare sammanfaller. Klimataktivister vandaliserar konstverk, blockerar vägar, saboterar direktsända TV-program och stör riksdagens arbete – samtidigt som domstolar återkommande frikänner dem med hänvisning till ett upplevt klimatnödläge. Detta väcker en grundläggande fråga: vad händer med ett samhälle som låter klimatradikala ideal väga tyngre än rättsstatens principer och praktiska verklighetsförutsättningar?
Eskatologin bakom aktivismen
Många av dagens klimataktioner präglas av ett tydligt eskatologiskt tänkande – föreställningen om en nära förestående undergång. Retoriken handlar inte längre om gradvisa risker eller långsiktiga anpassningar, utan om total kollaps: massdöd, svält, krig och samhällsupplösning. Psykologisk forskning visar att just denna typ av domedagsföreställningar tenderar att leda till ångest, irrationellt beslutsfattande, radikalisering och social destabilisering.
I Sverige tar detta sig uttryck i destruktiva aktioner som rättfärdigas med att ”situationen är akut”. När aktivister från nätverket Återställ våtmarker vandaliserade en Monet-målning på Nationalmuseum målades scenarier upp om pandemier som bleka förspel till den annalkande klimatkollapsen. Retoriken var apokalyptisk – och accepterades i stort sett okritiskt i offentligheten.
Mediernas inramning och normalisering
Mediernas roll i denna utveckling är central. När SVT rapporterade om Monet-incidenten betonades att tavlan var oskadd, medan museets kostnader ifrågasattes och bagatelliserades. Fokus flyttades från brottets konsekvenser till en indirekt förståelse för aktivisternas motiv. Resultatet blir en medial inramning som i praktiken försvarar handlingar som annars skulle betraktas som allvarliga angrepp på gemensamma kulturvärden.
Samma mönster återkommer i rättssystemet. Aktivister som blockerade E4:an vid Solna frikändes trots omfattande trafikstörningar och försenad ambulansutryckning. Sabotage mot nöjesprogram som Let’s Dance och Melodifestivalen resulterade i milda påföljder, trots skador för miljontals kronor. Signalvärdet är tydligt: ett upplevt planetärt nödläge legitimerar handlingar som annars hade varit otänkbara.
Klimatångest som statsfinansierad ideologi
Parallellt med detta har public service och etablerade medier under lång tid förstärkt en känslomässigt laddad klimatberättelse. Kulturpersonligheter och journalister ges stort utrymme att uttrycka bottenlös förtvivlan över framtiden, ofta utan kritiska följdfrågor. Budskap om skam, rädsla och uppgivenhet har normaliserats, samtidigt som medborgarna fostras till att acceptera allt mer långtgående livsstilsförändringar.
Kött ska undvikas. Flyg ska skammas. Bilkörning ska bort. Elförbrukning ska anpassas efter vädret. Kärnkraftens avveckling ifrågasätts inte – istället uppmanas människor att inte dammsuga när det är kallt. SVT producerar hyllningsreportage om familjer som lever utan el, rinnande vatten eller kylskåp, och framställer detta som både moraliskt och emotionellt överlägset.
Gröna fantasier och hårda realiteter
Problemet är inte att människor engagerar sig i miljöfrågor. Problemet är att de ideal som marknadsförs ofta är praktiskt omöjliga och i vissa fall direkt kontraproduktiva. Om en majoritet av Sveriges hushåll faktiskt levde som de ”förebilder” som lyfts fram i medierna – utan el, med vedeldning och torparliv – skulle resultatet bli ekologisk och ekonomisk kollaps.
Vedförbrukningen skulle vida överstiga skogens tillväxt. Skogsindustrin skulle slås ut. Luftföroreningarna skulle explodera. Sveriges BNP skulle rasa med upp till 90 procent, vilket i sin tur skulle omöjliggöra sjukvård, skola, räddningstjänst och digital infrastruktur. Ett sådant samhälle vore varken hållbart eller humant.
När klimatmålet helgar medlen
Den kanske allvarligaste konsekvensen av klimatradikalismen är dock dess påverkan på rättsstaten. När domstolar börjar väga aktivisters subjektiva övertygelser tyngre än lagens likhet inför alla, urholkas tilliten till rättssystemet. När medier konsekvent försvarar eller relativiserar lagbrott i klimatets namn skapas en moralisk gräddfil för vissa åsikter – och ett farligt prejudikat för framtiden.
Att vilja minska utsläpp och förbättra miljön är inte detsamma som att acceptera apokalyptiskt tänkande eller samhällsskadlig aktivism. Historiskt har mänskligheten blivit rikare, friskare och mer resurseffektiv över tid – inte genom panik, utan genom innovation, konkurrens och teknisk utveckling.
En annan väg framåt
Den som på allvar vill minska utsläpp snabbt bör fokusera på teknisk utveckling, marknadsdriven innovation och global konkurrens – inte på moralistisk disciplinering, symbolhandlingar eller rättslig särbehandling. Avreglering av hållbarhetsmarknader och satsningar på ny energiteknik kan ge verkliga resultat, utan att rasera samhällsstrukturer på vägen.
Det verkliga hotet mot framtiden är inte klimatengagemang i sig, utan en eskatologisk klimatradikalism som tillåts bli överideologi – med mediernas och domstolarnas goda minne. När rädslan ersätter förnuftet riskerar både samhälle och klimat att bli förlorare.
Allt fler hushåll riktar kritik mot påtvingade gratistidningar som delas ut trots ”Ej reklam”-skyltar. Tidningarna, som ofta består av annonser och köpt innehåll, ifrågasätts både för sin kvalitet och för att de marknadsförs som samhällsinformation trots att många menar att sådan information i dag finns lättillgänglig digitalt.
Det råder en Joseph Goebbels-mentalitet bland Stockholms journalister som vägrar lyssna på fakta eller ens ta till sig fakta. I gratistidningen som delas ut i din brevlåda sprids ”nyheter” som innehåller grova faktafel. Många journalister har en dold politisk agenda.
Kritik mot påtvingade gratistidningar i brevlådor
Trots att många hushåll tydligt markerar att de inte vill ha reklam fortsätter så kallade gratistidningar att delas ut i brevlådor runt om i landet. Det väcker irritation och kritik, särskilt eftersom publikationerna ofta marknadsförs som samhällsinformation.
Gratistidningarna innehåller i regel en mindre andel redaktionellt material, medan större delen består av annonser och köpt innehåll. Kritiker menar att kvalitén på det redaktionella innehållet ofta är låg och att faktagranskningen brister, vilket riskerar att bidra till spridning av vilseledande eller felaktig information.
När boende kontaktar distributionsföretagen för att stoppa utdelningen möts de enligt uppgift ofta av ett krav på att själva sätta upp skyltar med texten ”Ej gratistidningar”. Detta trots att många redan har markerat ”Ej reklam”, vilket upplevs som nonchalant och arrogant.
Distributionsföretagen försvarar sig ofta med att tidningarna utgör samhällsinformation och därför inte omfattas av reklamförbud. Kritiker ifrågasätter detta resonemang och pekar på att majoriteten av befolkningen i dag har tillgång till samhällsinformation via internet och smartphones.
Missnöjet är särskilt stort kring innehållet i lokala gratistidningar, där journalistiken enligt kritiker inte lever upp till etablerade mediers krav på kvalitet och oberoende.
Samma parti som på 1960- och 70-talen ägnade sig åt olaglig åsiktsregistrering genom den Stasi-liknande underrättelsetjänsten IB tycks nu ha återupplivat verksamheten i modern tappning. Då krävdes pappersregister och manuella angiverisystem – i dag sker kartläggningen med cookies, spårpixlar och AI. Kritiker talar om ett ”IB 2.0”, där digital övervakning ersatt läckta pärmar i jakten på medborgarnas politiska åsikter.
Avslöjanden om aggressiv datainsamling, förtäckt opinionsbildning och riktad politisk påverkan mot barn och ungdomar har nu placerat Socialdemokraterna i en djup förtroendekris. Granskningar av det partinära mediebolaget Aktuellt i Politiken väcker allvarliga frågor om lagbrott, ansvar – och om hur långt Sveriges största parti är berett att gå för att manipulera opinionen i den digitala demokratin.
Anklagelser om socialdemokratisk desinformation, datainsamling och dold påverkan
Under våren har Socialdemokraterna hamnat i stormens öga efter avslöjanden om att partiets mediebolag Aktuellt i Politiken (AIP) bedrivit omfattande politisk påverkan via sociala medier, kombinerat med datainsamling som enligt kritiker strider mot både svensk lag och EU:s dataskyddsförordning (GDPR). Uppgifterna har väckt frågor om gränsen mellan partipolitisk kommunikation och otillåten åsiktsregistrering – särskilt när det gäller barn och ungdomar.
Datainsamling och riktad påverkan
En granskning visar att AIP driver ett nätverk av politiskt vinklade webbplatser och sociala mediekonton, varav flera riktar sig till unga användare. Dessa har enligt uppgifterna samlat in detaljerad användardata genom aggressiv spårning, där skyddande inställningar aktivt har stängts av för att maximera datainsamlingen.
Syftet, menar kritiker, har varit att politiskt profilera användare och därefter rikta skräddarsydd socialdemokratisk propaganda till dem. Uppgifterna pekar även på att insamlad data ska ha använts för att påverka vilka svar som ges via AI-funktioner på plattformar som Snapchat, genom att visst innehåll triggas baserat på tidigare webbaktivitet.
Datainsamlingen ska enligt granskningen stå i strid med Integritetsskyddsmyndighetens riktlinjer och GDPR, särskilt eftersom minderåriga varit en central målgrupp.
Dold avsändare och kritik mot transparensen
Även om AIP formellt är känt som ett socialdemokratiskt närstående bolag, har kopplingen inte alltid varit tydlig för slutanvändaren. Konton och sajter har inte konsekvent märkts som partipolitiska, vilket väckt kritik om vilseledande avsändarskap och dold opinionsbildning.
Efter avslöjandena avgick AIP:s chefredaktör, medan bolagets vd – och enligt kritiker den ytterst ansvarige för verksamheten – blev kvar. Detta har av oppositionella röster beskrivits som ett ”bondeoffer” snarare än ett verkligt ansvarstagande.
Kort därefter meddelade Meta att man stoppar socialdemokratiska annonser kopplade till AIP på Facebook och Instagram, med hänvisning till brott mot plattformens regler för politisk annonsering.
Historiska paralleller
Kritiken mot Socialdemokraterna förs ofta vidare genom historiska jämförelser. IB-affären på 1970-talet, där partiet kopplats till en hemlig underrättelseverksamhet som åsiktsregistrerade medborgare, lyfts återigen fram som exempel på ett långvarigt mönster. Även senare händelser – såsom det uppmärksammade valfusket 2002, förtalskampanjer under valrörelsen 2006 och den omstridda ”valskolan” i Örebro 2010 – används för att stärka bilden av ett parti som enligt kritiker inte dragit tillräckliga lärdomar av tidigare övertramp.
Makt över informationen
Samtidigt har Socialdemokraterna drivit linjen att samhället behöver hårdare kontroll över digital kommunikation. Förslag om nätpoliser, ID-krav för sociala medier, åldersgränser och stöd för EU:s så kallade chatkontroll har motiverats med behovet av att bekämpa desinformation och brottslighet.
Kritiker menar dock att detta är motsägelsefullt: samma parti som kräver ökade befogenheter för övervakning och kontroll anklagas samtidigt för att själva ha brutit mot gällande regler och utnyttjat dold påverkan för politiska syften.
En större demokratifråga
Företrädare för Socialdemokraterna har förnekat att det rör sig om olaglig verksamhet och menar att kritiken är överdriven eller politiskt motiverad. Men frågan har redan vuxit bortom enskilda sakförhållanden. I grunden handlar debatten om tilliten till politiska aktörer, om transparens i opinionsbildning – och om var gränsen går mellan legitim politisk kommunikation och manipulation.
Oavsett juridiskt efterspel har avslöjandena aktualiserat en central demokratifråga: vad händer med det öppna samhället när tekniskt avancerad datainsamling och psykologisk målgruppsanpassning blir verktyg i partipolitiska händer, särskilt när det gäller unga väljare?
Debatten lär fortsätta. Och den kommer sannolikt att handla mindre om teknik – och mer om makt, ansvar och förtroende.
Faktaruta: IB och Stasi
IB (Informationsbyrån) – Sverige
• Hemlig svensk underrättelseorganisation knuten till Försvarsstaben och Socialdemokraterna.
• Aktiv från 1950-talet till början av 1970-talet.
• Ägnade sig bland annat åt åsiktsregistrering av oliktänkare, fackligt aktiva och misstänkta ”säkerhetsrisker”.
• Avslöjades 1973 genom IB-affären, vilket visade hur svenska medborgare kartlagts i strid med grundlagen.
• Ingen högt uppsatt ansvarig dömdes; fokus hamnade istället på de journalister som avslöjade verksamheten.
Stasi – Östtyskland (DDR)
• Officiellt: Ministerium für Staatssicherheit – DDR:s hemliga polis och underrättelsetjänst.
• Aktiv 1950–1990, ett av världens mest omfattande övervakningssystem i ett modernt samhälle.
• Byggde ett nät av hundratusentals angivare och infiltratörer som rapporterade om medborgares åsikter och privatliv.
• Ägnade sig åt systematisk åsiktsregistrering, politisk förföljelse och psykisk repression av oliktänkande.
• Arkiven efter murens fall visade hur detaljerat medborgare och oppositionella kartlagts under decennier.
Båda systemen har blivit symboler för hur hemliga underrättelsetjänster kan användas för politisk kontroll,
åsiktsregistrering och undergrävande av demokratiska fri- och rättigheter.
När Radio Nord och Radio Syd började sända från internationellt vatten på 1960-talet bröts Sveriges mediekoncentration för första gången i modern tid. Deras utmaning mot dåtidens statliga radiomonopol ledde ironiskt nog till att staten skapade Melodiradion. Idag menar flera röster att medierna står inför en liknande förändringsvåg. Genom kritik mot etablerade mediehus och lanseringen av nya digitala plattformar menar vissa att det återigen blåser förändringens vind över den svenska mediebranschen.
Ett skifte i vår tid
Under större delen av 1900-talet tog svenska medborgare del av nyheter och samhällsinformation via ett begränsat antal kanaler. Public service byggdes upp med syftet att erbjuda oberoende och mångsidig rapportering, utan yttre påverkan.
Men i takt med att digitala medier växer och fler röster etablerar sig, ifrågasätts public service-modellen allt oftare. Kritiken handlar inte längre bara om enskilda publiceringar – utan om strukturer, narrativ och hur journalistikens uppdrag ska tolkas.
Mediernas roll i demokratin
Traditionellt betraktas mediernas huvuduppgift som att granska makthavare och presentera fakta som underlag för medborgarnas beslut. Enligt kritiker har rollen gradvis förskjutits mot att forma opinion, i stället för att neutralt återge verkligheten.
Detta beskrivs som en av orsakerna till att alternativa plattformar vuxit fram.
Historien som upprepar sig – Radio Nord och Radio Syd
På 1960-talet utmanade Radio Nord och Radio Syd det svenska radiomonopolet genom att sända populärmusik och nyheter från fartyg utanför Sveriges territorialvatten. Deras program lockade stor publik, särskilt yngre lyssnare, som upplevde den statliga radion som stel och begränsande.
Radioskeppet Bon Jour (Radio Nord) och Cheeta (Radio Syd) fick snabbt folkligt genomslag. Staten reagerade genom att anta Lex Radio Nord, som förbjöd svenskar att medverka i sändningar från internationella fartyg.
Men effekten blev motsatt den avsedda. För att behålla publiken lanserade Sveriges Radio snart Melodiradion – ett format inspirerat av de förbjudna piratradiostationerna. Med andra ord:
De nya aktörerna tystades – men förändringen de representerade integrerades i systemet.
Paralleller till dagens digitala medierevolution
I videon som denna artikel bygger på framhålls att vi idag ser ett liknande skifte. Nu utgår förändringen inte från havet utan från internet, poddar, YouTube och oberoende digitala plattformar.
Precis som då handlar det om att tillföra nya perspektiv, ibland med annat språk, annan ton och andra prioriteringar än de etablerade aktörerna.
Kritik mot dagens etablerade medier
Flera exempel tas upp på situationer där medieorganisationer anklagats för att förstärka politiska narrativ istället för att kritiskt granska dem. Bland annat nämns:
Medieaktör
Exempel på kritik
BBC
Klippning av Donald Trumps tal med 54 minuters mellanrum sammanfogade
SVT
Diskuterad intervju om samma tal, omredigerad utan självkritik
TV4
Publicerade misstanke om motiv mot polisens uppmaning att avvakta
Sveriges Radio
Anlitade frilansare med politisk aktivism i konfliktområde
Dagens Nyheter
Publicerade material från personer med politisk bakgrund utan tydlig redovisning
I videon hävdas att dessa exempel speglar en trend snarare än enskilda misstag.
Nya aktörer i medielandskapet – parallell till Radio Nord
Precis som Radio Nord erbjöd något som publiken saknade, beskriver grundarna av det nya initiativet 100 % att de vill tillföra perspektiv som de menar lämnas utanför traditionella mediers rapportering.
Projektet betonar att det inte gör anspråk på opartiskhet, utan istället deklarerar sina utgångspunkter öppet.
Till skillnad från public service finansieras detta genom privata investerare och stöd från tittare.
Studio, produktion och innehåll
Den nya satsningen uppges omfatta:
nyhetsdesk med modern teknik
robotiserade kameror
poddstudio
greenscreen-miljö
intervjuscener för samtal och debatt
cirka 400 kvadratmeter studiolokaler nära public service-hus
Innehållet beskrivs spänna från samhällsanalys och intervjuer till frågeprogram, satir och diskussionsformat.
När en ensam aktör möter en institution
Precis som staten reagerade kraftfullt mot piratradion, beskrivs det i videon hur etablerade medier med betydande resurser kritiserat enskilda debattörer. I vissa fall har detta enligt berättelsen fått motsatt effekt – nya röster har stärkts snarare än tystats, vilket påskyndat framväxten av alternativa medieinitiativ.
Mediebranschens återkommande mönster
Utifrån berättelsens perspektiv verkar samma mönster återkomma:
En ny aktör tillför något som publiken saknar.
Etablerade krafter reagerar negativt.
Ur konflikten föds innovation eller förändring.
På 1960-talet ledde det till att piratradion förbjöds men också till att Melodiradion startades. I dag driver motsvarande drivkrafter utvecklingen mot digitala plattformar.
Slutord – förändringens vindar
Den tid då statligt finansierade aktörer ensamma kunde forma verklighetsbeskrivningen anses vara över. Precis som när Radio Nord tvingade fram en förändring av svensk radio beskrivs dagens alternativa plattformar som en katalysator för omvandling av mediestrukturen.
Framtidens medielandskap blir sannolikt bredare, mer dynamiskt – men också mer komplext. Oavsett format eller finansieringsmodell blir en avgörande fråga framöver:
Hur säkerställs saklighet, transparens och ansvarstagande när rösterna blir fler?
Historien visar att förändring sällan stoppas. Den absorberas, omformas och fortsätter.
Faktaruta: Hur staten försökte stoppa Radio Nord och Radio Syd – och Palmes roll
Statsmonopol på radio:
I början av 1960-talet hade staten via Sveriges Radio monopol på radiosändningar. Radio Nord och Radio Syd sände från internationellt vatten och kringgick därmed den svenska jurisdiktionen, vilket uppfattades som ett hot mot statens kontroll över etern.
Palme som drivande kraft:
Olof Palme, då statssekreterare i kommunikationsdepartementet under minister Sven Andersson, var en av de politiker som drev frågan om att stoppa piratradion. Han deltog aktivt i lagstiftningsarbetet och argumenterade offentligt för att sändningarna utgjorde ett hot mot ordningen och svensk mediepolitik.
Palme ansåg att kommersiell radio riskerade att underminera folkbildningsuppdraget och bidrog till att lagen utformades så att svenskar inte kunde medverka i eller stödja verksamheten, även om den bedrevs utanför territoriet.
Politiska utredningar och stark retorik:
Regeringen såg sändningarna som en form av ”angrepp utifrån”. Palme uttryckte att radio inte skulle styras av ”kommersiella intressen” utan av samhällsansvar. Han argumenterade även för att privat radio kunde öppna för utländskt inflytande.
Lex Radio Nord (1962):
Riksdagen antog lagen efter regeringsförslag där Palme haft inflytande. Lagen gjorde det straffbart för svenska företag och medborgare att tekniskt, ekonomiskt eller praktiskt bistå ”piratstationerna”, även om sändningarna skedde utanför Sveriges gränser.
Tryck mot annonsörer och medverkande:
Syftet var att ekonomiskt isolera Radio Nord och Radio Syd. Annonsörer, tekniker, journalister och andra som samarbetade med stationerna riskerade sanktioner eller rättsligt ansvar.
Myndighets- och övervakningsinsatser:
Staten följde fartygens rörelser, hotade med beslag av utrustning i hamn och agerade juridiskt mot personer kopplade till verksamheten. Offentlig kritik mot stationerna var hård, ofta politiskt förankrad.
Stationerna tystnar:
Radio Nord upphörde med sina sändningar i mars 1962, kort efter att lagen trätt i kraft. Radio Syd höll ut längre men tystnade mot slutet av 1960-talet.
Ironin: staten kopierar piratradions format:
Kort efter att stationerna stoppats lanserade Sveriges Radio Melodiradion – med musik och ett mer populärt anslag, direkt inspirerat av Radio Nord och Radio Syd. Det innebar att staten först stoppade de nya aktörerna – och sedan tog över deras koncept.
Ständiga pro-palestinska demonstrationer tvingar nu SL att lägga om ett dussin busslinjer varje lördag – ett beslut som fått kritiker att varna för att aktivistgrupper ges oproportionerligt inflytande över det offentliga rummet. Samtidigt växer oron för att principfast rättstillämpning ersätts av godtyckliga undantag, där vissa grupper tillåts dominera på bekostnad av allmänhetens fri- och rättigheter.
Ständiga pro-palestinska demonstrationer i centrala Stockholm leder nu till att ett dussin busslinjer läggs om varje lördag. Beslutet, som motiveras av ”förutsägbar påverkan på trafiken”, väcker starka reaktioner. Kritiker menar att tiotusentals resenärer drabbas för att aktivister med högljudda aktioner ska kunna dominera det offentliga rummet.
Samtidigt väcker omläggningen frågor om hur Sverige hanterar en ökande mängd politiska, religiösa och etniska konflikter i det offentliga rummet – och på vilket sätt demonstrationsfriheten ska vägas mot ordning, säkerhet och andra samhällsintressen.
Extremistgrupperingar får göra vad de vill.
Stockholms lokaltrafik framhåller att polisen är den myndighet som beviljar demonstrationstillstånd och att SL ”har att förhålla sig till det”. Men enligt kritiker är omläggningen i praktiken en signal om att aktivistgrupper kan påverka infrastrukturen genom återkommande protester.
Flera debattörer menar att samma hänsyn inte visas andra grupper. Som exempel lyfts beslutet 2017 att flytta NMR:s demonstration bort från synagogan och bokmässan i Göteborg, där polisen aktivt begränsade utrymmet för att upprätthålla ordning och säkerhet – en möjlighet som juridiskt sett även finns i dagens situation.
Särbehandling av vissa grupper
Frågan om likabehandling återkommer också i diskussionen om Koranbränningarna och påskupploppen 2022. Kritiker menar att staten ”vek ner sig” när polisen valde att dra sig tillbaka från våldsamma upplopp, vilket uppfattades som att hot om våld kan påverka lagens tillämpning. Hovrättens domar om hets mot folkgrupp kopplade till Koranbränningar beskrivs av samma kritiker som en form av selektivt hädelseförbud – där islam ges ett särskilt skydd.
Liknande tolkningsmönster påtalas i andra händelser, till exempel kravallerna vid den eritreanska kulturfestivalen i Järva 2023, där två grupper drabbade samman och polisen överrumplades trots kännedom om konfliktnivån. Samtidigt beskrivs beslutet att tillåta stora Black Lives Matter-demonstrationer sommaren 2020, trots rådande restriktioner mot folksamlingar, som ytterligare ett exempel på att vissa grupper ges undantag som andra medborgare inte får.
Frågan om oklar principfasthet återkommer även i diskussionen om de romska tältlägren som etablerades på flera platser i Sverige under 2010-talet, där politiska reaktioner och åtgärder dröjde trots sanitära och juridiska problem.
Demokratins förtroende under press
Sammantaget beskriver kritikerna utvecklingen som ”de små stegens tyranni”, där en rad undantag – ofta motiverade av hänsyn, utsatthet eller rädsla för våld – sammantaget riskerar att urholka principen om lika behandling inför lagen.
Argumentet är att varje avsteg från fasta regler flyttar gränsen ytterligare, och att ett samhälle som styrs av känslor och undantag i stället för av konsekventa principer blir mer sårbart. När grupper som upplevs som utsatta eller hotfulla ges särskilda rättigheter, sker det på bekostnad av allmän ordning, trygghet och andra medborgares fri- och rättigheter, menar kritikerna.
Det som står på spel, enligt denna analys, är inte bara framkomligheten i Stockholms innerstad på lördagar – utan själva tilliten till att staten upprätthåller rättvisa, ordning och lika spelregler.
Faktaruta: Vad kostade koranupploppen?
Koranupploppen 2022 – resulterade i omfattande kostnader för staten.
Polisinsatser, skadegörelse och kriminalvård gör att den totala belastningen på skattebetalarna uppgår till tiotals miljoner kronor.
Polisens extra kostnader: cirka 43–44 miljoner kronor nationellt för insatser kopplade till Paludans möten och påskupploppen.
Skadegörelse och sanering: i Malmö uppgick kostnaderna till cirka 850 000 kronor enbart i Rosengård, exklusive nedbrunnen buss, skola och polisfordon.
Fängelsekostnader: flera dömda har fått fängelsestraff på mellan några månader och flera år.
Med en genomsnittlig kriminalvårdskostnad på cirka 4 000 kronor per dygn blir den samlade kostnaden för avtjänade straff
mångmiljonbelopp över strafftidernas längd.
Samlad bedömning: totalkostnaden för polis, skador, räddningstjänst, sanering och kriminalvård uppgår till över 50 miljoner kronor, med risk för högre slutnotor.
Kostnaderna bygger på offentliga uppgifter, domar och genomsnittliga kriminalvårdstaxor. Den verkliga totalen kan vara betydligt högre.
Debatten om lagen om hets mot folkgrupp skärps ytterligare när flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen helt, samtidigt som partistyrelsen föreslår att den ska begränsas. Kritiker och experter varnar för att dagens tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten, medan andra partier vill gå i motsatt riktning och ytterligare begränsa yttrandefriheten.
I fornstora dar var Moder Svea en symbol för Sveriges mod och självständighet, i dag sitter hon fängslad på grund av det socialdemokratiska, mångkulturella helvetessamhälle som man har byggt.
Flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen om hets mot folkgrupp helt och hållet. Partistyrelsen föreslår i stället att lagen ska ses över och begränsas.
SD:s partistyrelse anser bland annat att hets mot personer baserat på sexuell läggning inte bör omfattas av lagen.
– De flesta förstår nog att det inte handlar om en folkgrupp, säger partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson till Ekot.
Kritiseras av experter
Lagen om hets mot folkgrupp har under lång tid varit omdebatterad, och flera experter menar att den i dag är alltför långtgående. Kritiker hävdar att personer har dömts på mycket svaga grunder och att nuvarande tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten på ett sätt som inte hör hemma i en demokratisk rättsstat.
Många som dömts har enligt kritikerna inte uttryckt hot eller uppmaningar till våld utan gjort kontroversiella uttalanden som ändå fallit under lagen.
”Man klumpar ihop uttalanden”
Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke anser att gränsdragningen fortfarande är oklar. Han lyfter särskilt fallet med Mahmoud Najem och Salwan Momika, där båda åtalats för hets mot folkgrupp i samband med koranbränningar och uppmärksammade manifestationer.
– Tittar man på vad Momika respektive Najem säger i den transkribering som finns i förundersökningen så vill jag påstå att Najem uttalar sig om koranen, om Muhammed och om religionen islam, och det tycker jag ryms inom en vid yttrandefrihet. Jag tycker att man klumpar ihop Najem och Momikas yttranden och därmed lastar Najem för sådant som Momika sa, säger Funcke.
Han menar att rättsväsendet ibland brister i att skilja mellan religionskritik och hets mot en grupp människor.
Fortsatt politisk stridsfråga
Frågan om lagen om hets mot folkgrupp lär fortsätta att vara politiskt laddad. SD:s partistyrelse vill se omfattande förändringar, medan andra partier tvärtom vill fortsätta göra inskränkningar i yttrandefriheten. Samtidigt höjs allt fler röster från både jurister och forskare som efterlyser en tydligare avgränsning – så att yttrandefriheten inte inskränks mer än nödvändigt.
Fakta: Vad är hets mot folkgrupp?
Hets mot folkgrupp är ett brott enligt 16 kap. 8 § brottsbalken.
Man kan dömas för hets mot folkgrupp om man i ett uttalande eller annat meddelande som sprids:
uppmanar till våld mot
hotar
eller uttrycker missaktning för
…en folkgrupp eller annan liknande grupp eller enskild person som tillhör en sådan grupp,
med anspelning på till exempel:
ras eller hudfärg
nationellt eller etniskt ursprung
trosbekännelse (religion)
sexuell läggning
könsöverskridande identitet eller uttryck
Det krävs att uttalandet sprids till andra, till exempel genom tal, text, bild, sociala medier eller liknande.
Straff:
– Ringa brott: böter
– Normalgraden: fängelse i högst 2 år
– Grovt brott: fängelse i 6 månader till 4 år
Varje lördag stannar Stockholms innerstad upp. Bussar ställs in, gator spärras av och trafiken kollapsar – för att en grupp pro-palestinska extremister ska få marschera genom staden. En utländsk konflikt görs till svensk gisslan, medan myndigheterna står passiva och gömmer sig bakom ”grundlagen”.
Stockholmarna är knappast bortskämda med en fungerande kollektivtrafik. Nu kommer den fungera ännu sämre när man låter extremistiska grupperingars demonstrationer skapa kaos på Stockholms redan kaotiska gator.Det finns gott om avskilda platser i Stockholms län där dessa grupper kan utöva sina grundlagsskyddade rättigheter – det behöver inte ske innanför tullarna.
Mellan 13.10 och 18.30 varje lördag tvingas SL lägga om stora delar av busstrafiken när ett demonstrationståg tågar från Odenplan till Gustav Adolfs torg. Det sker inte en gång – utan varje helg. Hela stadskärnan påverkas. Och varför? För att tillfredsställa en högljudd minoritet som driver en politisk agenda som inte ens har med Sverige att göra.
– Vi kan inte göra så mycket annat. När polisen beviljar demonstrationstillstånd som påverkar kollektivtrafiken har vi ingen möjlighet att stoppa eller omförhandla det. Det är en grundlagsstadgad rätt att demonstrera, säger Sophie Gunnarsson på SL:s presstjänst.
Det svaret är inget annat än ett hån mot resenärerna. Grundlagen är ingen ursäkt för att lamslå en huvudstad. Demonstrationsfrihet betyder inte att man får blockera bussar, hindra utryckningsfordon och störa tiotusentals människors vardag. Det betyder inte att extremistgrupper ska få använda våra gator som scen för sina utspel om en konflikt i Mellanöstern.
Den här typen av demonstrationer har inget med Sverige att göra. Det är importerad aktivism, där självutnämnda ”frihetskämpar” poserar för kameror och sprider sin propaganda på sociala medier. Vill man protestera – låt dem stå på en avskild plats. En parkeringsplats, ett industriområde, var som helst – men inte i hjärtat av huvudstaden där vanliga svenskar försöker ta sig fram.
Det handlar inte om demokrati längre. Det handlar om feghet. Polisen har abdikerat sitt ansvar. SL tvingas lyda, och de politiska ledarna vågar inte säga ifrån. De låter ett fåtal extremister kidnappa demokratin – och hela samhället får betala priset.
När Sverige låter utländska konflikter förlama vår huvudstad varje lördag har något gått väldigt, väldigt snett. Det här är inte yttrandefrihet. Det är systemkollaps.
Den liberala jämställdhetsministern Nina Larsson (L) vill införa id-kontroller för porrsajter i syfte att skydda barn. Men förslaget möts av skarp kritik från experter, som varnar för övervakning, teknikokunnighet och moralpanik. Många ser paralleller till 90-talets kommunikationsminister Ines Uusmann (S), som kom att symbolisera politikens oförmåga att förstå internet – och varnar för att historien nu upprepar sig.Liberal minister vill införa id-kontroll för porrsajter – experter: ”Moralpanik och okunskap på hög nivå”
Liberalerna ligger runt 2 procent i opinionen – och deras lösning verkar vara att kräva id-kontroll för att titta på porr. Man kan bara hoppas på den dag då vi har politiker som faktiskt förstår internet, i stället för att behandla det som en tillfällig fluga. På 80-talet hittade barn porrtidningar i skogen; i dag sker det på nätet. Sexualitet och nyfikenhet är en naturlig del av att växa upp, och det går inte att stoppa med byråkrati eller teknik.
Jämställdhetsminister Nina Larsson (L) vill införa teknisk åldersverifiering för att stoppa barn från att nå porrsajter – ett förslag som möter tung kritik från teknik- och integritetsexperter. Liknande system i Storbritannien, Frankrike och USA har lett till integritetsproblem och är lätta att kringgå med VPN, enligt experter.
Regeringen har tillsatt en utredning om åldersgränser i sociala medier, och Larsson vill att även porrsajter ingår. Hon hänvisar till Barnombudsmannen, som anger att barn i snitt börjar söka pornografi vid 13 års ålder. Larsson kopplar också porrkonsumtion till normalisering av våld i sex och menar att vuxna får acceptera ID-kontroll för barnens skull.
I Storbritannien krävs nu kreditkort, digitalt ålderskort eller ID för att besöka sajter som Pornhub – något experter kallar integritetskränkande och verkningslöst, då spärrar enkelt kan rundas med VPN.
En ny generation teknikokunniga politiker – och en gammal historia
Experter ser paralleller till 1990-talet, när dåvarande kommunikationsminister Ines Uusmann (S) kom att förknippas med påståendet att ”internet är en fluga”.
I dag varnar teknik- och yttrandefrihetsexperter för att ID-krav för vuxet innehåll är ett steg mot digital övervakning, med risk för censur, dataläckor och kränkningar av privatlivet. De pekar också på att porrindustrin flyttar utanför EU-jurisdiktion och att svenska användare kommer kringgå spärrar med VPN, vilket gör åtgärden symbolisk och tandlös redan från start.
Flera liberala debattörer menar att förslaget urholkar Liberalernas frihetsprofil. Fortsätter partiet på den här linjen, säger de, riskerar det att straffas vid fyraprocentsspärren – inte för att barnskyddet ifrågasätts, utan för att ineffektiv moralpolitik ersätter evidens och integritetsskydd.
Faktaruta: ID-kontroller för porrsajter – skandaler och dataläckor (Storbritannien & USA)
Storbritannien 2017–2019: Regeringens plan för ålderskontroll i Digital Economy Act stoppades efter stark kritik mot övervakning och risk för dataläckor.
Storbritannien 2025: En leverantör av digital åldersverifiering läckte tiotusentals användares ID-handlingar och personuppgifter – en allvarlig integritetsincident som utreds av brittiska dataskyddsmyndigheten (ICO).
USA – Utah 2023: När ålderskrav infördes blockerade Pornhub åtkomst i delstaten. Antalet VPN-användare ökade kraftigt, vilket visade hur lätt reglerna kan kringgås.
USA – Louisiana 2023: Delstaten kräver ID-verifiering via appen LA Wallet. Jurister och IT-experter varnar för insamling av känsliga data och bristande transparens.
Gemensam nämnare: I samtliga fall har tekniska fel, läckta uppgifter och bristande säkerhet hos tredjepartsleverantörer väckt oro för integriteten.
På 1970-talet avslöjades att Socialdemokraterna hade en hemlig polis – IB. En organisation som i praktiken fungerade som Sveriges egen Stasi eller Gestapo, där oliktänkande och journalister kunde hamna i fängelse på lösa grunder.
Nu verkar historien upprepa sig. Samma parti tycks vilja skapa en digital variant – IB 2.0 – för internet. Ett övervakningssystem där den som uttrycker en ”fel” åsikt riskerar att få hembesök. Den som driver kampanjer eller ställer fel frågor kan snabbt stämplas som en ”trollfabrik”.
Vi ser början på en modern häxjakt, en digital version av 1600-talets häxbränningar – där makten avgör vem som är ond och vem som får brännas på åsikternas bål.
Resultatet blir ett samhälle där gränsen mellan brott och åsikt suddas ut, och där rädslan för att säga fel ersätter den fria debatten
I svensk politik växer kravet på statlig närvaro i våra digitala rum. Socialdemokraterna har lanserat idén om särskilda “nätpoliser” som ska patrullera internet, med målet att bekämpa hot, hat och desinformation. Förespråkarna menar att detta skyddar barn, motverkar kriminalitet och renodlar samtalsklimatet. Kritiker varnar för att åtgärden i praktiken öppnar dörren för åsiktskontroll och ett sluttande plan mot censur. Var går gränsen för yttrandefrihet – och vad händer med ett samhälle där politiker vill bestämma vad som får sägas?
Från trygghet till övervakning
Idén om en nätpolis presenteras som en ordningsfråga: att komma åt hot, grooming, hatstormar och organiserade trollfabriker. I paketet ingår dessutom krav på skarpa ID-kopplingar mellan konton och individer, vilket skulle ge staten – och därmed politiken – betydligt större möjligheter att övervaka, identifiera och ingripa mot användare.
Förespråkarnas logik är enkel: mer identitet, mer ansvar, mindre missbruk. Men samma mekanismer som gör det lättare att lagföra verkliga brott gör det också lättare att kartlägga oliktänkande, tysta obekväma röster och kyla yttrandefriheten. När definitionen av “skadligt” glider från hot till hat – och vidare till “mishagliga” uttryck – uppstår en gråzon där lagligt tal riskerar att behandlas som brottsligt.
Politiken som måttstock
Det blir särskilt problematiskt när politiska ledare själva använder retorik som misstänkliggör meningsmotståndare. Om samma maktsfär som kräver nätpoliser också antyder att kritiker drivs av “främmande makt” eller “förpestar samhällsklimatet”, då är distansen mellan ordningsåtgärd och åsiktsbekämpning kort. Ett statligt verktyg som kan identifiera, flagga och begränsa röster online blir lätt en megafon för den rådande maktens världsbild.
Europa visar hur gränserna suddas ut
På EU-nivå har “illegalt hat” och “skadligt innehåll” blivit allt mer centrala begrepp. Uppförandekoder, lagstiftning och tillsyn har pressat plattformar att rensa innehåll för att undvika politiska påföljder. När hat och hot likställs i praktiken förskjuts gränsen mellan olagligt och lagligt tal. Resultatet blir en privatförvaltad censur – skött av plattformar under politiskt tryck – snarare än rättssäker prövning i domstol.
Lärdomar från Storbritannien
I Storbritannien har registreringen av “icke-kriminella hatincidenter” illustrerat hur övervakning kan expandera bortom brott. Polisen har uppmanats att notera uttalanden som uppfattas som kränkande, även när inget brott begåtts. Konsekvensen blir en kylande effekt: medborgare börjar självcensurera för att undvika flaggning, utredningar eller beslag – trots att de inte brutit mot lagen. Den sortens “mjuk” åsiktskontroll riskerar att normalisera hårdare ingripanden.
Public service som stridsfråga
I Sverige sammanfaller nätpolis-idén med en tilltagande konflikt om public service. Kritiken från höger handlar om urval, vinklar och att rollen som “garant för sanningen” blivit politiserad. Vänstern pekar på public service som demokratisk grundbult och vill förstärka skyddet. Oavsett ståndpunkt är sambandet tydligt: ju mer inflytande staten har över både medieinfrastruktur och normer för vad som anses “acceptabelt tal”, desto större blir risken att makten börjar kurera verklighetsbilden.
Rättsstat eller moralstat?
Det legitima målet – att bekämpa verkliga brott på nätet – kräver skarpa, rättssäkra verktyg: tydliga lagar, proportionerliga tvångsmedel, oberoende domstolar och hög beviströskel. Det är väsensskilt från att låta moralpoliser, uppförandekoder eller politiskt färgade definitioner styra vad som får sägas. Rättsstaten hanterar gärningar; moralstaten väger åsikter.
Riskerna med ID-tvång
Att koppla alla konton till juridisk identitet kan tyckas praktiskt, men det slår mot:
Visselblåsare och minoriteter som behöver anonymitet för att våga tala.
Regimkritiker och dissidenter – även i framtida politiska lägen.
Vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen utan livslång digital spårbarhet.
När anonymiteten döps om till “ansvarslöshet” försvinner ett av nätets viktigaste skydd för svaga röster.
Ett bättre spår: brott, bevis, dom
Vägen framåt är inte åsiktskontroll utan konsekvent rättstillämpning:
Avgränsa till verkliga brott (hot, ofredande, utpressning, barnövergrepp, bedrägeri).
Respektera lagligt men stötande tal – obehag är inte brott.
Tydliga, prövbara definitioner – inga gummiparagrafer om “skadlighet”.
Domstolsprövning före nedtagning där det är praktiskt möjligt, inte efterhandscensur via plattformstryck.
Stark anonymitetsrätt med proportionerliga undantag vid misstanke om grova brott och domstolsbeslut.
Slutsats: Trygghet kräver frihet
Historien lär oss att kontroll alltid säljs in som trygghet. Men när staten börjar patrullera våra åsikter riskerar vi att ersätta tryggheten i rättsstaten med tystnaden i övervakningsstaten. Om Sverige vill vara ett öppet, robust samhälle måste vi våga försvara både säkerheten och friheten – inte offra den ena för en illusion av den andra.
Nätpolisen framställs som en sköld mot hotet där ute. I praktiken riskerar den att bli en klubba mot oliktänkande här inne. Det är inte trygghet. Det är kontroll.
Fakta · UK:s regler för nätinnehåll & yttranden
Kärnlagar & ramar
Online Safety Act 2023 (OSA): ger tillsynsmyndigheten Ofcom omfattande befogenheter över plattformar och införde nya brott (fr.o.m. 31 jan 2024) som bl.a. false communications, threatening communications, cyberflashing, uppmaning till självskada, samt sändning av blinkande bilder för att framkalla epileptiska anfall.
Communications Act 2003, s.127: äldre bestämmelser om “grossly offensive/menacing” meddelanden; delar har ersatts/upphävts av OSA 2023 (framför allt regler om falska meddelanden).
Malicious Communications Act 1988: vissa delar som täckte sårande/kränkande kommunikation ersattes av OSA 2023:s nya kommunikationsbrott.
Public Order Act 1986 (s.4A & s.5): kriminaliserar uppträdande eller ord som avsiktligt orsakar (eller sannolikt orsakar) harassment, alarm or distress; försvar finns om agerandet var “rimligt” med beaktande av yttrandefriheten.
”Non-Crime Hate Incidents” (NCHI)
Polis kan registrera händelser som uppfattas som hatmotiverade trots att inget brott begåtts. Sedan 2023 finns en statutory code of practice som skärper proportionalitet och dataskydd (gäller England & Wales). Rättspraxis (Miller-målet) slog fast att tidigare vägledning var oförenlig med yttrandefriheten och måste begränsas.
Praktiskt för publicister/användare
Olagligt innehåll (t.ex. hot, terrorism, CSAM) ska ned – plattformar måste ha system för att hantera detta enligt OSA.
Skadligt men lagligt tal är i normalfallet inte brott, men kan omfattas av plattformsregler och Ofcom-krav på riskhantering.
Anonyma konton är inte förbjudna i sig, men identitetsuppgifter kan begäras vid brottsmisstanke enligt ordinarie tvångsmedel.
Proportionerlighet: åtal/ingripande ska väga yttrandefriheten – särskilt under Public Order Act – och vara nödvändigt och rimligt.
När en moderat riksdagskandidat föreslår att alla konton på sociala medier ska kopplas till e-legitimation väcks oro för vart Sverige är på väg. Förslaget, som sägs skydda demokratin mot hat och hot, riskerar istället att bana väg för ett övervakat samhälle – ett slags digitalt STASI där anonymitet och yttrandefrihet offras i kontrollens namn.
Olle Olson (M) uttrycker stark oro över hur hot och hat tvingat en partiledare att avgå, och menar att detta är ett direkt hot mot demokratin. Han beskriver hur Sverige reagerade med chock och sympati, men snabbt gick vidare som om inget hänt. Demokratin kan rubbas i några dagar, men sedan återgår allt till tystnad. Det är just den här likgiltigheten, menar Olson, som gör samhället sårbart – vi reagerar, men agerar inte.
Han anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Hot och hat på nätet gör att människor drar sig för att engagera sig politiskt, och om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt färre vågar ta ansvar. Olson menar att demokratin inte överlever på medkänsla och symboliska inlägg – det behövs konkreta lösningar.
Hans främsta förslag är att införa krav på e-legitimation, som BankID, vid registrering och inloggning på sociala medier och forum. Anonymitet har en viktig roll i diktaturer, men inte i ett fritt land som Sverige. Här borde det vara självklart att varje konto är kopplat till en verifierad identitet. På så sätt får troll och näthatare namn, personnummer och ansvar för sina ord. Det skulle drastiskt minska mängden hot, trakasserier och falska konton.
Vidare vill Olson att polisen ska få starkare resurser för att bekämpa nätbrott. Idag läggs majoriteten av anmälningar om hot på nätet ner utan åtgärd. Han föreslår därför att polisens regionala cyberenheter byggs ut, med särskilt fokus på brott mot politiker och journalister. Straff måste börja tillämpas i praktiken – rättsstaten får inte stå handfallen inför digitala övergrepp.
Olson avslutar med en uppmaning till alla som värnar demokratin: vi måste försvara den tillsammans. Hot och hat får inte bli det nya normala. Genom ansvarstagande, lagstiftning och krav på digital identitet kan Sverige åter bli ett samhälle där demokratin är starkare än hatet.
Anonymiteten på nätet är en demokratisk rättighet – inte ett hot
När Moderaternas Olle Olson föreslår att e-legitimation, som BankID, ska krävas för att få registrera sig på sociala medier, låter det kanske tilltalande vid första anblick. Tanken är att minska hat och hot på nätet. Men förslaget är farligt. Det riskerar att skapa ett digitalt övervakningssamhälle som mer liknar 1984 än en levande demokrati.
Vi måste värna rätten att vara anonym
Anonymiteten på nätet är inte ett problem – den är ett skydd. I en tid där åsikter kan kosta både jobb och trygghet, är möjligheten att uttrycka sig utan att riskera förföljelse avgörande. Det är lätt att tala om ansvar, men betydligt svårare att se vad som händer när staten eller privata företag får makten att registrera, övervaka och identifiera varje medborgare.
Det skulle aldrig accepteras att människor på en 1 maj-demonstration tvingades bära ID-brickor med namn och personnummer synliga för alla. Varför ska det då vara okej på nätet – vår tids största offentliga torg?
Kontroll leder inte till trygghet
De som vill kringgå regler hittar alltid sätt. Vi såg det när registrering av kontantkort infördes – plötsligt började folk använda appar och anonyma tjänster i stället. Att kräva e-legitimation online skulle inte stoppa hatet, bara driva det till mörkare hörn av nätet.
Resultatet? Ett samhälle där vanliga människor tystnar, medan de som redan bryter mot reglerna fortsätter som vanligt. Det är inte trygghet – det är kontroll.
Problemet är inte anonymitet – det är ansvar
Självklart hör hot och hat inte hemma i en demokrati. Men lösningen är inte att övervaka alla, utan att de som driver plattformarna tar större ansvar. Lagar som BBS-lagen finns redan – de behöver tillämpas och uppdateras, inte kringgås genom att inskränka våra rättigheter.
”Troll” på nätet har inget med sagoväsen att göra. Begreppet kommer från trolling inom fisket – att kasta ut ett bete för att locka till hugg. Nätets troll beter sig likadant: de provocerar för att få reaktioner. Men lösningen är inte att förbjuda fiske – det är att sätta tydligare gränser och lära oss att inte nappa.
Friheten måste försvaras
Om vi fortsätter på vägen mot obligatorisk identitetskontroll på nätet, kommer vi snart leva i ett samhälle där varje ord, varje tanke och varje åsikt registreras. Det är ett vidrigt 1984-scenario – inte den fria demokrati vi säger oss vilja skydda.
Yttrandefrihet handlar inte bara om rätten att tala, utan om rätten att tala utan rädsla. Därför måste anonymiteten på nätet bli en grundlagsskyddad rättighet. Den är inte ett hot mot demokratin – den är en av dess sista försvarslinjer.
Från parabolantenner och videovåld till nät-ID och sociala medier – Socialdemokraterna har i decennier försökt tygla allt de inte förstår. När nya idéer eller tekniker hotat partiets kontroll har reflexen varit densamma: förbjuda, reglera, övervaka. Nu vill Magdalena Andersson sätta namn och personnummer på varje internetanvändare i Sverige. Det är inte längre bara politik – det är ett mönster. Ett parti som en gång ville styra etern försöker nu ta greppet om själva nätet.
Socialdemokraterna har genom historien ofta hamnat i strider om förbudspolitik och en vilja att kontrollera medborgarnas val. Från etermediernas barndom till dagens digitala sfär återkommer mönstret: när nya fenomen eller upplevda samhällsproblem uppstår ligger ett förbud eller en reglering nära till hands. Denna granskande artikel belyser en rad konkreta exempel – från piratradio och parabolantenner till videovåld, boxning, sexköp, religiösa friskolor, vinstuttag och nu senast krav på ID-kontroller online – och diskuterar riskerna för övervakning, moralism och inskränkningar i yttrandefriheten som följer i förbudens spår.
Motboken – när staten tog kontroll över glaset
Socialdemokraternas vilja att styra människors liv går ännu längre tillbaka än paraboler och videoband. Redan 1919, mitt under folkhemmets födelse, var det den socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting som stod bakom ett av de mest genomgripande övervakningsprojekten i svensk vardagshistoria: motboken. Den infördes som ett system för att reglera svenskarnas alkoholkonsumtion, i ett försök att tygla supandet – men blev i praktiken ett instrument för social kontroll på individnivå.
Varje medborgare fick en personlig bok där varje inköp av sprit noggrant antecknades av Systembolagets personal. Staten bestämde hur mycket en “anständig medborgare” fick dricka, och tjänstemän, kvinnor och arbetare behandlades olika. En ogift kvinna fick ofta ingen motbok alls, medan en man i statlig tjänst kunde få större ranson “eftersom han antogs kunna hantera sitt drickande”. Resultatet blev ett Sverige där staten bokstavligen höll räkningen på folks glas – en sorts analog föregångare till dagens digitala övervakning.
Motboken pågick i över tre decennier, fram till 1955, och är ett av de tydligaste exemplen på Socialdemokratins förmyndarmentalitet i praktiken. Syftet var gott – att minska alkoholskador – men metoden var ren moralbyråkrati. Den byggde på misstro mot medborgarna och en tro på att staten alltid vet bättre. I backspegeln ser man tydligt hur denna logik lever kvar: från motbokens spritkontroll till dagens försök att införa digitala ID-kontroller på nätet går en obruten linje av politiskt tänkande. I Socialdemokraternas värld är individen alltid en potentiell risk – och staten alltid den som måste hålla i nycklarna till flaskan, radion, kroppen eller tangentbordet.
Fri radio och TV under lås och bom
Jack Kotschack, grundare av piratradiostationen Radio Nord, besöker sändarfartygetBon Jourden 30 juni 1962 – stationens sista sändningsdag innan den tvingades tystna under trycket från en ny lag[ .
Etermediernas utveckling i Sverige har präglats av Socialdemokraternas strävan att värna statens kontroll över informationen. Redan på 1950- och 60-talen kämpade partiet hårt mot piratradion. När Radio Nord började sända populär musik och nyheter från ett fartyg utanför territorialvattnen 1961 upplevde den socialdemokratiska regeringen stationen som en direkt provokation.
Myndigheterna svarade med en rad åtgärder för att kväva den oönskade konkurrensen – annonsörer hotades med repressalier och statliga Sveriges Radio fick skyndsamt extra resurser för att lansera Melodiradion (dagens P3) och därmed hindra lyssnarna från att söka sig till piratsändningarna. Regeringen lät till och med riksdagen stifta en speciallag, den beryktade Lex Radio Nord, som förbjöd sådana sändningar. Inför hotet av lagen valde Radio Nords ägare att stänga stationen redan innan förbudet trädde i kraft i augusti 1962. Socialdemokraterna lyckades därmed upprätthålla det statliga mediemonopolet – men på bekostnad av mångfalden i etern.
Samma kontrolliver präglade synen på televisionen. Under decennier hade Sverige endast två TV-kanaler, båda i statlig regi. När satellit-tv och parabolantenner gjorde entré på 1980-talet reagerade vissa socialdemokrater med ryggmärgsreflexen att förbjuda även denna nya teknik. Vid den socialdemokratiska partikongressen 1987 drev exempelvis partiets kvinnoförbund – under ledning av den profilerade S-politikern Maj Britt Theorin – kravet att förbjuda privatpersoner att inneha parabolantenner. Tanken var att skydda svenska folket från “oönskad” utländsk påverkan och kommersiellt utbud via satellit. Förslaget ledde aldrig till någon lag och partiledningen tog officiellt avstånd från idén när den kritiserades som otidsenlig – kulturminister Bengt Göransson försäkrade att folk “ska kunna se på de program de vill” även via parabol. I den allmänna debatten har dock ”parabolförbudet” levt kvar som symbol för Socialdemokraternas paternalistiska syn på media. Det må vara en myt att partiet formellt la fram ett parabolförbud, men att tongivande S-företrädare faktiskt förespråkade idén räcker för att ge eko in i våra dagar.
För Socialdemokraterna handlade mediepolitiken länge om att hålla “icke-statliga röster” borta och folket “rent” från kommersialismens inflytande.
Moralpanikens 1980-tal: videovåld och boxningsförbud
När videon slog igenom i början av 1980-talet uppstod en ny frontlinje för socialdemokratisk förbudspolitik. Partiet slöt upp i den breda politiska moralpaniken kring det så kallade videovåldet – våldsamma skräck- och actionfilmer på då nya videoformatet. Tidigare hade staten genom biografcensuren kunnat klippa bort olämpligt innehåll, men plötsligt kunde “våldsfilmer” spridas fritt via videobandspelare i hemmen.
Socialdemokraterna tog strid för att stoppa detta. En borgerlig regering råkade visserligen sitta vid makten just då (1981), men socialdemokratin deltog helhjärtat i korståget. Riksdagen klubbade 1982 med överväldigande majoritet en ny lag – 299 ja-röster mot endast 1 nej – som förbjöd spridning av videogram med rått och sadistiskt våld. Den ende riksdagsledamoten som röstade nej, Folkpartiets Hadar Cars, varnade uttryckligen för att lagen innebar farliga inskränkningar i våra demokratiska rättigheter. Hans varning föll dock för döva öron. Resultatet blev en av världens hårdaste censurlagar för videofilm, där polisrazzior mot videobutiker och rättsfall mot videouthyrare snart blev verklighet. Kritiker har i efterhand dömt ut “videovåldsdebatten” som moralpanik och pekat på hur okunnig och överdriven retoriken var.
Ändå är den ett skolexempel på Socialdemokraternas benägenhet att ta till lagboken och förbud när nya medier oroar – med yttrandefriheten som möjlig måltavla i processen.
Samma anda av förmynderi genomsyrade det svenska boxningsförbudet. Under socialdemokratiskt styre beslutade riksdagen hösten 1969 att förbjuda professionell boxning i Sverige – ett unikt ingrepp i idrottens autonomi. Beslutet motiverades med folkhälsa och moral: proffsboxning ansågs våldsamt, farligt och “osunt” och passade inte in i det folkhem som skulle formas. Hjärnskador riskerades, sades det, och “osnygga ekonomiska intressen” tjänade pengar på våldet. Därför drog man likhetstecken mellan boxning och samhälleligt förfall – sporten påstods förråa samhället i stort.
Förbudslinjen segrade och under de följande årtiondena tvingades svenska boxare utomlands om de ville bli proffs. Först 2007 upphävdes det totala förbudet, efter mycket debatt. I backspegeln menar många att proffsboxningsförbudet främst vilade på moralistiska argument snarare än fakta.
Som debattörerna Johan Forssell och Paolo Roberto skrev redan 2006 var förbudet en del av “samhällets moralpanik” – man gjorde en hederlig sport till något skamligt och drev utövarna i exil, trots att folk ändå kunde se alla matcher via TV eller internet. Än en gång gick Socialdemokraternas förbudsinstinkt före individens frihet att välja, till och med i valet av sport.
Führerns Face – filmen som var för antinazistisk för Sverige
1943 släppte Walt Disney en animerad kortfilm som gjorde succé i USA: Der Fuehrer’s Face. I den hamnar Kalle Anka i en absurd mardröm där han tvingas leva i Nazityskland, marschera till Hitler-marscher, skrika “Heil!” tills han svimmar och jobba som slav i en vapenfabrik. Filmen var genial satir – ett hån mot totalitarismen och en öppen drift med Hitler själv. I USA vann den en Oscar och användes som antipropaganda mot fascismen.
Men i Sverige – det “neutrala” folkhemmet under socialdemokratisk ledning – förbjöds filmen helt. Den svenska censuren slog till direkt: Der Fuehrer’s Face fick inte visas på bio, varken för barn eller vuxna. Motiveringen? Att den var “politiskt olämplig” och riskerade att skada Sveriges diplomatiska relationer med Nazityskland. Det var alltså inte Hitler som förbjöd filmen – det gjorde svenska myndigheter, mitt under en tid då Europa stod i brand.
Detta är ett av de mest pinsamma kapitlen i svensk filmhistoria: en antifascistisk satirfilm totalförbjuds i demokratins namn, för att den ansågs “för provocerande”. Medan Kalle Anka i Disneys version gör uppror mot diktaturen, valde Socialdemokraternas Sverige att böja sig för den. Under täckmantel av “neutralitet” censurerades det fria ordet, precis som i de system man påstod sig stå emot.
I efterhand framstår Der Fuehrer’s Face som en symbol för svensk feghet under andra världskriget – en tid då regeringen hellre tystade en tecknad anka än riskerade att reta upp Hitler. Det är svårt att tänka sig en tydligare bild av förmyndarstatens och feghetens möte: en stat som vågar säga nej till Disney, men inte till diktatur.
Motorsågsmassakern – filmen som skrämde staten och väckte ett folk
När Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre) nådde Sverige i slutet av 1970-talet hade Socialdemokraterna och biografcensuren redan byggt ett skyddsnät av regler för vad folket fick se. Filmen totalförbjöds omedelbart för biovisning – den ansågs alltför brutal, för “osvensk”, för farlig. Men något oväntat hände. Förbudet skapade inte avsky, utan nyfikenhet. Svenskarna började i massor importera videobandspelare och kopior av förbjudna filmer från utlandet. I hemliga uthyrningsbutiker och bland vänner cirkulerade VHS-kassetter med titlar som Motorsågsmassakern, Zombie Flesh Eaters och Cannibal Holocaust – filmer som staten inte ville att någon skulle se.
Det ironiska var att Socialdemokraternas kulturpolitiska förmyndarskap fungerade som gratis reklam för det man ville stoppa. Ju hårdare man slog mot “videovåldet”, desto fler svenskar ville se vad som var så farligt. För många blev just Motorsågsmassakern en symbol för friheten att välja själv – en sorts motreaktion mot statlig censur. Videobandspelaren blev rebellens verktyg, ett tyst uppror i vardagsrummet mot ett överbeskyddande etablissemang.
Ajabaja i folkhemmet.
Så paradoxalt nog bidrog Socialdemokraternas försök att skydda svenska folket från “dålig kultur” till att föda hela hemmavideons genombrott. Ur den så kallade videovåldsdebatten föddes inte ett lydigt folk, utan en generation som tröttnat på att staten skulle bestämma vad man fick se, höra och tänka. I det ögonblicket, när Motorsågsmassakern surrade igång på svenska VHS-apparater, började censurens makt sakta dö – en gång för alla.
Sexköpslagen – moralismens triumf och hyckleriets skugga
När Socialdemokraterna 1999 införde den så kallade sexköpslagen var det med storslagna ord om jämställdhet och värdighet. Att köpa sex skulle bli olagligt, men att sälja det tillåtet – ett märkligt juridiskt dubbelspråk som gjorde staten till domare över människors moral snarare än deras handlingar. Förbudet presenterades som en feministisk seger, men i praktiken blev det ett moraliskt korståg. Lagen slog hårdast mot de mest utsatta och drev prostitutionen längre under jord, medan politikerna klappade sig själva på axeln över sin “värdegrund”.
Det ironiska – och djupt hycklande – är att samma parti några decennier tidigare präglades av en helt annan verklighet. På 1970-talet avslöjades att den dåvarande justitieministern Lennart Geijer, en av Socialdemokratins tyngsta profiler, själv varit kund hos prostituerade i Stockholms undre värld. Skandalen, som Palme-regeringen först försökte tysta ner, skakade landet. Samma maktparti som påstod sig stå för anständighet och kvinnofrid hade alltså en justitieminister som personifierade det de senare skulle kriminalisera. När sexköpslagen klubbades 20 år senare var detta kapitel bortglömt i historieskrivningen – men hyckleriet bestod.
Att Socialdemokraterna fortfarande ser sexköpslagen som en moralisk seger säger mycket om partiets självbild. Det är inte resultatet som räknas – prostitutionen finns kvar, om än mer dold – utan känslan av att ha lagstiftat fram godhet. Det är folkhemmets gamla synd: viljan att kontrollera människors liv under förevändningen att “skydda dem”. När politiker som Geijer rörde sig fritt i dubbelmoralens skuggvärld, valde partiet att straffa vanliga människor för samma handlingar. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på moralisk hyckleri förklädd till social ingenjörskonst.
. Kvinnoförbundet – samma gren av partiet som tidigare drivit parabolförbudet – lyckades vända partiets inställning och drev igenom att sexköp kriminaliserades. . Resultatet hyllas av många än idag som en feministisk seger och har kopierats av flera länder, men kritiken har heller inte tystnat. Motståndare menar att lagen är symbolpolitik som snarare försvårat för de mest utsatta genom att tvinga prostitution längre under jord. Det övervakande inslaget i sexköpslagen – där polisen exempelvis arbetat med spaning, telefonavlyssning och infiltration för att sätta dit sexköpare – har också ifrågasatts.
Från liberalt håll har man varnat för moralisk klåfingrighet: ett samhälle som förbjuder frivilliga transaktioner mellan vuxna, om än av begripliga skäl, beträder en farlig väg där moral lagstiftas på bekostnad av personlig autonomi. Sexköpslagen illustrerar tydligt hur Socialdemokraternas kontrollambitioner kan sträcka sig ända in i medborgarnas mest privata domäner – i syfte att uppfostra samhället till dygd.
Skolan och välfärden under statens kontroll
På senare år har Socialdemokraterna velat ta ett fastare grepp om skola och välfärd med förbud och restriktioner som verktyg. Ett exempel är frågan om konfessionella friskolor. Partiet har argumenterat att religiös påverkan inte hör hemma i skolan och att staten måste återta den “demokratiska kontrollen” över utbildningen.
Under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons ledning har Socialdemokraterna drivit linjen att förbjuda nya religiösa friskolor – och helst avskaffa de existerande helt, så fort parlamentariskt stöd kan uppbådas. “Egentligen vill vi förbjuda dessa skolor helt och hållet”, medgav partiet öppet inför valet 2022, men eftersom en riksdagsmajoritet saknas nöjer man sig tills vidare med att stoppa nyetablering. Retoriken handlar om att alla elever ska möta samma kunskapsinnehåll fritt från religiös indoktrinering. Kritiker invänder att förbud mot religiösa friskolor riskerar inskränka föräldrars rätt att välja utbildning för sina barn och utmanar den grundlagsfästa religionsfriheten. Än en gång står dock Socialdemokraternas princip om likriktning mot individens valfrihet. Istället för att komma åt missförhållanden via tillsyn och krav, väljer man den förbudslinje som känns ideologiskt trygg – i detta fall att hellre förbjuda en hel kategori skolor än att tolerera att vissa barn får morgonbön i skolan.
Parallellt har Socialdemokraterna drivit kravet att ingen ska få göra vinst på välfärden. Det har konkret landat i förslag om ett vinstförbud i friskolor, vårdföretag och andra skattefinansierade verksamheter. “Skolorna i Sverige ska ha fokus på kunskap, inte på vinstjakt”, deklarerade Magdalena Andersson när hon sommaren 2022 lanserade partiets vallöften att förbjuda vinstuttag i skolan och samtidigt stoppa nya religiösa friskolor. Regeringen lät tillsätta en utredning för att ta fram “konkreta förslag” på hur ett vinstförbud skulle kunna utformas utan kryphål.
Även detta steg kan ses som en del av partiets kontrollambitioner – en ovilja att låta marknadslogik råda inom skola, vård och omsorg. Socialdemokraterna har sedan länge ogillat att privata bolag gör överskott på skattemedel, men kritiker varnar att ett förbud i praktiken innebär en socialisering av välfärdssektorn via lagstiftning. Här rör det sig mindre om moralism i klassisk bemärkelse och mer om ideologisk kontroll över ekonomin: partiet vill lagstifta fram sin vision av hur välfärden ska drivas, med risken att mångfald och innovation går förlorad. Trots att flera tidigare försök att få igenom vinstförbud har fallit i riksdagen fortsätter Socialdemokraterna driva frågan – en påminnelse om hur djupt rotad förbudsinstinkten är när något uppfattas bryta mot partiets grundvärderingar.
Digital övervakning: ID-krav på internet
I vår digitala era uppstår nya utmaningar – och Socialdemokraternas lösningar ligger kvar i samma tradition av kontroll och begränsningar. Det färskaste exemplet är partiets utspel om att införa ID-kontroller på nätet. Våren 2024, med EU-valet runt hörnet, föreslog partiledare Magdalena Andersson tillsammans med S-toppar i Bryssel att varje konto på stora sociala medieplattformar ska kopplas till en verifierad identitet. . Anonymitet på nätet ska alltså i princip upphöra om Socialdemokraterna får bestämma – allt i kampen mot “fejkkonton”, desinformation och näthat, vilket man menar hotar demokratin. Förslaget, som skulle drivas på EU-nivå, presenterades som en åtgärd mot Sverigedemokraternas så kallade trollfabriker och mot rysk propagandaspridning. . Men kritiken lät inte vänta på sig: experter, piratpartister, jurister och nätaktivister har unisont kallat idén dum och farlig . Att kräva att alla internetanvändare identifierar sig undergräver grundläggande fri- och rättigheter, menar kritikerna, och öppnar dörren för omfattande övervakning och intrång i privatlivet
. Yttrandefriheten online bygger i mångt och mycket på möjligheten att uttrycka sig anonymt – visselblåsare, oppositionella i auktoritära stater, ja även vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen, är beroende av att inte alltid behöva skylta med sitt riktiga namn. Ett statligt påbud om ID-tvång skulle kraftigt kyla av det fria meningsutbytet, varnar motståndarna, och ändå lätt kunna kringgås av illasinnade aktörer.
. Trots de potentiellt allvarliga konsekvenserna för digital frihet förefaller Socialdemokraterna beredda att ta risken. “Makten bör övervakas, inte medborgarna”, replikerade Piratpartiet i en debattartikel och satte fingret på paradoxen i S-förslaget . I jakten på troll riskerar man att övervaka hela befolkningen – en överdrift som tyvärr känns igen när Socialdemokraterna ska lösa ett problem. Förslaget om ID-krav på sociala medier är kanske inte en klassisk lag om förbud, men andas samma anda av kontroll och misstro mot medborgarnas egen förmåga att hantera frihet.
En röd tråd av förbud och förmynderi
Från folkhemserans etermediemonopol till dagens debatter om sociala medier går en röd tråd genom Socialdemokraternas historia: en övertygelse om att staten vet bäst och att samhällets goda värden kan upprätthållas genom att helt enkelt förbjuda det som anses skadligt eller oönskat. Ibland har motiven varit folkhälsan eller jämställdheten, ibland att skydda barn och unga, ibland att bevara “ordning och reda” i välfärden. Inte sällan har intentionerna varit goda.
Men priset för denna förbudspolitik har gång på gång visat sig vara inskränkningar – av yttrandefriheten, av individens rätt att bestämma över sitt liv, av pluralismen i samhällsdebatten. Socialdemokraternas kontrollambitioner har skiftat skepnad genom decennierna: på 1960-talet handlade det om att bokstavligen stänga av radiosändare på öppet hav, på 1980-talet om att klippa sönder videoband, på 1990-talet om att skicka polis efter sexköpare i nattens skugga, och idag om att scanna internetanvändares identiteter. Övervakning, moralism och paternalism går som en underton.
Kritiker menar att denna förbudsiver bottnar i en idé om det myndiga samhället kontra den omyndiga medborgaren – en idé där människor inte anses kloka nog att själva hantera ett ökat informationsutbud, våldsinslag i populärkulturen, farliga sporter, prostitution eller ens sociala medier, utan att staten måste träda in som moralisk väktare och skyddsängel. Risken är uppenbar: att man skapar ett samhällsklimat där frihet under ansvar ersätts av förbud under övervakning. Socialdemokraterna värnar gärna demokratin, men historien visar att de ibland varit beredda att kompromissa med demokratiska friheter för att nå sina mål. I ivern att bygga det man uppfattat som ett bättre samhälle har partiet återkommande velat lägga sin skyddande hand över medborgarna – eller kanske snarare ett fast grepp om deras tyglar.
I en tid då nya hot och fenomen ständigt dyker upp är det frestande att ropa på förbud och kontroll.
Men Socialdemokraternas egen historia kan tjäna som en varnande berättelse. Den visar hur långtgående åtgärder som syftar till att skydda ofta får oönskade bieffekter: monopol och censur kväver innovation och debatt, moraliserande lagar kan driva problemen under jorden istället för att lösa dem, och övervakning undergräver det öppna samhälle man ville försvara. Frågan är om partiet lärt av historien – eller om kontrollviljan är en del av dess DNA. En sak är säker: debatten om förbudspolitik kontra frihet kommer att fortsätta så länge Socialdemokraterna tar till sin traditionella verktygslåda. Och det är upp till oss som medborgare att avgöra var gränsen går mellan ett tryggt, ordnat samhälle och ett överbeskyddande, kontrollerande sådant. Som det gamla talesättet lyder: Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner – något Socialdemokraterna kanske bör begrunda nästa gång lusten att förbjuda något faller på.
Chat Control – från trygghet till total övervakning
När EU nu driver på för att införa så kallad Chat Control – en lag som ger myndigheter rätt att granska medborgarnas privata meddelanden i jakt på olagligt innehåll – står Socialdemokraterna återigen bland de mest entusiastiska anhängarna. Officiellt handlar det om att skydda barn från övergrepp, men i praktiken innebär det att alla medborgares privata kommunikation kan genomsökas automatiskt av staten eller dess algoritmer. Det är en teknikdröm för varje byråkrat med kontrollbehov – och en mardröm för alla som värnar friheten på nätet.
Det är svårt att inte dra paralleller till DDR:s Stasi, den ökända östtyska säkerhetstjänsten, som byggde sin makt på just övervakning av vanliga människor. Skillnaden är att Stasi behövde tusentals angivare och pappersarkiv för att kartlägga befolkningen – EU:s Chat Control behöver bara några rader kod. Där Stasi smög sig in i folks brev och telefonsamtal ska nu maskiner läsa våra meddelanden i realtid, på jakt efter misstänkta ord och bilder. Skillnaden i teknik är enorm, men principen densamma: staten sätter sig mellan människor och deras kommunikation, i namn av “säkerhet”.
Det mest oroande är att Socialdemokraterna, som en gång kämpade mot åsiktsregistrering och statlig övervakning, nu tycks ha glömt sin egen historia. Partiet som förr talade om frihet från förtryck vill nu att EU:s digitala poliser ska få rätt att titta i varenda chatt, varenda privat bild, varenda viskning i det digitala rummet. Det är inte skydd – det är digital husrannsakan utan misstanke. DDR:s Stasi hade kallat det effektivt.
Det politiska tonläget i Sverige blir allt skarpare. I centrum står Vänsterpartiet, vars retorik och symbolik väcker både oro och debatt. Trots att partiet officiellt tagit avstånd från sin kommunistiska historia syns fortfarande ekon av revolutionens ideal – från 1 maj-tågens Leninporträtt till den högljudda stilen i dagens debatter. Frågan är om arvet från 1917 fortfarande formar partiets själ – och vad det betyder för den svenska demokratin.
Vänsterpartiet och arvet från den revolutionära vänstern
Den politiska debatten i Sverige har sällan varit så högljudd som nu. I den senaste partiledardebatten tog känslorna överhanden, och särskilt Vänsterpartiets representanter fick kritik för sin konfrontativa stil – ett beteende som flera menar underminerar det demokratiska samtalet.
Den frisinnade samhällsdebattören Henrik Jönsson tar i veckans video upp fenomenet han kallar ”Vrålvänstern” – en politisk kultur där avbrott, skrik och personangrepp ersätter resonemang och argument. Men han går också djupare, och menar att den aggressiva tonen inte är något nytt – utan en återklang av partiets egen historia.
Ett arv från revolutionens dagar
Vänsterpartiet har rötter som sträcker sig tillbaka till tiden efter den ryska revolutionen 1917. Då bröt sig den svenska vänstern itu: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), valde att ansluta sig till Komintern – den internationella kommunistorganisation som styrdes från Moskva under Lenin.
Bolsjevikerna tog makten genom våld, och i juli 1918 avrättades hela tsarfamiljen Romanov, inklusive barnen, på order av det revolutionära styret. Händelsen kom att symbolisera hur den kommunistiska rörelsen i praktiken utvecklades till ett system präglat av förtryck och förföljelse av oliktänkande – något som på många sätt kom att spegla de totalitära drag som även andra ideologier senare uppvisade.
Ett kontroversiellt arv
Under 1900-talet höll Vänsterpartiet länge fast vid sin koppling till den sovjetiska kommunismen. Partiets företrädare uttalade stöd för flera kommunistiska regimer och deltog i internationella sammankomster med nära band till Moskva.
Även under 2020-talet har porträtt av Lenin och andra revolutionära symboler synts i 1 maj-tåg där Vänsterpartiet deltar, ofta i samverkan med ungdomsförbund och mer radikala grupper på vänsterkanten. Det har väckt återkommande kritik, särskilt från dem som menar att symbolerna representerar ett förtryckande och våldsamt ideologiskt arv som borde ha hörts historien till.
Från revolution till retorik
Även om partiet i dag officiellt tagit avstånd från diktaturer och kommunistiskt styre, finns en kvarvarande misstanke om att dess politiska kultur fortfarande präglas av den gamla kampretoriken. När debatter i riksdag och TV övergår i skrik och förolämpningar, menar kritiker att man ser spår av samma ideologiska tradition – där kampen och konflikten står i centrum, snarare än samtalet och kompromissen.
Demokratins prövning
Sveriges demokrati vilar på respekt och förmågan att lyssna. När historiska symboler för förtryck fortfarande förs fram i demonstrationer, och när det offentliga samtalet ersätts av rop och indignation, väcks frågan: har den svenska vänstern verkligen gjort upp med sitt arv?
Demokratin kräver mer än röster – den kräver ansvar. Och det är i tystnaden mellan skriken som dess framtid avgörs.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.
I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.
I en opinionsundersökning från Verian:
V: 7,5 %
S: 34,8 %
MP: 5,8 %
C: 4,7 %
L: 2,6 %
KD: 4,2 %
M: 17,9 %
SD: 20,1 %
År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.
Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor. Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten? Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad. Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Muhammedanska studenter vid Örebro universitet kräver större lokaler för fredagsbön – men universitetet säger nej. I Sverige är universiteten till för utbildning, inte religion. Den som inte accepterar våra lagar, vår yttrandefrihet och vårt sekulära system får helt enkelt söka sig någon annanstans.
Vid koranupploppen för några år sedan var det över 50 stater som ville att Sverige skulle avskaffa vår yttrandefrihet. Att bränna en bok var ju jättehemskt, samtidigt förstörde muslimerna statlig egendom för miljontals kronor.
Muslimska studenter vid Örebro universitet kräver större lokaler för fredagsbön. Universitetet säger nej – lokalerna är till för utbildning och forskning, inte för religiösa ritualer.
Reglerna är klara: studentföreningar kan boka salar för möten, men inte för gudstjänster. Vill man be får man använda de stilla rum som finns på campus.
– Universitetet ska vara en neutral plats. Därför erbjuder vi stilla rum, men undervisningssalarna är inte till för religion, säger fastighetschef Rickard Ålund.
Trots detta menar studenterna att rummen är för små och att moskén i Vivalla ligger för långt bort. Men att kräva specialbehandling förändrar inte grundregeln: alla behandlas lika.
Sverige är ett sekulärt land. Här gäller samma lagar och principer för alla – religion styr inte det offentliga livet. Vid koranupploppen försökte över 53 muslimska stater pressa Sverige att offra yttrandefriheten. Det kommer aldrig att ske.
Kan man inte acceptera svenska lagar, yttrandefrihet och sekularism, då är det enkelt: packa väskorna och lämna landet. Sverige kommer aldrig anpassa sig efter religiösa krav.
Koranupploppen i Örebro 2022 (Sveaparken) – Skador, förstörelse och domar
Polisskador
Över 70 poliser skadades under upploppet enligt polisens/mediers senare uppgifter och utvärderingar.
Minst 10–12 poliser rapporterades skadade samma kväll (tidiga preliminära siffror).
När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.
En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.
Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.
Vänsterns ilska över ord – inte handlingar
Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.
Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.
Mediernas roll i ordkriget
Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.
Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.
Ord som maktmedel
Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.
En farlig tryckkokare
Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.
När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.
Mordet på Charlie Kirk – när orden tystnar och våldet tar vid
Mordet på Charlie Kirk – när orden tystnar och våldet tar vid
Scenen i Utah
Det var en stilla septemberkväll i Utah. På Utah Valley Universitys campus hade tusentals studenter och nyfikna besökare samlats. På scen stod Charlie Kirk, bara 31 år gammal men redan en av de mest profilerade högerdebattörerna i USA. Hans organisation, Turning Point USA, hade på några få år byggt upp en rörelse med miljontals anhängare, särskilt bland unga.
Kirk var van vid att tala i motvind. Han reste land och rike runt för att debattera, inte sällan inför publiker där motståndarna var fler än anhängarna. Men just den här kvällen var stämningen förväntansfull. Han log, gestikulerade, citerade välkända poänger ur sitt standardrepertoar: vikten av öppet samtal, vikten av att möta varandra i argument snarare än i slagord.
”När människor slutar prata med varandra,” brukade han säga, ”då börjar riktigt dåliga saker hända.”
Sedan small det.
Ett skott bröt tystnaden. Kirk ryckte till, föll ihop. Blodet sipprade från halsen medan tusentals ögon stirrade, först i förvirring, sedan i panik. Några skrek, andra duckade, några rusade fram för att hjälpa. På några sekunder hade en universitetsaula förvandlats till en brottsplats.
Mordet som politiskt jordskalv
Händelsen blev omedelbart en nationell chockvåg. Redan minuter efter att nyheten nådde sociala medier spreds hashtags, teorier och jubelrop.
”Vi fick Charlie Kirk. Jag har aldrig varit gladare.”
”Det här är karma.”
”En fascist mindre i världen.”
Så lät det på X, TikTok och de mindre plattformarna där politiska ungdomsgrupper samlades. En del beskrev det som en rättvis vedergällning, andra reducerade det till ett ”kärleksdrama” – gärningsmannen hade, enligt uppgifter, berättat för sin partner att han helt enkelt ”fått nog av hatet”.
Men för Kirk själv, och för de tusentals som sett honom som en symbol för yttrandefrihet, var det något helt annat: en avrättning mitt under ett demokratiskt möte.
En polariserad reaktion
När kongressledamöter i Washington skulle hålla en tyst minut utbröt tumult. Flera vägrade delta. I Europaparlamentet valde vänstergruppen att trumma demonstrativt på sina bord istället för att resa sig i stilla minne.
I Sverige kommenterade den tidigare utrikesministern Margot Wallström att Kirk varit ”rasist, homofob och vapentokig” och därför inte någon man borde hyllas. TT-journalisten Owe Nilsson beskrev honom som en ”reaktionär kristen fanatiker”. Flera socialdemokratiska tjänstemän instämde.
Bilden som spreds var att Kirk fått vad han förtjänade.
Vem var Charlie Kirk?
För sina motståndare var han symbolen för MAGA-rörelsens konservativa renässans: provokatör, abortmotståndare, vapenvän. För sina anhängare var han en orädd röst för yttrandefriheten, en debattör som aldrig väjde för en diskussion.
Han hade inte sällan mött kritik från sin egen sida när han försvarade homosexuellas rätt att delta i konservativa kretsar. Han argumenterade mot särbehandling baserad på hudfärg och höll fast vid att politiken måste bygga på idéer, inte identitet.
Att han i efterhand kallades nazist, fascist och homofob av sina motståndare framstår därför i efterhand som ett språkbruk avsett att avhumanisera. Ett språkbruk som gör det lättare för vissa att rättfärdiga våld.
En normalisering av våld
Efter mordet började det bli tydligt hur många unga, särskilt på amerikanska universitet, ser våld som en acceptabel metod mot meningsmotståndare. En undersökning från yttrandefrihetsorganisationen FIRE visade att var tredje student anser våld vara ”rimligt” om syftet är att tysta vissa röster. Bland de mest radikala till vänster var siffrorna ännu högre.
En lärare i New York kallade mordet ”vackert” och ”karma”. En annan uppmanade sina elever att hylla skytten. På sociala medier fick ett inlägg med texten ”Charlie Kirk i helvetet” nära en halv miljon gillamarkeringar.
Våldet blev inte bara en handling. Det blev också ett uttryck för en kultur där motståndaren inte är någon att diskutera med – utan någon att undanröja.
Martyrskapet
Men mordet fick också oväntade konsekvenser. Kirk, som i livet ständigt kämpade för uppmärksamhet i en polariserad medievärld, blev i döden en martyr. Turning Point USA växte med miljontals följare.
I London samlades tusentals människor på en spontan vaka med ljus och böner. I USA bröt arenor ut i hyllningsrop under konserter. På nätet fylldes flöden av bilder, citat och minnesord från människor som aldrig träffat honom men som kände att hans röst tystats för tidigt.
Det våld som skulle tysta honom gjorde honom istället större.
Demokratins vägval
Kvar står frågan: vad händer med ett samhälle där våldet tillåts bli en metod i den politiska kampen? Vad händer när man slutar tala med varandra, och istället ser meningsmotståndaren som en fiende som förtjänar kulor?
Charlie Kirk själv hade ett svar, som han upprepade gång på gång i sina föreläsningar:
”När människor slutar prata, då börjar riktigt dåliga saker hända. När äktenskap slutar prata, blir det skilsmässa. När civilisationer slutar prata, blir det inbördeskrig.”
Den 10 september 2025 blev hans ord kusligt profetiska.
🗂️
Fakta: Charlie Kirk
Charlie Kirk (1993–2025) var amerikansk konservativ aktivist, medieprofil och
grundare av Turning Point USA (TPUSA). Känd för campusdebatter, podcasten
The Charlie Kirk Show och mobilisering av unga konservativa.
Roller & organisationer
Grundare/president för TPUSA; startade även Turning Point Action och TP Faith.
När Jönköpings kommun spärrar ett partis hemsida inför ett val är det inte bara en teknisk åtgärd – det är ett demokratiskt haveri. Genom att hindra elever och anställda från att läsa politiska program sätter kommunen sig själv i rollen som grindvakt över vilka idéer som får nå väljarna.
Inför kyrkovalet den 21 september har Jönköpings kommun blockerat Alternativ för Sveriges hemsida för både elever och kommunanställda. Motiveringen är att sidan klassats som mångkulturkritisk via nätverksbolaget Ciscos filtertjänst.
Det kan låta som en teknisk detalj. Men i verkligheten är detta ett principiellt avgörande ingrepp i demokratins kärna.
Dubbla måttstockar
Blockeringen väcker särskild uppmärksamhet när man ser till vilka partiers sidor som inte är spärrade. Vänsterpartiets hemsida är fullt tillgänglig via kommunens nät. Detta trots att partiet historiskt haft nära band till kommunistiska rörelser som i grunden ifrågasatte det demokratiska systemet.
Att ett parti med ett sådant förflutet är fullt tillgängligt, samtidigt som ett annat registrerat parti spärras, skapar ett farligt intryck: att kommunen och dess leverantör tillämpar olika måttstockar beroende på politisk färg.
Elever nekas politisk information
Extra allvarligt är att spärren slår mot gymnasieelever från 16 års ålder – alltså unga som för första gången har rösträtt i kyrkovalet. Genom att stänga av åtkomsten till ett partis hemsida hindrar man dem från att själva bilda sig en uppfattning.
I praktiken innebär det att skolan väljer vilka politiska idéer elever får ta del av, något som direkt kan påverka valresultat.
Vem avgör vad som är skadligt?
Själva kärnfrågan är vem som har rätt att avgöra om en politisk hemsida är skadlig. Är det en kommunal tjänsteman? Ett filterbolag i USA? Eller ska det ytterst vara väljarna som själva avgör, genom fria val och fria informationskanaler?
Sverige är en demokrati där alla partier som uppfyller lagkraven har rätt att ställa upp i val. Att en kommun då spärrar ett av dessa partiers kanaler blir ett direkt ingrepp i det demokratiska samtalet.
Ett hot mot demokratin
Oavsett vad man tycker om ett enskilt partis politik kan man inte blunda för konsekvensen: när en kommun börjar avgöra vilka partier som får synas, öppnar man dörren för godtycke. Nästa gång kan det vara ett annat parti, med en annan ideologi, som hamnar på fel sida av filtret.
Demokratin bygger på att alla röster får höras – även de obekväma. Att neka medborgare, och särskilt unga väljare, möjligheten att ta del av ett partis politik är inget mindre än ett hot mot demokratin.
