Kommunismen har ofta framställts som en befrielseideologi byggd på jämlikhet och solidaritet. I praktiken har den gång på gång resulterat i diktatur, terror och massdöd. Under 1900-talet användes kommunistiska idéer för att rättfärdiga statligt förtryck, svältkatastrofer, arbetsläger och politiska utrensningar som krävde tiotals miljoner människoliv. Samtidigt inspirerade marxismen även våldsamma extremistgrupper i demokratiska länder. Denna text belyser kommunismens negativa konsekvenser och visar hur en utopisk ideologi kunde bli ett av historiens mest destruktiva politiska projekt.
Kommunismens brott och konsekvenser: Terror, förtryck och våld i ideologins namn
Kommunismen gör anspråk på att ställa sig på de förtrycktas sida mot alla slags orättvisor, ändå har kommunistiska regimer gjort sig skyldiga till terror och svåra förbrytelser. Hur kunde en ideologi om jämlikhet och rättvisa leda till massvåld och förtryck? I denna artikel granskas de destruktiva aspekterna av kommunismen och marxismen – från statligt förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och massvåld under kommunistiska diktaturer, särskilt i Sovjetunionen och Kina, till våldsdåd och terrorism i västvärlden i marxismens namn. Artikeln belyser historiska exempel, dödssiffror och ideologiska motiv för att ge en upplysande bild av kommunismens mörka arv.
Marxismens ideologi och vägen till diktatur
Karl Marx och Friedrich Engels idéer syftade till att befria arbetarklassen från kapitalistiskt förtryck och skapa ett klasslöst, jämlikt samhälle. Samtidigt inrymde marxismen en revolutionär logik där våld kunde ses som nödvändigt för att störta den gamla ordningen. Begreppet ”proletariatets diktatur” kom i praktiken att fungera som en legitimering av att ett revolutionärt parti tog den absoluta makten och slog ner all opposition.
I Sovjetunionen utvecklade Lenin denna tanke till ett system där partiet, som påstod sig representera proletariatet, ansåg sig ha rätt att styra utan folkligt mandat. Motstånd definierades inte som politisk oenighet utan som fiendskap. Den hemliga polisen byggdes ut, och terror etablerades som ett verktyg för att befästa makten. När staten börjar kategorisera människor efter klass och ursprung blir individens rättigheter sekundära: människor förföljs inte för vad de gjort, utan för vad de anses vara. Den avhumaniserande logiken öppnar för massvåld, utrensningar och kollektiv bestraffning.
Terror och massvåld i Sovjetunionen under Lenin och Stalin
Efter maktövertagandet 1917 följde inbördeskrig och politiskt kaos, vilket möttes med en brutal våldspolitik. ”Röda terrorn” 1918–1921 innebar summariska avrättningar av verkliga eller påstådda motståndare. Samtidigt bidrog tvångsrekvirering av mat till hungersnöd 1921–22 där omkring fem miljoner människor dog. Regimen såg svält som ett instrument för kontroll: lidandet kunde knäcka bondemotstånd och underlätta statens grepp.
När Stalin tog över efter Lenins död byggdes terrorn ut till en totalitär samhällsordning. Tvångskollektiviseringen innebar att bönder som motsatte sig politiken stämplades som ”kulaker” och förklarades som en klass som skulle krossas. Massdeportationer, avrättningar och brutala kampanjer drabbade miljontals.
Under 1932–33 följde en av de mest fruktansvärda svältkatastroferna i modern europeisk historia: Holodomor i Ukraina. Staten drev in spannmålskvoter, spärrade områden och hindrade människor från att fly. Resultatet blev flera miljoner döda. Många forskare menar att svälten inte bara var en följd av misslyckad politik utan även en medvetet förvärrad katastrof för att slå ner motstånd och tvinga fram underkastelse.
Stora utrensningen 1936–38 visade terrorapparatens fulla kraft. Massgripanden, tortyr, skenrättegångar och avrättningar blev en rutin. Hundratusentals sköts, och ännu fler skickades till arbetsläger. Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Vänsterpartiets ideologi
Gulag-systemet institutionaliserade tvångsarbete och lidande. Miljontals människor spärrades in i läger under omänskliga förhållanden, där svält, kyla, sjukdomar och misshandel ledde till massdöd. Också etniska grupper drabbades av kollektiv bestraffning genom deportationer under krigsåren, där tiotusentals dog under transport och i exil.
De samlade dödstalen för Stalins system är omstridda i detalj men omfattningen är enorm. Ofta nämns omkring 20 miljoner dödsoffer i Sovjetunionen kopplade till avrättningar, läger och svält. Oavsett exakt siffra var förtrycket systematiskt, statsorganiserat och långvarigt, och det skapade ett samhälle där rädsla och lydnad ersatte frihet och rättssäkerhet.
Massdöd och förtryck i Kina under Mao Zedong
Kinas kommunistregim under Mao Zedong utvecklade en extremt våldsam form av politisk mobilisering, där kampanjer återkom i vågor och riktades mot nya ”fiender”. Redan under 1950-talet skedde brutala utrensningar och jordreformer där stora grupper jordägare och ”klassfiender” dödades eller skickades till läger. Systemet med ärftliga klassstämplar gjorde förföljelsen långvarig och socialt ärftlig: barn och barnbarn kunde straffas för sina föräldrars bakgrund.
Den största katastrofen kom med Stora språnget framåt 1958–62. Maos politiska projekt pressade fram orealistiska produktionsmål, förbjöd privat jordbruk och tvingade in befolkningen i kollektiv. När jordbruket kollapsade fortsatte staten ändå att ta ut spannmål, och lokala funktionärer manipulerade siffror för att undgå bestraffning. Matbristen blev en massvält där tiotals miljoner människor dog. Uppskattningar varierar, men intervallet 30–45 miljoner döda nämns ofta. Det som gör tragedin särskilt mörk är att systemet fortsatte trots tydliga signaler om katastrof, och att staten under lång tid vägrade erkänna orsakerna.
När Mao senare inledde Kulturrevolutionen 1966–76 fördjupades samhällsdestruktionen. Ungdomar organiserades till Röda gardet och uppmanades angripa lärare, intellektuella, partifunktionärer och ”borgerliga” element. Offentliga skamritualer, misshandel, tortyr och dödligt våld spreds över landet. Miljoner människor fängslades, förvisades, berövades utbildning och arbete eller drevs i desperation till sammanbrott och död. Kulturarv förstördes systematiskt när allt som inte passade den revolutionära renlärigheten skulle rensas ut.
Mao-tidens sammanlagda dödstal är omdebatterade, men i flera historiska uppskattningar hamnar totalsiffran på tiotals miljoner. Det som står klart är att staten använde ideologi som vapen: den omvandlade politik till moralisk renhet, och moralisk renhet till legitimt våld.
Våld och terrorism i västvärlden i marxismens namn
Marxismens revolutionära retorik inspirerade även väpnade grupper i demokratiska länder, där unga radikaler ansåg att våld var ett berättigat medel mot ”systemet”. Även om skalan inte kan jämföras med statsterror i diktaturer visar dessa exempel hur ideologisk övertygelse kan sänka tröskeln för brottslighet och terror.
Röda armé-fraktionen i Västtyskland bedrev under flera decennier en kampanj av bankrån, bombdåd, kidnappningar och mord. Gruppen rättfärdigade sin verksamhet som antiimperialistisk klasskamp och såg demokratins institutioner som förklädd fascism. Resultatet blev ett spår av döda och skadade, samt ett samhällsklimat präglat av rädsla och polarisation.
demokratins institutioner som förklädd fascism
Vänsterpartiets kamrater i Tyskland
FARC i Colombia började som en marxist-leninistisk bondegerilla men utvecklades över tid till en aktör som finansierade sig genom kidnappningar, utpressning och narkotikahandel. Konflikten i Colombia blev en långvarig tragedi där civilbefolkningen drabbades hårdast. Även om ansvaret för våldet delades mellan flera aktörer bidrog FARC kraftigt till ett krig som kostade hundratusentals liv och skapade massflykt, trauma och social söndring.
Weather Underground i USA genomförde bombdåd mot statliga mål. Gruppen försökte ofta undvika dödsoffer, men normaliserade ändå politiskt våld och bidrog till en spiral där extremism och motåtgärder gödde varandra. Att en del av våldet var ”symboliskt” ändrar inte att metoden var terroristisk: skrämsel, sabotage och hot som politiskt verktyg.
Diktatur, terror och massödd, marxismen grundpelare
Kommunismens historia visar hur en utopisk idé kan användas för att motivera praktiskt taget obegränsad brutalitet. När ett parti eller en ledare hävdar att man företräder ”folket” och samtidigt definierar motståndare som ”folkets fiender”, försvinner gränserna för vad som anses tillåtet. Diktatur, terror och massdöd kan framställas som nödvändiga steg på vägen mot en bättre framtid.
De värsta konsekvenserna syns i de kommunistiska diktaturernas statssystem: massavrättningar, läger, svältkatastrofer och kollektiv bestraffning som drabbade oskyldiga i industriell skala. I västvärlden blev följderna mindre i antal men ändå destruktiva: terrorism, mord, kidnappningar och ett politiskt klimat där våldet sågs som moraliskt legitimt.
Det negativa arvet handlar inte bara om dödstal utan om hur samhällen deformeras när rädsla, angiveri och politisk renlärighet får ersätta rättsstat, pluralism och mänskliga rättigheter. Kommunismens brott visar att när en ideologi gör anspråk på absolut sanning och ser människor som medel för ett historiskt mål, kan den bli en motor för förtryck i stället för befrielse.
Att minnas offren och tala om övergreppen är avgörande. Inte för att trivialisera rättviseideal, utan för att slå fast en gräns: inga samhällsvisioner, hur storslagna de än är, kan ursäkta terror, svält som vapen, massfängslanden och systematiska brott mot mänskligheten.
Vänsterpartiet högkvarter på Kungsgatan 84 finasierad med Sovjetiska blodspengar
Fastigheten på Kungsgatan 84 i Stockholm köptes 1937–1938 av Sveriges kommunistiska parti, föregångare till Vänsterpartiet. Historisk forskning visar att köpet möjliggjordes med sovjetiska medel, främst de så kallade ryska oljepengarna.
Naftasyndikatet och pengarna
Pengarna härrörde från det sovjetägda oljebolaget AB Naftasyndikat, som 1928–1937 drev hundratals bensinstationer i Sverige. Bolagets ekonomichef Einar Kruse ansvarade samtidigt för SKP:s finanser. Vittnesmål från avhoppare, polis- och Säpo-rapporter samt senare forskning visar att överskott från Naftasyndikatet fördes över till partiet från cirka 1936.
Köpet av partihögkvarteret
Kort därefter kunde SKP köpa Kungsgatan 84 för en summa motsvarande cirka 19 miljoner kronor i dagens penningvärde – en investering partiet annars saknat ekonomiska möjligheter till. Något enskilt kvitto saknas, men den samlade evidensen ger bred historisk konsensus: utan sovjetiskt stöd hade köpet inte varit möjligt.