Etikett: vänstern

  • VRÅLVÄNSTERN – så saboterar gap och skrik demokratin

    Det politiska tonläget i Sverige blir allt skarpare. I centrum står Vänsterpartiet, vars retorik och symbolik väcker både oro och debatt. Trots att partiet officiellt tagit avstånd från sin kommunistiska historia syns fortfarande ekon av revolutionens ideal – från 1 maj-tågens Leninporträtt till den högljudda stilen i dagens debatter. Frågan är om arvet från 1917 fortfarande formar partiets själ – och vad det betyder för den svenska demokratin.

    Innehållsförteckning

    När historien viskar i nutiden

    Vänsterpartiet och arvet från den revolutionära vänstern

    Den politiska debatten i Sverige har sällan varit så högljudd som nu. I den senaste partiledardebatten tog känslorna överhanden, och särskilt Vänsterpartiets representanter fick kritik för sin konfrontativa stil – ett beteende som flera menar underminerar det demokratiska samtalet.

    Den frisinnade samhällsdebattören Henrik Jönsson tar i veckans video upp fenomenet han kallar ”Vrålvänstern” – en politisk kultur där avbrott, skrik och personangrepp ersätter resonemang och argument. Men han går också djupare, och menar att den aggressiva tonen inte är något nytt – utan en återklang av partiets egen historia.

    Ett arv från revolutionens dagar

    Vänsterpartiet har rötter som sträcker sig tillbaka till tiden efter den ryska revolutionen 1917. Då bröt sig den svenska vänstern itu: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, som senare blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), valde att ansluta sig till Komintern – den internationella kommunistorganisation som styrdes från Moskva under Lenin.

    Bolsjevikerna tog makten genom våld, och i juli 1918 avrättades hela tsarfamiljen Romanov, inklusive barnen, på order av det revolutionära styret. Händelsen kom att symbolisera hur den kommunistiska rörelsen i praktiken utvecklades till ett system präglat av förtryck och förföljelse av oliktänkande – något som på många sätt kom att spegla de totalitära drag som även andra ideologier senare uppvisade.

    Ett kontroversiellt arv

    Under 1900-talet höll Vänsterpartiet länge fast vid sin koppling till den sovjetiska kommunismen. Partiets företrädare uttalade stöd för flera kommunistiska regimer och deltog i internationella sammankomster med nära band till Moskva.

    Även under 2020-talet har porträtt av Lenin och andra revolutionära symboler synts i 1 maj-tåg där Vänsterpartiet deltar, ofta i samverkan med ungdomsförbund och mer radikala grupper på vänsterkanten. Det har väckt återkommande kritik, särskilt från dem som menar att symbolerna representerar ett förtryckande och våldsamt ideologiskt arv som borde ha hörts historien till.

    Från revolution till retorik

    Även om partiet i dag officiellt tagit avstånd från diktaturer och kommunistiskt styre, finns en kvarvarande misstanke om att dess politiska kultur fortfarande präglas av den gamla kampretoriken. När debatter i riksdag och TV övergår i skrik och förolämpningar, menar kritiker att man ser spår av samma ideologiska tradition – där kampen och konflikten står i centrum, snarare än samtalet och kompromissen.

    Demokratins prövning

    Sveriges demokrati vilar på respekt och förmågan att lyssna. När historiska symboler för förtryck fortfarande förs fram i demonstrationer, och när det offentliga samtalet ersätts av rop och indignation, väcks frågan: har den svenska vänstern verkligen gjort upp med sitt arv?

    Demokratin kräver mer än röster – den kräver ansvar. Och det är i tystnaden mellan skriken som dess framtid avgörs.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • När orden blir vapen: Vänsterns ordkrig i svensk politik

    När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.

    Innehållsförteckning

    En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.

    Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.

    Vänsterns ilska över ord – inte handlingar

    Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.

    Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.

    Mediernas roll i ordkriget

    Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.

    Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.

    Ord som maktmedel

    Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.

    En farlig tryckkokare

    Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.

    När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.

  • Analys av amblulans sjukvården i stockholm.

    Innehållsförteckning

    Vänsterns maktövertagande: Ideologi framför verklighet?

    Av: Redaktionellt sammandrag av Henrik Jönssons videoanalys

    Under parollen ”Ta tillbaka kontrollen” driver den svenska vänstern, enligt samhällsdebattören Henrik Jönsson, en politik som i praktiken innebär ett ideologiskt motiverat maktövertagande snarare än en förbättring av samhället. I sin video menar Jönsson att uttrycket används för att legitimera inskränkningar av privat verksamhet och medborgarnas fria val – ofta med negativa konsekvenser.

    Ambulanskaos i Stockholm – ett exempel på “kontroll”

    Ett konkret exempel som tas upp är Region Stockholms beslut från juli 2023 att förstatliga ambulanssjukvården. Beslutet, som fattades på ideologisk grund, ignorerade varningar om bemanningskris. Resultatet: centrala Stockholm stod under en period med endast en enda aktiv ambulans. Rekryteringen misslyckades och situationen beskrevs av vårdledningen som “ansträngd”.

    Vårdförbundets skyddsombud bekräftade att situationen orsakats av beslutet att ta över ambulansdriften i offentlig regi.

    Vårdnedläggningar trots vallöften

    Samma politiska linje har lett till nedläggning av flera vårdenheter, trots att man inför valet lovat att detta inte skulle ske. Exempel inkluderar:

    • Närakuten på Hötorget
    • Privata gynekologkliniker
    • Barn- och ungdomspsykiatrin
    • Mandometerkliniken för ätstörningsvård

    I samtliga fall har köer ökat kraftigt, patienter hänvisats till redan överbelastade sjukhus och personal vittnat om kapacitetsproblem. En studie visar dessutom att privata ambulanser i Stockholm varit 7 % snabbare och 24 % billigare än de offentliga alternativen.

    Ideologi framför funktion

    Enligt Jönsson är besluten inte baserade på fakta utan ideologi. Att förstatliga och centralisera välfärden har blivit ett mål i sig, snarare än ett medel för att förbättra vården. Resultatet är en form av politisk styrning som han menar offrar medborgarnas behov för politisk kontroll.

    Tvångsblandning av befolkningen?

    Jönsson riktar även kritik mot vänsterns bostadspolitik, som han beskriver som “tvångsblandning” av befolkningen. Exempel:

    • Kommunala uppköp av fastigheter i rika områden
    • Billiga hyresrätter i villaområden
    • Projektet “Blandad stad” i Malmö och Göteborg

    Trots offentliga förnekanden från Socialdemokraternas företrädare visar uttalanden att syftet är att aktivt omfördela befolkningen för att bryta segregation – ofta mot lokalbefolkningens vilja.

    Förutsägbara konsekvenser

    Jönsson menar att vänsterns politik följer ett förutsägbart mönster där man sätter teoretiska ideal framför empiriskt beprövade lösningar. Resultatet blir ett sönderfallande system, med ökad politisk kontroll, försämrad vård och minskad tillit.

    ”Jag anser att vänsterns tvångspolitik är moraliskt förkastlig, politiskt omöjlig och riskerar att bli en katastrof för Sverige”, avslutar Jönsson.