Stockholm.homes

Etikett: utanförskap

  • Tidöregeringen gör skilland : Kris i Schlaraffenlandet, snart är det slut på stekta sparvar som kommer in i munnen på lata mirganter

    Efter år av bidragsberoende och kravlöshet gör Tidöregeringen det som tidigare regeringar inte vågat: den återupprättar arbetslinjen. När bidrag sänks för omkring 150 000 hushåll skickas ett tydligt budskap – arbete ska alltid löna sig mer än att leva på andras pengar. Det är en nödvändig kursändring och en win-win för hela samhället.

    Att Sverige har blivit känt som det stora Schlaraffenlandet i Norden. Vi har stått högst upp på migrationslistan för folk från tredje världen som har asylshoppat runt i Europa för att se vem som kan ge dem de bästa villkoren utan att behöva arbeta. Men nu gör Tidöregeringen skillnad – man drar åt kranen så att honungen inte längre flyter på våra gator, utan man måste arbeta.

    Slut på bidragslivet – Tidöregeringen återupprättar arbetsmoralen i Sverige

    Nu räcker det. Efter årtionden av kravlöshet, bidragsexplosion och politisk feghet sätter Tidöregeringen äntligen stopp för ett system som belönat passivitet och straffat arbete. Med den nya bidragsreformen får omkring 150 000 hushåll lägre försörjningsstöd – och det är inte ett problem. Det är poängen.

    Sverige har alldeles för länge haft ett system där det i praktiken varit fullt möjligt att leva på andras arbete. Ett system där bidrag staplats på varandra, där arbete inte lönat sig och där politiker blundat för konsekvenserna. Det förändras nu.

    Ett system som uppmuntrat bidragsberoende

    I dag finns familjer som – helt utan arbetsinkomst – kan få tiotusentals kronor i bidrag varje månad. Regeringen har pekat på exempel där hushåll kan ta emot över 46 500 kronor efter skatt. Det är mer än vad många heltidsarbetande får ut efter år av slit.

    Detta är inte välfärd. Det är ett haveri.

    När bidrag ger samma eller högre ekonomiskt utfall än arbete försvinner varje drivkraft att ta ansvar för sin egen försörjning. Det är exakt detta system som skapat ett permanent utanförskap – och ett växande bidragsproletariat som hålls kvar i beroende.

    Tidöregeringen gör det som borde ha gjorts för länge sedan: man river plåstret.

    Arbete ska löna sig – bidrag ska svida

    Genom ett bidragstak och en stramare riksnorm sänks försörjningsstödet. Inte för att vara elak, utan för att vara rättvis. Bidrag ska vara en tillfällig livlina – inte ett alternativ till arbete.

    Budskapet är glasklart:
    ✔ Kan du arbeta – då ska du arbeta
    ✔ Kan du delta i insatser – då ska du göra det
    ✔ Vägrar du – då förlorar du bidraget

    Det är så ett fungerande samhälle ser ut.

    Den som påstår sig vara sjuk ska visa det. Den som tackar nej till arbete, rehabilitering eller heltidsaktiviteter ska inte kunna fortsätta leva på skattebetalarnas pengar. Punkt.

    Flerbarnsbidragen stramas åt – systemutnyttjandet stoppas

    Särskilt viktigt är att regeringen nu sätter stopp för hur bidragssystemet utnyttjats av flerbarnsfamiljer. Från och med det fjärde barnet minskar stödet. Detta är nödvändigt.

    Att över 95 procent av större barnfamiljer på försörjningsstöd är utrikesfödda säger allt om hur fullständigt integrationspolitiken havererat. Det är inte rasism att konstatera fakta – det är ansvarstagande.

    Barn ska inte växa upp i bidragsberoende. Föräldrar ska försörja sina familjer genom arbete, inte genom att maximera bidrag.

    Inga bidrag till skuggsamhället

    Tidöregeringen stänger också kranen till skuggsamhället. Den som inte har rätt att vistas i Sverige ska inte heller ha rätt till svenska bidrag. Det borde vara självklart – men har tidigare varit politiskt omöjligt att säga högt.

    Nu sägs det. Och det genomförs.

    Nödbistånd ska finnas i extrema undantagsfall – inte som ett parallellt välfärdssystem för personer som befinner sig här illegalt.

    Detta är en win-win – för alla som gör rätt för sig

    Reformen är en ren vinst för samhället:

    • Fler drivkrafter att arbeta
    • Färre som fastnar i bidragsberoende
    • Lägre kostnader för skattebetalarna
    • Mer resurser till dem som verkligen behöver hjälp

    Detta är inte ”hård politik”. Det är fungerande politik.

    Tidöregeringen visar att det går att förändra Sverige i grunden när man vågar sätta krav, tala klarspråk och stå upp för arbetslinjen. För första gången på länge premieras ansvar, ansträngning och självförsörjning – inte passivitet.

    Bidragsfesten är över. Arbetet är tillbaka. Och Sverige blir starkare för det.

    Faktaruta: Regeringens och SD:s bidragsreform (försörjningsstöd)
    • Vad gäller reformen? Nya regler som stramar åt försörjningsstödet (tidigare kallat socialbidrag) genom förändringar i riksnormen och ett så kallat bidragstak.
    • Vem påverkas? Regeringen bedömer att cirka 150 000 hushåll kan få lägre försörjningsstöd.
    • Bidragstak syftar till att begränsa den totala nivån så att arbete lönar sig mer än bidrag.
    • Flerbarnsfamiljer kan påverkas extra: avdrag planeras från och med det fjärde barnet.
    • Inga lokala undantag enligt förslaget: kommuner ska inte kunna besluta om högre stöd än riksnormen.
    • Skärpta krav: mottagare ska stå till arbetsmarknadens förfogande; vid sjukdom kan läkarintyg krävas och deltagande i insatser kan bli obligatoriskt.
    • Sanktioner: den som uteblir eller vägrar insatser kan få stödet sänkt eller indraget.
    • Skuggsamhälle: förslaget innebär att personer som inte vistas lagligen i Sverige inte ska ha rätt till bistånd, med mycket begränsat utrymme för nödbistånd.
    Obs: Formuleringar och omfattning kan förändras under den fortsatta lagstiftningsprocessen.

  • Socialdemokratins dubbelspel: Från återvandringsbidrag till rasismanklagelser

    Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.

    När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.

    Syftet: Frivillig väg ur utanförskap

    Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.

    I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.

    Vänsterkritik – och vänstermoral

    Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.

    Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.

    Ekonomiska realiteter

    Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.

    En politik av motsägelser

    Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.

    På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.

    En växande misstro

    Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.

    Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.