Stockholm.homes

Etikett: uppehållstillstånd

  • Dags att rensa Sverige på illegala invandrare med ett prisjägarsystem.

    Sverige belönar dem som lämnar landet med 300 000 kronor – men låter samtidigt ett växande skuggsamhälle av illegala invandrare fortsätta arbeta svart, illegala invandrare som skapar kriminalitet och bidrar till otrygghet. När staten abdikerar från sitt ansvar måste frågan ställas: varför ska laglydiga medborgare betala priset för ett system som vägrar rensa upp?

    Regeringen betalar cirka 300 000 kronor till den som återvandrar till sitt hemland, efter en modell som redan finns i Danmark.
    Men man verkar ha glömt bort de illegala invandrarna – de som köper falska pass eller håller sig kvar i landet efter att ha fått avslag på sin asylansökan. De tillhör det stora skuggsamhället och arbetar ofta inom gigekonomin, exempelvis Foodora, TipTapp och liknande tjänster, eller inom byggsektorn.

    Man räknar med att den svarta ekonomin omsätter cirka 100 miljarder kronor – pengar som rakt ned hamnar i fickorna på kriminella aktörer, som inte sällan är illegala invandrare. Staten har i praktiken överlåtit hela sektorer till kriminalitet och exploatering.

    Det Al Capone-Sverige som vuxit fram under senare år har krävt ett högt pris: skjutningar, sprängningar och ett samhälle där laglydiga medborgare får betala för politikers feghet och handlingsförlamning.

    År 1965 sade dåvarande statsminister Erlander att vi inte hade USA:s problem eftersom vår befolkning var homogen bekräftade ras och religion. Den värsta brottslingen på den tiden var Tumba-Tarzan, som ägnade sig åt inbrott i sommarstugor – brott som i dag knappt ens utreds. Sextio år senare har vi inte längre ett homogent Sverige, och vi har fått samma typer av problem som USA har när det gäller brottslighet.

    Men framför allt handlar det om säkerhet. Det svenska samhällets slapphet när det gäller att rensa bort illegala invandrare bidrog till att fem personer mördades och 119 personer utsattes för mordförsök på Drottninggatan 2017, när Muhammaden Rakhmat Akilov körde en lastbil längs gatan – bland annat dödades en elvaårig flicka.

    Är det inte dags att starta en folkrörelse där vi alla solidariskt hjälps åt att hitta illegala invandrare och sedan utvisa dem? Bara en sådan sak som att SL har flera tusen kameror i tunnelbanan – de skulle kunna användas för att identifiera illegala invandrare med hjälp av AI.

    Men framför allt bör man skapa ekonomiska incitament. Låt varje medborgare som rapporterar en illegal invandrare, som grips och som kan deporteras eller sättas i förvar, få en skattereduktion på 50 000 kronor.

    År 2025 delades ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.

    Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.

    Vinsten av att deportera en illegal invandrare som arbetar svart och bidrar till otrygghet måste ändå väga tyngre än att någon som är missnöjd för att de valde Sverige vid asylshopping får 300 000 kronor i handen för att återvända.

    Vi kan inte göra det som har gjorts ogjort. Sverige har bedrivit en alltför liberal asylpolitik. Vi har haft onda politiker som infört det förhatliga spårbytessystemet, där asylsökande som saknade skäl att få stanna ändå kunde få uppehållstillstånd via lönedumpat jobb.

    Sådana systemfel har Tidöregeringen rättat till. Men 2025 delade man ändå ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.

    Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.

  • Kommunistpolitiker kräver att illegala Ayla skall få stanna i Sverige.

    Sverige har hamnat i ett läge där arbete, studier och utdragna processer används som argument för att kringgå lagakraftvunna beslut. När personer utan asylskäl kan stanna genom att ”etablera sig” efter avslag, samtidigt som arbetslösheten är hög, urholkas respekten för lagen och förvandlar migrationspolitiken till ett system där den som dröjer sig kvar belönas.

    Ayla har varit i Sverige i knappt fem år och anser ändå att hon ska ha rätt att stanna. Hon är inte svensk medborgare, saknar varje form av historisk, kulturell eller nationell anknytning till Sverige och tillhör inte den svenska folketstammen. Hon har inga skyddsskäl, inga asylskäl och inga juridiska grunder som motiverar fortsatt vistelse i landet.

    Arbete, studier och skatteinbetalningar är inget frikort till permanent uppehållstillstånd. Att någon som bara har varit i Sverige i fem år hakar sig fram till ett jobb inom vården, samtidigt som vi har omkring tio procents arbetslöshet, visar tydligt att något är fel i tänkandet.

    Det är uppenbart att det i dag är alldeles för lätt att få stanna i Sverige, i stället för att man åker hem efter avslag på sin ansökan. Systemet signalerar att beslut inte behöver respekteras och att man kan stanna kvar genom att dra ut på processen, snarare än att följa lagen

    Migrationsverkets beslut är därför inte bara korrekt, utan nödvändigt. Att familjen försöker spela på känslor och tala om ”splittring” är ett välkänt och cyniskt grepp. Varje år får tiotusentals människor avslag utan att vänsterpolitiker mobiliserar drev eller kräver undantag. Lagen ska gälla lika för alla – inte bara för dem som lyckas få medial uppmärksamhet.

    Att processen upplevs som stressande är ett direkt resultat av ett system som under decennier signalerat att det alltid finns en chans att stanna, oavsett beslut. Att Ayla tillbringat delar av sin tonårstid i Sverige är irrelevant – det ger inga rättigheter och skapar inga automatiska anspråk på nationstillhörighet.

    Ändå kliver Vänsterpartiets Leo Ahmed fram och kräver politisk aktivism i ett enskilt myndighetsärende. Ett parti vars ideologiska arv har orsakat omkring 100 miljoner dödsfall världen över och som historiskt varit delaktigt i baltutlämningen, anser sig nu ha moralisk auktoritet i migrationsfrågan.

    Sverige har under lång tid fört en extremt ansvarslös och övergenerös migrationspolitik. Det har varit närmast öppna dörrar för människor från tredje världen att ta sig hit och stanna, ofta utan faktiska skyddsskäl. Resultatet är ett land med ökad kriminalitet, pressad välfärd, segregation och ett samhälle som stadigt förlorar sammanhållning och trygghet.

    Det är hög tid att lagen återfår sitt värde, att känslopolitik upphör och att Sverige slutar fungera som ett undantagsland där regler gäller tills någon skriker högt nog.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Svenska folket älskar Tidöregeringens mirgrationspolitik

    Trots att regeringen beskriver sin stramare migrationspolitik som nödvändig för att förbättra integrationen möts den av växande kritik på kommunnivå. Flera lokala politiker menar att åtgärderna får negativa konsekvenser för arbetsmarknad och ekonomi och efterlyser tydligare prioriteringar – där resurser i större utsträckning riktas till dem som har rätt att stanna i landet.

    Precis som man kan klimatkompensera kan man migrationskompensera. För varje person som får stanna i Sverige utan egentliga asylskäl bör man skicka hem 50 interner som tillhör Kriminalvårdens kundstock och som inte är svenska medborgare. Det skulle bli en verklig win-win för samhället.

    Kommunpolitiker kritiska till regeringens exterm liberala migrationspolitik

    Regeringens samarbetspartier, de så kallade Tidöpartierna, arbetar aktivt för att minska invandringen till Sverige. Detta sker både genom skärpta regler vid gränsen och genom åtgärder som syftar till att personer som redan befinner sig i landet ska lämna det. Politiken har fått snabb effekt. Enligt Migrationsverkets statistik var det förra året fler som utvandrade än invandrade.

    Den dåvarande migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) välkomnade utvecklingen. Även nuvarande migrationsminister Johan Forssell (M) har uttryckt en ambition att pressa asylinvandringen till en ”minimal nivå”. Regeringen motiverar åtgärderna med att de ska främja integrationen.

    Men runt om i landet växer kritiken, inte minst på kommunnivå.

    En högt uppsatt politiker inom Stockholms stad uttrycker frustration över situationen:

    ”Vi behöver någon form av kompensationsutvisning, på samma sätt som man miljökompenserar för utsläpp. För varje duglig medarbetare som anställs men som inte är svensk medborgare borde staten ta sitt ansvar och utvisa personer som sitter i fängelse och inte är svenska medborgare. Det skulle frigöra resurser till vård och skola. Jag skäms som svensk över att vi inte kan utvisa dömda brottslingar på livstid.”

    Även i Huddinge kommun hörs kritiska röster. En kommunpolitiker inom det socialdemokratiska styret kommenterar beslutet att avskaffa möjligheten till så kallat ”spårbyte” för personer som fått avslag på asylansökan:

    ”Att ta bort spårbyte för personer utan asylskäl är en stor lättnad. Nu kan vi frigöra enklare arbeten åt dem som har rätt att stanna i Sverige, istället för att hålla liv i grupper som saknar laglig grund att vara här.”

    Kritiken från kommunpolitikerna kretsar i huvudsak kring ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga konsekvenser. De betonar behovet av att resurser riktas till individer som har rätt att stanna i landet – snarare än till dem som enligt lag ska återvända.

    En hög socialdemokratisk politiker i Grums kommun säger:

    ”Det har varit alldeles för lätt att få asyl i Sverige. Sedan man upphävde Luciabeslutet på 90-talet har det blivit en katastrof.”

    En privatperson uttrycker det så här:

    ”Det finns ingen anledning att dömda brottslingar ska få stanna i Sverige. Har man inte klarat att få svenskt medborgarskap och till exempel ägnar sig åt ringa stöld, då är det fullkomligt rimligt att man får åka hem eller blir deporterad till tredje land.”

    En expert på kriminalvårdsfrågor säger:

    ”En våldtäktsman kan lika gärna avtjäna sitt straff i ett afrikanskt land som i Sverige – särskilt om personen inte är svensk medborgare. Ofta är fängelsemiljön i det afrikanska landet bättre för någon som kommer från tredje världen.”

  • Krigsförbrytare får åka hem – Sverige får mer pengar över till vård och skola.

    Sam ”flydde” till Sverige 2015. Nu riskerar han att utvisas till Syrien. Han kan inte bli svensk medborgare eftersom han har varit soldat inom den syriska armén, som av Migrationsverket bedöms vara kopplad till krigsbrott. Enligt statliga beräkningar kostar en asylsökande i genomsnitt 74 000 kronor per år. Experter menar därför att Sverige skulle gynnas ekonomiskt om Sam återvände till sitt hemland. Tidöregeringen har beslutat att göra Sverige tryggare, därför ska personer med arbetstillstånd lämna landet om de inte klarar av att skaffa sig ett arbete som ger dem en dräglig lön.

    Sam kom till Sverige 2015 och inga skäl att få stanna, men hans klagan hörs ändå. .

    – Det är inte mänskligt att leva i den här mardrömmen i tio år. Jag kan aldrig slappna av eller tänka på framtiden och min familj, säger han.

    Kritiker har ifrågasatt varför han valde Sverige, med argumentet att avståndet mellan Syrien och Sverige är långt och att det 2015 fanns flyktingläger i närliggande regioner. Därför menar de att skälen att ta sig hela vägen till Sverige är svaga.

    Vad hade Sam för skäl att välja Sverige?

    År 2015 fungerade hela EU som ett buffertbord för flyktingar från tredje världen som ville uppgradera sin ekonomi. Tyskland var värst; landet hade en rikskansler från DDR som glatt såg till att Tyskland blev koloniserat av dysfunktionella människor från tredje världen.

    Sverige kom på andra plats. Vi hade en statsminister som var sinnessvag och som gärna hetsade massorna med orden ”Mitt Europa bygger inga murar”. Så asylshoppa runt i Europa efter de bästa villkoren var vad varje flykting sysslade med då.

    När Sam kom till Sverige 2015 fick han flyktingstatus och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. När han senare fick arbete inom äldreomsorgen och kunde försörja sig själv, omvandlades tillståndet till ett arbetstillstånd.

    Men från och med nästa år höjs lönekravet för att få sitt arbetstillstånd förlängt – till 90 procent av medianlönen, vilket motsvarar 33 390 kronor i månaden. Syftet med det högre lönekravet är att förhindra lönedumpning och säkerställa att arbetskraftsinvandring sker på rimliga villkor, vilket regeringen menar gynnar Sverige.

    Sam vet inte om han kommer att kunna nå upp till det nya lönekravet. Migrationsverket har ännu inte gett besked.

    Enligt statliga beräkningsmodeller kostar en genomsnittlig asylsökande samhället omkring 74 000 kronor per år – oavsett om personen senare etablerar sig på arbetsmarknaden eller inte.

    Sam arbetar heltid, försörjer sig själv och tar inte emot några bidrag. Vissa menar ändå att det finns svensk arbetskraft som kan utföra hans arbetsuppgifter, och att det därför skulle vara mer lönsamt för Sverige om han återvände.

    Kan inte bli Svensk medborgare pga krigsbrott

    Innan flykten kallades Sam in till den syriska armén – något som idag hindrar honom från att kunna ansöka om svenskt medborgarskap. På grund av detta kan han tidigast ansöka när han fyller 60 år, om 25 år.

    Migrationsverket bedömer den syriska armén som en organisation kopplad till grova övergrepp. Att Sam aldrig misstänkts för brott och beskriver sin roll som administrativ påverkar inte bedömningen.

    Endast ”administrativa uppgifter” en klassisk bortförklaring för krigsförbrytelse.

    Efter andra världskriget hänvisade flera av de åtalade i Nürnbergrättegångarna till att deras roller varit ”administrativa”. Den typen av försvar har sedan dess fått låg trovärdighet i juridiska prövningar.

    Sam fruktar att betraktas som desertör om han skickas tillbaka till Syrien.
    – Jag är rädd att jag inte överlever om jag tvingas tillbaka, säger han.

    Kolonisera Sverige

    Sam bor i en egen lägenhet i Nyköping. På fritiden paddlar han kajak, tältar och fiskar.
    – Jag har alltid försökt se det positiva i livet, men nu vet jag inte längre. Allt känns osäkert.

    Sam hade inga skäl att söka sej till Sverige 2015.

    Sam hade inga skäl att söka asyl i Sverige 2015. Det är helt rimligt att han återvänder eftersom han inte har fått permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, och han saknar koppling till Sverige genom jord eller blod. Därav har han inte skäl att få stanna, enligt undersökningar på internet.

    Faktaruta: Så är beräkningen gjord

    I denna förenklade kalkyl utgår vi från följande antaganden:

    • Personen är 30 år gammal.
    • Förväntad livslängd: 80 år.
    • Årlig kostnad för det svenska samhället: 74 000 kr per år.
    • Kostnaden antas vara konstant varje år.

    Steg 1: Återstående antal år

    80 år − 30 år = 50 år

    Steg 2: Total kostnad under återstående livstid

    74 000 kr/år × 50 år = 3 700 000 kr

    Totalkostnaden enligt denna modell blir alltså cirka 3,7 miljoner kronor.

    Steg 3: ”Vinst” vid återvandring

    Om personen återvandrar direkt och vi antar att samma kostnad på 74 000 kr/år annars hade uppstått varje år, blir den teoretiska ”vinsten” för staten cirka 3,7 miljoner kronor i uteblivna framtida kostnader.

    Observera att detta är en förenklad kalkyl som inte tar hänsyn till till exempel kostnader som fängelsevitelse, dyra sjukdomar för samhället osv.

  • Subverisa element i Karlstad höll manifestation emot PUT skall avskaffas.

    Sveriges permanenta uppehållstillstånd har länge varit en politisk helgedom som bundit landet vid personer oavsett brott, kostnader eller konsekvenser. Nu, när regeringen äntligen rör vid systemets mest skyddade delar, mobiliseras både extremistgrupper och aktivister i protest. Men medan PUT cementerar problemen, erbjuder TUT något Sverige saknat i åratal: kontroll, ansvar och möjlighet att faktiskt agera när verkligheten kräver det.

    Koranupploppen 2022 kostade det svenska samhället extrema mängder pengar – pengar som kunde ha gått till vård och skola. Många som deltog i koranupploppen kunde inte utvisas på grund av att de hade PUT. Hade de regler som man nu funderar på införts, så hade vi kunnat returnera många av de brottslingar som deltog i koranupploppen. Sverige hade fått ännu mer pengar över till vård och fler JAS-flygplan.

    Under lördagen hölls en manifestation på Stora torget i Karlstad. Ett antal politiska extremistgrupperingar, föreningar och andra aktörer protesterade mot förslaget att återkalla permanenta uppehållstillstånd (PUT) för asylsökande – ett system som i åratal knakat i fogarna men ändå fått fortsätta oförändrat.

    – När jag hörde förslaget var det som att någon tog tryggheten ifrån mig. Framtiden blev mörk, säger Anwar Haydary.
    Haydary kom till Sverige 2015. Under sina tio år i landet har kostnaden för hans uppehälle legat på 74 000 kronor per år, oberoende av om han arbetar eller inte (källa: ESO-rapporten).

    Nu riskerar hans tillstånd att omprövas när regeringen utreder hur asylsystemet ska stramas åt – och äntligen tar i den heliga ko som PUT blivit. För första gången på länge vågar man utreda om även redan beviljade permanenta tillstånd kan återkallas.

    Sverige har i internationell jämförelse haft ett närmast generöst frikort i form av PUT. Systemet har cementerat fast personer i landet, även när de har begått grova brott. Det är en ordning som inte belönar integration, ansvar eller samhällskontrakt – bara tid. Fem år i landet, sedan är dörren i praktiken låst uppåt.

    Exempel 1:
    Muhammed deltar i ett koranupplopp, kastar sten på poliser och döms till fängelse. Ändå kan han inte utvisas eftersom PUT fungerar som en juridisk pansardörr.

    Fängelse kostar 4 000 kronor per dygn. Därtill kommer samma årliga kostnad på 74 000 kronor (källa: ESO-rapporten). Och Sverige står handfallet – inte för att man saknar vilja, utan för att PUT-systemet hindrar varje meningsfull åtgärd.

    Hade han haft tidsbegränsat uppehållstillstånd (TUT) hade situationen varit en helt annan. TUT innebär ansvar, uppföljning och möjlighet att agera när någon missköter sig. Det är ett system som skiljer mellan dem som bygger sin framtid här och dem som river sönder den.
    Det är enkelt: TUT ger Sverige handlingskraft. PUT tar den ifrån oss.

    Men PUT låser fast människor i landet oavsett hur allvarliga brott de begår. Kritiken mot systemet har varit densamma i åratal: det är stelt, naivt och helt otidsenligt. Det kräver nästan inget – men förpliktigar Sverige för lång tid framöver.

    När regeringen nu stärker TUT-modellen får Sverige äntligen ett verktyg som premierar arbete, språk, laglydnad och ansvarstagande, inte bara kalenderdagar. TUT må kräva mer administration, men det ger något betydligt mer värdefullt tillbaka: kontroll och möjlighet att agera när situationer spårar ur.

    Det är orimligt att ett modernt välfärdsland ska ha lättare att returnera ett felbeställt paket än en dömd brottsling med PUT.
    TUT gör den jämförelsen mindre absurd.

    Danmark har redan visat hur det borde se ut. Åtta års laglig vistelse, språktest och flera års dokumenterad arbetsinsats. Inte konstigt att Danmark inte sitter med samma nivå av gängrelaterad kriminalitet. Ansvarslinjen fungerar – eftersom den bygger på förväntningar, inte frikort.

    Sverige inför dessutom tolerated stay – en nödvändig lösning för dem som inte kan utvisas men som ändå begår brott eller vägrar samarbeta. Med tolerated stay hamnar de inte i välfärdens mjuka kuddar, utan i ett strikt och begränsat rättsligt vakuum där beteende faktiskt får konsekvenser.

    Här märks Tidöpartiernas reformer tydligt: en dömd våldtäktsman som inte kan utvisas ska inte heller kunna leva som om ingenting hänt. Begränsningar i välfärdssystemet blir en självklar följd av brottslighet eller brist på samarbete.

    På så vis kan Sverige fortfarande stå upp för humanitet – men utan att PUT fortsätter fungera som ett permanent frikort.
    TUT visar att trygghet ska förtjänas, inte bara delas ut.
    PUT låser fast problemen – TUT gör det möjligt att lösa dem.

    Faktaruta: Utredningen om framtida permanenta uppehållstillstånd (PUT)

    Vad utredningen handlar om

    • Att se över möjligheten att återkalla redan beviljade permanenta uppehållstillstånd (PUT) i vissa situationer.
    • Att i större utsträckning använda tidsbegränsade uppehållstillstånd (TUT) i stället för permanenta tillstånd.
    • Att koppla rätten att stanna mer tydligt till till exempel laglydnad, integration, arbete och egen försörjning.
    • Att skapa tydligare regler för hur uppehållstillstånd ska kunna omprövas när förutsättningarna förändras.

    Syftet med förändringarna

    • Att öka samhällets kontroll över vem som har rätt att stanna permanent i Sverige.
    • Att göra det lättare att agera mot personer som begår brott eller inte lever upp till grundläggande krav.
    • Att minska risken för att PUT fungerar som ett ”frikort” som i praktiken inte går att ompröva.
    • Att anpassa regelverket bättre till dagens säkerhetsläge och belastningen på rättsväsende och välfärd.

    Möjliga samhällsvinster

    • Ekonomiska vinster: mindre långvarig belastning på välfärdssystem, bostäder, rättsväsende och kriminalvård.
    • Stärkt rättskänsla: tydligare koppling mellan rätt att stanna och hur man sköter sig i Sverige.
    • Ökad trygghet: bättre möjligheter att hantera personer som begår återkommande brott eller utgör en säkerhetsrisk.
    • Fokus på integration: ett system där arbete, språk och egen försörjning premieras framför enbart vistelsetid.

    Relationen mellan PUT och TUT

    • PUT innebär ett permanent tillstånd som är svårt att återkalla när det väl beviljats.
    • TUT innebär att uppehållstillståndet omprövas med jämna mellanrum, vilket ger staten möjlighet att agera vid brott eller bristande integration.
    • Utredningen pekar mot en ordning där TUT blir huvudregel och PUT i mindre utsträckning beviljas utan tydliga skäl.