Etikett: Unrwa

  • Svensk bidragsislamism – när naivitet blir ett hot mot demokratin

    Det finns ögonblick i ett lands historia då man tvingas stanna upp och ställa den mest obekväma frågan av alla:

    Hur hamnade vi här?

    Hur kunde ett demokratiskt, sekulärt och jämställdhetsorienterat land som Sverige under åratal pumpa in miljarder av skattemedel i organisationer med dokumenterade kopplingar till islamistisk extremism – utan att någon tog ansvar?

    Och varför blir svaret, varje gång frågan ställs, alltid detsamma:
    ”Islamofobi.”

    När sunt förnuft stämplas som hat

    I dagens Sverige räcker det inte längre att ha rätt.
    Det räcker inte att peka på fakta, granskningar eller internationella varningar.

    Den som ifrågasätter bidrag till islamistiskt influerade organisationer riskerar att stämplas som rasist, högerextrem eller hatisk. Resultatet? En förlamad debatt där politiker och myndigheter hellre betalar vidare än tar strid.

    För vad är alternativet?
    Att bli uthängd.
    Att bli anklagad.
    Att bli moraliskt dömd.

    Så istället fortsätter pengarna att rulla.

    Miljardregnet som ingen ville stoppa

    Ta fallet Islamic Relief.

    Sedan 2018 har organisationen tilldelats närmare 1,3 miljarder kronor i svenskt bistånd. Mer än Röda Korset. Mer än många andra etablerade humanitära aktörer. Detta samtidigt som Israel, säkerhetsexperter och oberoende granskare i över tio år varnat för kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.

    När högt uppsatta företrädare avslöjades med öppna hyllningar av terrororganisationer och grovt antisemitiska uttalanden reagerade flera länder omedelbart. Bidrag frystes. Samarbeten avslutades.

    Sverige gjorde ingenting.

    År efter år fortsatte utbetalningarna. Först när den politiska styrningen skärptes – inte när förtroendet brast – stoppades bidragen. Än idag hävdar ansvariga myndigheter att de egentligen inte ser något problem.

    Budskapet är tydligt:
    Det är inte extremismen som är skandalös – det är kritiken mot den.

    UNRWA – helig ko eller blind fläck?

    Samma mönster återkommer i stödet till UNRWA.

    Organisationen beskrivs ständigt som “livsavgörande”, “oumbärlig”, “en livlina”. Dessa ord upprepas som ett mantra av politiker, aktivister och biståndsmyndigheter. Men när granskningar visar att UNRWA-personal haft kopplingar till Hamas, att skolmaterial glorifierat våld och att anställda misstänks ha deltagit i terrorattacken den 7 oktober 2023 – då händer något märkligt.

    Debatten fryser.

    Plötsligt är kraven på transparens “orimliga”.
    Plötsligt är kontroll “kollektiv bestraffning”.
    Plötsligt är alternativ “otänkbara”.

    Det är inte längre offren för extremism som står i centrum – utan organisationens rykte.

    Vänstern och islamismen – en ideologisk allians

    För att förstå varför detta sker måste man våga tala klarspråk om ideologi.

    Under decennier har delar av den västerländska vänstern beskrivit världen som en enkel moralisk karta: ett ondskefullt, kapitalistiskt väst mot ett förtryckt globalt syd. I denna berättelse kan våld alltid ursäktas – så länge det riktas “uppåt”.

    Islamistiska rörelser blir då inte ett hot, utan ett verktyg. De ses inte som reaktionära, teokratiska och kvinnoförtryckande – utan som motståndare till väst.

    Min fiendes fiende är min vän.

    Detta förklarar varför vänstern är högljudd när Israel försvarar sig, men märkbart tyst när iranier mördas av sin egen regim. Ett folkligt uppror mot islamism spräcker hela narrativet.

    Dubbelmoralens konsekvenser

    Resultatet av denna ideologiska blindhet är överallt omkring oss:

    • Politiker som poserar med kartor där Israel inte existerar
    • Demonstrationer där terrorromantik normaliseras
    • Skattefinansierade kulturinstitutioner som bojkottar allt israeliskt men aldrig islamistiskt
    • Studenter som kräver total isolering av judiska institutioner i toleransens namn

    Samtidigt stämplas alla invändningar som hat.

    Den som protesterar mot terrorhyllningar kallas extrem.
    Den som kräver kontroll kallas rasist.
    Den som försvarar demokratin misstänkliggörs.

    När demokratin finansierar sina fiender

    Detta är kärnan i problemet.

    Svenska skattebetalare har, i toleransens och naivitetens namn, tvingats finansiera organisationer som delar världsbild med våldsbejakande teokrater. Man har flyttat makt, pengar och legitimitet från öppna samhällen till krafter som aktivt motarbetar dem.

    Och varje gång någon säger stopp – då svarar systemet inte med argument, utan med anklagelser.

    Den fråga ingen vill besvara

    Hur länge kan en demokrati överleva om den vägrar försvara sig själv?

    Hur länge kan ett samhälle kalla sig humanitärt, när dess godhet konsekvent utnyttjas av extremister?

    Och hur många miljarder till ska betalas ut innan någon erkänner att det inte handlar om välvilja – utan om ansvarslöshet?

    Detta är inte en fråga om religion.
    Detta är inte en fråga om etnicitet.

    Detta är en fråga om demokrati eller kapitulation.

    Och ju längre vi låtsas som ingenting, desto närmare kommer den dag då någon frågar:

    Varför stoppade ni det inte – när ni hade chansen

    Säg till så tar vi nästa steg.

  • Aktivism före saklighet: Amanda Lind(mp) drar regeringen inför KU

    Miljöpartiets språkrör Amanda Lind har KU-anmält regeringen för dess hållning i Mellanösternkonflikten. Men anmälan saknar saklig grund och framstår snarare som ett aktivistiskt utspel än seriös utrikespolitik. Medan regeringen betonar diplomati och samarbete inom EU, väljer MP att driva symbolfrågor som riskerar att skada svenska intressen utan att påverka situationen på marken.

    Miljömuppen är inte som vanligt folk. Förr i tiden satt sådana här personer på idiot- och sinnesslöanstalter – idag sitter de i riksdagen och driver aktivistiska korståg mot väderkvarnar medan Sverige får betala priset.

    För ett år sedan beslutade FN:s generalförsamling att Israel skulle avsluta ockupationen av palestinskt territorium. Ändå fortsätter kriget. Frågan är varför Sverige, ett litet nordiskt land, ska agera världspolis i en konflikt som pågått i över 70 år i Mellanöstern.

    Miljöpartiet KU-anmäler regeringen och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot Israel. Men detta är i praktiken symbolpolitik — inte verkstad. Amanda Lind talar om internationell rätt och använder ord som ”folkmord”, men Sverige saknar både möjlighet och inflytande att ensam lösa det som är en djup regional konflikt.

    MP kräver bland annat ett stopp för vapenhandel. Det är viktigt att påpeka att en moderat vapenexport inte handlar om att förse någon med medel att slå mot civila mål — utan om försvarsmateriel som används i kampen mot terrorgrupper som Hamas. Vapenleveranser till partnerländer riktas i huvudsak mot militära kapaciteter, inte mot ”mjukmål”, och syftar till att upprätthålla egen försvarsförmåga och bekämpa väpnade extremistiska aktörer.

    De övriga förslagen — hemkallande av försvarsattachén, inreseförbud för israeliska företrädare, återupptaget stöd till Unrwa och krav på EU att terrorstämpla bosättarorganisationer — riskerar framför allt att isolera Sverige och skada våra relationer med viktiga samarbetspartners. Att en liten stat som Sverige skulle kunna tvinga fram fred i Mellanöstern är orealistiskt; verklig påverkan kräver långsiktigt multilateralt arbete, inte dramatiska inhemska symbolåtgärder.

    När Amanda Lind reste till Västbanken valde hon att beskriva konflikten ur en tydligt ensidig vinkel. Det är aktivism — inte statsmannaskap. Sveriges utrikespolitik bör prioritera säkerhet, handel och stabila relationer med EU och andra allierade, inte kortsiktig symbolsatsning som offrar svenska intressen för politiska poänger.