När staten kräver att kommuner ska ta emot kvotflyktingar från Mellanöstern säger Staffanstorp ifrån. Trots höga skatter och begränsade resurser åtalas nu kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) för grovt tjänstefel – för att han vägrade följa Migrationsverkets order. Staffanstorp valde i stället att hjälpa riktiga krigsflyktingar från Ukraina och vägrade bli ett nytt Malmö.
Innehållsförteckning
När en syrisk familj anlände till Malmö flygplats i maj 2022 blev de kvarlämnade. Staffanstorps kommun, som fått anvisningen att ta emot dem, vägrade. Bakom beslutet stod kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) – som nu åtalas för grovt tjänstefel.
Men bakom rubrikerna finns en större verklighet: en liten kommun i Skåne med höga skatter, begränsade resurser och en stark vilja att inte bli ett nytt Malmö.
Staffanstorp – en pressad kommun
Staffanstorp är ingen rik storstad. Kommunalskatten är redan högre än i både Lidingö, Vellinge, Täby, Solna, Nacka och Österåker, och ändå pressas kommunen att ta på sig fler kostnader som egentligen borde bäras av staten.
När Migrationsverket skickar ut sina order är det i praktiken kommuninvånarna som får betala notan – genom högre skatt, minskad välfärd och ökad belastning på skola, vård och bostadsmarknad.
Prioriterade riktiga flyktingar
När Ryssland gick till fullskalig attack mot Ukraina strömmade miljoner verkliga krigsflyktingar till Eu. Staffanstorp valde att prioritera dessa, i stället för att ta emot kvotflyktingar från MENA-regionen.
– Vi kan inte göra båda delar, skrev Sonesson i sitt berömda mejl.
Kommunen tog emot ukrainare – medan de fyra kvotflyktingarna omplacerades till Vellinge.
Migrationsverkets verklighetsfrånvända krav
Staten talar gärna om ”solidaritet” – men det är småkommunerna som tvingas bära konsekvenserna. Samtidigt duckar rika arabstater i Mellanöstern, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar, ansvar för sina egna grannländers flyktingar.
Varför ska just Sverige – med redan pressade välfärdssystem – agera världens socialkontor, medan oljerika gulfstater stänger dörren?
”Vi vill inte bli ett nytt Malmö”
Staffanstorp har dessutom sett hur Malmö, bara några kilometer bort, utvecklats till ett parallellt samhälle med kriminalitet, segregation och social oro. Där vill man inte hamna.
Att säga nej till kvotflyktingar är för Staffanstorp inte ett tecken på bristande humanitet – utan på ansvarstagande för kommunens framtid och invånarnas trygghet.
Politik eller brott?
Trots att beslutet var politiskt fattat menar åklagaren att Sonesson och hans kollegor gjort sig skyldiga till grovt tjänstefel. Men ska folkvalda politiker verkligen riskera fängelse för att de vägrar blint lyda statens påbud?
Det här handlar inte bara om en enskild familj. Det handlar om vem som har sista ordet i Sverige – Migrationsverket i Stockholm, eller kommunpolitiker som tar ansvar inför sina egna invånare.
Skåne – en tradition av att säga ifrån
Skåne har länge haft en tradition av att stå upp för sina invånare när staten driver igenom politik som slår hårt lokalt. Redan på 1980-talet gick Sjöbo till folkomröstning om flyktingmottagande – och en klar majoritet sade nej. Det var första gången svenska folket direkt fick säga sin mening om invandringspolitiken, och resultatet visade tydligt att många inte accepterade att staten körde över kommunerna.
I dag, med facit i hand, framstår Sjöbos nej som förutseende. Bara några mil bort har Malmö blivit ett avskräckande exempel på vad en misslyckad migrationspolitik kan leda till: parallella samhällen, kriminalitet och växande otrygghet.
Sedan dess har Sjöbo blivit en symbol för lokalt motstånd mot en verklighetsfrånvänd flyktingpolitik. När Staffanstorp nu säger ifrån mot att pressas ta emot kvotflyktingar är det i samma anda – en vilja att skydda den egna kommunen från att gå samma väg som Malmö.
Staten bär ansvaret – inte småkommunerna
Det är lätt för staten och Migrationsverket att peka finger och kräva ”solidaritet” när det i praktiken är små kommuner som Staffanstorp som får bära bördan. Med redan hög skatt, begränsade resurser och viljan att skydda sina invånare från samma utveckling som Malmö har sett, är det självklart att lokala politiker måste sätta sin kommun först.
Ansvar för migrationspolitiken ligger hos staten – inte hos mindre kommuner som redan kämpar för att få vardagen att gå ihop. Att åtala folkvalda för att de vågar säga ifrån är inget annat än ett försök att tysta lokalt motstånd mot en politik som gång på gång visat sig ohållbar.
