Sommaren 1954 jagades Tumba-Tarzan av polis, press och allmänhet i ett av efterkrigstidens mest uppmärksammade kriminalfall. Bakom rubrikerna fanns Rolf Johansson: en fattig torparson från Botkyrka som blev både skräckfigur och folklegend. Hans historia säger lika mycket om 1950-talets Sverige och sensationsjournalistik som om brott, straff och drömmen om att leva fri.

Tumba-Tarzan – myten, människan och 1950-talets brottspanik

Under 1950-talets mitt skakades Sverige av en av sina mest omskrivna brottslegender: Tumba-Tarzan. Bakom smeknamnet dolde sig Rolf Eskil Johansson, en småväxt man från Botkyrka som under ett halvår 1954 lyckades undgå polisen och därmed blev en symbol för både rädsla, fascination och folkhemsmytologi.

Uppväxt i fattigdom

Rolf Johansson föddes 1925 och växte upp under mycket knappa förhållanden i torpet Entorp söder om Tumba. Familjen levde på samhällets yttersta marginaler, och sjukdom präglade föräldrarna. De två yngre bröderna placerades tidigt på barnhem. När de återvände i mitten av 1940-talet hade familjen slitits isär – och kriminaliteten tog fart.

Från småstölder till riksnyheter

Det började med inbrott i sommarstugor: konserver, kläder, enkla föremål som gick att sälja. Media döpte bröderna till Tumbaligan. När Rolf 1954 rymde från fängelset i Vångdalen eskalerade allt. Nu var det inte längre fråga om småbrott – utan om en landsomfattande polisjakt.

Pressen skapade snabbt en berättelse större än verkligheten. Rolf framställdes som beväpnad, farlig och oberäknelig. Samtidigt växte en alternativ bild fram: den ensamme mannen i skogen, som åt sin stulna mat vid köksbordet, diskade efter sig och ibland lämnade en ursäktande lapp. En sorts svensk Robin Hood-figur i folkhemmets utkant.

Skottlossning och sensationsjournalistik

Ett avgörande ögonblick inträffade dagarna före midsommar 1954, då Rolf och hans hustru Alice upptäcktes av polis. Skott avlossades – eller gjorde de verkligen det? Senare visade tekniska analyser att delar av polisens berättelse inte kunde stämma. Men då var skadan redan skedd: tidningar och radio hade blåst upp händelsen till ett drama om landets “farligaste förbrytare”.

Gripandet och domen

Efter mer än sex månader på rymmen greps Rolf Johansson i november 1954 vid Stocksundsbron, lugnt och utan dramatik. I fickan bar han dock en laddad pistol. Domen året därpå blev hård: tre år och sex månaders straffarbete för sammanlagt 95 brott, de flesta småstölder.

Ett annat liv efter fängelset

Fängelsetiden blev en vändpunkt. Rolf blev vegetarian och engagerade sig i djurskyddsfrågor. Under en period reste han runt och föreläste mot djurplågeri – en anmärkningsvärd kontrast mot den bild som pressen tidigare målat upp. Han begick aldrig mer några större brott, men levde ett sjukdomstyngt och socialt isolerat liv.

Från människa till myt

När Rolf Johansson dog 1978 var Tumba-Tarzan redan mer myt än människa. Han hade blivit bok, film, konst och forskningsobjekt. Skulpturen på Polishögskolan i Sörentorp – där han sitter på en parkbänk tillsammans med andra legendariska förbrytare – säger kanske mest om hur Sverige valt att minnas honom: inte bara som brottsling, utan som ett tidsdokument.

Varför fascinerar Tumba-Tarzan fortfarande?

Historien om Tumba-Tarzan säger lika mycket om 1950-talets Sverige som om Rolf Johansson själv. Den blottlägger spänningen mellan folkhemmets ideal och dess baksidor, mellan mediernas sensationslystnad och verklighetens gråskalor. Framför allt visar den hur snabbt en människa kan förvandlas till symbol – och hur svårt det sedan är att skilja myt från människa.