Stockholm.homes

Etikett: tredje världen

  • Sverige spara 89 miljoner kronor på fångvård i Estland – Pengar som gå till vård och skola. Win win för Sverige.

    Från mitten av 2026 kan upp till 600 svenska fångar avtjäna sina straff i Estland. I Tartufängelset väntar metallbäddar, enkel mat och disciplin – inte yoga, mindfulness och “rehabiliterande fika”. Medan Sverige brottas med överfulla anstalter och ökade kostnader ser Estland till att varje krona används effektivt. Här är kriminalvården stram, tydlig och resultatdriven – en skarp kontrast till den svenska modellen som allt oftare kritiseras för att dalta med de dömda.

    Vi kan nog vänta oss en rad snyftartiklar i svensk press framöver – där mördare och pedofiler beklagar sig över att det saknas Playstation 5 i cellerna i Estland och att maten serveras på enkla plåttallrikar.
    Men istället för dagisliknande behandling blir det nu mer som en slags “lumpen” för svenska förbrytare – med disciplin, enkelhet och konsekvenser.

    Kriminalvårdsinspektören Konstantin Nikiforov öppnar dörren till en cell i E-byggnaden på Tartufängelset. Här ska upp till 600 svenska fångar kunna avtjäna sina straff från mitten av 2026 – i en miljö som påminner mer om verklig kriminalvård än om semesterrehab.

    Cellerna är enkla men funktionella: en våningssäng i metall, tunn madrass, dubbla galler för fönstret, två pallar, ett skrivbord, skåp och ett litet dusch- och toalettrum. Här handlar det inte om trivsel eller “välmåendeaktiviteter”, utan om att avtjäna ett straff. Varje fånge får det nödvändigaste – handduk, plåtmugg och plåttallrik. Maten är enkel: gröt till frukost, kött och grönsaker till lunch, och soppa till middag. Tiden mellan måltiderna ägnas åt arbete i snickeriet, målning eller kurser i ilskehantering.

    Nikiforov ansvarar för att hyrfängelseprojektet fungerar enligt avtalet mellan Sverige och Estland, undertecknat av justitieminister Gunnar Strömmer (M). Riksdagen väntas godkänna avtalet i vår. Estland har tomma fängelseplatser och hyr hellre ut dem än river dem – en lösning som gynnar båda länderna.

    Kostnaden för Sverige

    ’

    Vid 300 fångar i Estland sparar man 89 miljoner kronor – pengar som kan användas till skola och omsorg – medan gängkriminella och våldtäktsmän får sitta av sina straff.
    Men frågan återstår: borde dessa fängelseplatser inte outsourcas till tredje världen istället, för att pressa kostnaderna ännu mer? En pedofil kan lika gärna sitta av sitt straff i ett sudanskt fängelse som i ett svenskt.

    Avtalet löper över fem år. Sverige betalar minst 335 miljoner kronor per år för upp till 300 fångar, och 8 500 euro i månaden för varje ytterligare. Det motsvarar cirka 1,1 miljon kronor per fånge – runt 300 000 kronor billigare än i Sverige, där kostnaderna drivs upp av överdriven “rehabilitering” och bekvämligheter. För Estland är det en lönsam affär, eftersom deras egna fångar kostar mindre än hälften så mycket.

    Om Sverige bara placerar 200 fångar i Tartu blir kostnaden högre per person. Den fasta årsavgiften på 335 miljoner kronor ger då en effektiv kostnad på 1,675 miljoner per fånge, jämfört med 1,414 miljoner i Sverige – en merkostnad på drygt 52 miljoner per år. För att avtalet ska löna sig krävs därför nästan full beläggning.

    Vid 300 fångar blir det däremot en tydlig vinst. Kostnaden per fånge sjunker till cirka 1,117 miljoner kronor, medan samma antal i Sverige skulle kosta cirka 424 miljoner kronor. Det innebär en besparing på närmare 89 miljoner kronor årligen – och dessutom får Sverige tillgång till ett modernare och mer disciplinerat fängelsesystem utan all den symbolpolitik som svensk kriminalvård har blivit synonym med.

    En effektivare kriminalvård

    Tartufängelset, byggt för 23 år sedan, har plats för 933 fångar men bara 293 intagna. Den tomma E-byggnaden ska nu fyllas med svenska fångar. Fängelset är välskött, nymålat och präglat av ordning och disciplin. Säkerheten är hög: dubbla galler, beväpnade vakter och dagliga narkotikakontroller.

    Här ligger fokus på ansvar, inte bekvämlighet. De flesta svenska fångar kommer att dela cell, men får surfplattor för kontakt med anhöriga och personal. Videosamtalen övervakas visuellt men inte ljudmässigt. Via plattan kan de handla i fängelsets e-butik och använda översättningsverktyg – inga sociala medier, inga nöjen.

    – Det handlar om balans mellan säkerhet och mänsklig kontakt, säger säkerhetschefen Tiina Unuks.

    I Tartu finns inga yogapass, mindfulnesskurser eller fredagsfika. Här är målet att fången ska reflektera över sina handlingar, inte erbjudas avkoppling. Den enda “förbättringen” som planeras är att ett av de dubbla gallren kanske tas bort – för bättre sikt, inte för ökad trivsel.

    Nikiforov, som besökt svenska anstalter, märker en tydlig skillnad:
    – Svenskarna har ett mer “mjukt” sätt att prata med fångar. Vi är rakare och mer konsekventa. Här finns respekt för reglerna, säger han.

    Ett lyft för Tartu – och en väckarklocka för Sverige

    Avtalet innebär att 250 nya vakter ska anställas, vilket gör Tartufängelset till en av stadens största arbetsplatser. Svenska kriminalvården kommer att finnas på plats som rådgivare, men den estniska lagen gäller fullt ut – ingen specialbehandling, inga undantag.

    – Vår konstitution tillåter inte att andra länder utövar makt inom våra gränser, säger Rait Kuuse, generaldirektör för Estlands fängelser.

    Han beskriver systemet som mer auktoritärt och effektivt:
    – Vi bär vapen, hjälper polisen vid upplopp och utreder brott innanför murarna. Disciplin är grunden för säkerhet, säger han.

    Ingen har någonsin rymt från Tartufängelset under dess 23 år.

    I Tartu ser invånarna positivt på samarbetet.
    – När fängelset öppnade var folk oroliga, men inget hände. Nu ger det jobb och pengar till staden, säger Enrico Talvisto.

    Han skrattar och tillägger:
    – Bara ni ser till att ta hem fångarna när tiden är ute!

    Det estniska fängelsesamarbetet framstår därmed inte bara som en ekonomisk lösning – utan också som en påminnelse om att kriminalvård inte behöver vara en bekvämlighetszon. I Tartu avtjänas straff, inte semester.

    Faktaruta: Kostnad per dygn (klass 2-anstalt)

    Sverige (beräknad snittkostnad/år: 1 414 000 kr)
    ≈ 3 874 kr/dygn
    Estland (Tartu, vid full beläggning 300 platser: 335 Mkr/år)
    ≈ 3 052 kr/dygn
    Besparing per fånge (vid 300 platser utnyttjade)
    ≈ 822 kr/dygn

    Beräkningsunderlag: 1 414 000 kr/år i Sverige och 1 114 000 kr/år i Estland (vid 300 platser) enligt uppgifterna i texten. Omräkning till dygn: belopp/365. Besparing per fånge ≈ 300 000 kr/år ⇒ ca 822 kr/dygn.

  • Arbetskraftsinvandringen är ett misslyckande

    Arbetskraftsinvandringen har blivit ett dyrt misslyckande. Sverige behöver inte fler lågavlönade arbetare från tredje världen när EU redan rymmer över en halv miljard människor att rekrytera från. Det enda undantaget är högutbildade specialister – inte mopedbud som kör ut mat.

    Systemet har blivit ett misslyckande. Det har lett till att människor från tredje världen kommit hit för lågavlönade jobb, samtidigt som Sverige redan har hög arbetslöshet och svårt att integrera de invandrare som redan bor här.

    Regeringens beslut att höja lönekraven till 80 eller 90 procent av medianlönen är i grunden bra. Det försvårar för oseriösa arbetsgivare som vill dumpa löner och importera billig arbetskraft. Här gör Liberalerna faktiskt rätt som ställer sig bakom en sådan linje. På 1990-talet skämde partiet ut Sverige genom att upphäva Luciabeslutet – en politisk kapitulation som öppnade dörren för den kosmopolitiska oordning som sedan förvandlade Sverige till dagens problemtyngda samhälle. Den gången svek Liberalerna sitt ansvar. Den här gången tar de, åtminstone i denna fråga, ett steg i rätt riktning.

    Men även om lönekraven är ett steg framåt, löser de inte det stora problemet: Sverige behöver inte den här typen av arbetskraftsinvandring alls.

    EU har över en halv miljard invånare. Här finns redan en enorm tillgång på arbetskraft – både kvalificerad och okvalificerad. Det finns ingen anledning att importera människor från länder utanför unionen för jobb som kan utföras av arbetslösa i Sverige eller andra EU-länder.

    Den enda arbetskraft som Sverige eventuellt behöver från länder utanför EU är högutbildade specialister – ingenjörer, forskare och andra med spetskompetens. För dem ligger lönerna redan så högt att lönedumpning inte är en risk.

    Att ta hit mopedbud som kör ut mat eller andra låglöneyrken är däremot helt onödigt. Det bidrar varken till välstånd eller integration – tvärtom förvärrar det problemen.

    Arbetskraftsinvandringen borde kallas vid sitt rätta namn: ett misslyckande. Sverige måste i stället ta ansvar för arbetsmarknaden inom EU och för de människor som redan finns här.

  • Tidöregeringen: Gör skillnad för den lilla människan, men misslyckas med att få ner kostnaden för kriminalvården genom att outsourca den till tredje världen.

    Sveriges nya budget för 2026 målar upp en tydlig skiljelinje: de som arbetar hårt och gör rätt för sig får mer i plånboken – medan staten samtidigt fortsätter att bränna miljarder på en ineffektiv kriminalvård. Reformutrymmet på 80 miljarder kronor ger barnfamiljer, löntagare och pensionärer ett välkommet lyft, men frågan kvarstår: varför fortsätter man att gödsla pengar över brottslingar istället för att prioritera de som faktiskt bygger landet?

    En svensk fängelsecell – dyr för skattebetalarna. I tredje världen skulle samma fånge kunna vårdas till en bråkdel av kostnaden.

    Klockan åtta på måndagen lägger regeringen fram sin budget för 2026 – en budget som sänder ett tydligt budskap: den som arbetar, tar ansvar och gör rätt för sig ska också belönas. Finansminister Elisabeth Svantesson presenterar ett reformutrymme på hela 80 miljarder kronor, pengar som nu används för att stärka jobbskatteavdraget, sänka skatten för pensionärer och göra vardagen lättare för barnfamiljer.

    – Det är med stolthet jag i dag lämnar denna budget till riksdagen, säger Svantesson och framhåller att Sverige, trots en långdragen lågkonjunktur, har kraften att ge mer tillbaka till sina medborgare.

    Regeringens satsningar talar sitt tydliga språk: sänkt matmoms, mer pengar kvar i plånboken för löntagare och pensionärer samt lägre förskoleavgifter. Vinnarna är de som håller ihop samhället – de som går till jobbet, betalar sin skatt och skapar trygghet för sina barn. För en tvåbarnsfamilj innebär budgeten hela 1 800 kronor extra varje månad.

    Men samtidigt som ansvarstagande människor får andrum, fortsätter staten att ösa miljarder över en skenande kriminalvård. I stället för att hitta mer kostnadseffektiva lösningar – exempelvis att outsourca delar av kriminalvården till afrikanska länder till en bråkdel av kostnaden – fortsätter resurserna att slukas av ett system som varken ger valuta för pengarna eller löser problemen.

    Det är dags att ställa frågan: ska vi fortsätta belöna de som begår brott med dyra fängelseplatser i Sverige, eller ska vi prioritera de som bygger landet varje dag? Budgeten för 2026 visar åtminstone att regeringen vill rikta strålkastarljuset mot de som gör rätt för sig – men kampen om resurserna är långt ifrån över.

    FAKTARUTA: Vad skulle Sverige spara på att lägga fängelseplatser utomlands?

    Utgångspunkt: Svenska dygnskostnader för anstaltsplatser 2023 samt känd månadskostnad för hyrda platser i Estland.

    Alternativ Per dygn Per månad Besparing/mån Besparing/år
    Sverige (anstaltsplats 2023) ≈ 3 773 kr ≈ 113 190 kr – –
    Hyrd plats i Estland (avtal) ≈ 2 833 kr* ≈ 85 000 kr ≈ 28 190 kr ≈ 338 280 kr
    Illustration: lågkostnadsscenario** ≈ 200 kr ≈ 6 000 kr ≈ 107 190 kr ≈ 1 286 280 kr

    Exempel på total årlig besparing vid 600 hyrda platser i Estland:
    338 280 kr × 600 ≈ 203 miljoner kr/år.

    * Estland: 8 500 € per plats och månad ≈ 85 000 kr/månad (≈ 2 833 kr/dygn vid 30 dagar).
    ** Endast illustrativt antagande för länder med mycket lägre kostnadsnivåer.

    Källa: Svenska anstaltsplatser ≈ 3 800 kr/dygn (2023). Estland: 8 500 €/plats/månad (Sverige–Estland-avtal).

  • Arbetskraftsinvandring – lönedumpning på bekostnad av svenska jobb

    Samtidigt som arbetslösheten i Sverige ligger runt 10 procent fylls gatorna av lågbetalda Foodora-bud från andra länder. Arbetskraftsinvandringen, som skulle handla om spetskompetens, har i stället blivit ett verktyg för lönedumpning – trots att Sverige har hela EU att rekrytera ifrån.

    Stockholm svämmar över av cykelbud i rosa jackor. Foodora och andra budbolag har byggt en hel bransch på arbetskraftsinvandrare som arbetar för låga löner och dåliga villkor. Resultatet har blivit lönedumpning – och en allt mer segregerad arbetsmarknad.

    Samtidigt som arbetslösheten i Sverige ligger på runt 10 procent importerar företag arbetskraft för enkla låglönejobb. Det är inte brist på människor i arbetsför ålder här hemma – tvärtom. Många ungdomar och nyanlända går utan arbete, men konkurreras ut när företag hellre hämtar billig arbetskraft utifrån.

    Regeringen och Sverigedemokraterna vill höja lönegolvet till medianlönen, drygt 37 000 kronor. Men Liberalerna, med den nye arbetsmarknadsministern Johan Britz i spetsen, bromsar. Han menar att kravet slår mot ”unga talanger” från utlandet. Men i praktiken betyder det att dörren hålls öppen för fortsatt lönedumpning.

    Och frågan är varför Sverige över huvud taget ska importera lågavlönad arbetskraft från tredje världen. Vi har hela EU att rekrytera ifrån – länder med hög utbildningsnivå, fri rörlighet och närhet till Sverige. Att istället tömma andra delar av världen på kompetens är både kortsiktigt och oansvarigt. Det riskerar att skapa hjärnflykt i de länder som mest behöver sina egna läkare, ingenjörer och lärare – samtidigt som vi här hemma förvärrar arbetslösheten bland våra egna.

    Foodora-buden har blivit symbolen för ett misslyckat system: unga män som kallas ”talanger” i debatten men i verkligheten sliter för småpengar, medan svenska arbetslösa lämnas åt sidan. Arbetskraftsinvandring skulle handla om spetskompetens, men har blivit en ursäkt för att pressa ner löner och villkor.

    Frågan är enkel: ska vi fortsätta importera lågkvalificerad arbetskraft utifrån, eller ta ansvar för de arbetslösa vi redan har i Sverige – och använda EU:s fria rörlighet för att fylla de verkliga kompetensbehoven?

  • Liberalerna vill importera billig arbetskraft från tredje världen för att dumpa lönerna i Sverige.

    Innehållsförteckning

    På 90-talet upphävde liberalen Bengt Westerberg Luciabeslutet och tjänade en stor slant på det. Därmed dränktes Sverige av dysfunktionella migranter från tredje världen. Resultatet blev det Al Capone-Sverige vi ser i dag. Nu vill L plocka hit lönedumpad arbetskraft utanför EU när vi har 10 % arbetslöshet.

    Högt arbetslöshetstal – men Liberalerna vill stoppa skärpt krav

    Sverige har i dag omkring 10 procents arbetslöshet – samtidigt tvekar nu arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) om att genomföra Tidöpartiernas gemensamma plan på att höja försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare till 100 procent av medianlönen.

    Från 13 000 kr till medianlön

    I nuläget krävs en lön på 29 680 kronor i månaden, motsvarande 80 procent av medianlönen, för arbetstillstånd. Fram till 2023 låg gränsen så lågt som 13 000 kronor. En höjning till medianlönens nivå, cirka 37 100 kronor, har setts som ett sätt att förhindra att lågkvalificerad arbetskraft dumpas in på arbetsmarknaden. Men nu vill Liberalerna dra i handbromsen – med hänvisning till att arbetsgivare varnat för konsekvenser.

    EU:s fria rörlighet – men Liberalernas fokus ligger utanför

    Kritiker påpekar att Liberalerna blundar för den grundläggande skillnaden: inom EU råder fri rörlighet för arbetskraft. Svenska arbetsgivare kan redan i dag rekrytera personal från andra EU-länder – utan byråkratiska hinder och kan sätta det löner man vill. Trots detta vill Liberalerna hålla dörren öppen för lågkvalificerad arbetskraft från länder utanför EU, där lönenivåerna ofta ligger långt under svenska.

    Risk för lönedumpning och exploatering

    Att hålla kvar låga lönekrav riskerar att cementera just de problem som modellen påstås lösa. Lönedumpning pressar hela lönebildningen nedåt, medan arbetare importeras till villkor som varken gynnar dem själva eller seriösa svenska arbetsgivare. Resultatet blir en B-arbetsmarknad där utländska arbetstagare exploateras för låga löner, medan arbetslösa i Sverige och EU lämnas utanför.

    152 undantag – men huvudfrågan kvarstår

    Britz har även avfärdat undantagslistan med 152 bristyrken, framtagen av Migrationsverket och Arbetsförmedlingen, som ”felkonstruerad”. Men det större problemet kvarstår: varför vill Liberalerna bromsa ett beslut som både skyddar svenska löntagare och utnyttjar den arbetskraft som redan finns tillgänglig – både inom Sverige och genom EU:s fria rörlighet – istället för att fortsätta importera billig arbetskraft från tredje land?

    Fakta: Matbudslöner (Foodora) & kritik mot studentvisum som arbetskraft

    Exempel – vad tjänar ett Foodora-bud (2025):

    • Garanterad timlön: 125,45–150 kr/h från 1 maj 2025 (130,90–155,90 kr/h från 1 maj 2026).
    • Distansersättning: 4 kr per km mellan restaurang och kund (ersätter tidigare modell).
    • Tillägg: bl.a. förbättrade natt-tillägg och reglerad mertid/övertid enligt avtal.
    • Obs: Cykel- och mopedbuden omfattas av kollektivavtal; bilbud (via DH Logistics) saknar ännu avtal.

    Kritik – studentvisum som väg till lågavlönat arbete:

    • Myndighetsrapporter har varnat för att uppehållstillstånd för studier kan missbrukas för att arbeta i stället för att studera.
    • Det pekas på risker för lönedumpning och arbetskraftsexploatering när personer tas in på studenttillstånd till låga löner och osäkra villkor.
    • Regeringskansliet har utrett åtgärder för att minska missbruket av studenttillstånd och stärka skyddet mot exploatering.

    Källor i korthet: Transport/Transportarbetaren (Foodora-avtalet 2025), Migrationsverket/EOA (2022), Ds 2024:31 (Regeringskansliet).

  • Tre år efter överfallet – Luna lär sig gå igen, medan Sverige fortfarande blundar för riskerna

    För tre år sedan utsattes nioåriga Luna i Skellefteå för en av de mest brutala våldtäkterna i svensk historia. Gärningsmannen var en nyanländ från tredje världen som aldrig borde ha fått stanna i landet. I dag, tolv år gammal, kämpar Luna fortfarande för att lära sig gå igen – samtidigt som Sverige fortsätter en migrationspolitik som riskerar att skapa fler offer.

    Innehållsförteckning

    Det har gått tre år sedan den då nioåriga Luna attackerades på en lekplats i Skellefteå. Hon utsattes för en av de mest brutala våldtäkterna i modern tid och fick hjärnan svårt skadad när gärningsmannen, en nyligen anländ migrant från Etiopien, försökte slå ihjäl henne.

    I dag är Luna tolv år gammal. Hon tränar fortfarande på att återfå sina grundläggande förmågor – att sitta själv, hålla balansen och långsamt ta steg framåt. Med hjälp av familj och assistenter kan hon numera gå i en halvtimme åt gången. Hon har dessutom börjat återvända till skolan, om än i en särskild miljö med speciallärare.

    Föräldrarna beskriver vardagen som en kamp, men också som en seger för varje liten förbättring. Att se Luna sträcka sig efter löv från träd under sina promenader symboliserar både hennes viljestyrka och familjens målmedvetenhet.

    Ett brott som kunde ha förhindrats

    Samtidigt går det inte att blunda för frågan som hela händelsen väcker: varför befann sig gärningsmannen i Sverige överhuvudtaget?

    Han hade kommit hit som asylsökande från tredje världen. Trots bristfälliga uppgifter om bakgrund och identitet, trots varningssignaler om ett riskbeteende, fick han vistas fritt i landet. Resultatet blev en tragedi som skakade Sverige – och som förstörde livet för en liten flicka och hennes familj.

    Fallet är inte unikt. Under årtionden har Sverige tagit emot hundratusentals personer från länder präglade av våld, klankultur och islamistisk extremism, ofta utan att kunna verifiera deras identitet eller bakgrund. Konsekvenserna har blivit tydliga: ökad grov kriminalitet, hedersvåld, parallellsamhällen – och i det här fallet, en bestialisk attack mot ett barn.

    Lex Luna – en lag född ur ett misslyckande

    Efter dådet infördes ”Lex Luna”, en lag som innebär att skolor i vissa fall måste informera polis och myndigheter om elever som uppvisar farligt beteende. Men sanningen är att lagen aldrig hade behövts om Sverige haft en ansvarsfull migrationspolitik från början.

    Ingen asylprocess i världen kan med säkerhet avslöja vilka som är potentiella förövare. Ändå har Sverige gång på gång öppnat sina gränser, driven av en naiv idé om humanitet, utan att väga in riskerna för den egna befolkningen.

    Hur många fler offer krävs?

    Luna kämpar i dag för att lära sig gå, medan gärningsmannen avtjänar sitt straff. Men frågan som hela Sverige borde ställa sig är: hur många fler barn ska behöva bli offer för samma politiska misstag? Hur många fler ”Lex” måste stiftas innan ansvariga politiker inser att grundproblemet ligger i att vi släppt in människor från kulturer och miljöer som är fundamentalt oförenliga med trygghet och säkerhet i Sverige?

    Sverige behöver sätta sin egen befolkning först

    Det borde vara en självklarhet: statens första plikt är att skydda sina egna medborgare. Att istället prioritera asylsökande från tredje världen – ofta utan ID-handlingar, ofta med våldsamma bakgrunder – är ett svek.

    Luna och hennes familj lever med konsekvenserna varje dag. Det minsta politikerna kan göra är att lära av misstaget. Sverige måste dra åt migrationskranen, införa hårdare kontroller, och i första hand se till tryggheten för sina egna medborgare.