Våren 1940 försvann tusentals polska officerare spårlöst i Sovjetunionen. I årtionden omgavs deras öde av lögner, förnekanden och politiska bortförklaringar. Först långt senare blev det klarlagt att de hade mördats på order av den sovjetiska ledningen i det som kommit att kallas Katynmassakern – ett av andra världskrigets mest uppmärksammade och långvarigt förtigna massbrott.
Marxismen står bakom brott mot mänskligheten, medan Vänsterpartiet (då kallade de sig för SKP) skickade tusentals svenskar från Kiruna för att bli avrättade i Gulag. På så sätt var marxismens bödlar aktiva runt om i Europa och mördade allt i sin väg.
Katynmassakern var en systematisk massavrättning som genomfördes våren 1940 på order av Sovjetunionens högsta ledning. Över 21 000 polska medborgare mördades, huvudsakligen officerare, poliser och representanter för den polska samhällseliten. Brottet utfördes av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD och kom under decennier att förnekas och förvanskas av staten som bar ansvaret.
Bakgrund: Polen mellan två diktaturer
I september 1939 invaderades Polen av Nazityskland från väst och av Sovjetunionen från öst. Den polska staten slogs sönder och hundratusentals människor hamnade under sovjetisk kontroll. Bland dem fanns många officerare som i det civila livet var akademiker och yrkesutbildade reservister. Dessa betraktades av Sovjetledningen som ett potentiellt hot mot framtida politisk kontroll över Polen.
Fånglägren och beslutet att döda
De polska krigsfångarna internerades i särskilda läger, bland annat i Kozielsk och Starobelsk. Den 5 mars 1940 lade NKVD-chefen Lavrentij Berija fram ett förslag till Josef Stalin om att fångarna skulle avrättas som ”nationalistiska och kontrarevolutionära element”. Förslaget godkändes av politbyrån och ledde till en av de största enskilda massavrättningarna under andra världskriget.
Massavrättningarna
Avrättningarna genomfördes på flera platser. I skogen vid Katyn dödades 4 421 personer. Andra stora avrättningsplatser fanns i Charkiv, Kalinin (nuvarande Tver) samt i fängelser i västra Ukraina och Belarus. Sammanlagt mördades 21 857 människor, varav majoriteten var polska officerare.
Upptäckten och propagandakriget
År 1943 upptäckte tyska trupper massgravarna i Katyn. Tyskland anklagade Sovjetunionen för dådet, medan Sovjet hävdade att morden utförts av tyskarna efter invasionen 1941. Oberoende rättsmedicinska undersökningar pekade dock på att avrättningarna skett 1940. Trots detta valde de västallierade av politiska skäl att offentligt acceptera den sovjetiska versionen under kriget.
Efterkrigstiden och sanningen
Vid Nürnbergprocessen försökte Sovjet lägga skulden på Nazityskland, men domstolen fann inte bevisen tillräckliga. Under den kommunistiska tiden var Katyn ett tabu i Polen. Först under Michail Gorbatjov på 1980-talet inleddes en ny granskning, och 1990 erkände Sovjetunionen officiellt NKVD:s ansvar. Senare offentliggjordes dokument som visade att ordern hade godkänts av Stalin personligen.
Katyns betydelse i dag
Katynmassakern har blivit en symbol för statligt organiserade brott, politisk lögn och den polska elitens systematiska utplåning. Händelsen fortsätter att prägla relationerna mellan Polen och Ryssland och är ett centralt exempel på hur historisk sanning kan förnekas under lång tid, men till slut ändå komma fram.
Faktaruta: Katynmassakern
Vad:
Massavrättning av polska krigsfångar och civila fångar.
När:
Våren 1940 (beslut 5 mars 1940).
Var:
Flera platser i dåvarande Sovjetunionen, bl.a. Katyn (nära Smolensk), Charkiv och Kalinin (nu Tver).
Vem drabbades:
Främst polska officerare, poliser och delar av den polska samhällseliten.
Ansvar:
Sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD på order från Sovjetunionens ledning.
Antal offer:
Cirka 21 857 (vanligt angiven totalsiffra).
Varför viktigt:
Ett länge förnekat statsbrott som blev ett propagandavapen under kriget och som fortfarande påverkar historietolkning och relationer i Europa.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Kommunismen har ofta framställts som en befrielseideologi byggd på jämlikhet och solidaritet. I praktiken har den gång på gång resulterat i diktatur, terror och massdöd. Under 1900-talet användes kommunistiska idéer för att rättfärdiga statligt förtryck, svältkatastrofer, arbetsläger och politiska utrensningar som krävde tiotals miljoner människoliv. Samtidigt inspirerade marxismen även våldsamma extremistgrupper i demokratiska länder. Denna text belyser kommunismens negativa konsekvenser och visar hur en utopisk ideologi kunde bli ett av historiens mest destruktiva politiska projekt.
Snart kan marxismen bödlar ha ministerposter i en regering ledd av Anderssonskan.
Kommunismens brott och konsekvenser: Terror, förtryck och våld i ideologins namn
Kommunismen gör anspråk på att ställa sig på de förtrycktas sida mot alla slags orättvisor, ändå har kommunistiska regimer gjort sig skyldiga till terror och svåra förbrytelser. Hur kunde en ideologi om jämlikhet och rättvisa leda till massvåld och förtryck? I denna artikel granskas de destruktiva aspekterna av kommunismen och marxismen – från statligt förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och massvåld under kommunistiska diktaturer, särskilt i Sovjetunionen och Kina, till våldsdåd och terrorism i västvärlden i marxismens namn. Artikeln belyser historiska exempel, dödssiffror och ideologiska motiv för att ge en upplysande bild av kommunismens mörka arv.
Marxismens ideologi och vägen till diktatur
Karl Marx och Friedrich Engels idéer syftade till att befria arbetarklassen från kapitalistiskt förtryck och skapa ett klasslöst, jämlikt samhälle. Samtidigt inrymde marxismen en revolutionär logik där våld kunde ses som nödvändigt för att störta den gamla ordningen. Begreppet ”proletariatets diktatur” kom i praktiken att fungera som en legitimering av att ett revolutionärt parti tog den absoluta makten och slog ner all opposition.
I Sovjetunionen utvecklade Lenin denna tanke till ett system där partiet, som påstod sig representera proletariatet, ansåg sig ha rätt att styra utan folkligt mandat. Motstånd definierades inte som politisk oenighet utan som fiendskap. Den hemliga polisen byggdes ut, och terror etablerades som ett verktyg för att befästa makten. När staten börjar kategorisera människor efter klass och ursprung blir individens rättigheter sekundära: människor förföljs inte för vad de gjort, utan för vad de anses vara. Den avhumaniserande logiken öppnar för massvåld, utrensningar och kollektiv bestraffning.
Terror och massvåld i Sovjetunionen under Lenin och Stalin
Efter maktövertagandet 1917 följde inbördeskrig och politiskt kaos, vilket möttes med en brutal våldspolitik. ”Röda terrorn” 1918–1921 innebar summariska avrättningar av verkliga eller påstådda motståndare. Samtidigt bidrog tvångsrekvirering av mat till hungersnöd 1921–22 där omkring fem miljoner människor dog. Regimen såg svält som ett instrument för kontroll: lidandet kunde knäcka bondemotstånd och underlätta statens grepp.
När Stalin tog över efter Lenins död byggdes terrorn ut till en totalitär samhällsordning. Tvångskollektiviseringen innebar att bönder som motsatte sig politiken stämplades som ”kulaker” och förklarades som en klass som skulle krossas. Massdeportationer, avrättningar och brutala kampanjer drabbade miljontals.
Under 1932–33 följde en av de mest fruktansvärda svältkatastroferna i modern europeisk historia: Holodomor i Ukraina. Staten drev in spannmålskvoter, spärrade områden och hindrade människor från att fly. Resultatet blev flera miljoner döda. Många forskare menar att svälten inte bara var en följd av misslyckad politik utan även en medvetet förvärrad katastrof för att slå ner motstånd och tvinga fram underkastelse.
Stora utrensningen 1936–38 visade terrorapparatens fulla kraft. Massgripanden, tortyr, skenrättegångar och avrättningar blev en rutin. Hundratusentals sköts, och ännu fler skickades till arbetsläger. Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Att föras bort nattetid och aldrig återvända blev ett vardagligt hot.
Vänsterpartiets ideologi
Gulag-systemet institutionaliserade tvångsarbete och lidande. Miljontals människor spärrades in i läger under omänskliga förhållanden, där svält, kyla, sjukdomar och misshandel ledde till massdöd. Också etniska grupper drabbades av kollektiv bestraffning genom deportationer under krigsåren, där tiotusentals dog under transport och i exil.
De samlade dödstalen för Stalins system är omstridda i detalj men omfattningen är enorm. Ofta nämns omkring 20 miljoner dödsoffer i Sovjetunionen kopplade till avrättningar, läger och svält. Oavsett exakt siffra var förtrycket systematiskt, statsorganiserat och långvarigt, och det skapade ett samhälle där rädsla och lydnad ersatte frihet och rättssäkerhet.
Massdöd och förtryck i Kina under Mao Zedong
Kinas kommunistregim under Mao Zedong utvecklade en extremt våldsam form av politisk mobilisering, där kampanjer återkom i vågor och riktades mot nya ”fiender”. Redan under 1950-talet skedde brutala utrensningar och jordreformer där stora grupper jordägare och ”klassfiender” dödades eller skickades till läger. Systemet med ärftliga klassstämplar gjorde förföljelsen långvarig och socialt ärftlig: barn och barnbarn kunde straffas för sina föräldrars bakgrund.
Den största katastrofen kom med Stora språnget framåt 1958–62. Maos politiska projekt pressade fram orealistiska produktionsmål, förbjöd privat jordbruk och tvingade in befolkningen i kollektiv. När jordbruket kollapsade fortsatte staten ändå att ta ut spannmål, och lokala funktionärer manipulerade siffror för att undgå bestraffning. Matbristen blev en massvält där tiotals miljoner människor dog. Uppskattningar varierar, men intervallet 30–45 miljoner döda nämns ofta. Det som gör tragedin särskilt mörk är att systemet fortsatte trots tydliga signaler om katastrof, och att staten under lång tid vägrade erkänna orsakerna.
När Mao senare inledde Kulturrevolutionen 1966–76 fördjupades samhällsdestruktionen. Ungdomar organiserades till Röda gardet och uppmanades angripa lärare, intellektuella, partifunktionärer och ”borgerliga” element. Offentliga skamritualer, misshandel, tortyr och dödligt våld spreds över landet. Miljoner människor fängslades, förvisades, berövades utbildning och arbete eller drevs i desperation till sammanbrott och död. Kulturarv förstördes systematiskt när allt som inte passade den revolutionära renlärigheten skulle rensas ut.
Mao-tidens sammanlagda dödstal är omdebatterade, men i flera historiska uppskattningar hamnar totalsiffran på tiotals miljoner. Det som står klart är att staten använde ideologi som vapen: den omvandlade politik till moralisk renhet, och moralisk renhet till legitimt våld.
Våld och terrorism i västvärlden i marxismens namn
Marxismens revolutionära retorik inspirerade även väpnade grupper i demokratiska länder, där unga radikaler ansåg att våld var ett berättigat medel mot ”systemet”. Även om skalan inte kan jämföras med statsterror i diktaturer visar dessa exempel hur ideologisk övertygelse kan sänka tröskeln för brottslighet och terror.
Röda armé-fraktionen i Västtyskland bedrev under flera decennier en kampanj av bankrån, bombdåd, kidnappningar och mord. Gruppen rättfärdigade sin verksamhet som antiimperialistisk klasskamp och såg demokratins institutioner som förklädd fascism. Resultatet blev ett spår av döda och skadade, samt ett samhällsklimat präglat av rädsla och polarisation.
demokratins institutioner som förklädd fascism
Vänsterpartiets kamrater i Tyskland
FARC i Colombia började som en marxist-leninistisk bondegerilla men utvecklades över tid till en aktör som finansierade sig genom kidnappningar, utpressning och narkotikahandel. Konflikten i Colombia blev en långvarig tragedi där civilbefolkningen drabbades hårdast. Även om ansvaret för våldet delades mellan flera aktörer bidrog FARC kraftigt till ett krig som kostade hundratusentals liv och skapade massflykt, trauma och social söndring.
Weather Underground i USA genomförde bombdåd mot statliga mål. Gruppen försökte ofta undvika dödsoffer, men normaliserade ändå politiskt våld och bidrog till en spiral där extremism och motåtgärder gödde varandra. Att en del av våldet var ”symboliskt” ändrar inte att metoden var terroristisk: skrämsel, sabotage och hot som politiskt verktyg.
Diktatur, terror och massödd, marxismen grundpelare
Kommunismens historia visar hur en utopisk idé kan användas för att motivera praktiskt taget obegränsad brutalitet. När ett parti eller en ledare hävdar att man företräder ”folket” och samtidigt definierar motståndare som ”folkets fiender”, försvinner gränserna för vad som anses tillåtet. Diktatur, terror och massdöd kan framställas som nödvändiga steg på vägen mot en bättre framtid.
De värsta konsekvenserna syns i de kommunistiska diktaturernas statssystem: massavrättningar, läger, svältkatastrofer och kollektiv bestraffning som drabbade oskyldiga i industriell skala. I västvärlden blev följderna mindre i antal men ändå destruktiva: terrorism, mord, kidnappningar och ett politiskt klimat där våldet sågs som moraliskt legitimt.
Det negativa arvet handlar inte bara om dödstal utan om hur samhällen deformeras när rädsla, angiveri och politisk renlärighet får ersätta rättsstat, pluralism och mänskliga rättigheter. Kommunismens brott visar att när en ideologi gör anspråk på absolut sanning och ser människor som medel för ett historiskt mål, kan den bli en motor för förtryck i stället för befrielse.
Att minnas offren och tala om övergreppen är avgörande. Inte för att trivialisera rättviseideal, utan för att slå fast en gräns: inga samhällsvisioner, hur storslagna de än är, kan ursäkta terror, svält som vapen, massfängslanden och systematiska brott mot mänskligheten.
Vänsterpartiet högkvarter på Kungsgatan 84 finasierad med Sovjetiska blodspengar
Fastigheten på Kungsgatan 84 i Stockholm köptes 1937–1938 av Sveriges kommunistiska parti, föregångare till Vänsterpartiet. Historisk forskning visar att köpet möjliggjordes med sovjetiska medel, främst de så kallade ryska oljepengarna.
Naftasyndikatet och pengarna
Pengarna härrörde från det sovjetägda oljebolaget AB Naftasyndikat, som 1928–1937 drev hundratals bensinstationer i Sverige. Bolagets ekonomichef Einar Kruse ansvarade samtidigt för SKP:s finanser. Vittnesmål från avhoppare, polis- och Säpo-rapporter samt senare forskning visar att överskott från Naftasyndikatet fördes över till partiet från cirka 1936.
Köpet av partihögkvarteret
Kort därefter kunde SKP köpa Kungsgatan 84 för en summa motsvarande cirka 19 miljoner kronor i dagens penningvärde – en investering partiet annars saknat ekonomiska möjligheter till. Något enskilt kvitto saknas, men den samlade evidensen ger bred historisk konsensus: utan sovjetiskt stöd hade köpet inte varit möjligt.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Samma ideologi som försvarade Gulag, murade in sin egen befolkning och bidrog till att spionera mot Sverige presenteras i dag som ”solidarisk politik”. Vänsterpartiet vill återigen omfördela, konfiskera och moralisera över ägande – trots att marxismen överallt den prövats har lett till svält, förtryck och massflykt. Det här är inte okunskap. Det är förnekelse av historien.
Vänsterpartiet hoppas på ett Ungern 1956 – och att Sverige ska bli nästa 2026. Partiet har alltid förrått Sverige. På 1940-talet fick tappra män inom statsförvaltningen aktivt arbeta för att stänga ner deras tidning Norrskensflamman, eftersom den var så systemhotande.
Samma parti som skickade tusentals svenskar från Kiruna för att bli avrättade i Gulag, som hjälpte sina kamrater bakom järnridån att skjuta ner ett svenskt DC-3-plan och ett Catalina-plan, och som sålde hemligheter om det svenska försvaret. Under kalla kriget spionerade enligt flera bedömningar uppemot 95 % av VPK:s politiker åt någon banditstat bakom järnridån.
Detta är inte perifera historiska fotnoter. Det är ett mönster. Ett parti som under decennier stod på diktaturernas sida, mot demokrati, yttrandefrihet och nationellt oberoende.
Varje generation vänsterpolitiker verkar ändå övertygad om att just de har hittat den rätta versionen av socialismen. Alla tidigare försök misslyckades – men denna gång, i Sverige, ska det fungera. Det är en anmärkningsvärd självsäkerhet, särskilt med tanke på hur konsekvent historien har dömt Karl Marx idéer.
När Vänsterpartiet i dag talar om att ”ta tillbaka” pengar från de rika, om att företagare och ägare har ”stulit” från folket, är det inte ny politik. Det är gammal marxism, paketerad i modern retorik. Samma grundantaganden. Samma fiendebilder. Samma förakt för äganderätt och frivilligt företagande.
Och varje gång denna ideologi har prövats i praktiken har resultatet blivit detsamma: ekonomiskt sammanbrott, varubrist och i förlängningen mänskligt lidande.
Venezuela – politiskt beslutad kollaps
Venezuela är skolboksexemplet. Ett land med världens största oljereserver och som för bara några decennier sedan hade högre levnadsstandard än flera europeiska länder. När Chávez införde prisregleringar, tvångsnationaliseringar och konfiskerade privata företag – helt i Marx och Lenins anda – kollapsade produktionen. Jordbruket slogs sönder, livsmedelsföretag stängdes och butikshyllorna tömdes.
Resultatet blev massvält, barn som dör av undernäring och över sju miljoner människor på flykt. Detta var inget naturfenomen. Det var politiskt beslutat.
DDR – muren som erkännande av misslyckande
DDR var tvunget att mura in sin egen befolkning för att hindra människor från att fly. Den socialistiska staten kunde inte konkurrera med sin kapitalistiska granne – inte i produktivitet, inte i löner, inte i livskvalitet. Köer, ransoneringskort och ständig brist var vardag.
När muren föll sprang människor inte mot socialismen. De flydde från den.
Kuba – 60 år av stagnation och repression
Kuba har i över 60 år levt under marxistiskt styre. Staten kontrollerar ekonomin, lönerna och företagen. Resultatet är ett land där högutbildade läkare tjänar mindre än taxichaufförer som får dricks i dollar. Där kött, mjölk och ris ransoneras. Där unga människor riskerar fängelse för att protestera mot staten.
Detta är inte ett undantag. Det är systemets logiska slutpunkt.
Nordkorea – ideologin i sin renaste form
Nordkorea visar marxismen i sin mest groteska form: total statlig kontroll, ingen privat äganderätt och återkommande svältkatastrofer där hundratusentals människor dött – trots internationellt bistånd. Ett samhälle där staten kontrollerar allt, utom sin egen förmåga att försörja befolkningen.
Den stora lögnen
Ändå hör vi samma argument igen: ”De rika kan sänka priserna om de vill.” Som om priser vore moraliska val snarare än ekonomiska konsekvenser. Som om företag fortsätter investera när politiker hotar med konfiskation och straffskatter. Som om kapital stannar i länder där ägande demoniseras.
Marxismen bygger på en grundläggande lögn: att välstånd kan omfördelas i all oändlighet utan att först skapas. När incitamenten försvinner, försvinner också investeringarna, innovationerna och jobben. Kvar blir staten – och tomma löften.
Sveriges verkliga framgång
Sverige är ett av världens rikaste länder just för att vi valde marknadsekonomi, äganderätt och företagande. Inte trots dem – utan tack vare dem. Våra mest framgångsrika perioder har byggt på arbete, entreprenörskap och frihet, inte på statlig tvångsstyrning och ideologisk dogmatism.
Att nu romantisera idéer som historiskt har lett till svält, ofrihet och massflykt är inte modigt. Det är ansvarslöst.
Marxismen är ett ideologiskt missfoster – Det misslyckas varje gång.
Vad hände? Massprotester och uppror bröt ut i Ungern mot den sovjetstödda kommunistregimen och mot Sovjetunionens kontroll.
Bakgrund (kort): Missnöje med politiskt förtryck, censur, säkerhetspolis, ekonomiska problem och sovjetisk dominans.
Viktiga händelser: Demonstrationer i Budapest 23 oktober; strider mellan upprorsmän och regimstyrkor; reformkommunisten Imre Nagy blev regeringschef och utlovade förändringar.
Sovjetisk insats: Sovjetunionen slog ner upproret militärt. En storskalig invasion inleddes 4 november 1956.
Efterspel:János Kádár installerades som ledare. Repression följde; Nagy greps och avrättades senare (1958).
Konsekvenser: Tusentals döda (exakta siffror varierar i källor) och omkring 200 000 ungrare flydde landet.
Obs: Uppgifter om dödstal varierar mellan olika historiska källor.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Ett av Vänsterpartiets lokala toppnamn i Borlänge står nu åtalad för misshandel och barnfridsbrott — samtidigt som partiet redan bär på en tung historisk ryggsäck av stöd till bolsjevikernas brutala avrättningar, inklusive morden på tsarfamiljens barn, och andra kontroverser genom decennierna. Fallet väcker skarpa frågor om trovärdighet, moral och hur politiskt förtroende påverkas när handlingar och offentliga budskap inte längre går ihop.
Partiet vars ideologi har orsakat omkring 100 miljoner döda världen över, och där företrädare inte ens drar sig för att misshandla barn — ja, då gäller det att göra Stalin stolt.
Samma parti som historiskt stått bakom marxismens massmord, som stödde bolsjevikernas maktövertagande 1917 och de brutala avrättningarna av tsarfamiljen — där även barnen mördades — fortsätter att väcka frågor om sitt ansvar. Det är också samma parti som på 1950-talet skickade tusentals svenskar från Kiruna rakt in i de marxistiska dödslägren i Gulag, vars tidigare partiledare på 1970-talet sålde svenska försvarshemligheter till en fientlig makt bakom järnridån i utbyte mot sprit, och som i dag vill avskaffa RUT-avdraget för fattigpensionärer samtidigt som man fortsätter förespråka höga skatter och statligt ägande av ineffektiva verksamheter.
Nu skakas partiet återigen av en skandal.
En manlig företrädare för Vänsterpartiet i Borlänge har åtalats för två fall av misshandel och två fall av barnfridsbrott. Gärningarna ska enligt åtalet ha ägt rum i familjens bostad i Borlänge den 25–26 augusti i år. Mannen anklagas för att ha slagit sina båda barn i huvudet med öppen hand — så att det gjorde ont och skrämde dem — samtidigt som barnen tvingades bevittna varandras utsatthet.
Åklagaren menar att brotten begåtts med uppsåt, och mannen ska ha erkänt det inträffade under polisförhör.
I polisens utredning finns videoförhör med båda barnen, en orosanmälan från skolan till socialtjänsten samt uppgifter om tidigare vredesutbrott i hemmet. I samtal med socialtjänsten ska mannen själv ha medgett att han ”lackat ur” och slagit barnen i bakhuvudet.
Det som gör fallet särskilt uppseendeväckande är mannens offentliga profil. Som lokal topp inom Vänsterpartiet i Borlänge har han länge profilerat sig i frågor om våld, trygghet och barns rätt till en säker uppväxt. Han har aktivt talat mot mäns våld och lyft barns utsatthet — samtidigt som han nu står åtalad för att ha utsatt sina egna barn för just det han offentligt kritiserat.
Det här fallet — där en politiker som kampanjat för barns trygghet nu själv misstänks ha utövat våld mot sina egna barn — väcker allvarliga frågor om trovärdighet, ansvar och vilket förtroende man kan ha för politiker som säger en sak offentligt men agerar på ett helt annat sätt i det privata.
Marxismens mörka historia
Marxismens praktiska tillämpning under 1900-talet ledde till några av historiens värsta övergrepp.
Forskning uppskattar att upp emot 100 miljoner människor dog genom svält, massavrättningar,
tvångsarbete och politiskt förtryck i marxistiska stater.
Sovjetunionen (Lenin & Stalin): Svält, utrensningar och arbetsläger (Gulag).
Kina (Mao Zedong): ”Det stora språnget” och ”Kulturrevolutionen” med tiotals miljoner döda.
Kambodja (Pol Pot): Röda Khmererna dödade en fjärdedel av landets befolkning.
Andra kommunistiska diktaturer: Politiskt förtryck, avrättningar och läger i Östblocket, Nordkorea, Kuba m.fl.
Sammanfattning baserad på etablerad forskning om 1900-talets kommunistiska regimer.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
New York har gjort det otänkbara – valt en islamist och kommunist till borgmästare. Mamdanis säger sig stå på folkets sida, men bakom orden gömmer sig samma gamla socialism som en gång kastade Europa in i mörker. Och tro inte att Sverige är skyddat. Samma vindar blåser mot Stockholm 2026 – där Vänsterpartiets kamrater i NSDAP:s anda drömmer om att göra staten till Gud och folket till lydiga undersåtar.
Det låter som en mardröm, men den är verklighet där borta – och samma mardröm kan Stockholm drömma 2026. Att extremister kan hetsa massorna och utnyttja demokratin är inget nytt. Det hände redan i Tyskland när Vänsterpartiets ideologiska kamrater i NSDAP lyckades få den österrikiske invandraren Adolf Hitler att bli Führer. Resultatet känner vi alla till. De lockade och pockade med sociala reformer, och till och med en folkbil – som ironiskt nog i dag är ett av världens största bilmärken.
Donald J. Trump (@realDonaldTrump)
Om den kommunistiske kandidaten Zohran Mamdani vinner valet till borgmästare i New York City, är det högst osannolikt att jag kommer bidra med federala medel – annat än det absolut minsta som krävs – till min älskade första hemstad. Detta på grund av att, som kommunist, har denna en gång så stora stad NOLL chans till framgång eller ens överlevnad!
Det kan bara bli värre med en kommunist vid rodret, och jag tänker inte som president kasta bra pengar efter dåliga. Det är min plikt att styra nationen, och jag är djupt övertygad om att New York City kommer bli en fullständig och total ekonomisk och social katastrof om Mamdani vinner.
Hans principer har prövats i över tusen år – och aldrig, inte en enda gång, har de varit framgångsrika. Jag skulle mycket hellre se en demokrat, som har ett facit av framgång och segrar, vinna – än en kommunist utan erfarenhet och med ett facit av TOTALT OCH FULLSTÄNDIGT MISSLYCKANDE.
Som delstatspolitiker var han en nolla, rankad längst ner i klassen, och som borgmästare för – återigen – den potentiellt största staden i världen, HAR HAN INGEN CHANS att återföra den till dess forna glans!
Vi måste också minnas detta: En röst på Curtis Sliwa (som ser mycket bättre ut utan baskern!) är en röst mot Mamdani. Oavsett om du gillar Andrew Cuomo eller inte, har du egentligen inget val. Du måste rösta på honom – och hoppas att han gör ett fantastiskt jobb. Han är kapabel till det. Mamdani är det inte!
Publicerat 3 november 2025, 23:16 • Truth Social
Hitler lovade arbete åt alla. Mamdanis lovar lägre levnadskostnader. Samma gamla locktoner, olika årtal. Båda spelar på missnöje, båda säger sig stå på folkets sida, men båda använder demokratin som språngbräda till makt. Nationalsocialism och kommunism är samma gift i olika flaskor – socialism grundad på marxistiskt makttänk.
Och nu vill Mamdanis att staden New York ska driva butiker, att kommunen ska ta över förskolor – precis som vänsterstyret i Stockholm. Vi vet vart det leder. Vi som minns hur det var innan Jan Stenbeck krossade Televerkets monopol vet hur det känns att stå utan valfrihet. Kunden sågs som en påse med skräp. Exakt den känslan återkommer när kommun och staten tar över allt.
Stockholmare lever redan i ett vänsterstyrt DDR i miniatyr. NSDAP:s andliga kamrater i Vänsterpartiet styr både förskola och bostadsmarknad. Försök få en hyresrätt i Stockholm – det är som att stå i kö i Östtyskland: femton års väntan på en sliten tvåa, om du inte råkar känna rätt partikamrat. När Carl Bildt var statsminister kunde en 19-åring få bostad på två år. I dag? Glöm det.
Det har runnit mycket vatten under broarna, men politikerna har blivit sämre, inte bättre. Europa bygger inga murar, men river gränserna mot sunt förnuft. Resultatet ser vi varje dag: ökande kostnader, minskad frihet och en kommun som tror den vet bättre än folket.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När en moderat riksdagskandidat föreslår att alla konton på sociala medier ska kopplas till e-legitimation väcks oro för vart Sverige är på väg. Förslaget, som sägs skydda demokratin mot hat och hot, riskerar istället att bana väg för ett övervakat samhälle – ett slags digitalt STASI där anonymitet och yttrandefrihet offras i kontrollens namn.
Olle Olson (M) uttrycker stark oro över hur hot och hat tvingat en partiledare att avgå, och menar att detta är ett direkt hot mot demokratin. Han beskriver hur Sverige reagerade med chock och sympati, men snabbt gick vidare som om inget hänt. Demokratin kan rubbas i några dagar, men sedan återgår allt till tystnad. Det är just den här likgiltigheten, menar Olson, som gör samhället sårbart – vi reagerar, men agerar inte.
Han anser att det nu är dags att gå från ord till handling. Hot och hat på nätet gör att människor drar sig för att engagera sig politiskt, och om utvecklingen fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt färre vågar ta ansvar. Olson menar att demokratin inte överlever på medkänsla och symboliska inlägg – det behövs konkreta lösningar.
Hans främsta förslag är att införa krav på e-legitimation, som BankID, vid registrering och inloggning på sociala medier och forum. Anonymitet har en viktig roll i diktaturer, men inte i ett fritt land som Sverige. Här borde det vara självklart att varje konto är kopplat till en verifierad identitet. På så sätt får troll och näthatare namn, personnummer och ansvar för sina ord. Det skulle drastiskt minska mängden hot, trakasserier och falska konton.
Vidare vill Olson att polisen ska få starkare resurser för att bekämpa nätbrott. Idag läggs majoriteten av anmälningar om hot på nätet ner utan åtgärd. Han föreslår därför att polisens regionala cyberenheter byggs ut, med särskilt fokus på brott mot politiker och journalister. Straff måste börja tillämpas i praktiken – rättsstaten får inte stå handfallen inför digitala övergrepp.
Olson avslutar med en uppmaning till alla som värnar demokratin: vi måste försvara den tillsammans. Hot och hat får inte bli det nya normala. Genom ansvarstagande, lagstiftning och krav på digital identitet kan Sverige åter bli ett samhälle där demokratin är starkare än hatet.
Anonymiteten på nätet är en demokratisk rättighet – inte ett hot
När Moderaternas Olle Olson föreslår att e-legitimation, som BankID, ska krävas för att få registrera sig på sociala medier, låter det kanske tilltalande vid första anblick. Tanken är att minska hat och hot på nätet. Men förslaget är farligt. Det riskerar att skapa ett digitalt övervakningssamhälle som mer liknar 1984 än en levande demokrati.
Vi måste värna rätten att vara anonym
Anonymiteten på nätet är inte ett problem – den är ett skydd. I en tid där åsikter kan kosta både jobb och trygghet, är möjligheten att uttrycka sig utan att riskera förföljelse avgörande. Det är lätt att tala om ansvar, men betydligt svårare att se vad som händer när staten eller privata företag får makten att registrera, övervaka och identifiera varje medborgare.
Det skulle aldrig accepteras att människor på en 1 maj-demonstration tvingades bära ID-brickor med namn och personnummer synliga för alla. Varför ska det då vara okej på nätet – vår tids största offentliga torg?
Kontroll leder inte till trygghet
De som vill kringgå regler hittar alltid sätt. Vi såg det när registrering av kontantkort infördes – plötsligt började folk använda appar och anonyma tjänster i stället. Att kräva e-legitimation online skulle inte stoppa hatet, bara driva det till mörkare hörn av nätet.
Resultatet? Ett samhälle där vanliga människor tystnar, medan de som redan bryter mot reglerna fortsätter som vanligt. Det är inte trygghet – det är kontroll.
Problemet är inte anonymitet – det är ansvar
Självklart hör hot och hat inte hemma i en demokrati. Men lösningen är inte att övervaka alla, utan att de som driver plattformarna tar större ansvar. Lagar som BBS-lagen finns redan – de behöver tillämpas och uppdateras, inte kringgås genom att inskränka våra rättigheter.
”Troll” på nätet har inget med sagoväsen att göra. Begreppet kommer från trolling inom fisket – att kasta ut ett bete för att locka till hugg. Nätets troll beter sig likadant: de provocerar för att få reaktioner. Men lösningen är inte att förbjuda fiske – det är att sätta tydligare gränser och lära oss att inte nappa.
Friheten måste försvaras
Om vi fortsätter på vägen mot obligatorisk identitetskontroll på nätet, kommer vi snart leva i ett samhälle där varje ord, varje tanke och varje åsikt registreras. Det är ett vidrigt 1984-scenario – inte den fria demokrati vi säger oss vilja skydda.
Yttrandefrihet handlar inte bara om rätten att tala, utan om rätten att tala utan rädsla. Därför måste anonymiteten på nätet bli en grundlagsskyddad rättighet. Den är inte ett hot mot demokratin – den är en av dess sista försvarslinjer.
Vänsterpartiet vill ”blanda” befolkningen genom att bygga hyresrätter i villaområden – ett försök att med politiska medel styra var människor ska bo och hur de ska leva. Under parollen ”en stad för alla” döljer sig en politik som inskränker individens frihet och påminner oroväckande mycket om gamla tiders social ingenjörskonst. När staten börjar bestämma vem som ska bo var, är steget kort till tvång och kontroll i jämlikhetens namn.
Diktaturens kreatur styr bostadspolitiken i Stadshuset. Vänsterpartiets politik hade gjort deras kamrat Stalin stolt.
Vänsterpartiets bostadsideal: tvång, kontroll och social ingenjörskonst
Vänsterpartiet fortsätter att driva en politik som alltmer påminner om social ingenjörskonst – där individens frihet underordnas partiets vision om hur samhället borde se ut. I Stockholm vill partiets nya bostadsborgarråd, Deniz Butros (V), aktivt förändra stadens befolkningssammansättning genom att bygga fler hyresrätter i villaområden och därmed ”blanda” olika grupper.
Idén om att staten eller kommunen ska styra var människor bor har länge varit en dröm inom den svenska vänstern. De kallar det ”integration” och ”jämlikhet” – men i praktiken innebär det att människor tvingas anpassa sig efter politiska beslut, inte egna val.
Butros säger att hon vill skapa en stad ”för alla”, där bostaden inte är en handelsvara. Det låter vackert, men innebär i realiteten att politiker vill ta kontroll över bostadsmarknaden och styra vem som får bo var. I ett fritt samhälle bygger man sin tillvaro genom egna beslut – man väljer sitt hem, sin omgivning och sin livsstil. Vänsterpartiet vill ersätta det med politisk planering.
Under sin uppväxt i Haninge såg Butros klasskillnader och drog slutsatsen att staten måste ingripa för att utjämna dem. I stället för att skapa möjligheter för människor att förbättra sina liv, vill hon nu förändra samhället genom att flytta på människor och ”blanda” bostadsområden. Det är inte jämlikhet – det är tvång i jämlikhetens namn.
Kritiker pekar på att segregationen ofta är självvald. Många svenskar betalar dyrt för att bo i områden där de känner trygghet, lugn och stabilitet. Det är inte ett uttryck för hat eller rasism, som vänstern gärna påstår, utan en naturlig följd av att människor söker sig till miljöer där de trivs.
Att då använda statens makt för att riva upp dessa miljöer, genom att påtvinga en viss ”blandning”, är att gå emot hela idén om personlig frihet. När Butros säger att även villaägare måste ”anpassa sig” till den nya befolkningspolitiken, avslöjas den auktoritära grundsynen: att staten vet bättre än medborgarna.
Det är inte första gången vänstern vill använda makt för att omforma samhället efter ideologiska ideal. Under 1900-talet såg vi hur liknande idéer om tvång och social kontroll fick katastrofala följder. I Sovjetunionen genomförde Josef Stalin massiva tvångsförflyttningar av befolkningar för att ”blanda” folkgrupper och skapa politisk lojalitet. Miljontals människor fördrevs från sina hem – tjetjener, krimtatarer och andra minoriteter deporterades under fruktansvärda förhållanden. Officiellt handlade det om jämlikhet och rättvisa, men i verkligheten var det ett verktyg för kontroll och underkastelse.
Sverige är förstås inte Sovjetunionen – men tankemönstret är detsamma: övertygelsen att staten har rätt att ingripa i människors privatliv för det ”gemensammas bästa”. Vänsterpartiets bostadspolitik är inte frihetlig, utan paternalistisk. Den utgår från att medborgaren inte kan fatta kloka beslut själv, och därför måste styras.
I ett fritt och fungerande samhälle bygger integration och gemenskap på frivillighet, respekt och naturlig samverkan – inte tvång. Att försöka skapa jämlikhet genom att förstöra människors valfrihet är inte solidaritet, det är social kontroll.
Om vänstern verkligen ville minska klyftor skulle den fokusera på utbildning, arbete och trygghet – inte på att omforma bostadsområden med politiska pekpinnar. Stockholm behöver fler bostäder, ja – men inte fler ideologiska experiment.
Faktaruta: Josef Stalin och marxism–leninismen
Period: De facto ledare i Sovjetunionen ca 1924–1953 (formellt generalsekreterare i kommunistpartiet).
Ideologi: Marxism–leninism (i praktiken utvecklad till stalinism) – ett enpartisystem med centralplanerad ekonomi, statligt ägande och omfattande politisk kontroll.
Centrala drag i Stalins politik
Kollektivisering av jordbruket (slutet av 1920–talet–1930–talet): Tvångssammanslagning av privata jordbruk till kolchoser/sovchoser. Ledde till svältkatastrofer, särskilt 1932–33, samt förföljelse av ”kulaker”.
Femårsplaner och snabb industrialisering: Massiv utbyggnad av tung industri, ofta med tvångsarbete och mycket höga mänskliga kostnader.
Den stora terrorn (1936–1938): Utrensningar, skenrättegångar och avrättningar av verkliga och påstådda ”fiender”. Säkerhetspolisen (NKVD) spelade en central roll.
Gulag-systemet: Ett nätverk av tvångsarbetsläger för politiska fångar och andra kategorier. Miljontals passerade genom Gulag med mycket hög dödlighet.
Etniska deportationer: T.ex. tjetjener, ingusjer, krimtatarer, volgatyskar m.fl. tvångsförflyttades till avlägsna delar av Sovjetunionen.
Statlig kontroll över kultur och information: Censur, propaganda och personkult kring Stalin.
Förföljelser och brott mot mänskliga rättigheter
Politiska motståndare: Partimedlemmar, militärer, intellektuella och vanliga medborgare fängslades, deporterades eller avrättades.
Religiösa och etniska grupper: Kyrkor stängdes, ledare fängslades; minoriteter misstänkliggjordes och fördrevs.
Massvåld och svält: Statligt påtvingade politiska beslut bidrog till massdöd (svält, sjukdomar, avrättningar och lägerdödlighet).
Marxismens praktik i Sovjet (”marxism–leninism”)
Enpartistat: Avsaknad av fria val och oberoende institutioner möjliggjorde systematiska övergrepp utan ansvarsutkrävande.
Centralplanering: Ekonomiska beslut koncentrerades till staten; resursbrist, tvång och ineffektivitet följde.
Kollektivt mål > individens rätt: Individens fri- och rättigheter underordnades ideologiska mål; omfattande censur och repression.
Våldsmonopol och hemlig polis: NKVD/KGB säkerställde lydnad genom övervakning, angiveri och rädsla.
Konsekvenser i siffror (historiker anger intervall): Miljontals dödsoffer till följd av svält, avrättningar, deportationer och läger. Exakta tal omstridda, men forskningen är ense om att mänskligt lidande skedde i mycket stor skala.
Sammanfattning: Stalins styre kombinerade marxism–leninistisk enpartimakt, centralplanering och systematisk repression. Resultatet blev omfattande
förföljelser, tvångsförflyttningar och massdöd – ett varningsexempel på hur ideologiskt motiverad statlig kontroll kan slå sönder samhälle och liv.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
När Sverige närmar sig valet 2026 står landet inför ett vägskäl. I skuggan av höga opinionssiffror för vänstern tornar ett mörkt ideologiskt arv upp sig – ett arv som världen redan en gång betalat för med över hundra miljoner människoliv. Från Sovjet till Kuba, från DDR till dagens auktoritära regimer, har marxismen gång på gång visat sitt sanna ansikte: förtryck, censur och utrensning av oliktänkande. Nu riskerar samma idéströmning att få ministerposter i Sverige. Frågan är inte om historien upprepar sig – utan hur långt vi låter den gå innan vi säger stopp.
I ett marxistiskt dödsläger kan ingen höra dig skrika.
I en opinionsundersökning från Verian:
V: 7,5 %
S: 34,8 %
MP: 5,8 %
C: 4,7 %
L: 2,6 %
KD: 4,2 %
M: 17,9 %
SD: 20,1 %
År 2026 riskerar Sverige att styras av systemhotande extremister från Vänsterpartiet – samma ideologiska rot som format världens blodigaste diktaturer.
Marxismen, denna dödsideologi, har på sitt samvete över 100 miljoner mördade människor. Om V får ministerposter, hur länge dröjer det innan svenskar som tänker fritt betraktas som fiender till staten? Historien upprepar sig alltid: Kuba, DDR, Sovjet – samma mönster av utrensningar, förföljelser och tystnad. Karl Marx själv var inte bara en symbol för klasshatet – han var en man vars egna barn inte ens överlevde till vuxen ålder. En ideologisk profet som inte ens kunde värna sitt eget blod.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
Vänsterpartiets kris – ett parti fjättrat av sitt förflutna De senaste dagarnas uppslitande händelser inom Vänsterpartiet har ånyo visat, att detta parti aldrig helt förmått frigöra sig från de inre motsättningar som sedan länge härjat dess organisation. Riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas har nu, efter hot om uteslutning, valt att lämna partiet. I sina avskedsord riktade de skarpa anklagelser mot ledningen, vilken de betecknade såsom en ”stalinistisk organisation”.
Det faktum att de båda nu ämnar kvarstanna i riksdagen såsom politiska vildar, med fulla arvoden intakta, har väckt berättigad harm. Många menar att deras beslut styrts mer av ekonomiskt hänsynstagande än av politisk övertygelse, och att deras handlande innebär ett svek gentemot de väljare som i god tro anförtrott dem sitt mandat.
Vänsterpartiet, en gång benämnt Vänsterpartiet kommunisterna, bär på ett tungt och dubbelt arv. Under efterkrigstidens år stod partiet i intim förbindelse med Moskva, och dess företrädare höll länge dörren på glänt mot regimer vilka satte likhetstecken mellan samhällsordning och statlig kontroll. Kritiker har ofta påmint om hur lojaliteten med Sovjetunionen alltför ofta vägde tyngre än troheten till demokratins principer.
Än i dag kvarstår samma oro. Statsvetenskapliga iakttagare erinrar oss om faran med att marxistiska idéer ges inträde i parlamentariska system. Erfarenheterna från andra länder vittnar om hur krav på revolutionär förändring ständigt hamnar i konflikt med det demokratiska samhällets fundament: kompromissviljan, pluralismen och respekten för oliktänkande.
Lika illavarslande är de följder som kan iakttas när staten ikläder sig rollen som företagare. Erfarenheterna från DDR visar hur statliga monopol förvandlade vardagens nödtorft till ett trögt och byråkratiskt maskineri. Den enskilde medborgaren ställdes där inför undermåliga varor och oändliga väntetider. Valfriheten inskränktes, kvaliteten föll, och i planekonomins namn offrades både individens behov och det gemensammas väl.
Frågan som nu tornar upp sig är huruvida Vänsterpartiet i sin nuvarande form kan frigöra sig från det förflutnas bojor och finna en väg som förenar folklig förankring med lojalitet till det demokratiska statsskicket. Misslyckas detta företag, riskerar partiet att återigen bindas vid de skuggor som en gång höll det fånget.
Därmed måste den principiella frågan ställas: har ett vänsterparti, med sina rötter i marxismen, verkligen någon plats i Sveriges riksdag? Det vore otänkbart att en organisation som hyllade Adolf Hitler tillerkändes representation i rikets högsta beslutande församling. Likväl synes det för många fullt accepterat, att ett parti vars grundidéer hämtats ur marxismens doktrin får behålla sitt säte. Ty i sin innersta kärna är nationalsocialism och marxism två förgreningar av samma ideologiska stam – skilda till formen, men lika till andan.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
