Det går att slå på Svensk undertext.

I bunkern

Klockan är knappt över midnatt när ropet ljuder i mörkret:
”De är redan på Friedrichstrasse!”

Det är april 1945 och Berlin står i lågor. Källare och bunkrar är fyllda av soldater och civila som trycker sig mot de fuktiga väggarna medan granaterna dånar ovanför. Order och skrik blandas med ekon av explosioner.

Sergeanten kastar sig ner, drar med sig sina män. ”Snabbt! Ta skydd!” Röda armén rycker fram gata för gata, hus för hus.

Vid frontlinjen

Trapphus och ruiner blir till provisoriska fästningar. Någon ropar ”Granat!” och hela gruppen slänger sig mot marken. Splitter regnar över dem.

Trots överläget på andra sidan, hörs fortfarande ett desperat eko: ”Panzerfaust! Eld!” när ryska stridsvagnar mullrar in i Tiergarten. Det smattrar från kulsprutor, men ammunitionen är knapp. Vapnen kärvar. Situationen är ohållbar.

Minnet av havet

Mitt i stridens hetta talar Hans, en utmärglad soldat med drömmande blick, inte om kriget som pågår – utan om havet.

Han berättar om sin tid i flottan, på det stolta slagskeppet Blücher. Han minns hur fartyget gick under i Oslofjorden 1940: hundratals kamrater instängda under däck, deras rop som dog ut i mörkret.

”Jag skulle velat gå till sjöss igen,” säger han lågmält. ”Men flottan har inga skepp kvar. Och här är jag nu.”

Hans ord bär på både stolthet och resignation, som om minnena redan är större än nuet.

Drömmen om hemmet

En annan soldat talar om sin barndom vid den kuriska lagunen. Han beskriver varma sommardagar, fötterna begravda i sanden, vinden som smekte hans ansikte.

”Jag vill bara gå hem,” säger han. ”Genom grinden, till min trädgård. Där väntar de på mig.”

Kontrasten mellan minnet och verkligheten är brutal: några meter bort sprängs husgrunder i bitar.

Alkoholen och illusionen

I en paus i striderna skålar några av männen. ”Till den slutliga segern!” ropar de och dricker, trots att alla vet att slaget är förlorat. Skratten klingar kort och ihåligt, som en sista protest mot det oundvikliga.

Kaoset bryter ut

Rapporterna är entydiga: ryska stridsvagnar bryter igenom. Någon försöker lasta en bazooka, någon annan får en granat i handen men tappar den.

”Kör! Kör nu!” ropar en officer medan männen springer över gator fyllda av rök, damm och lik. Maskingevär fastnar. Ammunitionen tar slut.

Det är inte längre en organiserad strid, utan en desperat kamp för att hålla sig vid liv ännu några minuter.

En stad på randen till undergång

Berlin faller. I bunkrarna drömmer soldaterna om havet, om trädgårdar, om att få återse sina familjer. Men ute på gatorna rullar de sovjetiska stridsvagnarna obevekligt framåt.

Det tredje riket är vid sitt slut. Och med det faller också alla illusioner.