Miljöpartiets språkrör Amanda Lind har KU-anmält regeringen för dess hållning i Mellanösternkonflikten. Men anmälan saknar saklig grund och framstår snarare som ett aktivistiskt utspel än seriös utrikespolitik. Medan regeringen betonar diplomati och samarbete inom EU, väljer MP att driva symbolfrågor som riskerar att skada svenska intressen utan att påverka situationen på marken.
Miljömuppen är inte som vanligt folk. Förr i tiden satt sådana här personer på idiot- och sinnesslöanstalter – idag sitter de i riksdagen och driver aktivistiska korståg mot väderkvarnar medan Sverige får betala priset.
För ett år sedan beslutade FN:s generalförsamling att Israel skulle avsluta ockupationen av palestinskt territorium. Ändå fortsätter kriget. Frågan är varför Sverige, ett litet nordiskt land, ska agera världspolis i en konflikt som pågått i över 70 år i Mellanöstern.
Miljöpartiet KU-anmäler regeringen och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot Israel. Men detta är i praktiken symbolpolitik — inte verkstad. Amanda Lind talar om internationell rätt och använder ord som ”folkmord”, men Sverige saknar både möjlighet och inflytande att ensam lösa det som är en djup regional konflikt.
MP kräver bland annat ett stopp för vapenhandel. Det är viktigt att påpeka att en moderat vapenexport inte handlar om att förse någon med medel att slå mot civila mål — utan om försvarsmateriel som används i kampen mot terrorgrupper som Hamas. Vapenleveranser till partnerländer riktas i huvudsak mot militära kapaciteter, inte mot ”mjukmål”, och syftar till att upprätthålla egen försvarsförmåga och bekämpa väpnade extremistiska aktörer.
De övriga förslagen — hemkallande av försvarsattachén, inreseförbud för israeliska företrädare, återupptaget stöd till Unrwa och krav på EU att terrorstämpla bosättarorganisationer — riskerar framför allt att isolera Sverige och skada våra relationer med viktiga samarbetspartners. Att en liten stat som Sverige skulle kunna tvinga fram fred i Mellanöstern är orealistiskt; verklig påverkan kräver långsiktigt multilateralt arbete, inte dramatiska inhemska symbolåtgärder.
När Amanda Lind reste till Västbanken valde hon att beskriva konflikten ur en tydligt ensidig vinkel. Det är aktivism — inte statsmannaskap. Sveriges utrikespolitik bör prioritera säkerhet, handel och stabila relationer med EU och andra allierade, inte kortsiktig symbolsatsning som offrar svenska intressen för politiska poänger.
Socialdemokraterna i Stockholm lyfter fram årets medborgarundersökning som ett bevis på att tryggheten i staden har ökat. Enligt undersökningen känner sig 82 procent av invånarna trygga, jämfört med 75 procent året innan.
En sänkning av kommunalskatten med 2 kr per hundralapp skulle göra alla Stockholmare till vinnare. Istället för att slänga pärlor till svinen ute i orten är det dags att belöna den som går till jobbet varje dag och betalar världens högsta skatter.
Men bakom siffrorna döljer sig en annan verklighet. På bara tre år har Socialdemokraterna höjt skatten två gånger och pumpat in miljardbelopp i olika ”trygghetsprojekt”. Kritiker menar att resurserna sprids ut utan tydliga resultat och att pengarna i praktiken slösas bort.
De pratar om minskade drogscener och att några områden försvunnit från polisens lista. Men det är små symboliska vinster jämfört med de enorma summor som slösas bort, säger en oppositionsföreträdare.
Stora skillnader kvarstår
Trots miljardrullningen är skillnaderna mellan stadsdelarna fortsatt dramatiska. I Norra innerstaden känner sig 94 procent trygga, medan bara drygt hälften i Skärholmen upplever samma sak.
Socialdemokraterna hävdar att mer resurser ska ”prioriteras” till ytterstaden, med satsningar på skolpengen, trygghetsinsatser och bostäder. Men för många stockholmare framstår det som ännu ett i raden av kostsamma löften – utan att grundproblemen faktiskt löses.
”Kasta pärlor för svinen”
Istället för långsiktiga reformer och effektivt resursutnyttjande blir politiken, enligt kritiker, ett exempel på att kasta pärlor för svinen. Skattebetalarnas pengar försvinner in i projekt, utredningar och symbolpolitik, medan otryggheten i vissa områden består och trångboddheten förvärras.
Skattesänkningar skulle göra alla till vinnare
I stället för ständiga skattehöjningar skulle en sänkt skatt göra alla stockholmare till vinnare. Vanliga hushåll skulle få mer pengar kvar i plånboken, företagare skulle få bättre förutsättningar att anställa och investera, och resurserna skulle användas mer effektivt. Ett sådant vägval skulle skapa både ekonomisk frihet och långsiktig trygghet – utan att kasta bort miljarderna på ogenomtänkta projekt.
New York som förebild
Ett internationellt exempel finns från New York på 1990-talet. Staden var då plågad av grov kriminalitet, öppna drogscener och otrygghet – men vände utvecklingen genom en konsekvent nolltoleranspolitik.
Genom att slå ned även på mindre brott som klotter, tjuvåkning och ordningsstörningar återtog polisen kontrollen, och tryggheten ökade drastiskt. Brottsligheten sjönk på bred front, och staden gick från att vara en symbol för kaos till att bli en förebild för hur hårdare tag kan skapa verklig förändring.
Stockholm måste välja väg
Stockholm kan göra samma resa – men det kräver mod. I stället för fler skattehöjningar och ogenomtänkta projekt måste politiken rikta in sig på att återupprätta lag och ordning.
En svensk variant av nolltolerans skulle göra mer för tryggheten än ännu en miljardrullning från Stadshuset.
Karin Wanngård säger sig ha brutit segregationen och vill sluta på topp. Men verkligheten är en annan. Hon lämnar Stockholm med rekordskulder, växande otrygghet och symbolpolitik som reducerats till boulebanor och pingisbord.
Att Göran Persson tillhör de mest misslyckade statsministrarna i modern tid, i samma liga som Karl Staaff, Fälldin, Löfven och Palme, råder ingen tvekan om. Han misslyckades totalt med att stoppa den massiva muslimska invandringen efter 11 september 2001 – och det är den avgörande orsaken till det förfallna, otrygga och söndertrasade Sverige vi lever i idag.
Karin Wanngård. Namnet säger de flesta fortfarande inte mycket, trots att hon i flera år suttit på Stockholms tyngsta politiska stol. Redan 2016, efter två år som finansborgarråd, var hon så okänd att bara var fjärde stockholmare kunde identifiera henne. I dag leder hon staden igen – i koalition med MP och V – och är fortfarande märkligt anonym.
Men anonym är inte detsamma som ödmjuk. Wanngård har bestämt sig för att kliva av efter nästa mandatperiod. Hon vill sluta på topp. I Dagens Nyheter hyllar hon sig själv för att ha hanterat terrordådet på Drottninggatan och flyktingkrisen. Och inte minst för att ha ”hittat nyckeln” till att bryta segregationen med projektet Fokus Järva.
Självbilden är monumental. Göran Persson, tidigare ohotad på listan över självbelåtna sossar, får se sig passerad.
För vad har egentligen hänt i Järva? Mirakel? Nej. Två boulebanor i Akalla. Ett pingisbord på torget. En reparerad ljusskylt i Rinkeby. Lite parkskötsel i egen regi. Symbolpolitik på låg nivå, presenterad som världsnyheter.
I Skärholmen är bilden ännu mörkare. Här litar inte ens var femte invånare på sin stadsdelsförvaltning. Otryggheten är skyhög, långt över stadens snitt. Och Wanngårds svar? Att skicka ut åtta feriearbetande ungdomar för att fråga folk hur det känns. ”Medborgardialog”, kallar hon det. Ett hån mot alla som lever i otryggheten.
Samtidigt inrättar styret en tjänst som ”trädstrateg” – en byråkrat som ska dela ut bidrag till grönskötsel. Det är den typen av projekt som kallas ”satsningar”.
Men bakom kulisserna tornar den obekväma sanningen upp sig: skenande skuldberg. Skatten har höjts till 17,98 kronor. Ändå räcker inte pengarna. På ett år ökade skulden från 62 till 75 miljarder kronor.
Och ironin? År 2020 anklagade Wanngård det borgerliga styret för just lånepolitik. Då skrev hon själv: ”Därför behöver Stockholm en ny, ansvarstagande, ekonomisk politik.” Exakt den politik hon själv nu har vägrat bedriva.
Resultat: en stad med rekordskulder, djupa klyftor och ett ledarskap som ersätter verkliga reformer med symbolprojekt.
Och mitt i detta: Wanngårds ambition att driva igenom ännu fler moskébyggen – trots att Stockholm redan har en överetablering. Ett typexempel på hennes politik: splittrande, dyr, och helt utan förankring i stadens verkliga problem.
Nästa socialdemokratiska kakistokrat i Stockholm kommer få städa upp efter en ledare som pratat stort, men levererat smått. Karin Wanngård lämnar efter sig en skuldsatt stad, ökad otrygghet och symbolpolitik på löpande band.
En jeansreklam med Hollywoodstjärnan Sydney Sweeney pekades nyligen ut som fascistisk och till och med nazistisk av amerikanska vänsterdebattörer. Bakom attackerna ligger inte en oro för byxor – utan en ideologisk kamp om vem som får kontrollera samhällets normer.
När marknadsföring, film och politik kidnappas av ideologi blir resultatet ofta detsamma: ekonomiska fiaskon, politisk dubbelmoral – och i värsta fall livsfarliga konsekvenser för de mest utsatta.
Ideologins rötter: en hundraårig strategi
Woke-kulturens rötter går tillbaka till Frankfurtskolan i början av 1900-talet. Där drogs slutsatsen att samhällets makt inte bara låg i politik och ekonomi, utan i kulturens värderingar. Skolor, kyrkor, medier och populärkultur blev verktyg för att förändra västvärldens normer i socialistisk riktning.
När idéerna spreds till amerikanska universitet omvandlades de till det vi i dag kallar kritisk teori. Den bärs nu fram av aktivister, forskare och kulturproducenter – från Hollywood till svenska debattredaktioner.
Reklam som ideologiskt slagfält
Sydney Sweeney-reklamen är bara ett av flera exempel där reklamen kidnappats av ideologi.
Disney gjorde Snövit till feministisk ikon. Resultatet: miljardfiasko och tomma biosalonger.
Bud Light anlitade en transaktivist för att signalera inkludering. Följden: bojkotter, kollapsande försäljning och miljardförluster.
Jaguar slängde ut sin ikoniska jaguar och lanserade en identitetspolitisk kampanj på en rosa planet. Reaktionen: massivt raseri och ett PR-haveri.
Gemensamt: publiken uppfattade inte kampanjerna som inkluderande, utan som klumpiga försök till indoktrinering. När företag sätter ideologiska pekpinnar framför berättelser och produkter straffas de – skoningslöst – av marknaden.
Lyxåsikternas dubbelmoral
Trots upprepade fiaskon fortsätter politiker och opinionsbildare att driva på samma linje. Kritiker beskriver det som lyxåsikter – ståndpunkter som signalerar moralisk överlägsenhet, men som alltid drabbar någon annan i praktiken.
Flygskam: Magdalena Andersson manade svenskarna att ta tåget – men flög själv.
Vindkraft: 80 procent är positiva – men protesterna exploderar så fort turbinerna planeras nära det egna hemmet.
Migration: en majoritet stödde generös invandring – men när frågan gällde att själva ta emot en flykting i hemmet var det tyst.
Svenska kyrkans beslut att ringa klockorna för Gaza är ännu ett exempel: hög moral på avstånd, utan risk för egna konsekvenser. Symbolpolitik på andras bekostnad.
När idealen blir farliga
Problemet är att lyxåsikterna inte alltid stannar vid symboler – ibland får de livshotande följder.
Könsbekräftande vård: Minderåriga skickades på irreversibla behandlingar i ideologins namn. Resultatet blev unga patienter med permanenta skador.
Gängkriminalitet: Politiker och journalister hävdade länge att skjutningar var en “överdrift”. Jan Guillou skrev att hala badkar var farligare än beväpnade tonårsgäng. Samtidigt exploderade sprängdåd – i förorter, inte i deras egna villaområden.
Hedersmord och massövergrepp: Statsråd vägrade erkänna hedersvåld av ideologiska skäl. Polisen teg om sexuella övergrepp på festivaler för att inte “spela SD i händerna”. Resultatet: unga kvinnor offrades för att skydda en politisk berättelse.
Här blir den kritiska teorins verkliga pris synligt: när politiska ideal väger tyngre än människors säkerhet.
Marknaden – den sista spärren
Men där politiker och kulturproducenter kan ignorera verkligheten, sätter marknaden en gräns. Disney, Bud Light och Jaguar visar att publiken inte accepterar att bli uppfostrad.
Konsumenter röstar inte i seminarier – de röstar med plånboken. Och den rösten är skoningslös.
Det är därför rykten nu säger att Bud Light vill rädda sitt varumärke genom att återgå till klassisk reklam – och åter sätta Sydney Sweeney i centrum. Ironin är total: samma symbol som attackerades som nazistisk kan bli bryggeriets sista chans till överlevnad.
Slutsats: en kulturkamp med högt pris
Den så kallade woke-kulturen framstår allt tydligare som en hundraårig strategi för normförändring. Men i mötet med verkligheten har den visat sig bära på en farlig dubbelmoral: symboliska ställningstaganden som kostar andra människor deras trygghet, deras försörjning – ibland deras liv.
Och när marknaden till slut slår tillbaka står ideologerna handfallna. För i kontrast till politikens symbolspel är marknaden obeveklig: en dålig film floppar, en förlorad kund bojkottar, en sviken publik vänder ryggen.
Det avslöjar en obekväm sanning: woke-kulturens största fiende är inte dess kritiker – utan verkligheten själv.
