Frågan om vem som egentligen styr Sverige har blivit allt mer omstridd. I en videokrönika hävdar debattören Henrik Jönsson att en ideologiskt präglad tjänstemannakultur inom statliga myndigheter motarbetar den politik som väljarna röstat fram. Samtidigt menar kritiker att myndigheterna snarare försvarar demokratiska principer. Konflikten väcker en större fråga: är det politikerna – eller tjänstemännen – som i praktiken har makten över Sveriges framtid?

Frågan om vem som egentligen styr Sverige har blivit allt mer omstridd. I en videokrönika hävdar debattören Henrik Jönsson att en ideologiskt präglad tjänstemannakultur inom statliga myndigheter motarbetar den politik som väljarna röstat fram. Samtidigt menar kritiker att myndigheterna snarare försvarar demokratiska principer. Konflikten väcker en större fråga: är det politikerna – eller tjänstemännen – som i praktiken har makten över Sveriges framtid?

Historiska paralleller och begreppet “dolkstötslegend”

Som bakgrund till resonemanget tar Jönsson upp den så kallade dolkstötslegenden i Tyskland efter första världskriget. Enligt denna konspirationsteori hade landet inte förlorat kriget militärt utan blivit förrått av krafter inom det egna samhället.

I Weimarrepubliken bidrog denna föreställning till ett klimat där delar av statsapparaten började misstro de politiska ledarna. Misstron mellan politiker och tjänstemän blev ett av flera faktorer som försvagade demokratin.

Jönsson menar att liknande tankemönster i dag kan skönjas i Sverige, där vissa debattörer och politiker beskriver partiet Sverigedemokraterna som ett hot mot demokratin. Inför valet 2022 varnade flera opinionsbildare och politiska företrädare för att ett regeringssamarbete med partiet skulle kunna innebära risker för demokratiska institutioner.

När myndigheter och regering drar åt olika håll

En central del av diskussionen handlar om relationen mellan regeringen och de statliga myndigheterna. I Sverige är myndigheter självständiga i sina beslut, men de arbetar samtidigt utifrån lagar, instruktioner och regleringsbrev från regeringen.

Enligt Jönsson har vissa myndigheter i praktiken gått emot regeringens politiska linje.

Skolverket och skolpolitiken

Ett av de exempel som lyfts fram är Skolverket. Myndigheten presenterade förslag om ett nytt skolämne med fokus på frågor om makt, normer och kön.

Enligt kritiker riskerar sådana initiativ att förstärka identitetspolitiska perspektiv i undervisningen. Samtidigt har regeringen betonat behovet av mer fokus på disciplin, kunskapsresultat och klassisk ämnesundervisning.

Skillnaden i prioriteringar har därför blivit ett exempel i debatten om huruvida myndigheter ibland driver egna politiska agendor.

Energimyndigheten och industristöd

Ett annat exempel gäller Energimyndigheten. I debatten har det uppmärksammats att myndigheten beviljat ekonomiskt stöd till ett industriprojekt trots att regeringen signalerat att ytterligare stöd inte var aktuellt.

Förespråkare för beslutet menar att myndigheten agerade inom ramen för sitt uppdrag. Kritiker menar däremot att beslutet illustrerar hur myndigheter kan fortsätta driva politiska prioriteringar även när den politiska inriktningen ändras.

Sida och biståndspolitiken

Även biståndsmyndigheten Sida har hamnat i fokus. Den tidigare generaldirektören Carin Jämtin kritiserades för att ha ingått fleråriga avtal med biståndsorganisationer kort innan nya politiska riktlinjer väntades från regeringen.

Sådana långsiktiga avtal kan enligt kritiker göra det svårare för en ny regering att snabbt förändra biståndspolitiken. Samtidigt framhåller andra att biståndsarbete ofta kräver långsiktig planering och stabil finansiering.

Migrationsverket och migrationspolitiken

Även inom migrationspolitiken har spänningar uppstått. När regeringen valde att inte förlänga förordnandet för Migrationsverkets generaldirektör väckte beslutet starka reaktioner i den politiska debatten.

Vissa kritiker menade att beslutet riskerade att politisera statsförvaltningen. Andra såg det som ett naturligt uttryck för att en ny regering vill förändra myndigheternas ledning i takt med en ny politisk inriktning.

Vad innebär demokrati i praktiken?

Debatten speglar i grunden två olika synsätt på demokrati och statlig förvaltning.

Det ena synsättet betonar majoritetsprincipen: när väljarna röstat fram en regering ska den också kunna genomföra sin politik.

Det andra synsättet betonar institutionell balans: myndigheter och institutioner måste ibland fungera som en stabiliserande kraft som upprätthåller lagar, rättigheter och etablerade normer även när politiken förändras.

Förespråkare för den första linjen varnar för att en politiserad tjänstemannakår kan urholka demokratin genom att stoppa politiska beslut. Förespråkare för den andra linjen menar att starka och professionella myndigheter är ett skydd mot maktmissbruk.

En konflikt som lär fortsätta

Frågan om myndigheternas roll i svensk politik lär därför fortsätta vara ett återkommande tema. Den rör grundläggande frågor om makt, ansvar och hur ett demokratiskt system ska fungera i praktiken.

Oavsett vilken sida man står på visar debatten att relationen mellan folkvalda politiker och statens institutioner är en av de mest avgörande faktorerna för hur demokratin fungerar i vardagen.