Etikett: Svensk samtidshistoria

  • Haijbyaffären: när kungen begick lagbrottet ”otukt som mot naturen är”.

    På 1930- och 1950-talens Sverige rörde sig en berättelse i skuggorna – om pengar som betalades i tysthet, om en obekväm man som aldrig försvann och om en stat som fruktade skandal mer än offentlig prövning. Haijbyaffären blev till slut en av landets mest omstridda rättsaffärer, där rykten om kungahuset, rättsväsendets agerande och folkhemmets behov av kontroll flöt samman. Än i dag väcker den frågan om vad som händer när makten väljer tystnad framför öppenhet.

    Polismördaren Kurt Haijbyaffären och Kung Gustaf V hade en ”kärleksaffär” som enligt dåtidens lagstiftning var otukt mot naturen.

    Det börjar som en ganska vardaglig historia i 1930-talets Stockholm: en restaurang, ett tillstånd, en man med dåligt rykte och en stat som gärna håller ordning. Men den slutar som en av Sveriges mest omtalade affärer – där kungahusets anseende, rättsstatens självkänsla och folkhemmets behov av kontroll hamnar i samma tryckkokare.

    En restaurangägare söker kungens hjälp

    Kurt Haijby driver restaurang Lido på Kungsgatan. Han är entreprenör, men också belastad av ett kriminellt förflutet. Det gör livet svårt när det gäller utskänkningstillstånd. Och när de vanliga vägarna känns stängda finns alltid den svenska genvägen: att försöka nå någon som kan påverka.

    Så söker Haijby audiens hos Gustaf V. Det är 1933, kungen är gammal men fortfarande symbolen för staten. Haijby får träffa honom, tillsammans med många andra.

    Efteråt börjar berättelserna glida isär.

    Enligt Haijby själv tar historien en helt annan riktning än en enkel bön om vinrättigheter. Han påstår att det uppstår en sexuell relation mellan honom och kungen. Andra kommer senare att säga att den berättelsen inte håller – men att den ändå blev farlig, därför att den var möjlig att tro på i en tid av rykten, skam och tabun.

    Pengarna som inte borde ha funnits

    Det är här affären får sin märkliga tyngd. För även om man inte accepterar Haijbys kärnberättelse finns något mer konkret: pengar betalas ut.

    Hovet betalar. Inte en gång, utan över tid, i olika former. Det handlar om belopp som i samtiden är stora nog att förändra ett liv. Varför?

    Om Haijby bara var en lögnare borde det rimliga ha varit att stoppa honom, polisanmäla, säga nej. Men i stället verkar man vilja köpa lugn.

    Det är i det här spänningsfältet som affären föds: mellan det som sägs vara bluff och det som faktiskt görs för att hålla bluffen tyst.

    När lösningen blir att försvinna

    Under 1930-talet prövas en klassisk metod: flytta problemet bort från Sverige.

    Haijby får pengar för att emigrera. Tanken är enkel: om han inte finns här, kan han inte ställa till med något här. Men han kommer tillbaka. Och när han kommer tillbaka står han där igen – lika besvärlig, lika beroende, lika laddad.

    Under de följande åren får han olika former av “hjälp”: affärslösningar, pengar, möjligheter. I berättelsen blir det en sorts märklig livlina som samtidigt är en kedja. Hjälpen ges – men den förutsätter att han håller tyst.

    Och i bakgrunden finns alltid samma rädsla: inte bara för en personlig skandal, utan för vad som händer om monarkin tappar sin glans.

    Psykiatrin som lugn och lås

    När Haijby på nytt blir ett problem tar historien en mörkare ton.

    Han hamnar under observation på Beckomberga, och senare sker nya perioder av inläggning. Formellt finns motiveringar: oro för hans psykiska tillstånd, behov av vård, behov av observation.

    Men när man läser affären som berättelse framstår psykiatrin också som något annat: ett sätt att skapa stillhet. En plats där en bråkig människa kan bli tyst, avskild, kontrollerad.

    Det gör Haijbyaffären till mer än en skandalhistoria. Den blir en berättelse om ett samhälle som ibland föredrar att “hantera” människor snarare än att ta strid med sakfrågan öppet.

    Boken som inte fick finnas

    1947 gör Haijby det förbjudna: han slutar hålla inne med sin historia.

    Han ger ut en nyckelroman – Patrik Kajson går igen – där han i romanform lägger fram sitt perspektiv. Det är ett sätt att tala utan att skriva ett protokoll. Men alla förstår vad den handlar om.

    Och då händer något som är så svenskt att det nästan blir absurt: stora delar av upplagan köps upp och försvinner ur cirkulation.

    Man vill inte ha en tryckfrihetsprocess. Man vill inte ha rubriker. Man vill inte ha vittnesmål, rykten, insinuationer.

    Man vill ha tystnad.

    Men när tystnad blir en aktiv insats – då börjar folk ana att det finns något att tysta.

    När staten måste titta – men inte för mycket

    Efter kungens död 1950 trappas allt upp. Haijby skriver brev till myndigheter, gång på gång, om rättsövergrepp och om hur han menar sig ha behandlats.

    Till slut hamnar frågan hos Justitiekanslern, som utreder om det finns fog för anklagelserna. Utredningen landar i en dubbelhet som nästan känns som en dramaturgisk knut:

    Å ena sidan: Haijbys påståenden anses i stort sakna grund.

    Å andra sidan: det står klart att hovet betalat stora summor och gjort mycket för att hålla honom tyst.

    Det är som om staten säger: “Vi ser inget brott” – men samtidigt: “vi ser att något ovanligt pågick.”

    Och det räcker för att misstron ska växa.

    Rättegången som blev nationell feber

    Till slut blir det rättegång. Haijby åtalas och döms för grov utpressning. Domen blir ett slags officiellt avslut: ett sätt att slå fast vem som är skurken i berättelsen.

    Men i offentligheten blir det inte ett avslut. Det blir en explosion.

    Debattörer går i clinch. Ledarsidor rasar. I riksdagen talas det om rättsröta. Vilhelm Moberg kliver fram som en av de mest hänsynslösa kritikerna och menar att själva faktum att Haijby döms visar att rättssystemet skyddar makten.

    Andra säger tvärtom: domen visar att han var en bedragare som pressade hovet på pengar.

    Och det är här affären stelnar till sin eviga form: den blir en kamp om tolkning.

    Var det sant? Eller var det bara farligt att det kunde vara sant?

    När man försöker knyta ihop berättelsen återstår en sak som gör den mer plågsam än många andra skandaler:

    Det går inte att enkelt bevisa den centrala kärnfrågan.

    Hade Gustaf V och Haijby en relation? Var Haijby offer för ett system som skyddade sig självt? Eller var han en skicklig manipulatör som spelade på samtidens största tabun?

    Historiker, jurister och författare har landat på olika sidor. Vissa menar att relationen är obevisad och att tidpunkter inte stämmer. Andra menar att något måste ha hänt, eftersom systemet agerade så kraftfullt.

    Och kanske ligger affärens verkliga kärna just där: inte i om allt Haijby sa var sant, utan i att staten och hovet betedde sig som om det kunde vara sant – och att det räckte för att sätta igång en kedja av hemligheter, pengar, inlåsning, tystnad och till slut dom.

    Varför affären fortfarande känns modern

    Haijbyaffären lever kvar för att den inte bara handlar om kungar och skandaler. Den handlar om mekanismer som fortfarande känns igen:

    Ett samhälle som skyddar sina institutioner.
    En obekväm person som blir ett “problem” snarare än en människa.
    En offentlighet som växer när insynen minskar.
    Och en berättelse där pengar, sekretess och prestige blir starkare krafter än principer.

    Det är därför Haijbyaffären fortfarande diskuteras. Inte för att alla vill veta vad som hände i ett sovrum på 1930-talet – utan för att många vill förstå vad som händer i en stat när det som måste skyddas blir viktigare än det som borde prövas öppet.

    Vill du att jag gör en ännu mer “scenisk” version (mer som reportage, med tydligare tidshopp och små miljöbeskrivningar), eller hålla den mer saklig men fortfarande berättande?

  • Geijeraffären – Sosseministern som köpte barnsex

    Redan 1977 hamnade Socialdemokraterna i blåsväder när uppgifter framkom om att dåvarande justitieminister Lennart Geijer pekats ut i en polisrapport som möjlig säkerhetsrisk på grund av kontakter med prostitution. På 1970-talet var sexköp i sig inte kriminaliserat och även lagstiftningen kring barnpornografi såg helt annorlunda ut än i dag.

    Affären har i efterhand ofta lyfts fram som ett exempel på hur politiska makthavare försökt kontrollera berättelsen och tona ned eller dementera uppgifter som kan skada partiet. Även företrädare för andra partier, bland annat Centerpartiet, har nämnts i spekulationer kring den så kallade bordellhärvan.

    Historien visar hur känsliga frågor om moral, makt och ansvar hanterats olika i olika tider – och hur politiska partier ofta anklagats för att skydda sina egna när skandaler hotar att skada förtroendet

    Tidningsurklipp: Geijer och Palme dementerar

    Ur Dagens Nyheter, förstasidan 19 november 1977.
    Klicka på bilden för att läsa hela transkriptionen.

    Innehållsförteckning

    Geijeraffären – när makten mötte mörkläggningen

    En kylig novembermorgon 1977 slog nyheten ner som en bomb i svensk politik. Dagens Nyheter publicerade ett avslöjande om att den tidigare justitieministern Lennart Geijer pekats ut som säkerhetsrisk av Säpo – misstänkt för att ha köpt sex av prostituerade. Uppgifterna byggde på en hemlig promemoria, skriven av rikspolischefen Carl Persson. Men det var inte bara prostitutionen som blev en skandal. Minst lika omvälvande var hur landets mäktigaste man, Olof Palme, valde att försvara sin vän.

    Bordellmamman och Säpo:s larm

    Affären började egentligen redan 1976. Polisen hade under en tid haft span på Doris Hopp – Stockholms mest ökända bordellmamma. När hon greps för grovt koppleri avslöjades en kundkrets som sträckte sig in i samhällets toppskikt. Några av de prostituerade var bara 14–15 år gamla, andra hade kopplingar till öststaters ambassader. Säpo slog larm: om högt uppsatta politiker fanns bland kunderna kunde Sverige utsättas för utpressning.

    Rikspolischefen Carl Persson agerade. I augusti 1976 skrev han en hemligstämplad promemoria till statsminister Olof Palme. Sex personer pekades ut som riskabla – däribland justitieminister Geijer. Palme tog emot dokumentet, men inga åtgärder följde.

    Nyheten som DN inte stod pall för

    Ett år senare, 18 november 1977, publicerade DN:s reporter Peter Bratt sitt avslöjande. Rubrikerna talade sitt tydliga språk: Geijer hade pekats ut som säkerhetsrisk, misstänkt för sexköp. Reaktionerna blev omedelbara. Geijer förnekade. Och Olof Palme gick till frontalangrepp.

    På en presskonferens slog Palme fast att uppgifterna var falska. Han hävdade att det inte ens fanns någon sådan promemoria. DN, som inte satt på dokumentet självt, fick vika sig. Dagen därpå bad tidningen om ursäkt, drog tillbaka artikeln och betalade skadestånd till Geijer. Chefredaktören skulle långt senare beskriva detta som DN:s största kris.

    Palmes hårda ord

    Palmes försvar av Geijer blev legendariskt. I riksdagens talarstol 1978 använde han Frödings ord:
    ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior.”

    Budskapet var glasklart: polisens uppgifter var struntprat. Även statsminister Thorbjörn Fälldin, som själv fanns med på listan, slöt upp bakom förnekandet. Regering och opposition stod sida vid sida. Affären tycktes begravd.

    Men dokumentet fanns

    När Expressen året därpå lyckades publicera Perssons PM i faksimil, och SVT:s Studio S bekräftade innehållet, stod det klart att Palme inte talat sanning. Men det skulle dröja till 1991 innan hela dokumentet blev offentligt. Då kunde Svenska Dagbladet slå fast: Palme ljög när han förnekade att Geijer pekats ut.

    De som aldrig fick upprättelse

    I botten fanns också offren – unga flickor som utnyttjats i Doris Hopps nätverk. Två av dem trädde fram 2007 och krävde en ursäkt och skadestånd från staten. De pekade ut både Geijer och andra toppolitiker. Men staten avfärdade kraven som preskriberade. Någon rättslig upprättelse fick de aldrig.

    Ett sår i svensk politik

    Geijeraffären blev en av de mest långdragna skandalerna i modern svensk historia. Den visade hur pressen kunde kuvas av politisk makt – och hur långt en statsminister kunde gå för att skydda en partivän. För Olof Palme blev affären en skugga över hans eftermäle: bilden av en briljant retoriker som inte tvekade att ljuga för att rädda sitt parti.

    För medierna blev affären en läxa om källkritik och mod. Och för svenska folket en påminnelse om att även i ett av världens mest öppna samhällen kan makten välja att tysta obekväma sanningar.

    Filmer, böcker och dokumentärer om Geijeraffären

    • Peter Bratt – Med rent uppsåt (2007)
      Reportern som avslöjade affären berättar sin egen version av händelserna.
    • Leif GW Persson – Grisfesten (1978)
      Roman inspirerad av bordellhärvan. Lade grunden för filmatiseringen Mannen från Mallorca.
    • Mannen från Mallorca (1984, regisserad av Bo Widerberg)
      Spelfilm baserad på Grisfesten. Skildrar två kriminalare som nystar i en prostitutionshärva
      med tydliga paralleller till Geijeraffären.
    • Call Girl (2012, Mikael Marcimain)
      Fiktiv spelfilm, men starkt inspirerad av 70-talets bordellaffär och diskussionen om
      minderåriga flickor och politiska makthavare. Väckte debatt för sina paralleller till verkliga personer.
    • Studio S (SVT, 1978)
      Dokumentärprogrammet som för första gången visade delar av Säpo-PM för en bred publik.
    • Bordellhärvan – makt, sex och lögner (SVT, 2007)
      Dokumentär som återvände till affären 30 år senare och belyste mörkläggningen.

    Dessa verk visar hur Geijeraffären levt kvar i kultur och medier – både som historisk skandal och som inspiration för fiktion.

    Censurade scener i fimen Call Girls

    När Call Girl nådde DVD-marknaden var den redan omsusade filmen omgärdad av debatt. Den mest kontroversiella scenen – där en statsministerliknande gestalt har sex med en minderårig flicka – klipptes om efter påtryckningar, sedan Olof Palmes familj tagit strid mot vad de menade var en oförsvarlig anspelning på den tidigare statsministern. Att scenen gjordes om just inför DVD-utgåvan har av kritiker tolkats som en form av indirekt censur, där det socialdemokratiska partiets starka symbolvärde och inflytande anses ha bidragit till att sudda ut de mest känsliga kopplingarna. Resultatet blev en version där mannen i hotellscenen inte längre kan identifieras – en kompromiss mellan konstnärlig frihet och politiskt laddade realiteter.