Stockholm.homes

Etikett: svensk rättshistoria

  • Haijbyaffären: när kungen begick lagbrottet ”otukt som mot naturen är”.

    På 1930- och 1950-talens Sverige rörde sig en berättelse i skuggorna – om pengar som betalades i tysthet, om en obekväm man som aldrig försvann och om en stat som fruktade skandal mer än offentlig prövning. Haijbyaffären blev till slut en av landets mest omstridda rättsaffärer, där rykten om kungahuset, rättsväsendets agerande och folkhemmets behov av kontroll flöt samman. Än i dag väcker den frågan om vad som händer när makten väljer tystnad framför öppenhet.

    Polismördaren Kurt Haijby och Kung Gustaf V hade en ”kärleksaffär” som enligt dåtidens lagstiftning var otukt mot naturen.

    Det börjar som en ganska vardaglig historia i 1930-talets Stockholm: en restaurang, ett tillstånd, en man med dåligt rykte och en stat som gärna håller ordning. Men den slutar som en av Sveriges mest omtalade affärer – där kungahusets anseende, rättsstatens självkänsla och folkhemmets behov av kontroll hamnar i samma tryckkokare.

    En restaurangägare söker kungens hjälp

    Kurt Haijby driver restaurang Lido på Kungsgatan. Han är entreprenör, men också belastad av ett kriminellt förflutet. Det gör livet svårt när det gäller utskänkningstillstånd. Och när de vanliga vägarna känns stängda finns alltid den svenska genvägen: att försöka nå någon som kan påverka.

    Så söker Haijby audiens hos Gustaf V. Det är 1933, kungen är gammal men fortfarande symbolen för staten. Haijby får träffa honom, tillsammans med många andra.

    Efteråt börjar berättelserna glida isär.

    Enligt Haijby själv tar historien en helt annan riktning än en enkel bön om vinrättigheter. Han påstår att det uppstår en sexuell relation mellan honom och kungen. Andra kommer senare att säga att den berättelsen inte håller – men att den ändå blev farlig, därför att den var möjlig att tro på i en tid av rykten, skam och tabun.

    Pengarna som inte borde ha funnits

    Det är här affären får sin märkliga tyngd. För även om man inte accepterar Haijbys kärnberättelse finns något mer konkret: pengar betalas ut.

    Hovet betalar. Inte en gång, utan över tid, i olika former. Det handlar om belopp som i samtiden är stora nog att förändra ett liv. Varför?

    Om Haijby bara var en lögnare borde det rimliga ha varit att stoppa honom, polisanmäla, säga nej. Men i stället verkar man vilja köpa lugn.

    Det är i det här spänningsfältet som affären föds: mellan det som sägs vara bluff och det som faktiskt görs för att hålla bluffen tyst.

    När lösningen blir att försvinna

    Under 1930-talet prövas en klassisk metod: flytta problemet bort från Sverige.

    Haijby får pengar för att emigrera. Tanken är enkel: om han inte finns här, kan han inte ställa till med något här. Men han kommer tillbaka. Och när han kommer tillbaka står han där igen – lika besvärlig, lika beroende, lika laddad.

    Under de följande åren får han olika former av “hjälp”: affärslösningar, pengar, möjligheter. I berättelsen blir det en sorts märklig livlina som samtidigt är en kedja. Hjälpen ges – men den förutsätter att han håller tyst.

    Och i bakgrunden finns alltid samma rädsla: inte bara för en personlig skandal, utan för vad som händer om monarkin tappar sin glans.

    Psykiatrin som lugn och lås

    När Haijby på nytt blir ett problem tar historien en mörkare ton.

    Han hamnar under observation på Beckomberga, och senare sker nya perioder av inläggning. Formellt finns motiveringar: oro för hans psykiska tillstånd, behov av vård, behov av observation.

    Men när man läser affären som berättelse framstår psykiatrin också som något annat: ett sätt att skapa stillhet. En plats där en bråkig människa kan bli tyst, avskild, kontrollerad.

    Det gör Haijbyaffären till mer än en skandalhistoria. Den blir en berättelse om ett samhälle som ibland föredrar att “hantera” människor snarare än att ta strid med sakfrågan öppet.

    Boken som inte fick finnas

    1947 gör Haijby det förbjudna: han slutar hålla inne med sin historia.

    Han ger ut en nyckelroman – Patrik Kajson går igen – där han i romanform lägger fram sitt perspektiv. Det är ett sätt att tala utan att skriva ett protokoll. Men alla förstår vad den handlar om.

    Och då händer något som är så svenskt att det nästan blir absurt: stora delar av upplagan köps upp och försvinner ur cirkulation.

    Man vill inte ha en tryckfrihetsprocess. Man vill inte ha rubriker. Man vill inte ha vittnesmål, rykten, insinuationer.

    Man vill ha tystnad.

    Men när tystnad blir en aktiv insats – då börjar folk ana att det finns något att tysta.

    När staten måste titta – men inte för mycket

    Efter kungens död 1950 trappas allt upp. Haijby skriver brev till myndigheter, gång på gång, om rättsövergrepp och om hur han menar sig ha behandlats.

    Till slut hamnar frågan hos Justitiekanslern, som utreder om det finns fog för anklagelserna. Utredningen landar i en dubbelhet som nästan känns som en dramaturgisk knut:

    Å ena sidan: Haijbys påståenden anses i stort sakna grund.

    Å andra sidan: det står klart att hovet betalat stora summor och gjort mycket för att hålla honom tyst.

    Det är som om staten säger: “Vi ser inget brott” – men samtidigt: “vi ser att något ovanligt pågick.”

    Och det räcker för att misstron ska växa.

    Rättegången som blev nationell feber

    Till slut blir det rättegång. Haijby åtalas och döms för grov utpressning. Domen blir ett slags officiellt avslut: ett sätt att slå fast vem som är skurken i berättelsen.

    Men i offentligheten blir det inte ett avslut. Det blir en explosion.

    Debattörer går i clinch. Ledarsidor rasar. I riksdagen talas det om rättsröta. Vilhelm Moberg kliver fram som en av de mest hänsynslösa kritikerna och menar att själva faktum att Haijby döms visar att rättssystemet skyddar makten.

    Andra säger tvärtom: domen visar att han var en bedragare som pressade hovet på pengar.

    Och det är här affären stelnar till sin eviga form: den blir en kamp om tolkning.

    Var det sant? Eller var det bara farligt att det kunde vara sant?

    När man försöker knyta ihop berättelsen återstår en sak som gör den mer plågsam än många andra skandaler:

    Det går inte att enkelt bevisa den centrala kärnfrågan.

    Hade Gustaf V och Haijby en relation? Var Haijby offer för ett system som skyddade sig självt? Eller var han en skicklig manipulatör som spelade på samtidens största tabun?

    Historiker, jurister och författare har landat på olika sidor. Vissa menar att relationen är obevisad och att tidpunkter inte stämmer. Andra menar att något måste ha hänt, eftersom systemet agerade så kraftfullt.

    Och kanske ligger affärens verkliga kärna just där: inte i om allt Haijby sa var sant, utan i att staten och hovet betedde sig som om det kunde vara sant – och att det räckte för att sätta igång en kedja av hemligheter, pengar, inlåsning, tystnad och till slut dom.

    Varför affären fortfarande känns modern

    Haijbyaffären lever kvar för att den inte bara handlar om kungar och skandaler. Den handlar om mekanismer som fortfarande känns igen:

    Ett samhälle som skyddar sina institutioner.
    En obekväm person som blir ett “problem” snarare än en människa.
    En offentlighet som växer när insynen minskar.
    Och en berättelse där pengar, sekretess och prestige blir starkare krafter än principer.

    Det är därför Haijbyaffären fortfarande diskuteras. Inte för att alla vill veta vad som hände i ett sovrum på 1930-talet – utan för att många vill förstå vad som händer i en stat när det som måste skyddas blir viktigare än det som borde prövas öppet.

  • Kakistokrater ifrån MP- och S gjorde så att Irakisk våldtäktsmann fick stanna i Sverige. DU BETALAR!

    En 100-årig kvinna våldtogs i sitt eget hem av en hemtjänstanställd – och ändå misslyckas Sverige med det mest självklara: att utvisa gärningsmannen efter en fällande dom. I stället för en tydlig gränsdragning får vi ännu ett exempel på ett överliberalt system där grova brott inte leder till verkliga konsekvenser, där förövarens anknytning och ”proportionalitet” väger tyngre än samhällsskydd och moralisk tydlighet. Resultatet är en rättsstat som signalerar svaghet och ett samhälle som sviker sina mest utsatta.

    Svenska samhället misslyckas med att utvisa en våldtäktsman från Irak. Hans fyraåriga fängelsestraff i ett svenskt ”lyxfängelse” kommer att kosta skattebetalarna cirka 5,6 miljoner kronor. Ett straff som lika gärna hade kunnat outsourcas till något arabland i tredje världen till en betydligt lägre kostnad.

    En 38-årig man från Irak, som varit anställd inom hemtjänsten i Stockholmsområdet, har dömts till fyra års fängelse efter att ha våldtagit en 100-årig kvinna i hennes hem. Trots brottets allvar beslutade Södertörns tingsrätt att mannen inte ska utvisas.

    Övergreppet inträffade den 1 oktober. Enligt domen använde mannen ett föremål, alternativt sina fingrar, för att föra in något i kvinnans underliv. Detta skedde under förevändningen att han behövde ”smörja” henne som en del av omsorgen. I polisförhör berättade kvinnan hur hon bad honom att sluta men upplevde sig helt maktlös, då hon saknade fysisk möjlighet att försvara sig.

    Motstånd under polisens utredning

    När polisen inledde sin utredning möttes de av bristande samarbetsvilja från delar av hemtjänstpersonalen. En kollega till gärningsmannen uppgav i förhör att hon misstänkte vem som låg bakom övergreppet, men vägrade att lämna namn trots upprepade uppmaningar från förhörsledaren. Förhöret avslutades utan att polisen fick den information de efterfrågade.

    Enligt den drabbade kvinnans dotter försökte samma anställda även hindra henne från att ta kontakt med polisen.

    Misstänkt identifieras

    Trots detta lyckades polisen identifiera den misstänkte: Shakir Mahmoud Shakir, född 1986 och bosatt i Sverige sedan 2003, då han anlände som anhöriginvandrare till sin mor. Han har permanent uppehållstillstånd men saknar svenskt medborgarskap och har aldrig ansökt om asyl på egen hand. Enligt Migrationsverket finns därför inga formella hinder för utvisning.

    Enligt Migrationsverket finns därför inga formella hinder för utvisning.

    Mannen är sedan tidigare känd av rättsväsendet och har dömts för bland annat urkundsförfalskning, föregivande av allmän ställning, ringa narkotikabrott samt rattfylleri.

    Kort efter att anmälan från den 100-åriga kvinnan inkommit anmälde även en 94-årig kvinna att hon utsatts för våldtäkt av samme hemtjänstanställde. Mannen greps, häktades och åtalades för våldtäkt och grov våldtäkt, men nekade till samtliga anklagelser.

    Fällande dom – men ingen utvisning

    Södertörns tingsrätt fann det bevisat att Shakir Mahmoud Shakir begått våldtäkt mot den 100-åriga kvinnan. Domstolen framhöll att hennes berättelse var sammanhängande, trovärdig och stöddes av övrig bevisning. Han dömdes därför till fyra års fängelse.

    Däremot friades han från åtalet om grov våldtäkt mot den 94-åriga kvinnan. Enligt domstolen fanns osäkerhet kring när brottet ska ha begåtts och huruvida rätt person pekats ut, även om man inte ifrågasatte att kvinnan utsatts för ett övergrepp av någon inom hemtjänsten.

    Åklagarens yrkande om utvisning avslogs. Domstolen hänvisade till att mannen vistats i Sverige sedan tonåren, behärskar svenska språket och har en minderårig dotter som han har viss kontakt med. En utvisning bedömdes därför vara oproportionerlig, trots att lagstiftningen på området skärpts.

    Bakom domen står rådmannen Mohamed Ali, nyligen utnämnd av regeringen, tillsammans med tre nämndemän.

    Åklagaren överväger överklagande

    Kammaråklagare Linn Nyberg uppger att hon ännu inte tagit ställning till om domen ska överklagas till Svea hovrätt. Hon menar att hon först behöver gå igenom domskälen i detalj, både vad gäller frikännandet i det ena våldtäktsåtalet och beslutet att inte utvisa den dömde.

    Hon konstaterar samtidigt att hon, i och med att åtal väckts, ansett att bevisningen varit tillräcklig – något som gör ett överklagande sannolikt, även om inget beslut ännu fattats.

    Slutsats

    Här har det svenska samhället misslyckats. Shakir Mahmoud Shakir har bara varit i Sverige sedan 2003 och har ingen blod- eller jordkoppling till landet. Det finns inga skäl att låta honom stanna i Sverige efter de grova brott han har begått. Hade han ens skäl att komma till Sverige 2003? Troligen inte.

    Det visar ett korrupt rättsväsende som gör felaktiga bedömningar i fallet Shakir Mahmoud Shakir. Att någon som inte är född i Sverige, och därmed saknar jord- och blodkopplingar samt medborgarskap – det finns inga skäl att låta Shakir Mahmoud Shakir stanna. Om domarna inte kan döma Shakir Mahmoud, för att man tycker synd om en våldtäktsman, bör domarna bytas ut mot personer som är vid sina sinnens fulla bruk eller ersättas av AI.

    Någon som sitter och dömer i en domstol och låter ett sådant här odjur få stanna saknar all form av verklighetsförankring och ska därmed inte ha möjlighet att döma.

    Nu ska han avtjäna ett straff i ett svenskt ”lyxfängelse”, vilket kommer att kosta samhället cirka 5,6 miljoner kronor. Det går inte att rehabilitera sådana brottslingar i ett modernt Sverige. Sveriges sista skarprättare hette Anders Gustaf Dalman och utförde sitt sista uppdrag för över 100 år sedan. Det svenska rättsväsendet klarar inte av att ge gärningsmannen ett straff som verkligen biter.

    Därför är det enda logiska att han avtjänar straff i Irak eller outsourcas till något annat Arab land, där han hör hemma.

    Faktaruta om männen som byggde rättstaten Sverige : Anders Gustaf Dalman
    • Född: 17 februari 1848, Norberg (Västmanlands län)
    • Död: 30 juli 1920, Stockholm
    • Yrke: Skarprättare – Sveriges siste
    • Utnämnd: 5 augusti 1885 (började som skarprättare i Stockholm, blev senare landets enda)
    • Känd för: Utförde de sista avrättningarna i Sverige; den sista skedde på Långholmen 23 november 1910 (Johan Alfred Ander)
    • Familj: Gift 1869 med Emma Sofia Westlander; fick tio barn
    • Adress i Stockholm: S:t Eriksgatan 22 (senare omnumrerat till 44), Kungsholmen