Den liberala jämställdhetsministern Nina Larsson (L) vill införa id-kontroller för porrsajter i syfte att skydda barn. Men förslaget möts av skarp kritik från experter, som varnar för övervakning, teknikokunnighet och moralpanik. Många ser paralleller till 90-talets kommunikationsminister Ines Uusmann (S), som kom att symbolisera politikens oförmåga att förstå internet – och varnar för att historien nu upprepar sig.Liberal minister vill införa id-kontroll för porrsajter – experter: ”Moralpanik och okunskap på hög nivå”
Liberalerna ligger runt 2 procent i opinionen – och deras lösning verkar vara att kräva id-kontroll för att titta på porr. Man kan bara hoppas på den dag då vi har politiker som faktiskt förstår internet, i stället för att behandla det som en tillfällig fluga. På 80-talet hittade barn porrtidningar i skogen; i dag sker det på nätet. Sexualitet och nyfikenhet är en naturlig del av att växa upp, och det går inte att stoppa med byråkrati eller teknik.
Jämställdhetsminister Nina Larsson (L) vill införa teknisk åldersverifiering för att stoppa barn från att nå porrsajter – ett förslag som möter tung kritik från teknik- och integritetsexperter. Liknande system i Storbritannien, Frankrike och USA har lett till integritetsproblem och är lätta att kringgå med VPN, enligt experter.
Regeringen har tillsatt en utredning om åldersgränser i sociala medier, och Larsson vill att även porrsajter ingår. Hon hänvisar till Barnombudsmannen, som anger att barn i snitt börjar söka pornografi vid 13 års ålder. Larsson kopplar också porrkonsumtion till normalisering av våld i sex och menar att vuxna får acceptera ID-kontroll för barnens skull.
I Storbritannien krävs nu kreditkort, digitalt ålderskort eller ID för att besöka sajter som Pornhub – något experter kallar integritetskränkande och verkningslöst, då spärrar enkelt kan rundas med VPN.
En ny generation teknikokunniga politiker – och en gammal historia
Experter ser paralleller till 1990-talet, när dåvarande kommunikationsminister Ines Uusmann (S) kom att förknippas med påståendet att ”internet är en fluga”.
I dag varnar teknik- och yttrandefrihetsexperter för att ID-krav för vuxet innehåll är ett steg mot digital övervakning, med risk för censur, dataläckor och kränkningar av privatlivet. De pekar också på att porrindustrin flyttar utanför EU-jurisdiktion och att svenska användare kommer kringgå spärrar med VPN, vilket gör åtgärden symbolisk och tandlös redan från start.
Flera liberala debattörer menar att förslaget urholkar Liberalernas frihetsprofil. Fortsätter partiet på den här linjen, säger de, riskerar det att straffas vid fyraprocentsspärren – inte för att barnskyddet ifrågasätts, utan för att ineffektiv moralpolitik ersätter evidens och integritetsskydd.
Faktaruta: ID-kontroller för porrsajter – skandaler och dataläckor (Storbritannien & USA)
Storbritannien 2017–2019: Regeringens plan för ålderskontroll i Digital Economy Act stoppades efter stark kritik mot övervakning och risk för dataläckor.
Storbritannien 2025: En leverantör av digital åldersverifiering läckte tiotusentals användares ID-handlingar och personuppgifter – en allvarlig integritetsincident som utreds av brittiska dataskyddsmyndigheten (ICO).
USA – Utah 2023: När ålderskrav infördes blockerade Pornhub åtkomst i delstaten. Antalet VPN-användare ökade kraftigt, vilket visade hur lätt reglerna kan kringgås.
USA – Louisiana 2023: Delstaten kräver ID-verifiering via appen LA Wallet. Jurister och IT-experter varnar för insamling av känsliga data och bristande transparens.
Gemensam nämnare: I samtliga fall har tekniska fel, läckta uppgifter och bristande säkerhet hos tredjepartsleverantörer väckt oro för integriteten.
På 1970-talet avslöjades att Socialdemokraterna hade en hemlig polis – IB. En organisation som i praktiken fungerade som Sveriges egen Stasi eller Gestapo, där oliktänkande och journalister kunde hamna i fängelse på lösa grunder.
Nu verkar historien upprepa sig. Samma parti tycks vilja skapa en digital variant – IB 2.0 – för internet. Ett övervakningssystem där den som uttrycker en ”fel” åsikt riskerar att få hembesök. Den som driver kampanjer eller ställer fel frågor kan snabbt stämplas som en ”trollfabrik”.
Vi ser början på en modern häxjakt, en digital version av 1600-talets häxbränningar – där makten avgör vem som är ond och vem som får brännas på åsikternas bål.
Resultatet blir ett samhälle där gränsen mellan brott och åsikt suddas ut, och där rädslan för att säga fel ersätter den fria debatten
I svensk politik växer kravet på statlig närvaro i våra digitala rum. Socialdemokraterna har lanserat idén om särskilda “nätpoliser” som ska patrullera internet, med målet att bekämpa hot, hat och desinformation. Förespråkarna menar att detta skyddar barn, motverkar kriminalitet och renodlar samtalsklimatet. Kritiker varnar för att åtgärden i praktiken öppnar dörren för åsiktskontroll och ett sluttande plan mot censur. Var går gränsen för yttrandefrihet – och vad händer med ett samhälle där politiker vill bestämma vad som får sägas?
Från trygghet till övervakning
Idén om en nätpolis presenteras som en ordningsfråga: att komma åt hot, grooming, hatstormar och organiserade trollfabriker. I paketet ingår dessutom krav på skarpa ID-kopplingar mellan konton och individer, vilket skulle ge staten – och därmed politiken – betydligt större möjligheter att övervaka, identifiera och ingripa mot användare.
Förespråkarnas logik är enkel: mer identitet, mer ansvar, mindre missbruk. Men samma mekanismer som gör det lättare att lagföra verkliga brott gör det också lättare att kartlägga oliktänkande, tysta obekväma röster och kyla yttrandefriheten. När definitionen av “skadligt” glider från hot till hat – och vidare till “mishagliga” uttryck – uppstår en gråzon där lagligt tal riskerar att behandlas som brottsligt.
Politiken som måttstock
Det blir särskilt problematiskt när politiska ledare själva använder retorik som misstänkliggör meningsmotståndare. Om samma maktsfär som kräver nätpoliser också antyder att kritiker drivs av “främmande makt” eller “förpestar samhällsklimatet”, då är distansen mellan ordningsåtgärd och åsiktsbekämpning kort. Ett statligt verktyg som kan identifiera, flagga och begränsa röster online blir lätt en megafon för den rådande maktens världsbild.
Europa visar hur gränserna suddas ut
På EU-nivå har “illegalt hat” och “skadligt innehåll” blivit allt mer centrala begrepp. Uppförandekoder, lagstiftning och tillsyn har pressat plattformar att rensa innehåll för att undvika politiska påföljder. När hat och hot likställs i praktiken förskjuts gränsen mellan olagligt och lagligt tal. Resultatet blir en privatförvaltad censur – skött av plattformar under politiskt tryck – snarare än rättssäker prövning i domstol.
Lärdomar från Storbritannien
I Storbritannien har registreringen av “icke-kriminella hatincidenter” illustrerat hur övervakning kan expandera bortom brott. Polisen har uppmanats att notera uttalanden som uppfattas som kränkande, även när inget brott begåtts. Konsekvensen blir en kylande effekt: medborgare börjar självcensurera för att undvika flaggning, utredningar eller beslag – trots att de inte brutit mot lagen. Den sortens “mjuk” åsiktskontroll riskerar att normalisera hårdare ingripanden.
Public service som stridsfråga
I Sverige sammanfaller nätpolis-idén med en tilltagande konflikt om public service. Kritiken från höger handlar om urval, vinklar och att rollen som “garant för sanningen” blivit politiserad. Vänstern pekar på public service som demokratisk grundbult och vill förstärka skyddet. Oavsett ståndpunkt är sambandet tydligt: ju mer inflytande staten har över både medieinfrastruktur och normer för vad som anses “acceptabelt tal”, desto större blir risken att makten börjar kurera verklighetsbilden.
Rättsstat eller moralstat?
Det legitima målet – att bekämpa verkliga brott på nätet – kräver skarpa, rättssäkra verktyg: tydliga lagar, proportionerliga tvångsmedel, oberoende domstolar och hög beviströskel. Det är väsensskilt från att låta moralpoliser, uppförandekoder eller politiskt färgade definitioner styra vad som får sägas. Rättsstaten hanterar gärningar; moralstaten väger åsikter.
Riskerna med ID-tvång
Att koppla alla konton till juridisk identitet kan tyckas praktiskt, men det slår mot:
Visselblåsare och minoriteter som behöver anonymitet för att våga tala.
Regimkritiker och dissidenter – även i framtida politiska lägen.
Vanliga medborgare som vill diskutera känsliga ämnen utan livslång digital spårbarhet.
När anonymiteten döps om till “ansvarslöshet” försvinner ett av nätets viktigaste skydd för svaga röster.
Ett bättre spår: brott, bevis, dom
Vägen framåt är inte åsiktskontroll utan konsekvent rättstillämpning:
Avgränsa till verkliga brott (hot, ofredande, utpressning, barnövergrepp, bedrägeri).
Respektera lagligt men stötande tal – obehag är inte brott.
Tydliga, prövbara definitioner – inga gummiparagrafer om “skadlighet”.
Domstolsprövning före nedtagning där det är praktiskt möjligt, inte efterhandscensur via plattformstryck.
Stark anonymitetsrätt med proportionerliga undantag vid misstanke om grova brott och domstolsbeslut.
Slutsats: Trygghet kräver frihet
Historien lär oss att kontroll alltid säljs in som trygghet. Men när staten börjar patrullera våra åsikter riskerar vi att ersätta tryggheten i rättsstaten med tystnaden i övervakningsstaten. Om Sverige vill vara ett öppet, robust samhälle måste vi våga försvara både säkerheten och friheten – inte offra den ena för en illusion av den andra.
Nätpolisen framställs som en sköld mot hotet där ute. I praktiken riskerar den att bli en klubba mot oliktänkande här inne. Det är inte trygghet. Det är kontroll.
Fakta · UK:s regler för nätinnehåll & yttranden
Kärnlagar & ramar
Online Safety Act 2023 (OSA): ger tillsynsmyndigheten Ofcom omfattande befogenheter över plattformar och införde nya brott (fr.o.m. 31 jan 2024) som bl.a. false communications, threatening communications, cyberflashing, uppmaning till självskada, samt sändning av blinkande bilder för att framkalla epileptiska anfall.
Communications Act 2003, s.127: äldre bestämmelser om “grossly offensive/menacing” meddelanden; delar har ersatts/upphävts av OSA 2023 (framför allt regler om falska meddelanden).
Malicious Communications Act 1988: vissa delar som täckte sårande/kränkande kommunikation ersattes av OSA 2023:s nya kommunikationsbrott.
Public Order Act 1986 (s.4A & s.5): kriminaliserar uppträdande eller ord som avsiktligt orsakar (eller sannolikt orsakar) harassment, alarm or distress; försvar finns om agerandet var “rimligt” med beaktande av yttrandefriheten.
”Non-Crime Hate Incidents” (NCHI)
Polis kan registrera händelser som uppfattas som hatmotiverade trots att inget brott begåtts. Sedan 2023 finns en statutory code of practice som skärper proportionalitet och dataskydd (gäller England & Wales). Rättspraxis (Miller-målet) slog fast att tidigare vägledning var oförenlig med yttrandefriheten och måste begränsas.
Praktiskt för publicister/användare
Olagligt innehåll (t.ex. hot, terrorism, CSAM) ska ned – plattformar måste ha system för att hantera detta enligt OSA.
Skadligt men lagligt tal är i normalfallet inte brott, men kan omfattas av plattformsregler och Ofcom-krav på riskhantering.
Anonyma konton är inte förbjudna i sig, men identitetsuppgifter kan begäras vid brottsmisstanke enligt ordinarie tvångsmedel.
Proportionerlighet: åtal/ingripande ska väga yttrandefriheten – särskilt under Public Order Act – och vara nödvändigt och rimligt.
Trots att tusentals människor varje månad korsar Engelska kanalen och uppger sig fly från nöd och förföljelse visar allt fler tecken på en ny typ av migrant: unga, välklädda män som dokumenterar sin resa på sociala medier, festar i läger på franska kusten och ser Storbritannien som ett land av möjligheter snarare än skydd. Kritiker menar att systemet nu lockar ”lyxflyktingar” – inte nödställda – och att landet står inför en växande kris av egen konstruktion.
När illegala migranter blir symbolen för ett system som tappat kontrollen
Överfarterna över Engelska kanalen har på kort tid utvecklats från ett humanitärt nödläge till en symbol för ett djupare politiskt och socialt misslyckande. Varje dag anländer hundratals personer i småbåtar till den brittiska kusten – många utan identitetshandlingar, utan asylskäl och med oklar bakgrund.
Enligt brittiska myndigheter har över 100 000 personer korsat kanalen sedan 2018. Kostnaden för mottagande, boende och rättsprocesser uppskattas till över 3 miljarder pund årligen, och antalet fortsätter öka trots regeringens löften om att ”stoppa båtarna”.
Från hjälpsökande till gränsöverskridare
Det som en gång sågs som flyktingvågor från krigshärjade områden har i stor utsträckning ersatts av ekonomisk migration – unga män från stabila länder som ser Storbritannien som en chans till ett nytt liv, inte en fristad från krig.
Den virala videon som nu cirkulerar visar en sådan person: en man som kallar sig Madap Pasa, tidigare bosatt i Stockholm, som öppet filmar sin resa genom Europa på väg mot de franska stränderna. I videoklipp på sociala medier poserar han med vapen, skryter och beskriver resan till Storbritannien som en självklar framgång.
Hans uppträdande väcker frågor: är detta verkligen bilden av en asylsökande i nöd, eller av en person som utnyttjar systemets svagheter?
Tryggheten urholkas
Flera brittiska polischefer har varnat för att grupper av unga män som anländer utan bakgrundskontroll snabbt försvinner in i skuggsamhällen. I flera städer har lokala invånare rapporterat om ökad otrygghet, misshandel, stölder och sexuella trakasserier i områden där tillfälliga migrantboenden etablerats.
Människor som levt hela sina liv i små städer i Kent, Yorkshire och norra England berättar nu om hur hotell i deras närhet omvandlats till permanenta mottagningscenter – ofta utan samråd med kommuner eller invånare. ”Vi har inte längre något att säga till om i vårt eget samhälle”, säger en invånare i Folkestone.
Systemet gynnar cynism
Trots att majoriteten av migranterna som korsar kanalen saknar giltiga asylskäl, utvisas mindre än 2 %. Resten blir kvar – ofta i åratal – tack vare överklaganden och långsamma rättsprocesser. Många går under jorden, andra får tillgång till sjukvård, utbildning och socialbidrag under tiden deras fall prövas.
Det brittiska gränssystemet har med tiden förlorat sin trovärdighet. Även de som en gång stött flyktingmottagande menar nu att situationen är ohållbar. Förtroendet för myndigheterna sjunker, samtidigt som extrema rörelser på både höger och vänster vinner mark.
När humanitet möter verklighet
Frågan är inte längre om Storbritannien är ett generöst land – det är det. Frågan är hur länge ett land kan fortsätta bära en politik där illegala inträden inte leder till konsekvenser, där de som följer reglerna hamnar längst bak i kön, och där cyniska människosmugglare tjänar på ett sönderfallande system.
När bilder som de på Madap Pasa sprids i sociala medier, som en självsäker influencer snarare än en nödställd flykting, är det lätt att förstå varför så många britter nu känner sig svikna.
Migrationen över Engelska kanalen handlar inte längre bara om människor i behov – den handlar om gränser, ansvar och respekt för lagar. Om politikerna inte återtar kontrollen, riskerar Storbritannien att förlora mer än bara sin gräns – man förlorar tilltron till själva rättsstaten.
Fakta: Engelska kanalen & småbåtskorsningar
Längd: ca 560 km
Bredd: 34–240 km (närmast i Strait of Dover ≈ 34 km)
Djup (medel/max): ~63 m / upp till ~174 m (Hurd’s Deep)
Småbåtsankomster (kalenderår 2024): ca 37 000 personer
År t.o.m. juni 2025 (rullande 12 mån): 43 309 personer
Oxford och Cambridge petas ur topp tre i den prestigefyllda universitetsrankningen för första gången på 32 år. Kritiker menar att orsaken är en politiskt driven woke-agenda där mångfald går före begåvning – något som nu riskerar att underminera hela den akademiska kvaliteten.
The Times och The Sunday Times Good University Guide har rankat brittiska universitet sedan 1993. I årets lista toppar London School of Economics and Political Science för andra året i rad, följt av University of St Andrews och Durham University.
Det verkligt anmärkningsvärda är att Oxford och Cambridge för första gången på 32 år hamnar utanför topp tre och tvingas dela fjärdeplatsen – en nedgång för två av världens mest prestigefyllda universitet.
”Woke-politik undergräver kvaliteten”
Bakom fallet ligger regeringens påtryckningar om att universiteten ska prioritera ”mångfald, jämlikhet och inkludering” framför akademiska meriter. Kritiker menar att denna woke-agenda direkt skadar kvaliteten på utbildningen och sänker resultaten i internationella jämförelser.
Professor Alan Smithers, chef för Centre for Education and Employment Research vid Buckingham University, kallar kravet på att väga in sociala faktorer ”ett olyckligt politiskt beslut”. Enligt honom riskerar studenter utan tillräcklig grund att misslyckas, samtidigt som universiteten tappar i anseende.
Även Chris McGovern, ordförande för Campaign for Real Education, är skarp i sin kritik. Han menar att Oxford och Cambridge numera antar studenter som inte är tillräckligt kvalificerade, bara för att passa in i en politiskt driven mångfaldsagenda.
– När ideologi väger tyngre än begåvning blir resultatet en riskfylld strategi som hotar själva kärnan i högre utbildning, säger McGovern.
