Stockholm.homes

Etikett: spårbyte

  • Barnutvisningar och populism – när känslan tar över debatten

    Debatten om barnutvisningar har återigen satt känslorna i brand. Spädbarn och tonåringar lyfts fram som symboler för en påstått hårdnande migrationspolitik – men bakom de starka berättelserna finns juridiska gränsdragningar och politiska beslut som sällan ryms i upprördheten. Frågan är om Sverige just nu styrs mer av moralisk indignation än av rationell analys.

    Barnutvisningar och populism – när känslan tar över debatten

    Debatten om barnutvisningar har återigen seglat upp som en av de mest laddade frågorna i svensk politik. Bilder på spädbarn, berättelser om gymnasieungdomar och upprörda röster i sociala medier skapar en moralisk storm. Men bakom de starka känslorna finns en mer komplicerad verklighet.

    Frågan är inte om barn är skyddsvärda. Det är de. Frågan är hur politiken formas när barns utsatthet används som främsta argument i en större ideologisk konflikt.

    Retoriken om “tonårsutvisningar”

    Begreppet “tonårsutvisningar” har fått stort genomslag. Det ger intryck av att minderåriga barn brutalt avvisas från Sverige. I många av de uppmärksammade fallen rör det sig dock om personer som fyllt 18 år och därmed är myndiga enligt svensk lag.

    Att konsekvent beskriva myndiga personer som “barn” eller “tonåringar” påverkar hur frågan uppfattas. Orden förskjuter fokus från juridiska bedömningar till känslomässig indignation. I en polariserad debatt blir språket ett kraftfullt verktyg.

    Fallet med den åttamånaders bebisen

    Ett annat uppmärksammat exempel gäller en åttamånaders bebis som enligt vissa uppgifter skulle “utvisas ensam till Iran”. Uppgifterna väckte starka reaktioner från politiker och aktivister.

    Samtidigt visar genomgångar att ärendet rörde föräldrar vars uppehållstillstånd löper ut och att utvisningar till Iran i praktiken inte verkställs på grund av säkerhetsläget. Den dramatiska formuleringen gav dock bilden av en hjärtlös stat som skiljer spädbarn från sina föräldrar.

    Det är just i detta glapp mellan retorik och juridisk verklighet som debatten ofta fastnar.

    Spårbytet som försvann

    Bakgrunden till flera av de aktuella fallen är avskaffandet av det så kallade spårbytet – möjligheten att stanna i Sverige genom att byta från asylansökan till arbetstillstånd efter avslag.

    Beslutet har brett politiskt stöd och har motiverats med att systemet riskerade att missbrukas genom skenanställningar och lönedumpning. Trots detta har diskussionen i hög grad kommit att handla om enskilda barns öden snarare än om systemets funktion.

    När fokus flyttas från regelverk till individuella berättelser förändras också debattens karaktär.

    Barn som återkommande symbol

    Användningen av barn som symbol i politiska konflikter är inte ny. Under 2000-talet väckte de så kallade apatiska flyktingbarnen starka känslor och påverkade migrationspolitiken. År 2015 dominerades debatten om ensamkommande av just barns utsatthet.

    Liknande mönster kan ses i andra frågor. Klimatdebatten har i perioder haft ett tydligt barnperspektiv, där unga röster getts moralisk tyngd. Diskussionen om barnfattigdom sätter barns situation i centrum för bredare ekonomisk politik. Även förslag om utökad övervakning inom EU har motiverats med behovet av att skydda barn.

    I samtliga fall har barns utsatthet fungerat som ett kraftfullt argument.

    Känsla och rationalitet

    Människans instinkt att skydda barn är djupt rotad. Just därför är barn en effektiv symbol i politisk kommunikation. Problemet uppstår när starka känslor gör det svårt att föra en nyanserad diskussion om lagar, gränser och principer.

    Ett rättssamhälle bygger på generella regler som gäller lika för alla. Samtidigt är varje enskilt ärende personligt och kan upplevas som hårt. Spänningen mellan regel och undantag är ofrånkomlig.

    När den offentliga debatten domineras av moralisk upprördhet riskerar sakfrågorna att hamna i skymundan. Då blir det svårt att diskutera vad som faktiskt är hållbar politik på lång sikt.

    En svår men nödvändig balans

    Det är möjligt att samtidigt värna barns rättigheter och försvara principen om tydliga regler. Men det kräver att debatten förs med både empati och saklighet.

    Barn ska inte reduceras till politiska slagträn. De ska heller inte användas för att stoppa varje diskussion om lagstiftningens gränser.

    I slutändan handlar frågan inte bara om migration. Den handlar om hur ett demokratiskt samhälle fattar beslut: genom känslostormar – eller genom genomtänkta avvägningar mellan medkänsla och rättsstatens principer.

    Faktaruta: Barnutvisningar & debatten

    Vad menas med “tonårsutvisningar”?
    Ofta används uttrycket om personer som är 18–19 år. I juridisk mening är de myndiga, och bedöms därför som vuxna i migrationsärenden.

    Vad är “spårbyte”?
    Spårbyte var möjligheten att efter avslag på asylansökan i stället försöka få arbetstillstånd och därigenom stanna. När systemet begränsas eller avskaffas påverkas vissa personer som annars kunnat byta grund för uppehåll.

    Varför blir barn ett så starkt argument?
    Barn väcker starka skyddsinstinkter, vilket gör att berättelser med barn ofta får stor genomslagskraft i media och politik. Det kan samtidigt göra sakdiskussionen mer polariserad.

    Vanliga missförstånd i debatten
    • Att barn utvisas “ensamma” utan vårdnadshavare (kräver alltid särskilda omständigheter).
    • Att varje uppmärksammat fall speglar “systemets normalläge”.
    • Att ordval som “barn”/“tonåring” alltid motsvarar juridisk ålder i beslutet.

    Att hålla två tankar i huvudet samtidigt
    Det går att både värna barns situation i enskilda fall och samtidigt diskutera principer om regler, rättssäkerhet och långsiktig migrationspolitik.

  • Spårbytet gav människor falska hopp. Tidöregeringen gör om och gör rätt.

    Två högutbildade vårdanställda utvisas efter nio år i Sverige – ett beslut som väcker starka känslor. Men fallet säger mindre om individernas öde och mer om konsekvenserna av åratal av extremt generösa regler, politisk inkonsekvens och ett migrationssystem som länge saknat både gränser och ansvar.

    Något som borde vara självklart när de nya reglerna om PUT blir verklighet är att man börjar rensa i Kriminalvårdens kundstock, där de som saknar jord- och blodsband samt inte tillhör den svenska folkstammen returneras till hemlandet. Eller varför inte lyssna på Kumla-intagna och outsourca vården av dem till Cecot i El Salvador – ett härligt premiumfängelse där man har spetskompetens i att hantera pedofiler och terrorister.

    Akademiker i svensk sjukvård

    Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh är iranska akademiker som i flera år har arbetat inom svensk sjukvård. Afshad är utbildad hjärtläkare och Zahra utbildad chefssjuksköterska. Familjen kom till Sverige 2016 och har två barn, i dag 15 och 7 år gamla.

    Politisk aktivism och flykten från Iran

    Afshad var politiskt aktiv mot den islamistiska regimen i Iran och fängslades i tre år. Efter frigivningen levde han fortsatt under övervakning, vilket till slut fick familjen att lämna landet. Trots detta fick familjen avslag på sin asylansökan i Sverige.

    Spårbytet – en genväg runt asylsystemet

    I stället beviljades de arbetstillstånd genom det så kallade spårbytet – en konstruktion som gjorde det möjligt för asylsökande att stanna kvar genom arbete trots avslag. Båda anställdes vid Södersjukhuset i Stockholm, initialt som undersköterskor. Zahra arbetar i dag på en högspecialiserad operationsavdelning och genomgår kompletterande utbildning vid Karolinska Institutet, med planerad examen i maj 2025.

    Regeländringen som satte stopp

    Arbetstillstånden löpte ut i april 2025. Arbetsgivaren skickade in ansökan om förlängning i tid och lönevillkoren uppfyllde samtliga krav. Men under våren 2025 avskaffades spårbytet. Resultatet blev att tillstånden inte förlängdes. Enligt nuvarande regelverk måste personer i deras situation lämna Sverige, ansöka om arbetstillstånd från utlandet och invänta beslut där. Familjen har därför fått beslut om utvisning, planerad till början av januari 2026.

    Varför just Sverige?

    Men den större frågan kvarstår: varför valde familjen just Sverige? Mellan Iran och Sverige ligger åtta länder. Avståndet är cirka 340 mil och flygtiden runt fem timmar. Familjen har varit i Sverige i nio år, saknade enligt myndigheterna asylskäl, men valde ändå att klamra sig fast här – möjliggjort av tidigare regeringars oförmåga att föra en konsekvent och långsiktigt hållbar migrationspolitik.

    Den höga kostnaden för en liberal linje

    Denna politik har haft ett högt pris. Varje migrant kostar enligt beräkningar samhället cirka 75 000 kronor i nettokostnad även om personen arbetar. Är personen kriminell eller står utanför arbetsmarknaden blir kostnaden betydligt högre. Sverige har sedan tiden för Folke Bernadottes vita bussar fört en av Europas mest liberala asylpolitiker, där det under decennier varit relativt enkelt att få både asyl och arbetstillstånd.

    Arbetslöshet, EU – och fortsatt import av arbetskraft

    Samtidigt har Sverige omkring 10 procents arbetslöshet och är medlem i EU – en union med cirka 400 miljoner invånare som redan har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i landet. Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att Sverige fortsatt rekryterar arbetskraft från länder utanför EU. De extremt generösa regler som länge gällt har bidragit till det samhällskaos vi i dag ser, med skjutningar, sprängningar och en växande otrygghet.

    Dags för en tydlig kursändring

    Det är mot denna bakgrund som kursändringen nu måste bli tydlig. Sverige behöver en stramare, mer konsekvent politik där lag, ansvar och egen försörjning står i centrum. Ett nödvändigt steg är att börja gallra kriminalvårdens kundstock. Den som dömts till fängelse och saknar svenskt medborgarskap bör inte ha någon självklar rätt att stanna kvar i landet. Det finns ingen anledning att behålla människor som inte klarar kravet på laglydnad och kan försörja sig själva.

    Land skall med lag byggas – på riktigt

    Sverige har historiskt byggt sitt samhälle på en tydlig princip: ”Land skall med lag byggas.” Om detta valspråk ska vara mer än tomma ord krävs handling. Det innebär att rättsstaten måste upprätthållas fullt ut – och att det kriminella element som saknar medborgarskap konsekvent avlägsnas från landet.

    Faktaruta: Förändringar i migration och arbetstillstånd

    Sverige har under lång tid haft en av Europas mer generösa asyl- och migrationspolitiker. Under samma period har landet samtidigt sett ökade problem kopplade till bland annat gängkriminalitet, överbelastade anstalter och större kostnader inom rättsväsendet. Flera regeringar har därför aviserat behovet av en stramare och mer konsekvent migrationspolitik.

    Den nuvarande Tidöregeringen har beslutat om förändringar som träder i kraft den 1 april 2026. En av dessa är att den så kallade spårbytesmöjligheten avskaffas. Spårbytet har inneburit att personer som fått avslag på sin asylansökan ändå kunnat ansöka om och beviljas arbetstillstånd inifrån Sverige.

    Samtidigt finns möjligheten att på nytt ansöka om asyl efter en viss tid utanför landet. Enligt nuvarande regelverk kan en ny asylansökan lämnas in efter fem år, vilket i ett europeiskt perspektiv är en relativt kort tidsperiod.

    Regeringen har även beslutat att höja försörjningskraven för arbetstillstånd. Det nya kravet innebär att lönen ska uppgå till minst 90 procent av medianlönen i Sverige. Syftet är att motverka lönedumpning och minska risken för exploatering av utländsk arbetskraft.

  • Familj ifrån Iran få åka hem. Win win för Svenska folket

    Familjen Ghorbani-Masoudi från Iran står inför utvisning efter sju år i Sverige – ett fall som återigen riktar strålkastarljuset mot landets migrationspolitik. Kritiker menar att Sverige länge lockat asylsökande från länder långt utanför Europa genom ett alltför generöst system, där spårbyte blivit ett sätt att kringgå asylprocessen. Frågan väcks nu om skyddsskäl ibland används som svepskäl och om åren av liberal migrationspolitik underminerat asylsystemets legitimitet.

    Den kristna familjen Ghorbani-Masoudi från Iran har bott i Norsjö i sju år, men enligt beslut från Migrationsverket måste de lämna landet inom tre veckor. Fallet har väckt lokal oro, men lyfter också en större debatt om svensk migrationspolitik och hur asylsystemet används.

    Familjen kom till Sverige 2018. Föräldrarna arbetar och deras 14-årige son Parham går i Norsjöskolan.

    Efter regeländringen kring så kallat spårbyte kan personer med avslag på asylansökan inte längre stanna enbart på grund av arbete. Spårbyte har länge kritiserats som ett sätt att kringgå asylprocessen, eftersom det möjliggjort permanent vistelse trots avvisat skyddsbehov.

    En återkommande kritik mot systemet är att många söker sig långt bort från första säkra landet – i detta fall till Sverige – trots att skydd kunnat sökas betydligt närmare hemlandet. Kritiker menar att detta visar att Sverige lockar genom ett generöst välfärdssystem snarare än strikta skyddsbedömningar.

    Familjen hävdar att de inte kan återvända till Iran på grund av konvertering till kristendom. Men det finns de som menar att hot om religiös förföljelse ofta överdrivs i dessa ärenden och ses som ett svepskäl för att få stanna i landet. Experter menar att det bör krävas tydligare och mer konkret bevisning för att åberopa sådana skäl.

    Migrationsminister Johan Forssell (M) framhåller att spårbytesystemet avskaffades då det ansågs medföra risker för fusk, missbruk och att människor utnyttjas.

    Experter menar att svensk migrationspolitik varit för generös och att spårbytet är ett tydligt exempel på detta misslyckande.

    Återvandring en vinstaffär för Svenska folket

    Ålder vid återvandring Kvarvarande år (till 83) Undviken framtida kostnad (”vinst”)
    20 år 63 år 4 662 000 kr
    30 år 53 år 3 922 000 kr
    40 år 43 år 3 182 000 kr
    50 år 33 år 2 442 000 kr
    60 år 23 år 1 702 000 kr

    Att låta en asylflykting stanna i Sverige trots låg etablering innebär en betydande ekonomisk belastning. Enligt beräkningar kan samhället spara omkring 4,6 miljoner kronor om en 20-årig asylsökande återvänder. Beloppet exkluderar samhällskostnader kopplade till eventuell brottslighet.

    Om man räknar med att varje asylflykting kostar cirka 4,6 miljoner kronor under sin livstid i Sverige, så skulle det i teorin innebära att staten slipper omkring 230 miljarder kronor i framtida utgifter om 50 000 personer lämnar landet.

    Det är 230 miljarder som skulle kunna gå till skola och vård och omsorg, om Sverige målmedvetet börjar returnera dysfunktionella människor från tredje världen tillbaka till sina hemländer.

    Fakta: Vad var spårbyte?

    Spårbyte infördes 2008 som del av reformen för arbetskraftsinvandring. Det innebar att en person som fått avslag på sin asylansökan, men som arbetat under asylprocessen, kunde ansöka om arbetstillstånd utan att lämna Sverige.

    Så fungerade spårbyte

    • Gällde asylsökande utanför EU/EES med avslagen asylansökan.
    • Anmälan skulle ske inom kort efter avslaget (ofta två veckor).
    • Kraven motsvarade villkor för arbetstillstånd, inkl. lön enligt kollektivavtal.

    Kritik och missbruk

    • Bakdörr: Möjliggjorde att personer utan asylskäl ändå kunde få stanna.
    • Urholkade reglerad invandring: Utvisningsbeslut fick begränsad effekt.
    • Risk för fusk: Skenanställningar och utnyttjande av arbetstagare förekom.
    • Bristande myndighetskontroll: Otillräcklig granskning av ansökningar.

    Konsekvenser för Sverige enligt kritiker

    • Försvagat förtroende för asylsystemet.
    • Svårt att verkställa utvisningar.
    • Växande skuggsamhälle och underbetalda jobb.
    • Ökade kostnader genom utdragna processer.

    Avskaffande

    • Avskaffades som en del av en stramare migrationspolitik.
    • Från och med 1 april 2025 kan spårbyte inte längre användas.
    • Sökande hänvisas till att ansöka om arbetstillstånd från utlandet.

  • Sverige – världens öppna soptunna

    Innehållsförteckning

    Det en gång i tiden så trygga och homogena Sverige, där man kunde lämna dörren olåst, är sedan länge bara ett minne från svunna dagar. Det mångkulturella helvetet på jorden har gett oss ett Sverige med hög kriminalitet och extremt höga skatter.

    Varför tillåts migranter utanför EU fortfarande stanna i Sverige? Jag talar inte om arbetskraftsinvandrare – vi behöver högutbildade specialister från andra utvecklade länder, inte outbildade bidragstagare.

    PUT till vem som helst

    I dag kan människor fortfarande komma från ett land i Afrika eller MENA och på kort tid få permanent uppehållstillstånd här. Vänsterextrema politiker vrålar att vi behöver denna ”arbetskraft” i äldreomsorgen – men verkligheten visar raka motsatsen. Vi har sett äldre och sjuka serveras kattmat till frukost. Kommunerna blundar och fortsätter anställa personer utan språk, utan yrkeskunskap och utan engagemang, på låtsasjobb inom den kommunala verksamheten. I stället för att omedelbart skicka tillbaka dem till hemlandet låter man dem stanna i Sverige till varje pris.

    Bakdörren stängd – frontdörren vidöppen

    Ja, Tidöregeringen har stängt den vidriga bakdörr som tidigare fanns, där illegala kunde få PUT genom spårbyte – det är ett steg i rätt riktning. Men vi behöver absolut inte utomeuropeisk arbetskraft för enkla jobb. EU:s inre marknad består av cirka 300 miljoner invånare – där finns mer än nog människor att rekrytera ifrån om behovet verkligen finns.

    Svenskarna betalar – med tryggheten

    Priset för denna vansinnespolitik betalar vi svenskar – vi som byggt upp landet och bott här i generationer – i form av otrygghet, skenande kriminalitet och en välfärd som bryts ned framför våra ögon. Det som en gång var det trygga och homogena folkhemmet har förvandlats till ett mångkulturellt helvete där laglöshet och våld blivit vardag.

    Vi har redan burit världen på våra axlar

    Vi svenskar har gjort mer än någon annan nation för världens flyktingar. I slutet av andra världskriget skickade vi ner Vita bussarna i Europa för att rädda människor undan den marxistiska ondskan. Men vi har också begått historiska misstag – som när Vänsterpartiet drev på Baltutlämningen.

    Politikens största landsförräderi

    De största sveken i modern tid var att upphäva Luciabeslutet och att fortsätta ta emot migranter från muslimska länder även efter 11 september. Asylrätten till Sverige måste stramas åt till det yttersta – det är fullständigt orimligt att vi ska ta emot kvotflyktingar eller andra flyktingar utanför Europas gränser. Vårt land är inte världens socialkontor, och vi har ingen skyldighet att offra vår trygghet och framtid för att rädda alla andra.