Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.
”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund.
– Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.
Från skolans korridorer till gängens värld
”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp.
– Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.
Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv.
– Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.
Bidragsförsörjd – och krävande
Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.
Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.
Dags att ta ansvar – eller lämna
Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.
Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där.
Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.
Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.