Stockholm.homes

Etikett: Skåne

  • Danmark visa vägen medan Sverige förfaller

    Ett fruset hav förändrade Skandinaviens historia 1658. I dag menar många att ett annat vägval – migrationspolitiken – håller på att forma regionens framtid med lika långtgående konsekvenser. Jämförelsen mellan Sverige och Danmark väcker frågan om hur politiska beslut i ett givet ögonblick kan få effekter som sträcker sig över generationer.

    Många städer i Skåne hade i dag varit bättre platser om isarna över Stora Bält inte hade hållit 1658.

    Från isvintern 1658 till migrationspolitiken 2025 – två vägval i Skandinavien

    I dag uppmärksammas i Skåne ett historiskt ögonblick med blandade känslor. Vintern 1658 frös isarna över Stora Bält, vilket gjorde det möjligt för den svenska armén att marschera rakt in i Danmark. Utfallet blev freden i Roskilde – och att Skåne blev svenskt. Ett enda extremt naturfenomen ledde till ett politiskt vägval som förändrade hela regionens framtid.

    För många skåningar är detta inte längre bara historia. I dagens debatt hörs allt oftare bitter ironi: hade klimatet varit mildare 1658 kanske Skåne aldrig hade blivit svenskt. Det är en provokativ tanke, men den säger något viktigt – beslut och omständigheter vid ett visst ögonblick kan få konsekvenser i hundratals år.

    Skåne 2025 – priset för politiska experiment

    Många menar i dag att stora delar av Skåne fått betala ett högt pris för vad de uppfattar som en ansvarslös migrationspolitik. Städer som Malmö, Landskrona och Helsingborg lyfts ofta fram som exempel på samhällen där utvecklingen gått kraftigt åt fel håll. Man gjorde tappra försök i Sjöbo på 1980-talet, då det fortfarande fanns politiker som lyssnade på folkviljan, och man hade en folkomröstning om huruvida man skulle ta emot ”flyktingar” eller ej. Priset som dåtidens politiker i Sjöbo fick betala, i form av trakasserier från den politiska eliten i Stockholm, blev högt. I dag skulle nog hela Svenska folket vilja resa tillbaka till 1988 och göra om samma folkomröstning för hela riket.

    Särskilt Malmö har blivit en symbol. I Rosengård, bland de DDR-inspirerade betongkomplexen från socialdemokratins misslyckade miljonprogram ifrån 1960-talet, talar boende om skjutningar, sprängningar och öppen kriminalitet. Automatelden ekar ibland mellan husen när kriminella nätverk och klaner – ofta med rötter i MENA-regionen – gör upp om territorier och makt. För många är detta inte längre en fråga om ”upplevd otrygghet”, utan om vardaglig rädsla.

    Sverige – en generös linje med högt pris

    Sedan mitten av 1970-talet har Sverige fört en av Europas mest generösa asyl- och migrationspolitiker. Experter menar att det länge varit för enkelt att få asyl eller stanna kvar, även utan reella möjligheter till egen försörjning. Resultatet har blivit ett omfattande bidragsberoende där notan i slutändan skickas till skattebetalarna.

    Konsekvenserna, enligt denna expertis, är tydliga: djup segregation, parallellsamhällen, gängkriminalitet, skjutningar och socialt sönderfall. Uttalanden från tidigare regeringar – som att ”Europa inte bygger murar” – har i efterhand blivit symboler för en politik som uppfattas som naiv och verklighetsfrånvänd.

    Trots senare års åtstramningar beviljar Sverige fortfarande över 80 000 uppehållstillstånd om året, vilket placerar landet i en särställning i Norden, resultatet är samhälls förfall och kriminalitet.

    Danmark – tidig insikt och hård kurs

    Danmark valde en helt annan väg. Där drog man i bromsen betydligt tidigare. Redan för över tio år sedan började danska politiker tala öppet om riskerna med ett stort asylmottagande, och därefter har kursen konsekvent stramats åt.

    Enligt prognoser för 2025 kan Danmark hamna på det lägsta antalet beviljade asyltillstånd i modern tid – möjligen under 1 000 på ett helt år. Migrationsminister Rasmus Stoklund har varit tydlig: målet är att så få utlänningar som möjligt ska ta sig till Danmark och få asyl. Begränsning är inte ett medel – det är själva målet.

    ”Noll flyktingar” – från tabu till uttalad ambition

    Sedan 2019 har statsminister Mette Frederiksen drivit en linje där ambitionen i praktiken är noll asylinvandring. Kraven för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap har skärpts kraftigt, och signalpolitiken är glasklar: Danmark ska inte vara ett attraktivt mål för asylsökande.

    Vänsterextrema antidemokratiska element talar om brott mot internationella konventioner och om ett kallt samhälle. Förespråkare svarar att alternativet är värre – ett land som förlorar kontrollen över sin migration, sin trygghet och i förlängningen sin välfärdsmodell.

    Två länder – två utfall

    Skillnaden mellan Sverige och Danmark är i dag svår att bortförklara. Där Sverige fortfarande brottas med konsekvenserna av decennier av generös migrationspolitik pekas Danmark ofta ut som ett exempel på ett land som såg problemen i tid och faktiskt gjorde något åt dem.

    Precis som isvintern 1658 blev ett avgörande ögonblick för Skandinavien kan migrationspolitiken visa sig vara ett av vår tids mest ödesdigra vägval – ett vägval vars konsekvenser kommer att prägla våra samhällen långt efter att dagens politiker lämnat scenen.

  • Politiker Staffanstorp åtalas – för att ha satt sina invånare före Migrationsverkets diktat

    När staten kräver att kommuner ska ta emot kvotflyktingar från Mellanöstern säger Staffanstorp ifrån. Trots höga skatter och begränsade resurser åtalas nu kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) för grovt tjänstefel – för att han vägrade följa Migrationsverkets order. Staffanstorp valde i stället att hjälpa riktiga krigsflyktingar från Ukraina och vägrade bli ett nytt Malmö.

    Innehållsförteckning

    När en syrisk familj anlände till Malmö flygplats i maj 2022 blev de kvarlämnade. Staffanstorps kommun, som fått anvisningen att ta emot dem, vägrade. Bakom beslutet stod kommunstyrelsens ordförande Christian Sonesson (M) – som nu åtalas för grovt tjänstefel.

    Men bakom rubrikerna finns en större verklighet: en liten kommun i Skåne med höga skatter, begränsade resurser och en stark vilja att inte bli ett nytt Malmö.

    Staffanstorp – en pressad kommun

    Staffanstorp är ingen rik storstad. Kommunalskatten är redan högre än i både Lidingö, Vellinge, Täby, Solna, Nacka och Österåker, och ändå pressas kommunen att ta på sig fler kostnader som egentligen borde bäras av staten.

    När Migrationsverket skickar ut sina order är det i praktiken kommuninvånarna som får betala notan – genom högre skatt, minskad välfärd och ökad belastning på skola, vård och bostadsmarknad.

    Prioriterade riktiga flyktingar

    När Ryssland gick till fullskalig attack mot Ukraina strömmade miljoner verkliga krigsflyktingar till Eu. Staffanstorp valde att prioritera dessa, i stället för att ta emot kvotflyktingar från MENA-regionen.

    – Vi kan inte göra båda delar, skrev Sonesson i sitt berömda mejl.

    Kommunen tog emot ukrainare – medan de fyra kvotflyktingarna omplacerades till Vellinge.

    Migrationsverkets verklighetsfrånvända krav

    Staten talar gärna om ”solidaritet” – men det är småkommunerna som tvingas bära konsekvenserna. Samtidigt duckar rika arabstater i Mellanöstern, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar, ansvar för sina egna grannländers flyktingar.

    Varför ska just Sverige – med redan pressade välfärdssystem – agera världens socialkontor, medan oljerika gulfstater stänger dörren?

    ”Vi vill inte bli ett nytt Malmö”

    Staffanstorp har dessutom sett hur Malmö, bara några kilometer bort, utvecklats till ett parallellt samhälle med kriminalitet, segregation och social oro. Där vill man inte hamna.

    Att säga nej till kvotflyktingar är för Staffanstorp inte ett tecken på bristande humanitet – utan på ansvarstagande för kommunens framtid och invånarnas trygghet.

    Politik eller brott?

    Trots att beslutet var politiskt fattat menar åklagaren att Sonesson och hans kollegor gjort sig skyldiga till grovt tjänstefel. Men ska folkvalda politiker verkligen riskera fängelse för att de vägrar blint lyda statens påbud?

    Det här handlar inte bara om en enskild familj. Det handlar om vem som har sista ordet i Sverige – Migrationsverket i Stockholm, eller kommunpolitiker som tar ansvar inför sina egna invånare.

    Skåne – en tradition av att säga ifrån

    Skåne har länge haft en tradition av att stå upp för sina invånare när staten driver igenom politik som slår hårt lokalt. Redan på 1980-talet gick Sjöbo till folkomröstning om flyktingmottagande – och en klar majoritet sade nej. Det var första gången svenska folket direkt fick säga sin mening om invandringspolitiken, och resultatet visade tydligt att många inte accepterade att staten körde över kommunerna.

    I dag, med facit i hand, framstår Sjöbos nej som förutseende. Bara några mil bort har Malmö blivit ett avskräckande exempel på vad en misslyckad migrationspolitik kan leda till: parallella samhällen, kriminalitet och växande otrygghet.

    Sedan dess har Sjöbo blivit en symbol för lokalt motstånd mot en verklighetsfrånvänd flyktingpolitik. När Staffanstorp nu säger ifrån mot att pressas ta emot kvotflyktingar är det i samma anda – en vilja att skydda den egna kommunen från att gå samma väg som Malmö.

    Staten bär ansvaret – inte småkommunerna

    Det är lätt för staten och Migrationsverket att peka finger och kräva ”solidaritet” när det i praktiken är små kommuner som Staffanstorp som får bära bördan. Med redan hög skatt, begränsade resurser och viljan att skydda sina invånare från samma utveckling som Malmö har sett, är det självklart att lokala politiker måste sätta sin kommun först.

    Ansvar för migrationspolitiken ligger hos staten – inte hos mindre kommuner som redan kämpar för att få vardagen att gå ihop. Att åtala folkvalda för att de vågar säga ifrån är inget annat än ett försök att tysta lokalt motstånd mot en politik som gång på gång visat sig ohållbar.