Stockholm.homes

Etikett: samhällskostnader

  • Familj ifrån Iran få åka hem. Win win för Svenska folket

    Familjen Ghorbani-Masoudi från Iran står inför utvisning efter sju år i Sverige – ett fall som återigen riktar strålkastarljuset mot landets migrationspolitik. Kritiker menar att Sverige länge lockat asylsökande från länder långt utanför Europa genom ett alltför generöst system, där spårbyte blivit ett sätt att kringgå asylprocessen. Frågan väcks nu om skyddsskäl ibland används som svepskäl och om åren av liberal migrationspolitik underminerat asylsystemets legitimitet.

    Den kristna familjen Ghorbani-Masoudi från Iran har bott i Norsjö i sju år, men enligt beslut från Migrationsverket måste de lämna landet inom tre veckor. Fallet har väckt lokal oro, men lyfter också en större debatt om svensk migrationspolitik och hur asylsystemet används.

    Familjen kom till Sverige 2018. Föräldrarna arbetar och deras 14-årige son Parham går i Norsjöskolan.

    Efter regeländringen kring så kallat spårbyte kan personer med avslag på asylansökan inte längre stanna enbart på grund av arbete. Spårbyte har länge kritiserats som ett sätt att kringgå asylprocessen, eftersom det möjliggjort permanent vistelse trots avvisat skyddsbehov.

    En återkommande kritik mot systemet är att många söker sig långt bort från första säkra landet – i detta fall till Sverige – trots att skydd kunnat sökas betydligt närmare hemlandet. Kritiker menar att detta visar att Sverige lockar genom ett generöst välfärdssystem snarare än strikta skyddsbedömningar.

    Familjen hävdar att de inte kan återvända till Iran på grund av konvertering till kristendom. Men det finns de som menar att hot om religiös förföljelse ofta överdrivs i dessa ärenden och ses som ett svepskäl för att få stanna i landet. Experter menar att det bör krävas tydligare och mer konkret bevisning för att åberopa sådana skäl.

    Migrationsminister Johan Forssell (M) framhåller att spårbytesystemet avskaffades då det ansågs medföra risker för fusk, missbruk och att människor utnyttjas.

    Experter menar att svensk migrationspolitik varit för generös och att spårbytet är ett tydligt exempel på detta misslyckande.

    Återvandring en vinstaffär för Svenska folket

    Ålder vid återvandring Kvarvarande år (till 83) Undviken framtida kostnad (”vinst”)
    20 år 63 år 4 662 000 kr
    30 år 53 år 3 922 000 kr
    40 år 43 år 3 182 000 kr
    50 år 33 år 2 442 000 kr
    60 år 23 år 1 702 000 kr

    Att låta en asylflykting stanna i Sverige trots låg etablering innebär en betydande ekonomisk belastning. Enligt beräkningar kan samhället spara omkring 4,6 miljoner kronor om en 20-årig asylsökande återvänder. Beloppet exkluderar samhällskostnader kopplade till eventuell brottslighet.

    Om man räknar med att varje asylflykting kostar cirka 4,6 miljoner kronor under sin livstid i Sverige, så skulle det i teorin innebära att staten slipper omkring 230 miljarder kronor i framtida utgifter om 50 000 personer lämnar landet.

    Det är 230 miljarder som skulle kunna gå till skola och vård och omsorg, om Sverige målmedvetet börjar returnera dysfunktionella människor från tredje världen tillbaka till sina hemländer.

    Fakta: Vad var spårbyte?

    Spårbyte infördes 2008 som del av reformen för arbetskraftsinvandring. Det innebar att en person som fått avslag på sin asylansökan, men som arbetat under asylprocessen, kunde ansöka om arbetstillstånd utan att lämna Sverige.

    Så fungerade spårbyte

    • Gällde asylsökande utanför EU/EES med avslagen asylansökan.
    • Anmälan skulle ske inom kort efter avslaget (ofta två veckor).
    • Kraven motsvarade villkor för arbetstillstånd, inkl. lön enligt kollektivavtal.

    Kritik och missbruk

    • Bakdörr: Möjliggjorde att personer utan asylskäl ändå kunde få stanna.
    • Urholkade reglerad invandring: Utvisningsbeslut fick begränsad effekt.
    • Risk för fusk: Skenanställningar och utnyttjande av arbetstagare förekom.
    • Bristande myndighetskontroll: Otillräcklig granskning av ansökningar.

    Konsekvenser för Sverige enligt kritiker

    • Försvagat förtroende för asylsystemet.
    • Svårt att verkställa utvisningar.
    • Växande skuggsamhälle och underbetalda jobb.
    • Ökade kostnader genom utdragna processer.

    Avskaffande

    • Avskaffades som en del av en stramare migrationspolitik.
    • Från och med 1 april 2025 kan spårbyte inte längre användas.
    • Sökande hänvisas till att ansöka om arbetstillstånd från utlandet.

  • SL:s rökfria kollektivtrafik – ett misslyckande under Miljöpartiet

    Innehållsförteckning


    I en suvnen tid fanns 5:e paragrafen i 5:e kapitlet i strafflagen – man kunde låsa in dessa odugliga miljömuppar på idiotanstalter. Men numera är dessa kakistokrater insläppta i politikens finrum och får söndra Sverige med mångkultur och laglöshet.

    Miljöpartiet predikar men levererar inte

    Att Miljöpartiet är oförmögna att genomföra effektiv politik är lika förutsägbart som att Kalle Anka visas klockan 15:00 på julafton. Ett tydligt exempel är det totala haveriet kring rökförbudet på perronger och busshållplatser – en lag som infördes för flera år sedan, men som i praktiken är helt tandlös i dagens Stockholm.

    Rökning utan konsekvenser – SL:s nya verklighet

    Trots att Miljöpartiet styr över SL har de inte lyckats upprätthålla ett enkelt, grundläggande krav: en rökfri kollektivtrafik. Det är idag fritt fram att stå och bolma på perronger, i bussterminaler och under tak – utan att någon ingriper. Röklukten möter dig redan i rulltrappan – det är ett faktum.

    Tekniken finns – men inte viljan

    Ansiktsigenkänning, övervakningskameror och automatiska böter skulle enkelt kunna användas för att upprätthålla lagen, om den politiska viljan fanns. Men viljan saknas – särskilt från ett parti som gärna predikar om folkhälsa och hållbarhet, men som i praktiken inte kan leverera annat än tomma ord.

    Ett system för lagbrott – skyddat av passivitet

    Tobaksskatten i Sverige är låg, böter utfärdas inte, och förbudsskyltarna är löjeväckande små – ofta i storlek av ett frimärke, diskret placerade där ingen ser dem. Resultatet? Tunnelbanan har blivit en frizon för lagbrott.

    Ett politiskt svek mot resenärerna

    Miljöpartiet har skapat ett system där kollektivtrafiken är en zon av anarki för den som vill röka. Det är inte bara ett svek mot resenärer som vill slippa passiv rökning – det är ett bevis på politiskt misslyckande i praktiken.

    👉 Click here for English version

    The Green Party Preaches but Doesn’t Deliver
    The Green Party’s inability to implement effective policies is as predictable as Donald Duck airing at 3:00 PM on Christmas Eve on Swedish national television – a deeply rooted tradition in Sweden that everyone counts on. A clear example of this failure is the total breakdown of the smoking ban on train platforms and bus stops – a law that was passed years ago but has become entirely toothless in present-day Stockholm.

    Smoking Without Consequences – SL’s New Reality
    Even though the Green Party oversees SL (Stockholm’s public transport authority), they’ve failed to uphold a simple, fundamental expectation: a smoke-free public transport environment. Today, smoking is commonplace on platforms, in bus terminals, and under shelters – and no one intervenes. The smell of cigarette smoke greets you already in the escalator. This is not an exaggeration – it’s reality.

    The Technology Exists – But Not the Will
    Facial recognition, surveillance cameras, and automatic fines could easily be used to enforce the smoking ban – if the political will existed. But that will is clearly missing, especially from a party that loves to talk about public health and sustainability, yet fails to deliver anything beyond empty rhetoric.

    A System of Lawbreaking – Enabled by Passivity
    Sweden’s tobacco tax is low, fines are practically never issued, and no-smoking signs are ridiculously small – often the size of a postage stamp and discreetly placed where no one will notice. The result? The subway has effectively become a free zone for breaking the law.

    A Political Betrayal of Commuters
    The Green Party has allowed a system to develop in which public transportation becomes an anarchic space for smokers. This is not only a betrayal of passengers who wish to avoid secondhand smoke – it is a clear, concrete example of political failure in action.

    Faktaruta: Miljöpartiet och rökfri kollektivtrafik – ett stort misslyckade.

    Målsättning

    Rökfri kollektivtrafik i praktiken: fordon, stationer, perronger, hållplatser, gångstråk och entréer – inklusive e-cigaretter.

    Vad som faktiskt gäller idag

    • Rökning i fordon är förbjuden sedan länge.
    • Rökning är formellt förbjuden på perronger och vid hållplatser – men gränserna för var zonen börjar/slutar är ofta otydliga.
    • E-cigaretter omfattas, men efterlevnaden är ojämn.

    Varför det brister enligt kritiker

    • Oklart ansvar mellan kommun, region/trafikbolag och fastighetsägare – tillsyn faller mellan stolarna.
    • Otillräcklig skyltning och svaga sanktionsmöjligheter mot överträdelser.
    • Få kontroller och låg prioritet i praktiken – regler utan uppföljning.
    • Otydlig zondefinition kring öppna ytor, in-/utgångar och bytespunkter.

    Kritik mot Miljöpartiet

    • Fokus på symboliska mål utan att säkra resurser för tillsyn och ordningshållning.
    • Inga enhetliga nationella riktlinjer för zonavgränsning, skyltstandard och sanktioner.
    • Brist på mätbara mål (KPI:er) och årlig uppföljning av efterlevnad.

    Konsekvenser

    • Fortsatt röklukt på perronger/hållplatser och ökad exponering för passiv rökning.
    • Ojämn rättvisa – vissa städer/regioner agerar, andra gör det inte.
    • Regler som upplevs som ”tandlösa” minskar respekten för rökförbud generellt.

    Vad som skulle krävas för verklig rökfrihet

    • Tydlig nationell zondefinition (inkl. entréer, bytesstråk och väntytor).
    • Enhetlig skyltning och informationskampanjer i hela landet.
    • Konkreta sanktionsverktyg och resurser för tillsyn.
    • Årlig redovisning av klagomål, tillsyn och efterlevnad – per region/knutpunkt.