Stockholm.homes

Etikett: samhällsdebatt

  • Sverige är en skamfläck för Europa – Klara inte av utvisa kriminell migrant ifrån tredje världen.

    Sveriges hantering av Samim Sultanis fall väcker frågor om rättssäkerhet, ansvar och konsekvens i migrationspolitiken. Trots avslag på asylansökan, bristande uppfyllelse av gymnasielagens krav och en dom för ringa stöld dröjde utvisningen i åratal. Fallet illustrerar ett system som tillåter långdragna processer, omfattande överklaganden och där brott inte omedelbart får några migrationsrättsliga konsekvenser – något som många menar underminerar både förtroendet för rättsstaten och tryggheten i samhället.


    Många migranter från tredje världen klamrar sig kvar i Sverige. Svensken, som betalar världens högsta skatter, får även försörja migranten från tredje världen som inte har ett skit att ge Sverige. Och när de begår brott, blir de inte utvisade på livstid.

    Samim Sultani, afghansk medborgare, kom till Sverige från Iran 2015 för att söka asyl utan giltiga id-handlingar. Genom den så kallade gymnasielagen fick han möjlighet till permanent uppehållstillstånd, under villkor att han fullföljde gymnasiet, levde skötsamt och kunde försörja sig själv.

    Han hade tillfälligt uppehållstillstånd fram till för tre år sedan och arbetade då som behovsanställd snickare, vilket inte uppfyllde lagens krav på tillsvidareanställning eller tvåårskontrakt. Därefter prövades hans utvisningsärende i flera domstolar medan han arbetade som svetsare. En regeländring den 1 april gjorde det svårare för personer med avslag att få arbetstillstånd, och i augusti beslutade Migrationsöverdomstolen att inte pröva hans fall, vilket fastställde utvisningen till Afghanistan.

    Efter beslutet har han uppmärksammats i flera medier, där han kritiserat svenska politiker, sagt att han ångrar att han valde Sverige och hävdat att ”bara kriminella får stanna i Sverige”. Samtidigt dömdes Sultani själv år 2019 för ringa stöld – något som varken han eller medierna lyfter fram.

    Man kan absolut hålla med Sultani om att det svenska samhället har misslyckats – men inte i bemärkelsen att han inte får åka hem, eftersom han inte har giltiga skäl att få stanna i Sverige. Varför skickade man inte hem honom redan 2019 när han dömdes för ringa stöld? Det är beklämmande att samhället kan dalta så mycket med en person som begått brott. Vi svenskar borde skämmas över att det är så extremt lätt för migranter från tredje världen att komma hit och sedan inte ens utvisas när de döms för brott. Vill vi ha ett sådant samhälle, där människors ägodelar kan stjälas utan att gärningsmannen bestraffas? Det är riktigt vidrigt att svenska lagar inte klarar av att utvisa Sultani på livstid när han ägnat sig åt att stjäla.

    Det behövs ett nytänk inom det svenska rättsväsendet. Varför inte skicka hem kriminella direkt när domen har fallit? Man borde sluta pröva ärenden i domstol efter domstol. Därefter får migranten från tredje världen driva sin sak om att få stanna i Sverige från hemlandet, med egna medel, i stället för att vara en belastning för svenska skattebetalare.

  • Göteborg slösar skattepengar på lånekläder : DU BETALAR!

    Göteborgs stad inför lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar för att säkerställa att alla barn kan delta i utomhusverksamhet, oavsett familjens ekonomi. Beslutet har väckt en omfattande debatt om föräldraansvar, rättvisa och hur kommunens resurser bör fördelas.

    I Schlaraffenland flyter honungen på gatorna och sparvarna kommer färdigstekta in i munnen, men vem ska betala för den här lyxen? När ska de grupper som kommit till Sverige men inte kan visa god vandel genom att försörja sig själva ta sitt solidariska ansvar och självdeportera sig själva? Eller är det okej att kolonisera någon annans land och sedan låta urbefolkningen försörja dig med världens högsta skatter?

    Göteborg inför lånekläder på förskolor – väcker frågor om rättvisa, ekonomi och föräldraansvar

    Göteborgs stad har beslutat att införa lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar. Syftet är att säkerställa att barn kan vistas utomhus även vid regn och kyla, oberoende av familjens ekonomiska situation. Beslutet följer rapporter från flera förskolor om att barn ibland hålls inne eller stannar hemma vid dåligt väder på grund av brist på ändamålsenliga kläder.

    På en förskola i Lövgärdet uppger personal att barnens närvaro och utevistelse påverkas tydligt av väderförhållandena.
    – Vi vill att alla barn ska kunna delta i verksamheten på lika villkor, oavsett ekonomiska förutsättningar, säger rektorn Fia Neldemo.

    Införs i områden med identifierat behov

    Lånekläderna ska finansieras genom en höjd barnpeng och ett förstärkt kompensatoriskt uppdrag. Enligt kommunalrådet Blerta Hoti Singh (S) riktas satsningen till förskolor där behovet bedömts vara störst.
    – Inget barn ska behöva stanna hemma på grund av att det saknas regnkläder, säger hon.

    Kritiska röster: ”Kommunen bör inte ta över föräldraansvaret”

    Satsningen har mött kritik från debattörer som ifrågasätter om kommunen ska tillhandahålla kläder när föräldrar redan förväntas bekosta andra nödvändiga artiklar, såsom blöjor.
    – Föräldrar står själva för blöjor, och många undrar därför varför kläder ska erbjudas kostnadsfritt, säger en kritiker.

    Ekonomiska invändningar

    Göteborg har ett högt kommunalt skattetryck i relation till sitt skattunderlag, vilket enligt kritiker förstärker behovet av tydliga prioriteringar. Flera debattörer menar att kommunen bör minska kostnader i andra delar av verksamheten och överväga en sänkning av kommunalskatten. En skattesänkning om två kronor lyfts som exempel på en åtgärd som skulle öka hushållens ekonomiska utrymme.

    Jämförelser med Stockholm

    I debatten har även Stockholms förskoleverksamhet lyfts fram som ett exempel på konsekvenser av bristande styrning och personalförsörjning. Kritiker menar att Göteborg bör undvika en liknande utveckling genom att tydligare fokusera på kärnverksamhet och långsiktiga åtgärder.
    – Det vore olyckligt om Göteborg hamnade i en liknande situation, säger en av de kritiska rösterna.

    Frågor om likvärdighet och solidaritet

    Att lånekläder endast införs i vissa områden har väckt frågor om likvärdighet. Kritiker menar att barn i områden med högre skatteuttag inte omfattas av satsningen trots att deras familjer i hög grad bidrar till kommunens ekonomi. Samtidigt får barn i områden med svagare ekonomiska förutsättningar del av förmånen.

    Enligt debattörer riskerar detta att uppfattas som bristande rättvisa:
    – Det är barn vars föräldrar bidrar mest till samhällets ekonomi som får minst tillbaka. Det uppfattas som orättvist av många, säger en röst i debatten, och tillägger att barns tillgång till förmåner inte bör skilja sig åt mellan olika stadsdelar.

    Vandel och föräldraansvar lyfts fram

    I diskussionen har även frågor om föräldraansvar och vandel aktualiserats. Företrädare inom barnavårdsnämnden framhåller att förmågan att tillgodose barns grundläggande behov, som kläder, borde vägas in vid prövning av permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap.

    Experter inom Socialstyrelsen anser att om en familj inte klarar att tillgodose sådana behov bör det påverka möjligheten till fortsatt bosättning i Sverige och i vissa fall leda till återvändande till hemlandet. Andra påpekar att det finns flera europeiska länder att söka asyl i för dem som inte kan uppfylla grundläggande försörjningskrav och man kan alltid självdeportera sig,

  • SD står upp för yttrandrade friheten vill avskaffa lagen för hets emot folkgrupp

    Debatten om lagen om hets mot folkgrupp skärps ytterligare när flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen helt, samtidigt som partistyrelsen föreslår att den ska begränsas. Kritiker och experter varnar för att dagens tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten, medan andra partier vill gå i motsatt riktning och ytterligare begränsa yttrandefriheten.

    I fornstora dar var Moder Svea en symbol för Sveriges mod och självständighet, i dag sitter hon fängslad på grund av det socialdemokratiska, mångkulturella helvetessamhälle som man har byggt.

    Flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen om hets mot folkgrupp helt och hållet. Partistyrelsen föreslår i stället att lagen ska ses över och begränsas.

    SD:s partistyrelse anser bland annat att hets mot personer baserat på sexuell läggning inte bör omfattas av lagen.

    – De flesta förstår nog att det inte handlar om en folkgrupp, säger partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson till Ekot.

    Kritiseras av experter

    Lagen om hets mot folkgrupp har under lång tid varit omdebatterad, och flera experter menar att den i dag är alltför långtgående. Kritiker hävdar att personer har dömts på mycket svaga grunder och att nuvarande tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten på ett sätt som inte hör hemma i en demokratisk rättsstat.

    Många som dömts har enligt kritikerna inte uttryckt hot eller uppmaningar till våld utan gjort kontroversiella uttalanden som ändå fallit under lagen.

    ”Man klumpar ihop uttalanden”

    Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke anser att gränsdragningen fortfarande är oklar. Han lyfter särskilt fallet med Mahmoud Najem och Salwan Momika, där båda åtalats för hets mot folkgrupp i samband med koranbränningar och uppmärksammade manifestationer.

    – Tittar man på vad Momika respektive Najem säger i den transkribering som finns i förundersökningen så vill jag påstå att Najem uttalar sig om koranen, om Muhammed och om religionen islam, och det tycker jag ryms inom en vid yttrandefrihet. Jag tycker att man klumpar ihop Najem och Momikas yttranden och därmed lastar Najem för sådant som Momika sa, säger Funcke.

    Han menar att rättsväsendet ibland brister i att skilja mellan religionskritik och hets mot en grupp människor.

    Fortsatt politisk stridsfråga

    Frågan om lagen om hets mot folkgrupp lär fortsätta att vara politiskt laddad. SD:s partistyrelse vill se omfattande förändringar, medan andra partier tvärtom vill fortsätta göra inskränkningar i yttrandefriheten. Samtidigt höjs allt fler röster från både jurister och forskare som efterlyser en tydligare avgränsning – så att yttrandefriheten inte inskränks mer än nödvändigt.

    Fakta: Vad är hets mot folkgrupp?

    Hets mot folkgrupp är ett brott enligt 16 kap. 8 § brottsbalken.

    Man kan dömas för hets mot folkgrupp om man i ett uttalande eller annat meddelande som sprids:

    • uppmanar till våld mot
    • hotar
    • eller uttrycker missaktning för

    …en folkgrupp eller annan liknande grupp eller enskild person som tillhör en sådan grupp, med anspelning på till exempel:

    • ras eller hudfärg
    • nationellt eller etniskt ursprung
    • trosbekännelse (religion)
    • sexuell läggning
    • könsöverskridande identitet eller uttryck

    Det krävs att uttalandet sprids till andra, till exempel genom tal, text, bild, sociala medier eller liknande.

    Straff:
    – Ringa brott: böter
    – Normalgraden: fängelse i högst 2 år
    – Grovt brott: fängelse i 6 månader till 4 år

    Källa: Brottsbalken 16 kap. 8 §.

  • Socialdemokratins dubbelspel: Från återvandringsbidrag till rasismanklagelser

    Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.

    När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.

    Syftet: Frivillig väg ur utanförskap

    Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.

    I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.

    Vänsterkritik – och vänstermoral

    Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.

    Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.

    Ekonomiska realiteter

    Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.

    En politik av motsägelser

    Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.

    På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.

    En växande misstro

    Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.

    Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.

  • Rikskansler Friedrich Merz gör upp med 10 år av smutsig migrationspolitik.

    Efter år av öppna gränser och ”humanitär idealism” står Tyskland inför en ny kurs. Förbundskansler Friedrich Merz markerar slutet på den epok som började med Merkels beslut 2015 – och inleder en period av självrannsakan. När opinionen vänder och ekonomin mattas försöker landet återta kontrollen över migrationen, samhällsordningen och sin egen framtid.

    Innehållsförteckning

    När förbundskansler Friedrich Merz nyligen förklarade att ”syrier inte längre har några grunder för asyl i Tyskland”, var det inte bara en politisk markering – det var en symbolisk vändpunkt. Efter ett decennium av extrem över generös migrationspolitik försöker Tyskland nu återta kontrollen över sin framtid.

    Merz leder en konservativ regering som vill distansera sig från Angela Merkels öppna dörrar-politik 2015 – en kurs som för alltid förändrade Tyskland. Hans uttalande sammanfaller med en tydlig förskjutning i opinionen: en majoritet av tyskarna anser nu att migrationspolitiken har gått för långt och skadat samhällsstrukturen.

    En politik byggd på ideal – men utan förberedelse

    När Merkel beslöt att hålla gränserna öppna under flyktingkrisen 2015, präglades beslutet av moralisk övertygelse snarare än praktisk planering.

    Tyskland tog emot över en miljon människor på kort tid – ett åtagande som översteg både den logistiska och sociala kapaciteten.

    Konsekvenserna blev snabbt påtagliga. Kommuner fick akuta bostadsproblem, skolor blev överbelastade, och brottsstatistiken steg kraftigt. Händelser som nyårsnatten i Köln 2015–2016 underminerade allmänhetens förtroende för myndigheternas kontroll.

    Ett samhälle som länge byggt sin självbild på stabilitet och ordning började uppleva en växande otrygghet.

    När integration blir en skugga av ambitionerna

    Integrationen visade sig vara långt svårare än vad som förutspåtts.

    Språkutbildning, arbetsmarknad och kulturell anpassning utvecklades ojämnt – med stora skillnader mellan regionerna. Många nyanlända hamnade i långvarigt bidragsberoende och kriminalitet.

    De lokala spänningarna ökade, inte enbart av ekonomiska skäl utan också kulturella. Frågor om jämställdhet, religionsfrihet och värderingar blev politiska laddningar som splittrade samhällsdebatten.

    Tyskland, som länge betraktats som en symbol för europeisk rationalitet och ordning, fick nu hantera följderna av en politik som saknade tydliga gränser.

    Säkerhetsfrågan – från undantag till ständig oro

    Flera uppmärksammade incidenter de senaste åren – från islamistiskt motiverade dåd till vardagsbrott med internationell koppling – har förstärkt uppfattningen att bristande kontroll över migrationen också är ett säkerhetsproblem.

    Även om majoriteten av flyktingar och migranter inte begår brott, har en rad enskilda händelser haft stark psykologisk effekt på befolkningen. För många tyskar har upplevelsen blivit att staten inte längre kan garantera samma trygghet som tidigare.

    Detta har gett näring åt partier som AfD, som nu leder i flera delstater och lockar väljare långt utanför den traditionella högern.

    Migrationsfrågan har därmed inte bara förändrat samhället – utan också den politiska kartan.

    Ett land på väg mot självrannsakan

    Friedrich Merz försöker nu återta kontrollen genom en tydligare, mer realistisk migrationslinje.

    Han talar om frivilliga återvändanden, men utesluter inte hårdare åtgärder.

    Hans budskap går hem i en tid då Tyskland kämpar med ekonomisk stagnation, höga energikostnader och växande missnöje med EU:s migrationspolitik.

    Många ser en direkt koppling mellan de öppna gränsernas era och dagens sociala splittring.

    Från industristäderna i väst till landsbygden i öst växer en känsla av att landet förändrats snabbare än människor hunnit anpassa sig.

    Ett Europa som tappade kontrollen

    Merkels idealism smittade även EU.

    Den gemensamma migrationspolitiken bröt samman när medlemsländer vägrade ta emot flyktingar enligt kvoter. Schengen-samarbetet sattes på prov, och nationalistiska rörelser växte i nästan varje land.

    Många analytiker menar nu att Europas ledare måste lära av Tysklands misstag: att humanitet och ordning måste balanseras, annars riskerar hela den politiska strukturen att förlora sin legitimitet.

    En politik utan gränser blev paradoxalt nog det som drev många européer mot gränsernas återkomst.

    En tysk självbild i förändring

    Tyskland har länge burit sin historiska skuld som en moralisk kompass.

    Men i efterdyningarna av 2015 års beslut växer insikten om att ett land inte kan bygga sin framtid på skuld eller symbolpolitik.

    Den tyska självbilden – som humanitär stormakt – prövas nu mot verklighetens krav på ordning, ansvar och samhällssammanhållning.

    Det som en gång sågs som en moralisk triumf har nu blivit ett Tyskland på väg mot anarki och fritt fall, till följd av en alltför generös migrationspolitik där man släppt in dysfunktionella människor från tredje världen, som är totalt omöjliga att integrera i civiliserade europeiska samhällen. Merkels politik har gjort större skada på Tyskland än Hitler. Hitler hade dock vett att sätta pistolen emot i tiningen och trycka av, medan Merkel totalt saknar sjukdomsinsikt om vad hennes gärningar har orsakat Europa och Tyskland för skada.

  • PUT hör hemma på historiens skräphög.

    Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.

    Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!

    Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.

    Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.

    Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.

    Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.

    Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå

  • Sverige har gjort nog – nu måste daltandet med kriminella migranter få ett slut

    Sverige har tappat kontrollen. Grova brottslingar från andra länder döms för våldtäkt men får ändå stanna kvar – med hänvisning till sin ”flyktingstatus”. Samtidigt behandlas laglydiga svenskar hårdare än de som våldtar våra barn. Det är inte rättvisa, det är ett hån mot hela vårt samhälle.

    Ett sätt att göra Sverige tryggt igen är att införa livstids utvisning redan vid ringa stöld – även för flyktingar med skyddsstatus. Våra politiker vet helt enkelt inte hur man skapar ett tryggt samhälle.

    I dagens Sverige kan du returnera en felbeställd vara på nätet.

    Men du kan inte returnera en våldtäktsman från Eritrea.

    Det säger allt om vilket sjukt tillstånd vårt land befinner sig i.

    En 18-årig man från Eritrea våldtar en 16-årig flicka i Skellefteå. Hovrätten dömer honom till tre års fängelse – men låter honom stanna i Sverige eftersom brottet inte ansågs ”synnerligen grovt”.

    Är vi verkligen ett land som behöver diskutera hur många minuter en våldtäkt ska pågå innan den räknas som tillräckligt allvarlig för utvisning?

    Det är inte rättssäkerhet – det är rättsvidrigt.

    Och varför ska någon från Eritrea ens ha asyl i Sverige?

    Afrika består av över femtio länder. Om det verkligen handlar om skydd, varför måste man då resa förbi hela kontinenten, Mellanöstern och halva Europa för att söka sig just till Sverige – längst upp i norr?

    Det handlar inte längre om skydd. Det handlar om att vårt system har blivit ett globalt skämt där Sverige ses som det land som alltid säger ja.

    Sverige har redan gjort mer än sin del för världens flyktingar.

    Vi är landet som en gång skickade de vita bussarna med Folke Bernadotte för att rädda människor från dödsläger under andra världskriget.

    Vi har tagit emot hundratusentals människor från världens alla hörn, erbjudit bostäder, utbildning, vård och trygghet.

    Men någonstans måste gränsen gå.

    Vi har gått från humanitet till självdestruktion.

    När domstolar vägrar utvisa dömda brottslingar med hänvisning till deras ”skyddsstatus”, då har rättssystemet förlorat sin moraliska kompass.

    Skydd är något man förtjänar genom att respektera landet som ger det – inte något man får behålla efter att man våldtagit en minderårig.

    Den som bryter mot svensk lag ska förlora sin rätt att vara här. Punkt.

    Om han inte kan skickas hem till Eritrea, får han skickas till ett tredje land, ett grannland, eller någonstans i regionen.

    Det är inte Sveriges ansvar att lösa Afrikas problem. Det är våra barns trygghet som ska gå först.

    Sverige måste sluta vara Europas dumsnälla bakgård.

    Vi ska skydda våra egna medborgare – inte importera nya hot mot dem.

    Det är dags att ta tillbaka förnuftet, ta tillbaka rättvisan, och ta tillbaka vårt land.

    Nog med dalt.

    Nog med feghet.

    Utvisa varenda kriminell som trampar på svensk lag.

    Sverige är ingen fristad för våldtäktsmän. Sverige behöver färre socinomer och fler skarprättare som kan ge sexuallbrottslingar det straff dom förtjänar.

    Fakta: Återvändande till tredjeländer (Afrika)

    Grundregler (gäller Sverige/EU):

    • Återvändande får ske till hemlandet eller ett tredje land som tar emot personen, efter individuell prövning och med respekt för non-refoulement (ingen får sändas till risk för förföljelse eller allvarlig skada).
    • Praktiskt krävs att mottagarlandet erkänner medborgarskap och utfärdar resehandlingar.
    • EU och Sverige använder återtagandeavtal, partnerskap/MoU och ibland visapåtryckningar för att få stater att ta emot egna medborgare.

    Sveriges “säkra ursprungsländer” (påverkar snabbare prövning, ej Afrika): Albanien, Bosnien och Hercegovina, Chile, Kosovo, Mongoliet, Nordmakedonien, Serbien. Källa: Migrationsverket/Föreskrift 13 jan 2025; AIDA/ECRE 2025.

    Exempel: aktuella EU-samarbeten/tryckmedel i Afrika (återtagande/retur):

    Land Samarbetstyp / läge Källnot
    Egypten EU lyfter fram förstärkt samverkan för återvändanden; föreslaget på EU-lista över “säkra ursprungsländer” för snabbare handläggning. Reuters 16 apr 2025.
    Tunisien EU-samarbete om migration/retur; föreslaget som “säkert ursprungsland” på EU-nivå för snabbare avslag/återvändande. Reuters 16 apr 2025.
    Mauretanien EU anger fördjupat migrationssamarbete inkl. återvändanden. Reuters 28 juni 2024.
    Marocko Prioriterat EU-samarbete om återvändanden; nämns av EU som nyckel för att höja returgraden. Reuters 28 juni 2024.
    Etiopien EU har skärpt visumregler som påtryckning p.g.a. bristande återtagandesamarbete. AP News 2024.
    Kap Verde Formellt EU-återtagandeavtal (EUR-Lex); visar att bindande avtal i Afrika förekommer, om än sällsynt. EUR-Lex, avtalstext.

    EU-nivå: Returer till tredjeländer ökade under slutet av 2024; Kommissionen driver ett nytt regelverk för effektivare återvändanden, inkl. ömsesidigt erkännande av återvändandebeslut och “return hubs” i tredjeländer (med rättssäkerhetskrav).

    Källor: Eurostat 31 mars 2025; AP News 2025; SIEPS 2025.

    Viktigt: Varje ärende bedöms individuellt. Återvändande kan ske om personen saknar skyddsskäl/har fått avslag eller förlorat skydd, och om mottagarlandet accepterar inresa. Svensk/EU-lag förbjuder återvändande där risk för förföljelse eller tortyr finns. Oftast fölföljesle påhittade hjärnspöken hos migranter, så det kan ljuga till sej PUT

  • Ingen vill anställa gangstern Isak.

    Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.

    Inget annat land i västvärlden daltar så mycket med brottslingar och låter dem äta så mycket av skattebetalarnas kaka. Vi har världens högsta skatter och den dyraste kriminalvården.

    ”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund.
    – Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.

    Från skolans korridorer till gängens värld

    ”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp.
    – Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.

    Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv.
    – Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.

    Bidragsförsörjd – och krävande

    Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.

    Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.

    Dags att ta ansvar – eller lämna

    Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.

    Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där.
    Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.

    Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.

  • Året 2015

    År 2015 blev ett vägskäl i svensk historia. Sverige tog emot rekordmånga asylsökande, samtidigt som bilden av landet som en humanitär stormakt spreds både här hemma och internationellt. Många såg det som en fortsättning på en lång tradition av generositet – från Folke Bernadottes vita bussar efter andra världskriget till solidariteten med dagens Ukraina. Men skillnaden var tydlig: där Europa en gång hjälpte människor från ett sönderbombat närområde, tog Sverige nu rollen som hela världens socialbyrå.

    Det spreds en romantiserad bild av Sverige, då Sverige tog emot extrema mängder fejk-flyktingar ifrån framförallt MENA-området. Många härleder detta till Folke Bernadottes vita bussar som efter andra världskriget hämtade flyktingar från sönderbombat Europa. Vänsterpartiets kamrat Stalin brandbombade bland annat Riga och Tallinn 1944, så det fanns ett behov av att rädda flyktingar till Sverige.

    Men det finns en stor skillnad: vita bussarna hämtade människor efter en konflikt i Europa, precis som vi idag står upp för Ukraina. Men 2015 att vi skulle vara hela världens socialbyrå blev väldigt fel.

    Innan 2015 var Sverige redan väldigt förstört av mångkulturen. Redan på 1980-talet hade vi bedrivit en alltför generös asylpolitik. 1991 lyckades fritänkarna i Ny Demokrati klara 4 %-spärren med 6 %. Tyvärr blev Ny Demokratis framgång för snabb, och tre år senare åkte man ur riksdagen, eftersom partiet saknade förmåga att gallra bort dåliga politiker.

    Men lek med tanken vilket bättre Sverige det hade blivit om Ny Demokrati hade fått politiskt inflytande. De stod hårdare för en stram invandringspolitik, lägre skatter – allt sånt som får ett land att gå framåt och bli bättre. Istället upphävde man t.ex. Luciabeslutet och Sverige fick en alldeles för liberal invandringspolitik. Inte ens efter 11 september 2001 gjorde man något för att stoppa invasionen av muhammedaner från MENA.

    Så har åren gått. Mångkulturen har expanderat som en cancerböld på Moder Sveas samhälleskropp. Med mångkulturen kommer brottslighet som inte ens existerade på 70–80-talet. Det värsta som hände under 70-talet var när Vänsterpartiets kamrater i någon tysk terroristgrupp mördade vid Tysklands ambassad.

    Och vilket Sverige fick vi 2015, efter att Löfven hetsat massorna med att hans Europa inte bygger några murar?

    Dagliga skjutningar och sprängningar, en välfärd som knappt fungerar. Hade det funnits veteraner vid livet från första världskriget, så hade de drömt sig tillbaka till den vård de erhöll på västfronten 1917, om de hade fått uppleva den vård som Region Stockholm erbjuder sina invånare idag.

    Visst, Sverige behöver invandrare, men vi måste välja ut dem som man väljer anställda till ett företag eller plockar spelare till ett elitelag i fotboll. Man kan inte släppa in vem som helst som vill ha arbetstillstånd eller asyl i Sverige. Släpper man in fel människor, då måste man snabbt gallra bort dem och returnera dem till hemlandet – precis som man returnerar en trasig TV vid leverans.

    Vi behöver inte plocka arbetskraftsinvandrare utanför EU. EU består av över 300 miljoner invånare. Självklart ska vi hjälpa andra europeiska länder om de behöver fly, men låt oss begränsa asylrätten innanför Europas gränser och ifrån länder som firar jul och påsk.

  • SUBVERSIVA ELEMENT MISSHANDLADE HEMLÖS – KOM BILLIGT UNDAN MED EXTREMT LIBERALT STRAFF!

    Två 22-åringar från Västsverige sparkade, slog och förnedrade en hemlös man tills han låg blodig i snön – innan de skrattande knuffade ner honom i ett iskallt vattendrag. Trots tidigare brottslighet och misstänkta band till subversiva extremistkretsar kommer de undan med ett extremt liberalt straff tack vare lagens kryphål.

    Innehållsförteckning

    GM fick inte ens 168 timmar konstant spöslitning. Bild på en svensk fängelsecell.

    UDDEVALLA.
    En hemlös man i 55-årsåldern utsattes för en ofattbar brutalitet. Två unga män, båda 22 år gamla, slog och sparkade honom blodig, krossade hans revben och knuffade honom ner i det iskalla vattnet – samtidigt som de skrattade och filmade övergreppet.

    ”Fan är det varmt i vattnet eller?” hånar den ene på filmklippet, medan den andre sparkar mannen i huvudet.

    Blodspår i snön – men offret teg

    Polisen fann blodspår och trasiga kläder i snön en kall vintermorgon. Offret kördes till sjukhus med svåra skador – men vägrade vittna och hävdade att han ”ramlat”. Fallet såg ut att rinna ut i sanden.

    Filmerna avslöjade sanningen

    Först månader senare kom sanningen fram, när polisen i ett annat ärende fann filmerna i en mobiltelefon. Klippen visade den grymma misshandeln – och även en ny attack tio dagar senare, riktad mot samma hemlösa man.

    Tidigare brottsliga – och misstänkta extremistband

    De båda 22-åringarna förekommer redan i belastningsregistret. Dessutom misstänker polisen att de har kopplingar till en extremistisk autonoma vänstergrupp – element som beskrivs som subversiva och samhällsfientliga.

    Trots detta döms de nu ”bara” till två år och fyra månader i fängelse för grov misshandel, misshandel och försök till utpressning.

    Straffrabatten: ett kryphål i lagen

    Genom den omstridda straffrabatten för unga vuxna reduceras straffen med 33 procent – vilket betyder att de i praktiken endast behöver avtjäna 1 år och 7 månader bakom galler.

    ”Ett mycket fult brott”

    Tingsrätten kallar gärningarna ”mycket fula” och framhåller den förnedrande karaktären. Men trots brutaliteten, de misstänkta extremistkopplingarna och gärningsmännens tidigare brottslighet blir påföljden i realiteten ett extremt milt straff.

  • Socialdemokraterna släpper in femtekolonnare i sitt parti.

    År 2033 har Sverige förändrats i grunden. En islamistisk maktkoncentration har vuxit fram, och under täckmantel av nationell kris har grundlagar rivits upp. En attack på en symbolisk statlig byggnad blev startskottet – inom dagar fanns krav på undantagslagar, och inom månader var demokratin avskaffad.
    År 2035 införs sharialagar. Traditionella svenska högtider som midsommar klassas som hedniska och förbjuds. Samhället har blivit oigenkännligt.

    Dündar Güngör, ordförande för Socialdemokraterna i Rosengård och ledamot i Malmö kommunfullmäktige, anser att Id al-Adha bör betraktas som en svensk högtid. I en intervju med Sydsvenskan berättar han att firandet på Örtagårdstorget kombinerar Sveriges nationaldag och den islamiska offerhögtiden i ett gemensamt arrangemang. – Vi firar två svenska högtider på samma dag, även om inte alla vill acceptera att de är det, säger Güngör. Han uttrycker ingen förståelse för svenskar som motsätter sig erkännandet av muslimska högtider som en del av det svenska samhället. Uttalandet har väckt debatt, särskilt i ljuset av kritik från djurrättsorganisationer mot djurhanteringen under Id al-Adha, där slakt utan bedövning förekommer i vissa länder.

    Föreställ dig att Sverige hade blivit ockuperat under kalla kriget, av Sovjetunionen. Ryska soldater överallt. Ett felsteg, en fel mening om den store marxistledaren – och du hade ställts mot en vägg och skjutits. Det var verkligheten för miljontals människor bakom järnridån.

    Idag står vi inför en ny form av ockupation. Det handlar inte längre om stridsvagnar och gevär – utan om en totalitär ideologi som har infiltrerat våra institutioner, skolor, bostadsområden och politiska partier. Denna ideologiska angripare heter islam. Den är inte här för att anpassa sig. Den är här för att ta över.

    Så fort någon vågar kritisera islam, eller påpeka dess destruktiva inverkan, svarar de muslimska massorna med hot, upplopp och brutalt våld. Koranbränningar har blottat hur snabbt dessa grupper mobiliserar sitt hat och sitt våldskapital mot det svenska samhället. Toleransen från vår sida har blivit deras vapen.

    Vi har själva öppnat dörrarna. Låtit denna ideologi breda ut sig som en cancersvulst i vårt samhälle. Vi har gett den bostäder, bidrag, inflytande – och nu kräver dess företrädare att vi erkänner deras högtider som svenska. Vi ser nu hur svenska politiker – ofta utan djupare band till vår historia, utan förfäder som försvarade detta land – försöker omskriva vad som är svenskt. De kallar Id al-Adha en ”svensk högtid”.

    Det är lika verklighetsfrånvänt som om vi skulle tvingas fira 9 maj – den ryska segerdagen – eller 4 juli, USA:s nationaldag. Högtider som inte har något att göra med vår kultur, vår historia eller vår identitet. Det är inte assimilation. Det är kapitulation.

    Och det slutar inte där. Det börjar med högtider. Det slutar med lagar. Om Sverige en dag styrs enligt sharia – vare sig i sunni- eller shiaform – då är det slut på midsommar, jul, kräftskivor och lucia. Då blir allt vi förknippar med frihet, ljus, musik och tradition förbjudet.

    Midsommar – vår kanske mest älskade högtid – skulle raderas:

    • Alkohol: förbjudet
    • Dans: förbjudet
    • Lättkläddhet: förbjudet
    • Musik: censurerad
    • Glädje i det offentliga rummet: förbjudet

    Vi står inte längre inför en hypotetisk fara. Den är här. Den är redan inne i våra beslutande rum. Och om vi inte sätter stopp – nu – så förlorar vi mer än vårt land. Vi förlorar vår själ.

    Vad skulle sharialagar innebära i Sverige?

    Om sharialagar infördes som rättssystem i Sverige skulle det innebära stora förändringar jämfört med dagens sekulära lagstiftning. Här är några centrala skillnader:

    • Religiös lagstiftning: Svenska lagar bygger på demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Sharia bygger på religiösa texter, vilket skulle innebära att lagen inte längre är sekulär.
    • Ojämställd familjerätt: Män har i många tolkningar av sharia starkare juridisk ställning än kvinnor vid arv, skilsmässa och vårdnad. Detta strider mot svensk jämställdhetslagstiftning.
    • Begränsad yttrandefrihet: Kritik mot religion kan straffas hårt enligt sharia. I Sverige är religionskritik tillåten enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
    • Hårda straff: I vissa tolkningar tillämpas kroppsliga straff, t.ex. piskrapp eller amputation. Detta skulle bryta mot svensk lag som förbjuder grym och omänsklig behandling.
    • Könssegregering: Sharia föreskriver ofta strikt åtskillnad mellan kvinnor och män i det offentliga rummet. I Sverige gäller likabehandling oavsett kön.
    • Religiösa påbud: Tvingande klädkoder (t.ex. hijab) och förbud mot vissa livsmedel skulle kunna införas, vilket inskränker individens frihet.

    Sammanfattningsvis skulle ett införande av sharialagar stå i direkt konflikt med svensk grundlag, rättsstatens principer och internationella konventioner om mänskliga rättigheter.