När makten tappar kontrollen över samtalet börjar den ropa om fara. Socialdemokrater, medier och politiska etablissemang pekar nu ut X som ett hot mot demokratin – inte för att lagen bryts, utan för att människor talar fritt. Bakom orden om ansvar, säkerhet och desinformation döljer sig en gammal impuls: att tysta kritik, styra narrativet och återta kontrollen över det offentliga ordet. Frågan är inte om yttrandefriheten är obekväm – utan om demokratin överlever utan den.
Det sociala mediet X är inte under attack för att det är farligt. Det är under attack för att det är fritt. För första gången på mycket länge finns en stor plattform där politiker, journalister och makthavare inte längre har full kontroll över vad som sägs, vem som hörs och vilka åsikter som får spridning. Det är detta som skrämmer etablissemanget – och därför pågår nu ett samordnat försök att stoppa, bojkotta och i slutändan förbjuda X.
ETTABLISSEMANGET SLUTER SIG – MOT MEDBORGARNA
När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson föreslår ett ”nationellt handslag” där politiker och journalister tillsammans ska lämna X, är det inte ett försvar av demokratin. Det är ett försvar av deras egen makt. Ett handslag över folkets huvuden. Ett försök att återgå till en tid då debatten kontrollerades av ett fåtal redaktioner och statligt finansierade medier.
Budskapet är tydligt: om människor pratar fritt på fel plats, då är det platsen det är fel på – inte politiken.
X ÄR PROBLEMET FÖR ATT FOLKET TALAR DÄR
X är inte vänsterns problem för att det sprider hat. Det är ett problem för att det sprider kritik. På X ifrågasätts migrationspolitiken, klimatdogmer, identitetspolitiken och maktkoncentrationen hos staten. Där får oppositionella röster genomslag. Där kan människor se hur andra tänker – utan filter, utan godkända rubriker, utan rätt värdegrundsstämpel.
Detta är outhärdligt för ett etablissemang som är vant vid att sätta agendan och definiera sanningen.
”ANSVAR” – DET NYA ORDET FÖR CENSUR
När vänstern inte längre vågar säga censur rakt ut, säger man ”ansvar”. Innehåll ska bort inte för att det är olagligt, utan för att det är ”skadligt”, ”olämpligt” eller ”kan leda till fel slutsatser”. Men i en demokrati är det inte politikers uppgift att skydda vuxna medborgare från åsikter de ogillar.
Yttrandefrihet som bara gäller godkända åsikter är ingen yttrandefrihet alls.
FÖRST SKRATT – SEDAN FÖRBUD
Först hånades Elon Musk. Han kallades pajas, impulsiv och inkompetent. När det inte fungerade försökte man bojkotta X. När det istället ledde till att vänstern själv tappade räckvidd, började man kräva reglering. Och när inte heller det räckte, började man tala öppet om förbud.
Mönstret är gammalt: kan man inte kontrollera samtalet, försöker man tysta det.
SATIR SOM URSÄKT FÖR MAKTMISSBRUK
Satir har alltid förekommit i Svensk politik. Ovan är en bild på Palme ifrån 70 – 80 talet
AI-genererade satirbilder på politiker används nu som förevändning för att slå mot hela plattformen. Smaklöst, säger man. Kränkande, säger man. Men politisk satir har alltid varit grov, vulgär och respektlös. Det är hela poängen.
Makthavare har i alla tider hatat att bli förlöjligade. Skillnaden i dag är att tekniken gör det omöjligt att stoppa – om man inte stänger ner plattformen helt.
FRI KOMMUNIKATION ÄR EN LIVLINA – INTE ETT HOT
Medan svenska och brittiska politiker talar om att stänga ner X, riskerar människor i Iran och Kina sina liv för att få tillgång till samma teknik. Där är fri kommunikation skillnaden mellan total tystnad och möjlighet att organisera motstånd.
Att västerländska demokratier börjar resonera som auktoritära regimer borde få varningsklockorna att ringa.
HISTORIEN UPPREPAR SIG – ALLTID MED SAMMA URSÄKTER
Bokbränningar. Tryckmonopol. Radio- och TV-monopol. Förbud mot parabolantenner. Nu internet. Alltid med argumentet att folket måste skyddas. Alltid med resultatet att makten skyddas – från folket.
Det är aldrig censurens förespråkare som står på historiens rätta sida.
FRIHET KRÄVER MOD – OCH TÅLAMOD
Yttrandefrihet betyder inte att du slipper bli provocerad. Den betyder att du får bli det. Ett samhälle där staten, medierna och politikerna bestämmer vilka plattformar som är tillåtna, vilka åsikter som är acceptabla och vilka bilder som är för stötande, är inte ett fritt samhälle.
När makten säger att den vill rädda demokratin genom att begränsa det fria ordet, då är det dags att lyssna noga. För då handlar det inte om demokrati längre – utan om kontroll.
Och frågan är enkel: står du på folkets sida, eller på censurens?
Sverige belönar dem som lämnar landet med 300 000 kronor – men låter samtidigt ett växande skuggsamhälle av illegala invandrare fortsätta arbeta svart, illegala invandrare som skapar kriminalitet och bidrar till otrygghet. När staten abdikerar från sitt ansvar måste frågan ställas: varför ska laglydiga medborgare betala priset för ett system som vägrar rensa upp?
Regeringen betalar cirka 300 000 kronor till den som återvandrar till sitt hemland, efter en modell som redan finns i Danmark. Men man verkar ha glömt bort de illegala invandrarna – de som köper falska pass eller håller sig kvar i landet efter att ha fått avslag på sin asylansökan. De tillhör det stora skuggsamhället och arbetar ofta inom gigekonomin, exempelvis Foodora, TipTapp och liknande tjänster, eller inom byggsektorn.
Man räknar med att den svarta ekonomin omsätter cirka 100 miljarder kronor – pengar som rakt ned hamnar i fickorna på kriminella aktörer, som inte sällan är illegala invandrare. Staten har i praktiken överlåtit hela sektorer till kriminalitet och exploatering.
Det Al Capone-Sverige som vuxit fram under senare år har krävt ett högt pris: skjutningar, sprängningar och ett samhälle där laglydiga medborgare får betala för politikers feghet och handlingsförlamning.
År 1965 sade dåvarande statsminister Erlander att vi inte hade USA:s problem eftersom vår befolkning var homogen bekräftade ras och religion. Den värsta brottslingen på den tiden var Tumba-Tarzan, som ägnade sig åt inbrott i sommarstugor – brott som i dag knappt ens utreds. Sextio år senare har vi inte längre ett homogent Sverige, och vi har fått samma typer av problem som USA har när det gäller brottslighet.
Men framför allt handlar det om säkerhet. Det svenska samhällets slapphet när det gäller att rensa bort illegala invandrare bidrog till att fem personer mördades och 119 personer utsattes för mordförsök på Drottninggatan 2017, när Muhammaden Rakhmat Akilov körde en lastbil längs gatan – bland annat dödades en elvaårig flicka.
Är det inte dags att starta en folkrörelse där vi alla solidariskt hjälps åt att hitta illegala invandrare och sedan utvisa dem? Bara en sådan sak som att SL har flera tusen kameror i tunnelbanan – de skulle kunna användas för att identifiera illegala invandrare med hjälp av AI.
Men framför allt bör man skapa ekonomiska incitament. Låt varje medborgare som rapporterar en illegal invandrare, som grips och som kan deporteras eller sättas i förvar, få en skattereduktion på 50 000 kronor.
År 2025 delades ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.
Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.
Vinsten av att deportera en illegal invandrare som arbetar svart och bidrar till otrygghet måste ändå väga tyngre än att någon som är missnöjd för att de valde Sverige vid asylshopping får 300 000 kronor i handen för att återvända.
Vi kan inte göra det som har gjorts ogjort. Sverige har bedrivit en alltför liberal asylpolitik. Vi har haft onda politiker som infört det förhatliga spårbytessystemet, där asylsökande som saknade skäl att få stanna ändå kunde få uppehållstillstånd via lönedumpat jobb.
Sådana systemfel har Tidöregeringen rättat till. Men 2025 delade man ändå ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.
Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.
Trots avslag på asylansökan, bristande självförsörjning och tydliga regeländringar väljer svenska myndigheter återigen att ompröva ett utvisningsärende. Fallet med Zahra och Afshad Kazemipour illustrerar ett migrationssystem som drar ut på beslut, förbrukar skattemedel och urholkar förtroendet för rättsstaten.
Sverige fortsätter att vara en skamfläck. Nu omprövar man Zahra och Afshads ärende ytterligare en gång, trots att de inte hade några giltiga asylskäl redan 2016. I dag klarar de inte att leva upp till lagens krav på egen självförsörjning, men ändå väljer man att ompröva deras beslut. De har inga rötter i Sverige. De har endast varit här i tio år och kom hela vägen från Iran för att söka asyl i Sverige.
Det är cirka 5 000 kilometer landvägen mellan Iran och Sverige, och det ligger åtta länder emellan. Ändå väljer man ett fattigt land i Norden för att komma hit och i praktiken kolonisera oss med sina antivänsterliberala värderingar.
På grund av nya regler skulle Zahra och Afshad Kazemipour med familj utvisas efter nio år i Sverige, trots att båda arbetar inom vården där det råder stor arbetskraftsbrist.
År 2016 sökte paret asyl i Sverige, men ansökan avslogs. I stället fick Zahra och Afshad arbetstillstånd via ett så kallat ”spårbyte”. Detta slopades den 1 april i år när reglerna ändrades, vilket även påverkade personer som tidigare fått sina ansökningar godkända.
Enligt de nya reglerna behövde paret lämna Sverige och söka arbetstillstånd från Iran och därefter invänta beslut. Detta skulle enligt Zahra vara för farligt, eftersom hon vet hur regimen behandlar oliktänkande.
– Det är orättvist och omänskligt. När vi gjorde bytet följde vi de regler som gällde, har Zahra Kazemipour sagt till slaskmedia.
Nu kommer nya besked från Migrationsdomstolen. Familjen får stanna i Sverige tillfälligt eftersom en ny prövning beviljats.
”Migrationsdomstolen beviljar A, B, C och D en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd och överlämnar till Migrationsverket att göra denna prövning”, står det i domen.
För att familjen skulle få stanna när arbetstillstånd inte längre var en möjlighet ansökte de om verkställighetshinder för omprövning av asylskälen. Migrationsverket beslutade att inte bevilja prövning. Beslutet överklagades till Migrationsdomstolen, som nu bedömer att ärendet ska prövas på nytt.
Migrationsverket kan överklaga domen. Om det inte sker ska myndigheten kalla till en ny utredning.
Zahra Kazemipour säger att hon är obeskrivligt glad efter beskedet. Dagen innan skulle familjen ha utvisats från Sverige och var under ett dygn tillfälligt papperslösa.
Vänsterextrema grupper på den yttersta vänsterkanten har protesterat mot att det illegala invandrarparet ska utvisas, trots att det ligger i deras intresse att söndra Sverige genom mångkultur. Det finns en anledning till att de är klassade som subversiva element.
Även på sociala medier är frustrationen stor. Varför slösar man skattepengar på personer som inte ens har giltiga asylskäl?
Sverige är en skamfläck som omprövar asylärenden gång på gång, i stället för att riva av plåstret och returnera dysfunktionella migranter från tredje världen.
Sverige delade ut 2025 totalt 89 000 uppehållstillstånd. Sverige är en skam för Europa med en så extremt generös migrationspolitik, dessutom gentemot personer från tredje världen. En grupp kan ta flera generationer att integrera, om det ens någonsin går att göra. Det har tagit USA över 200 år att försöka integrera afrikaner, ändå har man misslyckats och de lever i getton.
Dock är det beklämmande att man i Zahra och Afshads fall vill skicka hem personer som gör nytta och kan försörja sig själva, i stället för att skicka hem migranter som inte bidrar till samhället.
Man borde ta fångar från Kriminalvårdens kundstock som saknar svenskt medborgarskap och därefter returnera dem direkt, utan möjlighet att överklaga eller annat tjafs.
En vision för ett framtida Sverige är att alla som begår ringa stöld eller grövre brott automatiskt ska få livstids utvisning. Därefter får brottslingen själv processa om rätten att få stanna i Sverige, i en särskild domstol, och detta ska endast kunna ske från hemlandet, det måste vara omöjligt för en dömd brottsling att få processa om att få stanna i Sverige, så länge man är kvar i Sverige.
Detta är ett billigt och effektivt sätt att sanera det svenska samhället från dysfunktionella migranter.
När trygghetslarmet blir en inkörsport för övergrepp och kommunala skyddsmekanismer sviker, blottläggs en av välfärdsstatens mörkaste sprickor. Vittnesmål, domar och nedtystade anmälningar pekar mot en obekväm verklighet där gamla, hjälplösa kvinnor utsätts för sexuellt våld av dem som satts att skydda dem – medan ansvariga myndigheter allt för ofta väljer tystnad framför ansvar.
När välfärden sviker de försvarslösa
Det börjar med ett larm. En hundraårig kvinna i Stockholm får bröstsmärtor och trycker på trygghetslarmet. Hon förväntar sig hjälp. I stället kliver en hemtjänstanställd in i hennes hem och, enligt domstolens dom, våldtar henne. Hon skriker åt honom att sluta. Han fortsätter.
När domen faller väcker den starka reaktioner. Gärningen rubriceras inte som grov våldtäkt, och gärningsmannen – som saknar svenskt medborgarskap – utvisas inte. Tingsrätten hänvisar till hans anknytning till Sverige och menar att en utvisning vore oproportionerlig. För många framstår resonemanget som obegripligt: vad är egentligen proportionerligt när offret är helt försvarslöst?
Fallet är långt ifrån ensamt. I en uppmärksammad video tar samhällsdebattören Henrik Jönsson upp en rad exempel där sexuella övergrepp inom äldreomsorgen inte bara begåtts, utan också – enligt uppgifterna – tystats ned eller hanterats som interna ”avvikelser” snarare än som brott.
Ett mönster av tystnad
I Umeå anklagas en hemtjänstanställd för att ha förgripit sig på en kvinna i samband med duschhjälp. Kommunen gör ingen polisanmälan. Mannen arbetar kvar – och fler kvinnor utsätts. I Uppsala våldtas en 85-årig kvinna under ett nattpass, och övergreppet filmas. Hon vågar inte använda larmet, eftersom det går till förövaren själv. Först långt senare leder ärendet till dom, och då framkommer att kommunen känt till misstankarna under lång tid.
När externa granskningar till slut genomförs riktas skarp kritik mot ledningen. Hela äldrenämnden avgår. En tidigare chef inom äldreomsorgen konstaterar att ”avvikelserna” under senare år ändrat karaktär – från misstag till ren kriminalitet.
Siffrorna bakom berättelserna
Enligt uppgifter som förs fram i videon har nära 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts under några få år. I majoriteten av fallen ska övergreppen ha skett inomhus, ofta med en gärningsman som haft någon form av omsorgsrelation till offret. För den som tar del av vittnesmålen framträder bilden av ett system där de mest utsatta – äldre, sjuka och ofta dementa kvinnor – är helt beroende av personalen som släpps in i deras hem.
Välfärd, personalbrist och svåra frågor
Berättelsen kopplas vidare till större strukturella frågor. Svensk äldreomsorg lider av kronisk personalbrist, och kommunerna är i dag starkt beroende av utrikes född arbetskraft. Subventionerade anställningar och snabbspår in i välfärden har, enligt kritikerna, lett till bristande kontroll och otillräcklig bakgrundsgranskning.
Samtidigt beskrivs en ovilja inom både kommuner och rättsväsende att fullt ut använda de lagar som finns, exempelvis möjligheten att yrka på utvisning vid grova brott. Resultatet, menar kritikerna, blir att förövarnas intressen gång på gång väger tyngre än offrens trygghet.
Ett förtroende som eroderar
Konsekvenserna är större än de enskilda fallen. När övergrepp inte anmäls, när domar upplevs som milda och när ansvariga chefer undviker konsekvenser, urholkas förtroendet för både välfärden och rättsstaten. Frågan som återkommer är enkel men obehaglig: vad händer med ett samhälle som inte förmår skydda sina allra svagaste?
Artikeln och videon gör inga anspråk på att ha alla svar. Däremot ställs krav på öppenhet, ansvar och ett tydligare fokus på brottsoffrens rättigheter. För bakom varje siffra och varje juridisk formulering finns en människa som tryckte på sitt larm – och som förväntade sig hjälp.
Fakta: Bakgrund till artikeln
Artikeln tar upp påståenden och exempel om sexuella övergrepp inom hemtjänst och äldreomsorg,
samt frågor om anmälningar, ansvar och rättslig hantering.
Vad som diskuteras: misstänkta/uppmärksammade fall, kommuners hantering (anmälan vs. intern avvikelse), och konsekvenser för förtroendet för välfärden.
Varför frågan är svår: många brukare är beroende av omsorgspersonal, kan vara sjuka/dementa och har begränsad möjlighet att berätta eller bevisa vad som hänt.
Riskfaktorer som ofta nämns: bristande kontrollrutiner, personalomsättning, ensamarbete i hemmet, och otydliga processer vid misstanke om brott.
Begrepp i texten
Avvikelse: intern rapportering inom vård/omsorg om något som gått fel (ersätter inte polisanmälan vid misstanke om brott).
Polisanmälan: formell anmälan till Polismyndigheten vid misstanke om brott.
Brukare: personen som tar emot omsorg (t.ex. hemtjänstinsatser).
Källor och vidare läsning
Lägg in dina källor här, t.ex. domstolsdokument, kommungranskningar, nyhetsartiklar. (Ex: Länk 1)
Tyskland har länge setts som Europas stabila motor, men i dag växer kritiken mot landets migrationspolitik. Trots politiska löften om en stramare asylordning visar nya siffror att mycket få stoppas vid gränsen, samtidigt som hundratusentals människor beviljas inresa genom asyl, familjeåterförening och särskilda mottagningsprogram. Kritiker menar att gapet mellan retorik och verklighet aldrig har varit tydligare.
Sovjetiska soldater vid Brandenburger Tor våldtog och plundrade efter invasionen. I dag behöver Tyskland inte längre invaderas militärt från öst – landets ledare har i stället valt att öppna gränserna och frivilligt släppa in dysfunktionella migranter från tredje världen, som begår samma slags övergrepp och brott som Röda arméns soldater en gång gjorde.
Tyskland och den uteblivna asylomläggningen
Tyskland har historiskt betraktats som Europas ekonomiska motor – ett land som efter andra världskriget reste sig ur ruinerna och byggde upp en av världens starkaste industrinationer. Samtidigt bär landet på ett tungt historiskt arv efter två världskrig som man själv var drivande i och förlorade. Detta arv har i decennier präglat den tyska självbilden, inte minst i frågor som rör moral, ansvar och internationell solidaritet.
I dag menar experter att denna historiska skuldbörda fortsatt påverkar tysk politik, särskilt migrations- och asylpolitiken. Trots ökande samhällsproblem, integrationssvårigheter och växande folkligt missnöje anser många att landets politiska ledning fortfarande inte har erkänt omfattningen av problemen. I stället fortsätter en mycket liberal asylpolitik, som enligt experter i praktiken lockar stora grupper migranter från tredje världen utan fungerande förutsättningar för integration.
Den så kallade asylomläggningen, som politiker återkommande har utlovat, tycks i praktiken utebli. Detta bekräftas av färska siffror som nyligen presenterades efter en fråga från De gröna i den tyska förbundsdagen. Där framgår att mellan maj och oktober stoppades endast 993 personer som sökte asyl vid Tysklands landgränser – en försvinnande liten andel sett till det totala inflödet.
Statistik från den federala migrationsmyndigheten BAMF visar samtidigt att totalt 157 436 asylansökningar hade lämnats in fram till november i år. Därtill kommer familjeåterförening: under samma period beviljade det tyska utrikesdepartementet omkring 102 000 visum för makar och barn till personer som redan fått asyl i landet. Uppgifterna rapporterades av tidningen Welt am Sonntag (WamS).
Utöver detta tog Tyskland emot cirka 37 000 afghanska medborgare genom ett särskilt statligt mottagningsprogram, vilket ytterligare ökade antalet nyanlända.
Sammantaget innebär detta att knappt tusen asylsökande nekades inresa, medan omkring 139 000 personer – genom asyl, familjeåterförening och särskilda program – gavs möjlighet att komma till landet under samma tidsperiod. För kritikerna illustrerar siffrorna tydligt gapet mellan politiska löften om stramare regler och den faktiska politiken i praktiken.
Frågan om migration och asyl har därmed återigen blivit en symbol för ett djupare politiskt problem i Tyskland: spänningen mellan historiskt ansvar, ideologisk övertygelse och dagens sociala och ekonomiska realiteter. Om och när en verklig omläggning kommer till stånd återstår att se – men för många framstår den fortfarande som långt borta.
Faktaruta: Siffror i artikeln
993 avvisade asylsökande vid tyska gränser (maj–oktober)
157 436 asylansökningar hittills i år (t.o.m. november)
102 000 beviljade visum för familjeåterförening (t.o.m. november)
37 000 afghaner influgna via särskilt mottagningsprogram
139 000 totalt “insläppta” enligt artikelns summering
En av Kriminalvårdens celler någonstans i Sverige. Tänk om de som byggde Sverige hade det så här mysigt på äldreboendet Ättestupan som drivs av Stockholm stad?
Ett brott som var början på slutet av folkhemmet.
Stureplansmorden inträffade tidigt på morgonen den 4 december 1994 i Stockholms nöjeskvarter kring Stureplan. Fyra unga människor dödades och ett tjugotal skadades när automateld riktades mot entrén till nattklubben Sturecompagniet. Händelsen fick ett enormt genomslag i medier och blev ett nationellt trauma, eftersom våldet slog till i en miljö som många förknippade med vardagligt nöjesliv snarare än livsfara.
Från avvisning till masskjutning
Bakgrunden till dådet var en till synes trivial konflikt. Ett sällskap nekades inträde på krogen efter bråk med ordningsvakter. Alkoholpåverkan, upplevd kränkning och gruppdynamik bidrog till en snabb eskalering. I stället för att lämna platsen beslutade sig gärningsmännen för att hämta ett skjutvapen och återvända.
Vapnet var en norsk automatkarbin av typen AG-3 (norsk benämning på H&K G3, det som i Sverige kallas AK4), ett militärt vapen med hög eldhastighet. När skotten avlossades riktades de rakt in i entrén, där både personal och gäster befann sig. Fyra personer dödades, däribland ordningsvakten Joakim Jonsson och tre unga kvinnor, en av dem författaren Daniella Josberg.
Gärningsmän och straff
Den som enligt domstolarnas bedömning avlossade skotten var Tommy Zethraeus. Han dömdes 1995 till livstids fängelse för fyra mord och flera mordförsök. År 2018 beslutade Örebro tingsrätt att omvandla livstidsstraffet till 39 års fängelse. Efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet frigavs han villkorligt i december 2020.
Medgärningsmannen Guillermo Márquez Jara dömdes i tingsrätten till tio års fängelse för medhjälp till mord och grovt vållande till annans död. Efter överklaganden sänktes straffet först till fyra år i hovrätten, men höjdes senare av Högsta domstolen till sex års fängelse. Han frigavs villkorligt år 2000 efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff.
Farshad Doosti, som också deltog i händelseförloppet, dömdes slutligen till sex års fängelse för medhjälp till grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada. Även han frigavs villkorligt efter att ha avtjänat huvuddelen av sitt straff.
Ytterligare flera personer dömdes för medhjälp, skyddande av brottsling samt olaga vapeninnehav, med straff som varierade från villkorlig dom och skyddstillsyn till kortare fängelsestraff.
Rättsprocessens betydelse
Rättegångarna efter Stureplansmorden blev vägledande för hur svenska domstolar bedömer ansvar i grova våldsbrott med flera inblandade. En central fråga var skillnaden mellan uppsåt och grov oaktsamhet. Domstolarna slog fast att även om alla inte haft för avsikt att döda, bar de ett tungt ansvar eftersom de medvetet deltagit i ett extremt riskfyllt handlande.
Varför Stureplansmorden fortfarande diskuteras
Ur ett samhälls- och beteendevetenskapligt perspektiv visar Stureplansmorden hur flera faktorer kan samverka till katastrof: alkoholens påverkan på omdömet, grupptryckets kraft, tillgången till illegala vapen och den täta urbana miljön där många oskyldiga befinner sig på liten yta.
Händelsen påverkade debatten om krogvåld, ordningsvakters säkerhet och illegal vapenhantering i Sverige under 1990-talet, och används fortfarande som ett exempel på hur snabbt en konflikt kan eskalera till massvåld.
Ett samhälle som misslyckas med att bestraffa kriminella
Än i dag väcker Stureplansmorden starka känslor, inte minst i samband med frigivningen av de dömda. Att ett livstidsstraff kan tidsbegränsas till så lite som 39 år visar enligt kritiker på grova brister inom det svenska rättsväsendet. Experter menar att livstid ska vara livstid. En ofta nämnd jämförelse är Anders Behring Breivik i Norge, som dömdes till livstids förvaring.
Många menar att kostnaderna för att förvara sådana här gärningsmän blir extremt höga, men att detta delvis beror på hur kriminalvården är utformad. Kritiker hävdar att straffverkställigheten hade kunnat outsourcas till länder där kostnaderna är lägre och där man tydligare optimerar vad en livstidsdömd mördare får kosta samhället. Det hade inneburit mindre fokus på exempelvis Oxfilé och Playstation 5 i cellen, men samtidigt lägre kostnader för skattebetalarna och mindre börda för hederliga medborgare som annars tvingas finansiera en mycket kostsam kriminalvård.
Fakta – Stureplansmassakern (1994)
Datum
4 december 1994
Plats
Sturecompagniet, Stureplan, Stockholm
Typ av brott
Masskjutning
Vapen
Norsk automatkarbin AG-3 (H&K G3 / svenska AK4)
Mördade
4 personer
Skadade
Cirka 20 fysiskt skadade (därtill psykiskt skadade)
Dödsfall
Joakim Jonsson (ordningsvakt)
Kristina Oséen
Katinka Genberg
Daniella Josberg (författare)
Gärningsmän och fängelsestraff (33% ”straffrabatt” = villkorlig frigivning efter 2/3)
Gärningsman
Dom
Avtjänat (ca 2/3)
Tommy Zethraeus ( Svensk )
Livstid → omvandlat till 39 år (2018)
Ca 26 år (frigiven dec 2020)
Guillermo Márquez Jara ( Chili )
6 år
Ca 4 år
Farshad Doosti (Iran)
6 år
Ca 4 år
Not: ”33% straffrabatt” syftar här på villkorlig frigivning efter två tredjedelar av utdömt fängelsestraff.
När återvandring nu lyfts fram som ett politiskt mål i Sverige vill David återvända till Syrien. Men först ska han göra klart sin gratis högskoleutbildning. Hans berättelse väcker frågor om gränser, ansvar och hur långt ett generöst välfärdssamhälle kan – och bör – sträcka sig.
Han vill återvända – men först ska allt bli klart
Fred råder i Syrien. I takt med detta har frågan om återvandring seglat upp på dagordningen. Från den 1 januari 2026 höjs det statliga återvandringsbidraget kraftigt – till 350 000 kronor per vuxen. Ett tydligt incitament för dem som inte längre anser sig behöva skydd i Sverige.
Men alla omfattas inte av reformen.
David kom till Sverige för ungefär tio år sedan, under flyktingkrisens mest intensiva period. Liksom många andra fick han snabbt uppehållstillstånd och blev så småningom svensk medborgare. Just därför kvalificerar han sig inte för återvandringsbidraget. Ändå säger han att han vill återvända till Syrien.
Fast inte riktigt än.
Först ska han avsluta sin gratis högskoleutbildning.
Uttalandet har väckt starka reaktioner. För medan David själv beskriver sin situation i termer av besvikelse och utanförskap, är det många svenskar som ser något helt annat: ett land som sträckt sig extremt långt. Gratis skola, kostnadsfria högskolestudier, bostadsstöd, ekonomiskt bistånd, CSN, etableringsersättning – listan över insatser är lång. Under det senaste decenniet har hundratusentals syrier fått en fristad som saknar motstycke i internationell jämförelse.
Det svenska samhället har fått betala ett högt pris i form av ökad kriminalitet – från skjutningar och sexuella övergrepp inom offentliga verksamheter till Vänsterpartiska politiker som döms för bidragsbrott
Samtidigt var vägen till medborgarskap år 2015 ovanligt kort. Den politiska ambitionen var generositet, men konsekvenserna har blivit kostsamma. Det svenska samhället har fått betala ett högt pris i form av ökad kriminalitet – från skjutningar och sexuella övergrepp inom offentliga verksamheter till Vänsterpartiska politiker som döms för bidragsbrott. Resultatet har blivit en känsla av skuld: ett samhälle som tagit emot dysfunktionella migranter från tredje världen och därefter beviljat medborgarskap på alltför lösa grunder.
Mot den bakgrunden framställs David ofta som någon som ”faller mellan stolarna”. Men den mest grundläggande frågan ställs sällan:
Varför räcker inte detta?
När David anlände till Sverige fanns flyktingläger i närområdet kring Syrien. Trots det blev destinationen ett av världens mest generösa välfärdssystem.
När David anlände till Sverige fanns flyktingläger i närområdet kring Syrien. Trots det blev destinationen ett av världens mest generösa välfärdssystem. Under sina år i Sverige har han dessutom byggt upp en följarskara på över 26 000 personer på TikTok, där han delat tips om hur man navigerar – och i praktiken utnyttjar – det svenska bidrags- och förmånssystemet.
Detta nämns sällan i rapporteringen.
I stället riktas fokus mot att ”utvandringen ökar”. Enligt statliga SVT har utvandringen bland utrikes födda ”ökat markant”, med hänvisning till SCB. Vad som däremot sällan redovisas är invandringen – eller nettot. Bilden blir därmed ofullständig och i förlängningen missvisande.
Snarare säger det något om hur misslyckade politikerna är, att man öppet har bedrivit en politik som förespråkat en generös massinvandring. Detta har gjort Sverige till ett kosmopolitiskt helvete på jorden. Det räcker att åka tunnelbana i Stockholm för att konstatera att det är väldigt få som pratar svenska.
För bara 65 år sedan hade vi en statsminister som konstaterade att Sverige inte hade USA:s problem med arbetslöshet och andra samhällsproblända till Syrien. Han ska bara avsluta sin gratis högskoleutbildning först.”
Det är en mening som sammanfattar mer än den kanske avser, att suga ut Svenska samhället till max.”David vill återvända till Syrien. Han ska bara avsluta sin gratis högskoleutbildning först.”
Det är en mening som sammanfattar mer än den kanske avser, att suga ut Svenska samhället till max.
Årets julklapp är ett deporteringsverk! De släkten som ska komma ska slippa uppleva det mångkulturella helvete på jorden som Sverige har blivit på grund av en alltför liberal migrationspolitik.
Snälla, herr statsminister Kristersson, ge svenska folket ett deporteringsverk i julklapp.
Tidöregeringen har gjort skillnad för det svenska samhället. Ni har avskaffat det förhatliga spårbytet, som var mer hatat än motboken. Nu kan inte ”asylsökande” som saknar asylskäl längre klamra sig kvar i Sverige genom påhittade låtsasjobb, utan nu åker man hem.
Men det svenska folket behöver nu ett deporteringsverk, som med alla till buds stående medel kan returnera dömda brottslingar som saknar svenskt medborgarskap till sina hemländer eller till något annat land i deras hemlands närområde.
Låt varje fängelsedömd brottsling som saknar svenskt medborgarskap få en härlig julklapp: en livstidsutvisning. Så fort det är dags för ”muck” drar man på den kriminella orchen en spottluva och returnerar honom eller henne till hemlandet, eller till ett tredje land som vill ta hand om avfallet. Låt det svenska folket slippa ha kvar kriminella orcher så att Sverige inte besudlas med mer kriminalitet. En våldtäktsman eller barnmördare kan aldrig ha skäl att få stanna i Sverige om personen saknar svenskt medborgarskap.
Ge oss en julklapp där vi slipper läsa i tidningen att en dömd våldtäktsman som saknar medborgarskap, och som ”bara” varit i Sverige sedan 2006, får stanna kvar. Det är vidrigt. Låt varje fängelsedömd migrant som inte är svensk medborgare få en enkel biljett hem eller till ett tredje land som kan ta hand om personen.
Det hade varit årets julklapp till svenska folket.
Ett brutalt terrordåd mot judiska civila i Australien har åter aktualiserat frågan om hur västerländska demokratier ska hantera intoleranta och våldsbejakande ideologier. Med utgångspunkt i Karl Poppers toleransparadox argumenterar denna artikel för att islamistisk extremism inte kan mötas med relativisering eller tystnad, utan kräver tydliga gränser och ett aktivt försvar av det öppna samhällets grundläggande värden.
När toleransen inte längre skyddar
Det började som ett firande. Ljus tändes, sånger sjöngs och familjer samlades för att uppmärksamma chanukka – en högtid som i generationer symboliserat motstånd mot förtryck och rätten att utöva sin tro. Men på Bondi Beach i Australien förvandlades glädjen till skräck. Skotten kom utan förvarning. När det var över låg sexton människor döda.
Nyheten spreds snabbt över världen. Ännu ett antisemitiskt terrordåd. Ännu en plats där judar attackerats just för att de är judar. Och ännu en gång ställdes samma obekväma frågor: hur kunde detta hända – och varför känns det som om det förr eller senare ändå skulle ske?
Ett samhälle som tvekar
När detaljerna blev kända stod det klart att gärningsmännen drevs av islamistisk extremism. Symboler kopplade till IS hittades i deras fordon. Polisen bekräftade att attacken var ideologiskt motiverad. Australiens premiärminister talade om extremism, men diskussionen stannade snart vid välbekanta formuleringar om sammanhållning och vikten av att inte dra förhastade slutsatser.
Det var inte första gången. Och det är just detta som oroar.
För i västvärlden finns i dag en djupt rotad rädsla för att peka ut intolerans när den kommer i religiös form. I stället för att dra tydliga gränser väljer institutioner ofta att mildra, relativisera eller omtolka. I Australien tolkades öppna rop om våld mot judar vid demonstrationer som ”missförstånd”. Orden tvättades rena, trots att budskapet var tydligt för alla som ville se.
Karl Poppers varning
Redan efter andra världskriget varnade filosofen Karl Popper för just detta. I sin berömda toleransparadox slog han fast att ett tolerant samhälle inte kan vara gränslöst tolerant. Om intolerans tillåts växa ostört kommer den till slut att förgöra det öppna samhället inifrån.
Poppers poäng var inte att förbjuda åsikter eller kväsa oliktänkande. Tvärtom. Men han menade att grupper som öppet hotar andras frihet och rätt till liv inte kan mötas med samma överseende som fredliga meningsmotståndare. Tolerans är ingen självmordsprincip.
Ändå är det just detta västvärlden gång på gång tycks pröva.
Ord som föregår våld
Efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 hördes slagord om att ”eskalera motståndet” och ”globalisera intifadan” på gator och torg i flera västländer. För många lät det som politisk retorik. För andra – framför allt judar – var innebörden glasklar. Historien har lärt dem vad dessa ord betyder i praktiken.
Bondi Beach blev ett bevis på att ord inte stannar vid ord. Retorik normaliserar våld. När uppmaningar till eskalering får stå oemotsagda, när antisemitism kläs i aktivistiska eller akademiska termer, då sänks tröskeln. Förr eller senare är det någon som tar nästa steg.
Ett mönster, inte en slump
Från New York till Madrid, från London till Paris, Berlin, Nice och Stockholm – listan över islamistiska terrordåd i väst är lång. Varje gång följs de av samma ritual: politiker uppmanar till lugn, medier betonar att extremism inte representerar alla muslimer, och samtalet flyttas snabbt från ideologi till socioekonomiska förklaringar.
Samtidigt visar internationella rapporter att antisemitism och stöd för politiskt våld är utbrett i jihadistiska miljöer. Tiotusentals islamistiska terrorattacker har genomförts globalt sedan slutet av 1970-talet. Majoriteten av dem under det senaste decenniet.
Detta är inte ett randfenomen. Det är ett mönster.
Rädslan att säga nej
I Europa har rädslan för att uppfattas som intolerant lett till långtgående eftergifter. Organisationer med antidemokratiska värderingar har tilldelats offentliga medel. Religiösa normer har tillåtits påverka skolor, offentliga institutioner och jämställdhetsarbete. Samtidigt har kritik ofta avfärdats som ”islamofobi”, oavsett innehåll.
Kontrasten mot hur antisemitism bemöts är slående. När judiska mål attackeras följer inga stora solidaritetsupprop, inga kampanjer, inga symboliska manifestationer i samma omfattning. I stället ifrågasätts ofta de som öppet visar judiska symboler – som om deras blotta synlighet vore provokativ.
Frågan som inte går att undvika
Detta handlar inte om människor från Mellanöstern, och inte om muslimer som individer. Miljontals muslimer lever fredligt i väst, delar demokratiska värderingar och bidrar till samhället. De är inte problemet.
Frågan som västvärlden måste våga ställa är en annan: Är islamism – som ideologi och politiskt projekt – förenlig med liberal demokrati?
Allt fler tecken pekar på att svaret är nej.
När gränserna suddas ut
Bondi Beach var inte en isolerad tragedi. Det var ännu ett varningsskott. Ett samhälle som inte längre vågar försvara sina grundprinciper riskerar att förlora dem. Inte i ett dramatiskt ögonblick, utan långsamt – genom undanflykter, tystnad och välmenande relativisering.
Karl Popper hade rätt. Ett öppet samhälle överlever inte genom att blunda för intolerans, utan genom att stå emot den.
Och frågan är inte om västvärlden har råd att dra tydliga gränser – utan om den har råd att låta bli.
Regeringen vill skärpa migrationspolitiken genom att kunna återkalla permanenta uppehållstillstånd när grunderna för dem inte längre finns. Socialdemokraterna säger nej – och gör därmed ännu en gång klart att partiet sätter systemets bekvämlighet och gamla dogmer före svenska folkets trygghet, rättvisa och förtroende för staten.
Sossarna är bra på en sak: att suga ut skyhöga skatter. Redan på 70-talet protesterade Astrid Lindgren mot att hon fick betala över 100 procent i skatt.
Tidigare i år tog regeringen emot en utredning som föreslår att permanenta uppehållstillstånd i stor omfattning ska kunna återkallas och omvandlas till tidsbegränsade, om den berörda personen inte längre uppfyller de krav som låg till grund för beslutet – exempelvis flyktingstatus. Förslaget är tydligt: antingen har man ett skyddsbehov, eller så tar man steget fullt ut och blir svensk medborgare.
Socialdemokraterna säger nej. Igen.
Partiet varnar för att det skulle vara ”retroaktivt”, ”möjligen olagligt” och att det skulle ”urholka förtroendet för staten”. Det är ett argument som klingar ihåligt, särskilt från ett parti vars historia är fylld av just maktmissbruk, rättsövergrepp och politiska skandaler.
Sossarnas svek mot det svenska folket har duggat tätt genom decennierna. På 1960-talet hade Sverige en kommunikationsminister som aktivt arbetade för att stoppa frisinnade radiostationer från att sända reklam från internationellt vatten, i stället skulle man lyssna på trist statlig skitradio. Statsministrar har marscherat i demonstrationståg tillsammans med terrorister samtidigt som tusentals amerikanska soldater blev mördade i Vietnam, vilket fick USA att kalla hem sin ambassadör. Vi har haft IB-affären, där socialdemokratins egen inhemska ”STASI” spionerade på oliktänkande. Geijeraffären med bordellmamman Doris. Ebbe Carlsson-affären, där justitieministern gav fribrev för olaglig avlysning.
Vi har sett statsministerkandidater som inte förstått skillnaden mellan mitt och ditt, utan lyxkonsumerat med statens kreditkort för att köpa choklad och blöjor. Och vi har haft statsministrar som öppet välkomnade massinvandringen för tio år sedan, med slagord om att ”mitt Europa bygger inga murar” – samtidigt som konsekvenserna lämnades till svenska kommuner, rättsväsendet och skattebetalare.
Nu upprepas mönstret.
Genom att säga nej till att återkalla permanenta uppehållstillstånd sviker Socialdemokraterna återigen svenska folket. Budskapet är glasklart: även om du inte längre uppfyller kraven, även om du aldrig tar steget mot medborgarskap, även om du under årtionden lever i Sverige utan att bli en del av samhället – så ska du få stanna.
Nyligen lät socialdemokratiska nämndemän en grov vålds- och sexualbrottsling stanna i landet med hänvisning till lång vistelsetid. Inte för att de är svenska medborgare, inte för att de bidrar, utan för att de ”varit här länge”. Enligt S-logik räcker det alltså att ha haft PUT i 20 år, oavsett om man är en grovt kriminell brottsling som utsätter gamla och sjuka för våldtäkter eller någon som har god vandel.
Socialdemokraterna hävdar att rättssäkerheten hotas om gamla beslut omprövas. Men rättssäkerheten urholkas minst lika mycket när staten signalerar att permanenta tillstånd i praktiken är orubbliga – även när grunderna för dem fallit bort.
Migrationsminister Johan Forssell (M) har rätt när han säger att valet bör vara tydligt: antingen har man ett tidsbegränsat skydd i Sverige, eller så blir man svensk medborgare. Något tredje alternativ borde inte finnas.
Att Socialdemokraterna nu återigen väljer systemets bekvämlighet framför svenska folkets trygghet är tyvärr helt i linje med partiets historia. Men det gör sveket inte mindre allvarligt.
Faktaruta: affärerna och händelserna som nämns
Piratradio / Radio Nord (1960-talet)
Piratradiostationer sände från internationellt vatten för att nå svensk publik och sälja reklam. Radio Nord (1961–1962) blev den mest kända och ledde till skärpt lagstiftning (”Lex Radio Nord”) för att stoppa verksamheten.
Vietnamdemonstrationen i Stockholm (1972)
År 1972 deltog statsminister Olof Palme i ett demonstrationståg riktat mot USA:s bekämpning av kommunismen i Vietnam. Händelsen uppfattades av USA som ett allvarligt diplomatiskt övertramp, och president Richard Nixon kallade hem USA:s ambassadör från Sverige, vilket ledde till en djup diplomatisk kris mellan länderna.
IB-affären (1973)
Avslöjandet av den hemliga underrättelseorganisationen IB, som ägnade sig åt åsiktsregistrering och övervakning av politiska motståndare. Affären blev en stor rätts- och pressfrihetskonflikt.
Geijeraffären (1970-talet)
Kopplerihärvan kring Bordelmamman Doris Hopp och högt uppsatta samhällsaktörer förekom i hennes kundkrets. Affären fick stor medial uppmärksamhet och lång politisk efterdebatt.
Ebbe Carlsson-affären (1988)
En politisk skandal kopplad till Palmemordets utredning där Ebbe Carlsson, med kontakter inom regeringen, drev en privat parallellutredning. Affären rörde frågor om ministeransvar, rättssäkerhet och otillåtna metoder.
”Tobleroneaffären” / Sahlinaffären (1995)
Mona Sahlin använde statens kontokort för privata inköp, bland annat livsmedel och barnartiklar. Affären skadade förtroendet och ledde till hennes tillbakadragande från statsministerposten under en period.
”Mitt Europa bygger inga murar” (2015)
Uttalande av statsminister Stefan Löfven under flyktingkrisen 2015, ofta citerat i debatten som symbol för den dåvarande migrationspolitiska linjen. Efterföljande sunksamhälle som blev resultatet, med skjutningar och ett kosmopolitiskt helvetessamhälle på jorden som följd.
Sedan 2021 har hundratals våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts i Sverige. En stor del av brotten har skett inom hemtjänsten och på äldreboenden, ofta i samband med personlig omvårdnad. Under 2025 har åtta män dömts för grova sexualbrott mot äldre kvinnor – fall som tillsammans pekar på allvarliga brister i kontroll, ansvar och skydd inom äldreomsorgen.
Sverige har sedan 1970-talet i princip delat ut medborgarskap i flingpaketen. Samhällets oförmåga att rensa bort migranter med dålig vandel har varit näst intill noll. Det behövs lagändringar som gör det svårare att bli svensk medborgare och bättre kontroll av vilka som får arbeta inom kommunala bolag och verksamheter.
Våldtäkter inom äldreomsorgen – ett systemfel som blottlagts
Sedan 2021 har 398 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts i Sverige. Enligt kriminologen Anders Östlund vid polisregion Mitt utmärker sig en särskild kategori: våldtäkter som sker inomhus, begångna av gärningsmän som inte står i parrelation till offret. Ett brott som i övrigt är ovanligt – men som återkommer bland äldre kvinnor.
Av de anmälningar som hittills granskats har över hälften skett inom hemtjänsten eller på äldreboenden. Brotten sker ofta i samband med personlig omvårdnad, framför allt hygienmoment, där gärningsmannen utnyttjar sin maktposition och offrets utsatthet.
Under 2025 har åtta män dömts för våldtäkt eller andra grova sexualbrott inom äldreomsorgen. Fallen visar ett återkommande mönster av ensamarbete, bristande tillsyn, varningssignaler som ignorerats – och i flera fall ett system som misslyckats med att skydda de mest sårbara.
Åtta domar – samma strukturella brister
Bland de dömda finns hemtjänstpersonal, vårdbiträden och nattpersonal. Offren är kvinnor i åldrarna 80 till 100 år, flera med demens eller kognitiv svikt.
I Uppsala dömdes Baasim Yusuf till nio års fängelse för bland annat två grova våldtäkter och flera sexuella övergrepp mot kvinnor han ansvarade för inom nattpatrullen. Övergreppen filmades. I Eskilstuna avslöjades Melsh Keleta när han våldtog en alzheimersjuk kvinna i duschen på ett äldreboende – ett brott som kommunen inte polisanmälde, utan överlät åt anhöriga att hantera.
I Årjäng kunde en våldtäkt på en dement kvinna styrkas genom spermafynd på madrasskyddet. Ali Hassan Zada, som arbetat ensam på avdelningen, dömdes till fem och ett halvt års fängelse. I Timrå utnyttjade Angel Villaverde en dement kvinna i hennes hem. Han hade tidigare anklagats för liknande brott vid tre tillfällen.
I Umeå dömdes Mohammed Karrar för grov våldtäkt och grovt sexuellt ofredande efter att ha angripit två äldre kvinnor vid olika hemtjänstbesök. Trots att kommunen kände till den första händelsen stängdes han inte av innan nästa övergrepp skedde.
I Stockholm dömdes Shakir Mahmoud Shakir för våldtäkt på en 100-årig kvinna under förevändning av medicinsk behandling. I Varberg dömdes en 52-årig man för försök till grov våldtäkt – trots att han tidigare stängts av från arbete inom psykiatrin på grund av misstankar om sexuella övergrepp.
I Vänersborg dömdes en hemtjänstman i 25-årsåldern för grovt sexuellt övergrepp efter att ha lagt sig över en kvinna i hennes säng. Kvinnan dog några veckor senare.
Gemensamma nämnare
Trots skillnader i ålder, bakgrund och arbetsplats förenas fallen av flera gemensamma faktorer. Brotten sker i omsorgssituationer där offret är beroende av hjälp. Gärningsmännen arbetar ofta ensamma. Offren har begränsad möjlighet att slå larm – ibland är gärningsmannen den enda tillgängliga hjälpresursen. Tidigare varningssignaler ignoreras, och i flera fall får personal arbeta kvar trots misstankar. Kommuner underlåter att polisanmäla eller agerar sent.
Kriminologen Anders Östlund beskriver hur kvinnornas berättelser är påfallande lika. Ofta ges instruktioner under övergreppet, som om våldtäkten vore en fortsättning på arbetsuppgiften. Det är ett beteende som visar hur yrkesrollen används som täckmantel.
Ett stort mörkertal
Endast en bråkdel av anmälningarna leder till åtal och fällande dom. Även om inte alla anmälningar motsvarar faktiska våldtäkter bedöms mörkertalet som mycket stort. Många äldre kvinnor saknar möjlighet att berätta, blir inte trodda eller avlider innan rättsprocessen ens inleds.
Att dessa brott sker i samhällets mest skyddsvärda miljöer – i hemmet, på äldreboenden, under vård – gör dem särskilt allvarliga. Fallen från 2025 visar inte bara enskilda gärningsmän, utan ett system som gång på gång brister i ansvar, kontroll och skydd.
Slutligen
Problemet med våldtäkter inom hemtjänsten beror på alltför liberala regler. Det har varit för lätt att få asyl och medborgarskap i Sverige. I Sverige utvisar vi inte folk som begår brott, utan vi fortsätter försörja dem med skattepengar. Sedan 1975 har man bedrivit en alltför liberal politik där man i princip delat ut medborgarskap i flingpaketen.
Man kan fråga sig varför vi ens låter personer som arbetar inom hemtjänsten, och som inte är svenska medborgare, stanna i Sverige. Att vi ska ta emot arbetskraftsinvandrare utanför EU som inte kan språket eller vår kultur, och sedan låta dem arbeta med den grupp som byggde Sverige. Sverige måste få en mycket hårdare attityd mot brottslingar.
Om grundlagsändringen går igenom som gör att man kan annullera medborgarskap, då måste vi ha en utrensningsmyndighet som enbart arbetar med att hitta kriminella invandrare som har dubbla medborgarskap. Vi har en DO som trakasserar småföretagare för att de säger nej till personal med slöja i kundrelationer. Nu är det dags att vi får en utrensningsmyndighet som bara arbetar med att gallra det svenska samhället från personer som har dålig vandel och dubbla medborgarskap.
Sammanställning: Dömd sexualbrottslighet inom äldreomsorgen (2025)
Namn
Ålder
Dömda brott
Plats / sammanhang
Medborgarskap / ursprung
Baasim Yusuf
29
2 grova våldtäkter, 3 grova sexuella övergrepp, 5 fall av kränkande fotografering
Nattpatrullen, hemtjänst (Uppsala)
Svensk medborgare. Får bara 9 års fängelse.
Slipper spöslitning.
Kommer kostar samhäller 12 miljoner kronor i Svenskt lyxfängelse.
Melsh Keleta
34
Våldtäkt
Äldreboende, duschsituation (Eskilstuna)
Eritreansk medborgare. Bli inte utvisad. Kommer kostar samhället ca 5 miljoner
Ali Hassan Zada
40
Grov våldtäkt
Äldreboende, nattpass (Årjäng)
Svensk medborgare. Får bara 5 års fängelse. Får inte ens 200 timmar konstant spöslitning.
Kostar samhället ca 7 miljoner kronor
Angel Villaverdem <- MP Politiker
62
Våldtäkt
Hemtjänstkund i privat bostad (Timrå)
Svensk medborgare. Får ett extrem liberalt straff på bara 3 år i Svenskt lyxfängelse. Kostar samhäller 4,6 miljoner
Mohammed Karrar
33
Grov våldtäkt, grovt sexuellt ofredande
Hemtjänstbesök hos två kvinnor (Umeå)
Irakisk medborgare. Får ett bagatell straff på bara 5 års fängelse och bli inte utvisad.
Uppskattad kostnad för samhället 7 miljoner kronor
Shakir Mahmoud Shakir
38
Våldtäkt
Hemtjänstbesök hos 100-årig kvinna (Stockholm)
Irakisk medborgare. Får ett bagatell straff på 4 års fängelse. Bli inte utvisad.
Uppskattad kostnad för samhället 5,5 miljoner kronor
(Namn ej publicerat)
52
Försök till grov våldtäkt, grovt sexuellt övergrepp
Äldreboende + tidigare psykiatrijobb (Varberg / Halland)
Ej angivet
(Namn ej publicerat)
ca 25
Grovt sexuellt övergrepp
Hemtjänstbesök (Vänersborg)
Syrisk medborgare
Fakta : Utresningmyndigheten som gör Sverige tryggt ingen.
Så skulle en utrensningsmyndighet fungera: den får övergripande möjligheter att inhämta data från Skatteverket, domstolar, Polisen, Migrationsverket, Kriminalvården, Försäkringskassan, kommuner, regioner och andra myndigheter. Genom att aktivt bearbeta denna data med AI och algoritmer skulle man kunna identifiera personer som har permanent uppehållstillstånd eller dubbla medborgarskap.
Därefter skulle man, tillsammans med advokater och jurister, arbeta för att få deras svenska medborgarskap annullerat, så att de senare kan deporteras.
En sådan myndighet skulle vara en enorm vinstaffär för det svenska folket. Varje deporterad kriminell migrant är oftast en samhällsekonomisk vinst på flera miljoner kronor.
Efter återkommande problem med nedskräpning uppmanar Bostadsbolaget nu boende i Brunnsbo att sluta kasta sopor från balkonger och fönster. Avfallet har lett till både sanitära problem och säkerhetsrisker, och bolaget varnar för att beteendet kan få konsekvenser för hyreskontraktet.
Nästa år är det val. Då kanske landets sossepampar, efter noggrant stylade pressbilder i sina miljonvillor i Nacka, tar på sig reflexväst och gör ett hastigt studiebesök hos socialgrupp 3 – valfritt miljonprogram från 1960-talet duger. Vem vet, det kanske till och med blir allsång. Magdalena Andersson leder kören, de boende applåderar artigt, och tillsammans sjunger man ”We Shall Overcome” innan kortegen snabbt återvänder till tryggare postnummer.
Bostadsbolaget uppmanar boende att sluta kasta sopor från balkonger och fönster
Brunnsbo är ett område i Göteborg. Andelen utrikesfödda är 40 % och arbetslösheten är 8 %. Det anmärkningsvärda är att i området röstade 6 % på det terroriststämplade partiet Nyans och 17,9 % på Vänsterpartiet (vars ideologi har varit med och orsakat cirka 100 miljoner människors död och som vill ta bort RUT avdraget – vilket drabbar städhjälp för fattigpensionärer).
Området är ett av Socialdemokraternas så kallade miljonprogram som byggdes under 1960-talet, ett samhällsexperiment som orsakade samhället ett förfall och som man sedan fyllde med dysfunktionella migranter från hela världen. Den som någon gång har besökt ett miljonprogram vet hur skitigt och smutsigt det kan vara i sådana där ”sossesamhällen”. I Rinkeby, västra Stockholm, har man återkommande problem med råttor, på grund av att invånarna där kastar ut sopor från fönstren.
Bostadsbolaget har satt upp informationslappar i Brunnsbo efter att hushållssopor allt oftare kastats ut från fönster och balkonger. Problemet har ökat under sommaren och hösten 2025.
– Det är ett fåtal personer, men beteendet är återkommande, säger Malin Pethrus, pressansvarig på Bostadsbolaget.
Avfall har hittats vid husväggarna, främst under balkonger. Det rör sig om både mindre sopor och större föremål som kan innebära risk för personskador och som dessutom lockar till sig råttor.
För att få stopp på nedskräpningen uppmanar Bostadsbolaget hyresgästerna att slänga sitt avfall i miljörum eller miljöhus och att sortera återvinningsbart material. Bolaget påminner också om att det är förbjudet att kasta avfall från bostäder.
Bostadsbolaget har cirka 1 220 lägenheter i området i södra Hisings Backa, där husen byggdes på 1960-talet. Det är främst fastighetsskötare som uppmärksammat problemet.
– Vi försöker ta reda på vem som ligger bakom och pratar med personen. Fortsätter det kan hyreskontraktet påverkas, eftersom nedskräpning räknas som en störning, säger Malin Pethrus.
Anslagen sattes upp i början av december 2025. Responsen från övriga hyresgäster har hittills varit positiv, men det är för tidigt att säga om åtgärden haft någon effekt.
Sverigedemokraterna vill införa livstidsstraff för deltagande i kriminella gäng och utvisa alla gängkriminella med dubbla medborgarskap. Inför onsdagens möte med justitieministern presenterar partiet nu vad man kallar sitt mest långtgående förslag hittills mot den organiserade brottsligheten.
Klarar inte Al Capone och hans gelikar av att leva upp till 100 % perfekt vandel, då ska han inte stanna. Det är självklart att gängkriminella element som inte tillhör den svenska folkstammen ska returneras till hemlandet. Det är inget som svenska folket ska behöva slösa skattepengar på – slöddret. Livstidsutvisning redan vid ringa stöld gör Sverige tryggt igen, och det finns pengar över till vård och skola.
På onsdag samlas samtliga riksdagspartier för samtal med justitieminister Gunnar Strömmer (M) om den grova gängkriminaliteten. Inför mötet presenterar Sverigedemokraterna nu flera förslag som partiet avser att driva.
– Det vi lägger fram i dag är den mest kraftfulla åtgärd som överhuvudtaget är möjlig inom ramen för rättsstatens principer, säger Henrik Vinge (SD), vice partiledare och ordförande i riksdagens justitieutskott, vid en pressträff på tisdagen.
Förslagen pekas ut som centrala delar i SD:s kriminalpolitiska agenda inför nästa val.
– Om det inte finns stöd nu är tanken att detta ska bli en del av regeringsförhandlingarna efter valet, säger Vinge.
SD: Kan röra sig om tusentals personer
SD vill att samtliga gängkriminella med dubbla medborgarskap först ska dömas till fängelse och därefter utvisas. Enligt Vinge handlar det om minst 3 000 personer, men han utesluter inte att antalet är betydligt högre.
– En sådan åtgärd skulle omedelbart slå sönder flera kriminella nätverk, säger han.
För att möjliggöra detta vill partiet införa ett nytt brott: deltagande i kriminell sammanslutning. Brottet ska kunna ge livstids fängelse i de allvarligaste fallen.
Därtill vill SD ändra grundlagen så att svenskt medborgarskap kan återkallas för personer som deltar i gängbrottslighet. Partiet vill också öppna för att dra in uppehållstillstånd på grund av bristande vandel.
Båda frågorna är redan föremål för pågående arbete. I februari väntas regeringen ta emot en utredning om kriminalisering av gängdeltagande. Senare i vår planeras ett lagförslag om återkallelse av medborgarskap för gängkriminella, vilket dock kräver två riksdagsbeslut med ett val emellan eftersom det rör grundlagen.
Enligt Vinge råder viss samsyn mellan partierna kring rubriceringarna, men han menar att innehållet riskerar att urvattnas.
– Straffen måste vara tillräckligt allvarliga för att få effekt. I grova fall ska livstid vara möjligt, och den som har ett annat medborgarskap ska förlora det svenska.
Han tror att flera partier delar detta i retoriken, men inte i praktiken.
– När det väl ska beslutas kommer man vilja ha undantag och övergångsregler. Vi vill inte ha det. Vi vill ha hela paketet – möjligheten att utvisa alla med utländskt medborgarskap som är delaktiga i kriminella nätverk.
”Andra partier vågar inte”
Utan att peka ut några specifika partier säger Vinge att han tror att motståndet främst handlar om ovilja att förändra medborgarskapslagstiftningen.
På frågan om Moderaterna delar SD:s syn svarar han självsäkert:
– Jag är övertygad om att detta kommer att finnas med i nästa Tidöavtal. Jag kommer själv att delta i förhandlingarna och se till att det blir så.
Vinge menar att förslagen är förenliga med Sveriges internationella åtaganden och folkrätten.
– Gunnar Strömmer kommer att hålla med mig när förhandlingarna är klara, säger han.
Om Tidöpartierna får fortsatt majoritet efter valet lovar Vinge att reformerna snabbt ska genomföras.
– Den 1 januari 2027 slår vi till med det hårdaste greppet mot kriminaliteten hittills, säger han.
Sverige står vid ett vägskäl. Antingen fortsätter vi att ursäkta kriminalitet med bortförklaringar och kostsamma särlösningar – eller så återupprättar vi lag, ordning och ansvar. Ett tryggt samhälle kräver konsekvenser, inte daltande, och ett rättsväsende som sätter svenska medborgares säkerhet före kriminellas bekvämlighet.
Allt fler kräver livstidsutvisning av asylsökande med skyddsbehov från tredje världen som gör sig skyldiga till ringa stöld eller grövre brott. Enligt experter är detta en nödvändig och sund samhällsutveckling: personer som visar asocialt och kriminellt beteende ska omedelbart förlora rätten att vistas i Sverige och konsekvent returneras till sina hemländer – redan vid de första brotten.
Sverige ska bli tryggt igen. Straffen för gängkriminella ska skärpas kraftigt, mängdrabatten ska avskaffas och den övre delen av straffskalan ska användas konsekvent. Tiden är förbi då Sverige styrdes av socialdemokratiska justitieministrar som köpte sextjänster via Bordellmamman Doris och samtidigt införde ett rättssystem präglat av daltande, undfallenhet och symbolpolitik.
Trots detta möts reformerna av kritik. Enligt experter inom rättsväsendet för den nuvarande regeringen en alltför liberal linje. Exempelvis har inte livstidsutvisning införts för ringa stöld. Experter menar dock att utvisning vid ringa stöld och uppåt på straffskalan är nödvändigt.
Resonemanget är dock enkelt: klarar en asylsökande med skyddsbehov inte att leva upp till grundläggande svensk standard för god vandel, då ska personen återvända till sitt hemland.
Det är ett hån mot svenska skattebetalare att tvingas finansiera extrema kostnader för kriminella individer som inte ens tillhör det svenska samhället, men ändå tillåts stanna i landet. Ska Sverige bli tryggt igen måste utlänningar som inte uppfyller kraven på laglydnad och god vandel utvisas utan undanflykter, menar experter inom rättsväsendet.
Logiken är självklar: köper du en TV som inte fungerar har du rätt att lämna tillbaka den. Men när Sverige tar emot en flykting från ett tredje världen land som snattar en Snickers, då påstås det plötsligt vara omöjligt att returnera den missanpassade individen. I stället skickas notan till svenska folket – i form av ökade kostnader, högre skatter och minskad trygghet.
Klimataktivister som vandaliserar konst, blockerar vägar och saboterar direktsända TV-program frikänns allt oftare av svenska domstolar – med hänvisning till ett påstått klimatnödläge. Samtidigt förstärker medierna en domedagsretorik som normaliserar lagbrott och radikala ideal. Vad händer med ett samhälle när rädsla ersätter förnuft och klimatmålet tillåts stå över rättsstat, ekonomi och verklighet?
Under de senaste åren har Sverige blivit ett internationellt uppmärksammat exempel på hur klimataktivism, medial alarmism och rättsliga bedömningar allt oftare sammanfaller. Klimataktivister vandaliserar konstverk, blockerar vägar, saboterar direktsända TV-program och stör riksdagens arbete – samtidigt som domstolar återkommande frikänner dem med hänvisning till ett upplevt klimatnödläge. Detta väcker en grundläggande fråga: vad händer med ett samhälle som låter klimatradikala ideal väga tyngre än rättsstatens principer och praktiska verklighetsförutsättningar?
Eskatologin bakom aktivismen
Många av dagens klimataktioner präglas av ett tydligt eskatologiskt tänkande – föreställningen om en nära förestående undergång. Retoriken handlar inte längre om gradvisa risker eller långsiktiga anpassningar, utan om total kollaps: massdöd, svält, krig och samhällsupplösning. Psykologisk forskning visar att just denna typ av domedagsföreställningar tenderar att leda till ångest, irrationellt beslutsfattande, radikalisering och social destabilisering.
I Sverige tar detta sig uttryck i destruktiva aktioner som rättfärdigas med att ”situationen är akut”. När aktivister från nätverket Återställ våtmarker vandaliserade en Monet-målning på Nationalmuseum målades scenarier upp om pandemier som bleka förspel till den annalkande klimatkollapsen. Retoriken var apokalyptisk – och accepterades i stort sett okritiskt i offentligheten.
Mediernas inramning och normalisering
Mediernas roll i denna utveckling är central. När SVT rapporterade om Monet-incidenten betonades att tavlan var oskadd, medan museets kostnader ifrågasattes och bagatelliserades. Fokus flyttades från brottets konsekvenser till en indirekt förståelse för aktivisternas motiv. Resultatet blir en medial inramning som i praktiken försvarar handlingar som annars skulle betraktas som allvarliga angrepp på gemensamma kulturvärden.
Samma mönster återkommer i rättssystemet. Aktivister som blockerade E4:an vid Solna frikändes trots omfattande trafikstörningar och försenad ambulansutryckning. Sabotage mot nöjesprogram som Let’s Dance och Melodifestivalen resulterade i milda påföljder, trots skador för miljontals kronor. Signalvärdet är tydligt: ett upplevt planetärt nödläge legitimerar handlingar som annars hade varit otänkbara.
Klimatångest som statsfinansierad ideologi
Parallellt med detta har public service och etablerade medier under lång tid förstärkt en känslomässigt laddad klimatberättelse. Kulturpersonligheter och journalister ges stort utrymme att uttrycka bottenlös förtvivlan över framtiden, ofta utan kritiska följdfrågor. Budskap om skam, rädsla och uppgivenhet har normaliserats, samtidigt som medborgarna fostras till att acceptera allt mer långtgående livsstilsförändringar.
Kött ska undvikas. Flyg ska skammas. Bilkörning ska bort. Elförbrukning ska anpassas efter vädret. Kärnkraftens avveckling ifrågasätts inte – istället uppmanas människor att inte dammsuga när det är kallt. SVT producerar hyllningsreportage om familjer som lever utan el, rinnande vatten eller kylskåp, och framställer detta som både moraliskt och emotionellt överlägset.
Gröna fantasier och hårda realiteter
Problemet är inte att människor engagerar sig i miljöfrågor. Problemet är att de ideal som marknadsförs ofta är praktiskt omöjliga och i vissa fall direkt kontraproduktiva. Om en majoritet av Sveriges hushåll faktiskt levde som de ”förebilder” som lyfts fram i medierna – utan el, med vedeldning och torparliv – skulle resultatet bli ekologisk och ekonomisk kollaps.
Vedförbrukningen skulle vida överstiga skogens tillväxt. Skogsindustrin skulle slås ut. Luftföroreningarna skulle explodera. Sveriges BNP skulle rasa med upp till 90 procent, vilket i sin tur skulle omöjliggöra sjukvård, skola, räddningstjänst och digital infrastruktur. Ett sådant samhälle vore varken hållbart eller humant.
När klimatmålet helgar medlen
Den kanske allvarligaste konsekvensen av klimatradikalismen är dock dess påverkan på rättsstaten. När domstolar börjar väga aktivisters subjektiva övertygelser tyngre än lagens likhet inför alla, urholkas tilliten till rättssystemet. När medier konsekvent försvarar eller relativiserar lagbrott i klimatets namn skapas en moralisk gräddfil för vissa åsikter – och ett farligt prejudikat för framtiden.
Att vilja minska utsläpp och förbättra miljön är inte detsamma som att acceptera apokalyptiskt tänkande eller samhällsskadlig aktivism. Historiskt har mänskligheten blivit rikare, friskare och mer resurseffektiv över tid – inte genom panik, utan genom innovation, konkurrens och teknisk utveckling.
En annan väg framåt
Den som på allvar vill minska utsläpp snabbt bör fokusera på teknisk utveckling, marknadsdriven innovation och global konkurrens – inte på moralistisk disciplinering, symbolhandlingar eller rättslig särbehandling. Avreglering av hållbarhetsmarknader och satsningar på ny energiteknik kan ge verkliga resultat, utan att rasera samhällsstrukturer på vägen.
Det verkliga hotet mot framtiden är inte klimatengagemang i sig, utan en eskatologisk klimatradikalism som tillåts bli överideologi – med mediernas och domstolarnas goda minne. När rädslan ersätter förnuftet riskerar både samhälle och klimat att bli förlorare.
FN riktar skarp kritik mot Sverige för rasism och diskriminering, men bilden är mer komplicerad än så. Bakom många av de problem som pekas ut finns också ekonomi, integration, ålder, bostadsbrist och brottslighet – faktorer som drabbar långt fler än vissa utpekade grupper. Frågan är om FN:s analys fångar helheten, eller om den riskerar att förenkla ett samhällsproblem som kräver betydligt bredare lösningar.
Svenska politiker har visat en dålig attityd gentemot ett homogent och tryggt Sverige och har bedrivit en alldeles för liberal asylpolitik, vilket ligger till grund för de extrema problem som det svenska samhället i dag har med migrantgrupper ifrån tredje världen.
FN:s rasdiskrimineringskommitté har nyligen granskat hur Sverige arbetar mot rasism och diskriminering. I sin rapport riktar FN omfattande kritik mot Sverige och pekar på problem inom arbetsmarknad, bostäder, vård, polisarbete och migrationspolitik. Samtidigt har rapporten väckt debatt, eftersom många anser att bilden är förenklad och inte fullt ut tar hänsyn till ekonomi, integration, brottslighet och hur det svenska samhället faktiskt fungerar. Frågan är därför inte om problem finns – utan hur de ska förstås.
Sverige får både beröm och kritik
FN lyfter fram flera positiva åtgärder. Sverige har infört en nationell handlingsplan mot rasism och hatbrott, skapat särskilda åtgärdsprogram för olika former av rasism och inrättat ett Institut för mänskliga rättigheter. Även sanningskommissionen för samerna ses som ett viktigt steg för att hantera historiska orättvisor. Samtidigt menar FN att dessa satsningar inte har lett till tillräckliga förbättringar i vardagen för alla grupper.
Mer statistik – lösning eller risk?
Ett av FN:s huvudkrav är att Sverige ska samla mer detaljerad statistik om befolkningen, till exempel kring etnicitet och religion. Syftet är att bättre kunna mäta diskriminering. Detta är dock omstritt i Sverige. Kritiker varnar för att sådan statistik kan hota den personliga integriteten, låsa fast människor i identitetskategorier och skapa mer splittring än sammanhållning. Det finns därför olika uppfattningar om mer statistik verkligen är rätt väg.
Arbetsmarknaden: diskriminering eller etableringsproblem?
FN pekar på att personer med utländsk bakgrund oftare är arbetslösa, har lägre inkomster och sämre möjligheter till avancemang, vilket beskrivs som strukturell diskriminering. Samtidigt pekar många på att arbetsmarknaden i hög grad styrs av faktorer som språkkunskaper, utbildningsnivå, om utbildningen erkänns i Sverige, arbetslivserfarenhet här i landet samt tillgång till nätverk och referenser.
Det finns också en omfattande åldersdiskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Många personer över 50 år vittnar om att de sorteras bort tidigt i rekryteringsprocesser, trots lång erfarenhet och god kompetens.
Även yngre utan lång arbetslivserfarenhet kan ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
Detta drabbar både personer födda i Sverige och personer med invandrarbakgrund. Sammantaget visar detta att problemen på arbetsmarknaden är komplexa och inte enbart kan förklaras med etnisk diskriminering.
Bostadsmarknaden – främst en ekonomisk fråga
FN menar att vissa grupper har svårare att få bostad, särskilt i attraktiva områden. Det gäller bland annat personer som uppfattas som muslimer, romer eller svarta.
I praktiken styrs dock bostadsmarknaden i stor utsträckning av inkomst och anställning. Krav på fast arbete, höga hyror och omfattande bostadsbrist gör att alla med låg inkomst – även svenskar utan invandrarbakgrund – har svårt att få bostad. Även här kan diskriminering förekomma, men grundproblemet är ekonomiskt.
Hälsa och vård – systemproblem snarare än rasism
FN lyfter fram skillnader i tillgång till vård. Samtidigt pekar många inom vården på att problemen oftare hänger ihop med språkförbistring, stressad vårdpersonal och brist på resurser. Skillnader i vård uppstår ofta på grund av organisatoriska brister snarare än medveten diskriminering.
Hatbrott, hårt språk och misstro
FN är oroligt för ökande hatbrott och ett hårdare tonläge i samhällsdebatten. Samtidigt finns det även hat och fientlighet riktad mot det svenska samhället, mot myndigheter och mot demokratiska institutioner.
Det utbredda hatet mot det svenska samhället inom vissa muslimska grupper blev tydligt under koranupploppen 2022.
Då använde muslimska grupper extremt mycket våld mot polisen, efter att personer hade utnyttjat sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera mot islam och bränna en bok som de själva ägde. Det svenska samhället misslyckades med att utvisa dessa invandrare på livstid, utan domarna landade istället på relativt korta fängelsestraff.
I vissa miljöer sprids desinformation och parallella normsystem, vilket försvårar integration och ökar polariseringen.
Polisen och säkerhetszonerna
En annan del av kritiken gäller polisens möjlighet att införa så kallade säkerhetszoner, där visitering kan ske under begränsad tid utan individuell misstanke. Svenska myndigheter betonar att säkerhetszoner införs vid konkret risk för grov brottslighet, som skjutningar och sprängningar. Zonerna är tidsbegränsade och används både i storstäder och vid tillfälliga evenemang. Syftet är att förebygga våld, inte att kontrollera människor på grund av utseende eller bakgrund.
Olika grupper – olika historisk ställning
FN behandlar flera grupper särskilt. Samer är Sveriges urfolk och har särskilda rättigheter kopplade till renskötsel och viss statlig mark. Detta skapar ibland konflikter med andra samhällsintressen.
Romer är en erkänd nationell minoritet med lång historia i Sverige, men med fortsatt låg etablering inom arbetsmarknad och utbildning. Romernas problem beror oftast på en negativ attityd gentemot majoritetssamhället och en kultur som gör dem svåra intergera i Svenska samhället.
Muslimer och Afrikaner tillhör inte ursprungsbefolkningen
Muslimer i Sverige är varken ursprungsbefolkning eller historisk minoritet. Gruppen består främst av människor som invandrat under senare decennier. Det finns rapporter om diskriminering, men också en omfattande samhällsdebatt om religionsutövning, integration och arbetsliv.
Personer med afrikanskt ursprung är inte heller ursprungsbefolkning eller historisk minoritet i Sverige. De flesta har kommit hit genom migration i modern tid. Skillnader i etablering förklaras ofta av språk, utbildningsnivå, tid i landet och bostadssegregation.
Forskning visar också att Sveriges välfärdssystem, som ger trygghet under etablering, har varit en av flera faktorer som gjort landet attraktivt för grupper som inte alltid har haft för avsikt att arbeta och göra rätt för sig.
Det finns oftast svåra attityds problem ibland dessa grupper emot det Svenska samhället och Svenskars kultur.
Migration, välfärd och trygghet
FN är kritiskt till flera reformförslag inom migrationspolitiken. Samtidigt betonar regeringen att Sverige fortsatt följer internationella asylkonventioner och har en jämförelsevis generös asylrätt.
Frågor som rapporteringsplikt, tolktjänster och möjligheten att återkalla tillstånd lyfts fram som verktyg för att stärka integration, ansvar och trygghet i ett samhälle som under senare år drabbats av grov brottslighet.
Tolktjänster kostar det svenska samhället enorma belopp, och Sverige har redan världens högsta skatter. Det är orimligt att någon som vägrar lära sig svenska språket ska få tillgång till dessa tjänster år efter år utan att betala för dem ur egen ficka.
Slutsats: problemen finns – men kräver rätt analys
FN:s rapport pekar på verkliga problem. Samtidigt riskerar en alltför förenklad bild att leda till felaktiga lösningar. Många av de skillnader som beskrivs som rasism hänger i praktiken ihop med ekonomi, språk, utbildning, bostadsbrist, ålder, brottslighet och integrationens villkor.
För att Sverige ska fungera bättre krävs därför inte bara fler rapporter, utan också ett samhälle där arbete lönar sig, där språket är nyckeln in, där lagar gäller lika för alla och där tillit byggs genom ansvar, trygghet och delaktighet.
Det behövs också livstidutvisning vid till exempel ifrån ringa stöld eller värre brott, så att individer som inte klarar av att följa svensk lag till punkt och pricka kan återvända till hemlandet i stället för att vara en belastning för det svenska samhället.
Orsaken till att Sverige se ut som det gör
Varför Sverige har de problem man har i dag beror på att det är alldeles för lätt att, långt utanför Europas gränser, få asyl i Sverige.
Ett av de värsta misstagen i svensk politisk historia är beslutet som togs 1975 ( proposition 1975:26 ) om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt helvete på jorden, samt beslutet i början av 1990-talet att upphäva Luciabeslutet. Naiva och korkade politiker har gjort misstag efter misstag.
I stället för att behålla Sverige homogent, vilket Tage Erlander redan 1965 konstaterade var grunden för ett framgångsrikt Sverige, har det funnits onda krafter i det svenska samhället som har förstört Sverige genom mångkulturalism.
Sverige kommer att fortsätta ha en extremt liberal asylpolitik. Tyvärr kommer vi fortsatt att följa det över 50 år föråldrade New York-protokollet från 1960-talet, vilket gör att man långt utanför Europas gränser kan få asyl i Sverige.
Sveriges hantering av Samim Sultanis fall väcker frågor om rättssäkerhet, ansvar och konsekvens i migrationspolitiken. Trots avslag på asylansökan, bristande uppfyllelse av gymnasielagens krav och en dom för ringa stöld dröjde utvisningen i åratal. Fallet illustrerar ett system som tillåter långdragna processer, omfattande överklaganden och där brott inte omedelbart får några migrationsrättsliga konsekvenser – något som många menar underminerar både förtroendet för rättsstaten och tryggheten i samhället.
Många migranter från tredje världen klamrar sig kvar i Sverige. Svensken, som betalar världens högsta skatter, får även försörja migranten från tredje världen som inte har ett skit att ge Sverige. Och när de begår brott, blir de inte utvisade på livstid.
Samim Sultani, afghansk medborgare, kom till Sverige från Iran 2015 för att söka asyl utan giltiga id-handlingar. Genom den så kallade gymnasielagen fick han möjlighet till permanent uppehållstillstånd, under villkor att han fullföljde gymnasiet, levde skötsamt och kunde försörja sig själv.
Han hade tillfälligt uppehållstillstånd fram till för tre år sedan och arbetade då som behovsanställd snickare, vilket inte uppfyllde lagens krav på tillsvidareanställning eller tvåårskontrakt. Därefter prövades hans utvisningsärende i flera domstolar medan han arbetade som svetsare. En regeländring den 1 april gjorde det svårare för personer med avslag att få arbetstillstånd, och i augusti beslutade Migrationsöverdomstolen att inte pröva hans fall, vilket fastställde utvisningen till Afghanistan.
Efter beslutet har han uppmärksammats i flera medier, där han kritiserat svenska politiker, sagt att han ångrar att han valde Sverige och hävdat att ”bara kriminella får stanna i Sverige”. Samtidigt dömdes Sultani själv år 2019 för ringa stöld – något som varken han eller medierna lyfter fram.
Man kan absolut hålla med Sultani om att det svenska samhället har misslyckats – men inte i bemärkelsen att han inte får åka hem, eftersom han inte har giltiga skäl att få stanna i Sverige. Varför skickade man inte hem honom redan 2019 när han dömdes för ringa stöld? Det är beklämmande att samhället kan dalta så mycket med en person som begått brott. Vi svenskar borde skämmas över att det är så extremt lätt för migranter från tredje världen att komma hit och sedan inte ens utvisas när de döms för brott. Vill vi ha ett sådant samhälle, där människors ägodelar kan stjälas utan att gärningsmannen bestraffas? Det är riktigt vidrigt att svenska lagar inte klarar av att utvisa Sultani på livstid när han ägnat sig åt att stjäla.
Det behövs ett nytänk inom det svenska rättsväsendet. Varför inte skicka hem kriminella direkt när domen har fallit? Man borde sluta pröva ärenden i domstol efter domstol. Därefter får migranten från tredje världen driva sin sak om att få stanna i Sverige från hemlandet, med egna medel, i stället för att vara en belastning för svenska skattebetalare.
Göteborgs stad inför lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar för att säkerställa att alla barn kan delta i utomhusverksamhet, oavsett familjens ekonomi. Beslutet har väckt en omfattande debatt om föräldraansvar, rättvisa och hur kommunens resurser bör fördelas.
I Schlaraffenland flyter honungen på gatorna och sparvarna kommer färdigstekta in i munnen, men vem ska betala för den här lyxen? När ska de grupper som kommit till Sverige men inte kan visa god vandel genom att försörja sig själva ta sitt solidariska ansvar och självdeportera sig själva? Eller är det okej att kolonisera någon annans land och sedan låta urbefolkningen försörja dig med världens högsta skatter?
Göteborg inför lånekläder på förskolor – väcker frågor om rättvisa, ekonomi och föräldraansvar
Göteborgs stad har beslutat att införa lånekläder på förskolor i utvalda stadsdelar. Syftet är att säkerställa att barn kan vistas utomhus även vid regn och kyla, oberoende av familjens ekonomiska situation. Beslutet följer rapporter från flera förskolor om att barn ibland hålls inne eller stannar hemma vid dåligt väder på grund av brist på ändamålsenliga kläder.
På en förskola i Lövgärdet uppger personal att barnens närvaro och utevistelse påverkas tydligt av väderförhållandena. – Vi vill att alla barn ska kunna delta i verksamheten på lika villkor, oavsett ekonomiska förutsättningar, säger rektorn Fia Neldemo.
Införs i områden med identifierat behov
Lånekläderna ska finansieras genom en höjd barnpeng och ett förstärkt kompensatoriskt uppdrag. Enligt kommunalrådet Blerta Hoti Singh (S) riktas satsningen till förskolor där behovet bedömts vara störst. – Inget barn ska behöva stanna hemma på grund av att det saknas regnkläder, säger hon.
Kritiska röster: ”Kommunen bör inte ta över föräldraansvaret”
Satsningen har mött kritik från debattörer som ifrågasätter om kommunen ska tillhandahålla kläder när föräldrar redan förväntas bekosta andra nödvändiga artiklar, såsom blöjor. – Föräldrar står själva för blöjor, och många undrar därför varför kläder ska erbjudas kostnadsfritt, säger en kritiker.
Ekonomiska invändningar
Göteborg har ett högt kommunalt skattetryck i relation till sitt skattunderlag, vilket enligt kritiker förstärker behovet av tydliga prioriteringar. Flera debattörer menar att kommunen bör minska kostnader i andra delar av verksamheten och överväga en sänkning av kommunalskatten. En skattesänkning om två kronor lyfts som exempel på en åtgärd som skulle öka hushållens ekonomiska utrymme.
Jämförelser med Stockholm
I debatten har även Stockholms förskoleverksamhet lyfts fram som ett exempel på konsekvenser av bristande styrning och personalförsörjning. Kritiker menar att Göteborg bör undvika en liknande utveckling genom att tydligare fokusera på kärnverksamhet och långsiktiga åtgärder. – Det vore olyckligt om Göteborg hamnade i en liknande situation, säger en av de kritiska rösterna.
Frågor om likvärdighet och solidaritet
Att lånekläder endast införs i vissa områden har väckt frågor om likvärdighet. Kritiker menar att barn i områden med högre skatteuttag inte omfattas av satsningen trots att deras familjer i hög grad bidrar till kommunens ekonomi. Samtidigt får barn i områden med svagare ekonomiska förutsättningar del av förmånen.
Enligt debattörer riskerar detta att uppfattas som bristande rättvisa: – Det är barn vars föräldrar bidrar mest till samhällets ekonomi som får minst tillbaka. Det uppfattas som orättvist av många, säger en röst i debatten, och tillägger att barns tillgång till förmåner inte bör skilja sig åt mellan olika stadsdelar.
Vandel och föräldraansvar lyfts fram
I diskussionen har även frågor om föräldraansvar och vandel aktualiserats. Företrädare inom barnavårdsnämnden framhåller att förmågan att tillgodose barns grundläggande behov, som kläder, borde vägas in vid prövning av permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap.
Experter inom Socialstyrelsen anser att om en familj inte klarar att tillgodose sådana behov bör det påverka möjligheten till fortsatt bosättning i Sverige och i vissa fall leda till återvändande till hemlandet. Andra påpekar att det finns flera europeiska länder att söka asyl i för dem som inte kan uppfylla grundläggande försörjningskrav och man kan alltid självdeportera sig,
Debatten om lagen om hets mot folkgrupp skärps ytterligare när flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen helt, samtidigt som partistyrelsen föreslår att den ska begränsas. Kritiker och experter varnar för att dagens tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten, medan andra partier vill gå i motsatt riktning och ytterligare begränsa yttrandefriheten.
I fornstora dar var Moder Svea en symbol för Sveriges mod och självständighet, i dag sitter hon fängslad på grund av det socialdemokratiska, mångkulturella helvetessamhälle som man har byggt.
Flera företrädare inom Sverigedemokraterna vill avskaffa lagen om hets mot folkgrupp helt och hållet. Partistyrelsen föreslår i stället att lagen ska ses över och begränsas.
SD:s partistyrelse anser bland annat att hets mot personer baserat på sexuell läggning inte bör omfattas av lagen.
– De flesta förstår nog att det inte handlar om en folkgrupp, säger partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson till Ekot.
Kritiseras av experter
Lagen om hets mot folkgrupp har under lång tid varit omdebatterad, och flera experter menar att den i dag är alltför långtgående. Kritiker hävdar att personer har dömts på mycket svaga grunder och att nuvarande tillämpning riskerar att inskränka yttrandefriheten på ett sätt som inte hör hemma i en demokratisk rättsstat.
Många som dömts har enligt kritikerna inte uttryckt hot eller uppmaningar till våld utan gjort kontroversiella uttalanden som ändå fallit under lagen.
”Man klumpar ihop uttalanden”
Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke anser att gränsdragningen fortfarande är oklar. Han lyfter särskilt fallet med Mahmoud Najem och Salwan Momika, där båda åtalats för hets mot folkgrupp i samband med koranbränningar och uppmärksammade manifestationer.
– Tittar man på vad Momika respektive Najem säger i den transkribering som finns i förundersökningen så vill jag påstå att Najem uttalar sig om koranen, om Muhammed och om religionen islam, och det tycker jag ryms inom en vid yttrandefrihet. Jag tycker att man klumpar ihop Najem och Momikas yttranden och därmed lastar Najem för sådant som Momika sa, säger Funcke.
Han menar att rättsväsendet ibland brister i att skilja mellan religionskritik och hets mot en grupp människor.
Fortsatt politisk stridsfråga
Frågan om lagen om hets mot folkgrupp lär fortsätta att vara politiskt laddad. SD:s partistyrelse vill se omfattande förändringar, medan andra partier tvärtom vill fortsätta göra inskränkningar i yttrandefriheten. Samtidigt höjs allt fler röster från både jurister och forskare som efterlyser en tydligare avgränsning – så att yttrandefriheten inte inskränks mer än nödvändigt.
Fakta: Vad är hets mot folkgrupp?
Hets mot folkgrupp är ett brott enligt 16 kap. 8 § brottsbalken.
Man kan dömas för hets mot folkgrupp om man i ett uttalande eller annat meddelande som sprids:
uppmanar till våld mot
hotar
eller uttrycker missaktning för
…en folkgrupp eller annan liknande grupp eller enskild person som tillhör en sådan grupp,
med anspelning på till exempel:
ras eller hudfärg
nationellt eller etniskt ursprung
trosbekännelse (religion)
sexuell läggning
könsöverskridande identitet eller uttryck
Det krävs att uttalandet sprids till andra, till exempel genom tal, text, bild, sociala medier eller liknande.
Straff:
– Ringa brott: böter
– Normalgraden: fängelse i högst 2 år
– Grovt brott: fängelse i 6 månader till 4 år
Regeringens beslut att höja återvandringsbidraget till 350 000 kronor har väckt starka reaktioner – inte minst från Socialdemokraterna, som en gång själva införde stödet under Olof Palme. Samtidigt som vänstern beskriver förslaget som ”rasistiskt” menar kritiker att det handlar om en frivillig väg ur utanförskap och en nödvändig åtgärd för att minska segregationen. Frågan har nu blivit en symbol för det politiska dubbelspel som präglar svensk migrationsdebatt.
När regeringen i år beslutade att höja det så kallade återvandringsbidraget till 350 000 kronor väckte det kraftiga reaktioner – främst från vänstern. Socialdemokrater, vänsterpartister och flera kommuner runtom i landet kallade förslaget både ”rasistiskt” och ”osvenskt”. Ironiskt nog var det samma Socialdemokraterna som en gång införde bidraget, redan 1984, under Olof Palmes regering.
Syftet: Frivillig väg ur utanförskap
Det höjda återvandringsbidraget är tänkt att ge personer som inte lyckats etablera sig i Sverige en möjlighet att frivilligt återvända till sina hemländer. Regeringens samordnare, Theresa Säterblad, skickade under hösten brev till landets 290 kommuner för att diskutera hur bidraget bäst kan nå dem som vill ta del av det. Responsen blev dock kylig i många vänsterstyrda kommuner, där flera vägrade att ens delta i samtal med regeringen.
I Jokkmokk kallade kommunalrådet Roland Boman (Framtid i Jokkmokk) regeringens initiativ för ”osvenskt”, medan representanter i Nässjö, Kristinehamn och Sala uttryckte att de hellre vill ”säga välkommen hit” än uppmuntra människor att lämna landet. I Malmö vägrade det socialdemokratiska kommunalrådet Sedat Arif att ens informera om bidraget, med motiveringen att det ”skickar fel signaler”.
Vänsterkritik – och vänstermoral
Samtidigt hyllades kommunernas vägran i medier. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskrev motståndet som ”ett ställningstagande i klass med Churchills kamp mot nazismen”. Även Svenska kyrkan anslöt sig till kritiken, och menade att bidragshöjningen ”göder rasism”.
Men det vänsterpolitiska motståndet väcker frågor om trovärdighet. Regelverket för återvandringsbidraget är trots allt en socialdemokratisk konstruktion från 1980-talet – och var då ett uttryck för humanitet. Att dagens vänster kallar samma politik för rasistisk visar på en tydlig ideologisk förskjutning, där symbolpolitik och moralposerande tycks väga tyngre än fakta.
Ekonomiska realiteter
Forskning visar att det höjda återvandringsbidraget också har en ekonomisk dimension. Enligt rapporter från ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) kostar en genomsnittlig flykting samhället cirka 74 000 kronor per år, livet ut. Över en fyrtioårsperiod innebär det omkring tre miljoner kronor per person. Om 1 000 personer väljer att återvandra med hjälp av bidraget, kan staten därmed spara cirka tre miljarder kronor – motsvarande 6 600 sjuksköterskelöner.
En politik av motsägelser
Socialdemokraterna hävdar i dag att de står för en ”stram migrationspolitik”. Samtidigt motsätter sig partiet återvandringsbidrag, krav på utvisning av papperslösa, samt minskade bidrag till familjer i långvarigt utanförskap. Kritiker menar att det snarare handlar om en politik som bevarar problemen än löser dem – ett sätt att flytta fokus snarare än att ta ansvar.
På partiets senaste kongress beslutade Socialdemokraterna dessutom att varje kommun ska ta emot fler nyanlända, och att kommunernas mottagande ska förlängas från två till tre år. Det innebär fler åtaganden och högre kostnader – samtidigt som partiet talar om behovet av att ”strama åt”.
En växande misstro
Den politiska dubbelmoralen riskerar att underminera förtroendet för samhällsinstitutionerna. Kritiker som Henrik Jönsson beskriver utvecklingen som ett sabotage mot förnuft och konsekvens, där vänstern säger en sak – men gör en annan.
Oavsett var man står politiskt är frågan om återvandringsbidraget en symbol för något större: hur svensk migrationspolitik pendlar mellan moral och realpolitik, mellan retorik och handling – och hur lång tid Sverige har råd att fortsätta leva med denna motsägelse.
Efter år av öppna gränser och ”humanitär idealism” står Tyskland inför en ny kurs. Förbundskansler Friedrich Merz markerar slutet på den epok som började med Merkels beslut 2015 – och inleder en period av självrannsakan. När opinionen vänder och ekonomin mattas försöker landet återta kontrollen över migrationen, samhällsordningen och sin egen framtid.
När förbundskansler Friedrich Merz nyligen förklarade att ”syrier inte längre har några grunder för asyl i Tyskland”, var det inte bara en politisk markering – det var en symbolisk vändpunkt. Efter ett decennium av extrem över generös migrationspolitik försöker Tyskland nu återta kontrollen över sin framtid.
Merz leder en konservativ regering som vill distansera sig från Angela Merkels öppna dörrar-politik 2015 – en kurs som för alltid förändrade Tyskland. Hans uttalande sammanfaller med en tydlig förskjutning i opinionen: en majoritet av tyskarna anser nu att migrationspolitiken har gått för långt och skadat samhällsstrukturen.
En politik byggd på ideal – men utan förberedelse
När Merkel beslöt att hålla gränserna öppna under flyktingkrisen 2015, präglades beslutet av moralisk övertygelse snarare än praktisk planering.
Tyskland tog emot över en miljon människor på kort tid – ett åtagande som översteg både den logistiska och sociala kapaciteten.
Konsekvenserna blev snabbt påtagliga. Kommuner fick akuta bostadsproblem, skolor blev överbelastade, och brottsstatistiken steg kraftigt. Händelser som nyårsnatten i Köln 2015–2016 underminerade allmänhetens förtroende för myndigheternas kontroll.
Ett samhälle som länge byggt sin självbild på stabilitet och ordning började uppleva en växande otrygghet.
När integration blir en skugga av ambitionerna
Integrationen visade sig vara långt svårare än vad som förutspåtts.
Språkutbildning, arbetsmarknad och kulturell anpassning utvecklades ojämnt – med stora skillnader mellan regionerna. Många nyanlända hamnade i långvarigt bidragsberoende och kriminalitet.
De lokala spänningarna ökade, inte enbart av ekonomiska skäl utan också kulturella. Frågor om jämställdhet, religionsfrihet och värderingar blev politiska laddningar som splittrade samhällsdebatten.
Tyskland, som länge betraktats som en symbol för europeisk rationalitet och ordning, fick nu hantera följderna av en politik som saknade tydliga gränser.
Säkerhetsfrågan – från undantag till ständig oro
Flera uppmärksammade incidenter de senaste åren – från islamistiskt motiverade dåd till vardagsbrott med internationell koppling – har förstärkt uppfattningen att bristande kontroll över migrationen också är ett säkerhetsproblem.
Även om majoriteten av flyktingar och migranter inte begår brott, har en rad enskilda händelser haft stark psykologisk effekt på befolkningen. För många tyskar har upplevelsen blivit att staten inte längre kan garantera samma trygghet som tidigare.
Detta har gett näring åt partier som AfD, som nu leder i flera delstater och lockar väljare långt utanför den traditionella högern.
Migrationsfrågan har därmed inte bara förändrat samhället – utan också den politiska kartan.
Ett land på väg mot självrannsakan
Friedrich Merz försöker nu återta kontrollen genom en tydligare, mer realistisk migrationslinje.
Han talar om frivilliga återvändanden, men utesluter inte hårdare åtgärder.
Hans budskap går hem i en tid då Tyskland kämpar med ekonomisk stagnation, höga energikostnader och växande missnöje med EU:s migrationspolitik.
Många ser en direkt koppling mellan de öppna gränsernas era och dagens sociala splittring.
Från industristäderna i väst till landsbygden i öst växer en känsla av att landet förändrats snabbare än människor hunnit anpassa sig.
Ett Europa som tappade kontrollen
Merkels idealism smittade även EU.
Den gemensamma migrationspolitiken bröt samman när medlemsländer vägrade ta emot flyktingar enligt kvoter. Schengen-samarbetet sattes på prov, och nationalistiska rörelser växte i nästan varje land.
Många analytiker menar nu att Europas ledare måste lära av Tysklands misstag: att humanitet och ordning måste balanseras, annars riskerar hela den politiska strukturen att förlora sin legitimitet.
En politik utan gränser blev paradoxalt nog det som drev många européer mot gränsernas återkomst.
En tysk självbild i förändring
Tyskland har länge burit sin historiska skuld som en moralisk kompass.
Men i efterdyningarna av 2015 års beslut växer insikten om att ett land inte kan bygga sin framtid på skuld eller symbolpolitik.
Den tyska självbilden – som humanitär stormakt – prövas nu mot verklighetens krav på ordning, ansvar och samhällssammanhållning.
Det som en gång sågs som en moralisk triumf har nu blivit ett Tyskland på väg mot anarki och fritt fall, till följd av en alltför generös migrationspolitik där man släppt in dysfunktionella människor från tredje världen, som är totalt omöjliga att integrera i civiliserade europeiska samhällen. Merkels politik har gjort större skada på Tyskland än Hitler. Hitler hade dock vett att sätta pistolen emot i tiningen och trycka av, medan Merkel totalt saknar sjukdomsinsikt om vad hennes gärningar har orsakat Europa och Tyskland för skada.
Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.
Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!
Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.
Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.
Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.
Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.
Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå
Sverige har tappat kontrollen. Grova brottslingar från andra länder döms för våldtäkt men får ändå stanna kvar – med hänvisning till sin ”flyktingstatus”. Samtidigt behandlas laglydiga svenskar hårdare än de som våldtar våra barn. Det är inte rättvisa, det är ett hån mot hela vårt samhälle.
Ett sätt att göra Sverige tryggt igen är att införa livstids utvisning redan vid ringa stöld – även för flyktingar med skyddsstatus. Våra politiker vet helt enkelt inte hur man skapar ett tryggt samhälle.
I dagens Sverige kan du returnera en felbeställd vara på nätet.
Men du kan inte returnera en våldtäktsman från Eritrea.
Det säger allt om vilket sjukt tillstånd vårt land befinner sig i.
En 18-årig man från Eritrea våldtar en 16-årig flicka i Skellefteå. Hovrätten dömer honom till tre års fängelse – men låter honom stanna i Sverige eftersom brottet inte ansågs ”synnerligen grovt”.
Är vi verkligen ett land som behöver diskutera hur många minuter en våldtäkt ska pågå innan den räknas som tillräckligt allvarlig för utvisning?
Det är inte rättssäkerhet – det är rättsvidrigt.
Och varför ska någon från Eritrea ens ha asyl i Sverige?
Afrika består av över femtio länder. Om det verkligen handlar om skydd, varför måste man då resa förbi hela kontinenten, Mellanöstern och halva Europa för att söka sig just till Sverige – längst upp i norr?
Det handlar inte längre om skydd. Det handlar om att vårt system har blivit ett globalt skämt där Sverige ses som det land som alltid säger ja.
Sverige har redan gjort mer än sin del för världens flyktingar.
Vi är landet som en gång skickade de vita bussarna med Folke Bernadotte för att rädda människor från dödsläger under andra världskriget.
Vi har tagit emot hundratusentals människor från världens alla hörn, erbjudit bostäder, utbildning, vård och trygghet.
Men någonstans måste gränsen gå.
Vi har gått från humanitet till självdestruktion.
När domstolar vägrar utvisa dömda brottslingar med hänvisning till deras ”skyddsstatus”, då har rättssystemet förlorat sin moraliska kompass.
Skydd är något man förtjänar genom att respektera landet som ger det – inte något man får behålla efter att man våldtagit en minderårig.
Den som bryter mot svensk lag ska förlora sin rätt att vara här. Punkt.
Om han inte kan skickas hem till Eritrea, får han skickas till ett tredje land, ett grannland, eller någonstans i regionen.
Det är inte Sveriges ansvar att lösa Afrikas problem. Det är våra barns trygghet som ska gå först.
Sverige måste sluta vara Europas dumsnälla bakgård.
Vi ska skydda våra egna medborgare – inte importera nya hot mot dem.
Det är dags att ta tillbaka förnuftet, ta tillbaka rättvisan, och ta tillbaka vårt land.
Nog med dalt.
Nog med feghet.
Utvisa varenda kriminell som trampar på svensk lag.
Sverige är ingen fristad för våldtäktsmän. Sverige behöver färre socinomer och fler skarprättare som kan ge sexuallbrottslingar det straff dom förtjänar.
Fakta: Återvändande till tredjeländer (Afrika)
Grundregler (gäller Sverige/EU):
Återvändande får ske till hemlandet eller ett tredje land som tar emot personen, efter individuell prövning och med respekt för non-refoulement (ingen får sändas till risk för förföljelse eller allvarlig skada).
Praktiskt krävs att mottagarlandet erkänner medborgarskap och utfärdar resehandlingar.
EU och Sverige använder återtagandeavtal, partnerskap/MoU och ibland visapåtryckningar för att få stater att ta emot egna medborgare.
Sveriges “säkra ursprungsländer” (påverkar snabbare prövning, ej Afrika):Albanien, Bosnien och Hercegovina, Chile, Kosovo, Mongoliet, Nordmakedonien, Serbien.
Källa: Migrationsverket/Föreskrift 13 jan 2025; AIDA/ECRE 2025.
Exempel: aktuella EU-samarbeten/tryckmedel i Afrika (återtagande/retur):
Land
Samarbetstyp / läge
Källnot
Egypten
EU lyfter fram förstärkt samverkan för återvändanden; föreslaget på EU-lista över “säkra ursprungsländer” för snabbare handläggning.
Reuters 16 apr 2025.
Tunisien
EU-samarbete om migration/retur; föreslaget som “säkert ursprungsland” på EU-nivå för snabbare avslag/återvändande.
Reuters 16 apr 2025.
Mauretanien
EU anger fördjupat migrationssamarbete inkl. återvändanden.
Reuters 28 juni 2024.
Marocko
Prioriterat EU-samarbete om återvändanden; nämns av EU som nyckel för att höja returgraden.
Reuters 28 juni 2024.
Etiopien
EU har skärpt visumregler som påtryckning p.g.a. bristande återtagandesamarbete.
AP News 2024.
Kap Verde
Formellt EU-återtagandeavtal (EUR-Lex); visar att bindande avtal i Afrika förekommer, om än sällsynt.
EUR-Lex, avtalstext.
EU-nivå: Returer till tredjeländer ökade under slutet av 2024; Kommissionen driver ett nytt regelverk för effektivare återvändanden, inkl. ömsesidigt erkännande av återvändandebeslut och “return hubs” i tredjeländer (med rättssäkerhetskrav).
Källor: Eurostat 31 mars 2025; AP News 2025; SIEPS 2025.
Viktigt: Varje ärende bedöms individuellt. Återvändande kan ske om personen saknar skyddsskäl/har fått avslag eller förlorat skydd, och om mottagarlandet accepterar inresa. Svensk/EU-lag förbjuder återvändande där risk för förföljelse eller tortyr finns. Oftast fölföljesle påhittade hjärnspöken hos migranter, så det kan ljuga till sej PUT
Han har levt som beväpnad gängkriminell, sålt droger i skolan och rekryterat barn till brott – men nu klagar ”Isak” på att ingen vill ge honom jobb. Samtidigt lever han på bidrag, finansierat av vanliga skattebetalare i ett land med världens högsta skatter. Frågan är inte varför han inte får en chans – utan varför han fortfarande får vår sympati och våra pengar.
Inget annat land i västvärlden daltar så mycket med brottslingar och låter dem äta så mycket av skattebetalarnas kaka. Vi har världens högsta skatter och den dyraste kriminalvården.
”Isak” säger att han vill lämna gänglivet bakom sig – men går fortfarande runt beväpnad, har rekryterat unga till kriminalitet och skyller på samhället för att ingen vill ge honom jobb. Han verkar helt oförstående inför varför en arbetsgivare inte vill anställa en beväpnad gangster med lång brottsbakgrund. – Jag fattar inte varför ingen ger mig en chans, säger han.
Från skolans korridorer till gängens värld
”Isak”, som egentligen heter något annat, började sin bana redan i gymnasiet. Han såg snabbt en möjlighet att tjäna pengar när klasskamrater efterfrågade droger. Med hjälp av äldre i området började han langa narkotika under skoltid – och fastnade snart i gängens grepp. – Jag såg att det fanns efterfrågan. Det var så jag kom in i det, säger han.
Efter ett tag fick han en ”jobbtelefon”, fasta tider och kunder – som om det vore ett riktigt arbete. Men det var kriminalitet, inte entreprenörskap. Senare började han själv rekrytera yngre till samma destruktiva liv. – Jag vet att det är smutsigt, men det är den världen jag lever i, säger han.
Bidragsförsörjd – och krävande
Trots att han under åratal levt på brott och våld, förväntar sig ”Isak” nu att samhället ska öppna dörrarna och erbjuda honom jobb. Under tiden lever han på bidrag – pengar som vanliga, arbetande svenskar tvingas betala genom några av världens högsta skatter.
Vi betalar för trygghet, vård, skola – men också för individer som medvetet har valt kriminalitet och nu kräver sympati och ekonomiskt stöd när konsekvenserna kommer ikapp.
Dags att ta ansvar – eller lämna
Om ”Isak” på allvar vill lämna kriminaliteten borde han börja med att lägga ner vapnet, sluta se sig som offer och acceptera att förtroende tar tid att bygga. Ingen är skyldig honom en andra chans bara för att han säger sig vilja ha den.
Och om han ändå inte kan eller vill anpassa sig till ett laglydigt liv i Sverige, då kanske det är dags att överväga självdeportering – att återvända till sitt ursprungliga hemland och börja om där. Ingen tvingar honom att stanna i ett samhälle han själv valt att förakta och missbruka.
Vi andra arbetar, betalar skatt och försöker leva hederligt. Det minsta man kan begära är att de som förstört sina egna liv slutar kräva att vi ska betala för deras val – eller tar ansvar och börjar om någon annanstans.
År 2015 blev ett vägskäl i svensk historia. Sverige tog emot rekordmånga asylsökande, samtidigt som bilden av landet som en humanitär stormakt spreds både här hemma och internationellt. Många såg det som en fortsättning på en lång tradition av generositet – från Folke Bernadottes vita bussar efter andra världskriget till solidariteten med dagens Ukraina. Men skillnaden var tydlig: där Europa en gång hjälpte människor från ett sönderbombat närområde, tog Sverige nu rollen som hela världens socialbyrå.
Det spreds en romantiserad bild av Sverige, då Sverige tog emot extrema mängder fejk-flyktingar ifrån framförallt MENA-området. Många härleder detta till Folke Bernadottes vita bussar som efter andra världskriget hämtade flyktingar från sönderbombat Europa. Vänsterpartiets kamrat Stalin brandbombade bland annat Riga och Tallinn 1944, så det fanns ett behov av att rädda flyktingar till Sverige.
Men det finns en stor skillnad: vita bussarna hämtade människor efter en konflikt i Europa, precis som vi idag står upp för Ukraina. Men 2015 att vi skulle vara hela världens socialbyrå blev väldigt fel.
Innan 2015 var Sverige redan väldigt förstört av mångkulturen. Redan på 1980-talet hade vi bedrivit en alltför generös asylpolitik. 1991 lyckades fritänkarna i Ny Demokrati klara 4 %-spärren med 6 %. Tyvärr blev Ny Demokratis framgång för snabb, och tre år senare åkte man ur riksdagen, eftersom partiet saknade förmåga att gallra bort dåliga politiker.
Men lek med tanken vilket bättre Sverige det hade blivit om Ny Demokrati hade fått politiskt inflytande. De stod hårdare för en stram invandringspolitik, lägre skatter – allt sånt som får ett land att gå framåt och bli bättre. Istället upphävde man t.ex. Luciabeslutet och Sverige fick en alldeles för liberal invandringspolitik. Inte ens efter 11 september 2001 gjorde man något för att stoppa invasionen av muhammedaner från MENA.
Så har åren gått. Mångkulturen har expanderat som en cancerböld på Moder Sveas samhälleskropp. Med mångkulturen kommer brottslighet som inte ens existerade på 70–80-talet. Det värsta som hände under 70-talet var när Vänsterpartiets kamrater i någon tysk terroristgrupp mördade vid Tysklands ambassad.
Och vilket Sverige fick vi 2015, efter att Löfven hetsat massorna med att hans Europa inte bygger några murar?
Dagliga skjutningar och sprängningar, en välfärd som knappt fungerar. Hade det funnits veteraner vid livet från första världskriget, så hade de drömt sig tillbaka till den vård de erhöll på västfronten 1917, om de hade fått uppleva den vård som Region Stockholm erbjuder sina invånare idag.
Visst, Sverige behöver invandrare, men vi måste välja ut dem som man väljer anställda till ett företag eller plockar spelare till ett elitelag i fotboll. Man kan inte släppa in vem som helst som vill ha arbetstillstånd eller asyl i Sverige. Släpper man in fel människor, då måste man snabbt gallra bort dem och returnera dem till hemlandet – precis som man returnerar en trasig TV vid leverans.
Vi behöver inte plocka arbetskraftsinvandrare utanför EU. EU består av över 300 miljoner invånare. Självklart ska vi hjälpa andra europeiska länder om de behöver fly, men låt oss begränsa asylrätten innanför Europas gränser och ifrån länder som firar jul och påsk.
Två 22-åringar från Västsverige sparkade, slog och förnedrade en hemlös man tills han låg blodig i snön – innan de skrattande knuffade ner honom i ett iskallt vattendrag. Trots tidigare brottslighet och misstänkta band till subversiva extremistkretsar kommer de undan med ett extremt liberalt straff tack vare lagens kryphål.
GM fick inte ens 168 timmar konstant spöslitning. Bild på en svensk fängelsecell.
UDDEVALLA. En hemlös man i 55-årsåldern utsattes för en ofattbar brutalitet. Två unga män, båda 22 år gamla, slog och sparkade honom blodig, krossade hans revben och knuffade honom ner i det iskalla vattnet – samtidigt som de skrattade och filmade övergreppet.
”Fan är det varmt i vattnet eller?” hånar den ene på filmklippet, medan den andre sparkar mannen i huvudet.
Blodspår i snön – men offret teg
Polisen fann blodspår och trasiga kläder i snön en kall vintermorgon. Offret kördes till sjukhus med svåra skador – men vägrade vittna och hävdade att han ”ramlat”. Fallet såg ut att rinna ut i sanden.
Filmerna avslöjade sanningen
Först månader senare kom sanningen fram, när polisen i ett annat ärende fann filmerna i en mobiltelefon. Klippen visade den grymma misshandeln – och även en ny attack tio dagar senare, riktad mot samma hemlösa man.
Tidigare brottsliga – och misstänkta extremistband
De båda 22-åringarna förekommer redan i belastningsregistret. Dessutom misstänker polisen att de har kopplingar till en extremistisk autonoma vänstergrupp – element som beskrivs som subversiva och samhällsfientliga.
Trots detta döms de nu ”bara” till två år och fyra månader i fängelse för grov misshandel, misshandel och försök till utpressning.
Straffrabatten: ett kryphål i lagen
Genom den omstridda straffrabatten för unga vuxna reduceras straffen med 33 procent – vilket betyder att de i praktiken endast behöver avtjäna 1 år och 7 månader bakom galler.
”Ett mycket fult brott”
Tingsrätten kallar gärningarna ”mycket fula” och framhåller den förnedrande karaktären. Men trots brutaliteten, de misstänkta extremistkopplingarna och gärningsmännens tidigare brottslighet blir påföljden i realiteten ett extremt milt straff.
År 2033 har Sverige förändrats i grunden. En islamistisk maktkoncentration har vuxit fram, och under täckmantel av nationell kris har grundlagar rivits upp. En attack på en symbolisk statlig byggnad blev startskottet – inom dagar fanns krav på undantagslagar, och inom månader var demokratin avskaffad. År 2035 införs sharialagar. Traditionella svenska högtider som midsommar klassas som hedniska och förbjuds. Samhället har blivit oigenkännligt.
Dündar Güngör, ordförande för Socialdemokraterna i Rosengård och ledamot i Malmö kommunfullmäktige, anser att Id al-Adha bör betraktas som en svensk högtid. I en intervju med Sydsvenskan berättar han att firandet på Örtagårdstorget kombinerar Sveriges nationaldag och den islamiska offerhögtiden i ett gemensamt arrangemang. – Vi firar två svenska högtider på samma dag, även om inte alla vill acceptera att de är det, säger Güngör. Han uttrycker ingen förståelse för svenskar som motsätter sig erkännandet av muslimska högtider som en del av det svenska samhället. Uttalandet har väckt debatt, särskilt i ljuset av kritik från djurrättsorganisationer mot djurhanteringen under Id al-Adha, där slakt utan bedövning förekommer i vissa länder.
Föreställ dig att Sverige hade blivit ockuperat under kalla kriget, av Sovjetunionen. Ryska soldater överallt. Ett felsteg, en fel mening om den store marxistledaren – och du hade ställts mot en vägg och skjutits. Det var verkligheten för miljontals människor bakom järnridån.
Idag står vi inför en ny form av ockupation. Det handlar inte längre om stridsvagnar och gevär – utan om en totalitär ideologi som har infiltrerat våra institutioner, skolor, bostadsområden och politiska partier. Denna ideologiska angripare heter islam. Den är inte här för att anpassa sig. Den är här för att ta över.
Så fort någon vågar kritisera islam, eller påpeka dess destruktiva inverkan, svarar de muslimska massorna med hot, upplopp och brutalt våld. Koranbränningar har blottat hur snabbt dessa grupper mobiliserar sitt hat och sitt våldskapital mot det svenska samhället. Toleransen från vår sida har blivit deras vapen.
Vi har själva öppnat dörrarna. Låtit denna ideologi breda ut sig som en cancersvulst i vårt samhälle. Vi har gett den bostäder, bidrag, inflytande – och nu kräver dess företrädare att vi erkänner deras högtider som svenska. Vi ser nu hur svenska politiker – ofta utan djupare band till vår historia, utan förfäder som försvarade detta land – försöker omskriva vad som är svenskt. De kallar Id al-Adha en ”svensk högtid”.
Det är lika verklighetsfrånvänt som om vi skulle tvingas fira 9 maj – den ryska segerdagen – eller 4 juli, USA:s nationaldag. Högtider som inte har något att göra med vår kultur, vår historia eller vår identitet. Det är inte assimilation. Det är kapitulation.
Och det slutar inte där. Det börjar med högtider. Det slutar med lagar. Om Sverige en dag styrs enligt sharia – vare sig i sunni- eller shiaform – då är det slut på midsommar, jul, kräftskivor och lucia. Då blir allt vi förknippar med frihet, ljus, musik och tradition förbjudet.
Midsommar – vår kanske mest älskade högtid – skulle raderas:
• Alkohol: förbjudet • Dans: förbjudet • Lättkläddhet: förbjudet • Musik: censurerad • Glädje i det offentliga rummet: förbjudet
Vi står inte längre inför en hypotetisk fara. Den är här. Den är redan inne i våra beslutande rum. Och om vi inte sätter stopp – nu – så förlorar vi mer än vårt land. Vi förlorar vår själ.
Vad skulle sharialagar innebära i Sverige?
Om sharialagar infördes som rättssystem i Sverige skulle det innebära stora förändringar jämfört med dagens sekulära lagstiftning. Här är några centrala skillnader:
Religiös lagstiftning: Svenska lagar bygger på demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Sharia bygger på religiösa texter, vilket skulle innebära att lagen inte längre är sekulär.
Ojämställd familjerätt: Män har i många tolkningar av sharia starkare juridisk ställning än kvinnor vid arv, skilsmässa och vårdnad. Detta strider mot svensk jämställdhetslagstiftning.
Begränsad yttrandefrihet: Kritik mot religion kan straffas hårt enligt sharia. I Sverige är religionskritik tillåten enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
Hårda straff: I vissa tolkningar tillämpas kroppsliga straff, t.ex. piskrapp eller amputation. Detta skulle bryta mot svensk lag som förbjuder grym och omänsklig behandling.
Könssegregering: Sharia föreskriver ofta strikt åtskillnad mellan kvinnor och män i det offentliga rummet. I Sverige gäller likabehandling oavsett kön.
Religiösa påbud: Tvingande klädkoder (t.ex. hijab) och förbud mot vissa livsmedel skulle kunna införas, vilket inskränker individens frihet.
Sammanfattningsvis skulle ett införande av sharialagar stå i direkt konflikt med svensk grundlag, rättsstatens principer och internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
