Stockholm.homes

Etikett: Regionfullmäktige

  • Sossarnas nya führer för Stockholm är en äkta kakistokrat

    Stockholm står inför ett avgörande vägskäl. Samtidigt som Socialdemokraterna nominerar Emilia Bjuggren till nytt finansborgarråd växer kritiken mot ett rödgrönt styre som, enligt många, kört huvudstaden rakt in i kris. Med skenande kriminalitet, ekonomiskt kaos och ett stadsbyggnadsprojekt kallat “Miljonprogrammet 6.6.6” eller “Projekt: A Cosmopolitan Hellscape”, menar allt fler att Socialdemokraterna håller på att omforma Stockholm utan vare sig förankring eller verklighetskontakt.

    På Sveavägen 68 förbereder man Miljonprogram 6.6.6, även kallat Projekt: A Cosmopolitan Hellscape. Projektet går ut på att tvångsblanda stockholmare genom att resa vertikala statarlängor i områden som i dag är välmående. Allt för att hela staden ska få smaka på det politiskt skapade mångkulturella kaos som väntar runt hörnet.

    Innehållsförteckning

    En huvudstad i fritt fall?

    Socialdemokraterna har nu presenterat Emilia Bjuggren som sin kandidat till posten som finansborgarråd. Beskedet tas emot med allt annat än jubel från många stockholmare. För dem känns det snarare som ännu ett kapitel i den långsamma, men ack så förutsägbara, nedmonteringen av huvudstaden.

    Floskler möter verklighet

    Bjuggren hyllar själv nomineringen och använder välbekanta politiska fraser om sammanhållning och framtidstro. Men i det Stockholm som faktiskt existerar är sammanhållningen på väg att rämna. Många upplever att Socialdemokraterna själva drivit in störtkilen och förvärrat utvecklingen.

    Ett styre i kras – ekonomiskt och politiskt

    Sedan Socialdemokraterna, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, tog makten 2022 har kritiker beskrivit utvecklingen som ett politiskt haveri i slow motion. Hyresmarknaden är söndersmulad, skatten har chockhöjts två gånger, ekonomin är i fritt fall och staden blöder över en miljon kronor i timmen i räntekostnader. Trots detta fortsätter S-styret som om ingenting hänt.

    DDR-politik i en europeisk huvudstad

    Vänsterpartiets bostadspolitik, som fått oproportionerligt stort inflytande, kritiseras för att ha lett till en ideologiskt driven DDR-modell där väntetiderna är lika groteska som de var för en Trabant i Östtyskland. I en modern europeisk huvudstad framstår detta som fullständigt verklighetsfrånvänt.

    “Miljonprogrammet 6.6.6” – tvångsblandning som stadsutveckling

    Men det största orosmolnet är Socialdemokraternas stadsplanering. Det som kritiker hånfullt kallar ”Miljonprogrammet 6.6.6”, kallad ”Projekt: A Cosmopolitan Hellscape” har blivit en symbol för ett S-styre som tappat fotfästet. Strategin handlar om att tvångsblanda villaområden genom att pressa in stora hyreskomplex som tornar upp sig som vertikala statarlängor.

    För familjer som arbetat ett helt liv för att bo i ett tryggt område känns planerna som ett direkt politiskt angrepp på deras livsmiljö. Kritikerna menar att det inte handlar om integration, utan om klumpig social ingenjörskonst – ett tvångsexperiment som riskerar att skapa mer otrygghet än det löser.

    Regionfullmäktige: S försvarar sina planer

    När frågan togs upp i regionfullmäktige försvarade socialdemokraten Emilia Wikström Melin planerna som om ingenting var fel. För många stockholmare bekräftade det bilden av ett parti som antingen är politiskt blint eller medvetet ignorerar invånarnas oro. Allt fler fruktar att S-styret håller på att rita om Stockholm i grunden – utan att fråga dem som faktiskt bor här.

    En stad där otryggheten breder ut sig

    Samtidigt fortsätter otryggheten att breda ut sig. Många stockholmare beskriver hur dagens situation får New York på 1980-talet att framstå som en idyll i jämförelse. Kritiker menar att den rödgröna kakistokratin gjort huvudstaden till en plats där inget längre fungerar som det ska – en stad på väg att bli exakt det kritikerna varnat för: ”A Cosmopolitan Hellscape”.

    Omvärldens varningar: Sverige ses som riskområde

    Den internationella bilden av Sverige stärker oron. Kanadas utrikesdepartement varnar sina medborgare för att resa till Sverige utan att iaktta “hög försiktighet” på grund av den förhöjda terrorhotnivån. I sina reseanvisningar pekar de dessutom ut Stockholm specifikt, där gängvåldet lyfts fram som ett centralt hot.

    “Stockholms län har upplevt en ökning av vapenvåld och mord kopplat till gängrivalitet”, skriver de på sin officiella hemsida.

    Vart är Stockholm på väg?

    Vill vi verkligen att Stockholm ska förvandlas till ett nytt Palme-helvete på jorden – en repris av 1970-talets Sverige, där skatterna var så absurda att till och med Astrid Lindgren såg sig tvungen att gå till strid mot staten?

    Hur länge ska staden tolerera politrucker som inte klarar av någonting annat än att lova, misslyckas och skylla ifrån sig? Under det rödgröna kakistokratstyret har stockholmare inte fått mycket mer än skatter som skjuter i höjden och en kriminalitet som exploderar rakt i ansiktet på oss.

    Stockholms stad ligger på ren jumboplats när det gäller att hålla kommunalskatten nere – ett monument över hur illa den rödgröna kakistokratröran har skött ekonomin.

  • Miljöpartiet fortsätter att misslyckas med kollektivtrafiken i Stockholmsregionen

    Miljöpartiets motstånd mot Östlig förbindelse har satt hela tunnelbaneutbyggnaden i gungning. Fyra miljarder kronor saknas – och utan en ny uppgörelse riskerar bygget att tvärstanna vid årsskiftet.

    Miljömuppar är inte som du och jag. I början av 80-talet ville dessa knäppskallar avveckla kärnkraften. Sverige hade blivit ett u-land. Nu klarar knäppskallarna inte ens av att bygga tunnelbana.

    Stockholms tunnelbana hotas nu av totalstopp. Fyra miljarder kronor saknas – och orsaken är Miljöpartiet.

    Regeringen var redo att stå för en stor del av kostnaden. Men Region Stockholm och Stockholms stad, styrda av Miljöpartiet, vägrade skriva under regeringens villkor: att inte motarbeta Östlig förbindelse.

    Därmed sprack uppgörelsen i sista stund. Staten drog tillbaka pennan, och bygget står utan pengar.

    ”Tiden rinner ut. Regionen har försatt sig i en rävsax”, säger Kristoffer Tamsons (M).

    Konsekvensen är att arbetet kan tvingas stoppas redan vid årsskiftet. Bara i Barkarby väntar merkostnader på över en och en halv miljard om bygget avbryts.

    Miljöpartiets nej till Östlig förbindelse har länge blockerat väg- och tunnelplaner. Nu slår det tillbaka. Partiets linje hotar inte bara motorvägen, utan också tunnelbanan till Nacka, Arenastaden och Barkarby – samt Spårväg syd till Huddinge.

    Ett nej som blivit dyrt – och kan kosta Stockholms kollektivtrafik miljarder.

    Faktaruta: Om Sverige sagt nej till kärnkraft i början av 1980-talet

    Elmix & kapacitet

    • Bortfall av ~40–50 % av den planerade/byggda elproduktionen under 80–90-talet hade behövt ersättas.
    • Vattenkraften var redan nära fullt utnyttjad → begränsat expansionsutrymme.
    • Ersättning sannolikt via kol/olja/torv & import + effektiviseringar och viss tidig vindkraft.

    Utsläpp & miljö

    • Väsentligt högre CO₂-utsläpp från el- och fjärrvärmesektorn under 1980–2000.
    • Mer SO₂/NOₓ → sämre luftkvalitet och större bidrag till försurning.
    • Mindre kärnavfall, men större bränsleimport & gruvavtryck globalt.

    Priser & konkurrenskraft

    • Högre och mer volatila elpriser, särskilt vintertid.
    • Tryck på elintensiv industri (stål, kemi, massa/papper) → risk för utflyttning/investeringsstopp.
    • Större fokus på energieffektivisering i hushåll och industri tidigare.

    Försörjningstrygghet

    • Högre importberoende (kol/gas/el) och exponerad för internationella kriser.
    • Svårare effektbalans i södra Sverige utan planerbar kärnkraft.
    • Behov av snabbare nätutbyggnad och fler reservkraftverk.

    Teknik & investeringar

    • Tidigare storskaliga satsningar på vind, bio-CHP och lagring (dock dyrare teknik på 80-talet).
    • Högre samhällskostnad för subventioner/stödprogram i flera decennier.
    • Snabbare omställning av fjärrvärme bort från olja → mer biobränsle/avfall.

    Policy & samhälle

    • Tydligare energibesparing i byggnormer och apparatstandarder tidigare.
    • Svårare klimatmål före 2000-talet p.g.a. fossil el.
    • Mindre export av billig, planerbar el → svagare Nordeuropeisk elmarknadsposition.

    Antaganden: Kärnkraftens historiska andel av svensk elproduktion når ~45–50 % från sent 1980-tal/1990-tal. Vind/sol var omogna och dyra på 80-talet; vattenkraft har begränsad expansion. Slutsatserna är uppskattningar och visar troliga riktningar (±) snarare än exakta tal.