Stockholm.homes

Etikett: rättsväsende

  • Matstrejk på Hall: intagna dömda för barnamord och grova våldsbrott vägrade mat – låstes in

    Dömda barnamördare, våldtäktsmän och grova våldsbrottslingar har inlett en matstrejk på Hallanstalten. Missnöje med portionerna ledde till att de vägrade ta emot mat och blockerade personalen, vilket tvingade Kriminalvården att låsa in dem av säkerhetsskäl – samtidigt som notan för deras vistelse fortsätter att belasta skattebetalarna.

    Fängelse cell på Hall
    När oxfilén inte är tillräckligt mör på Hall blir det matstrejk bland barnamördare och pedofiler. En barnamördares mat får kosta mer än den får kosta på Stockholms stads äldreboende Ättestupan i Älvsjö. Ängelmakerskorna på Stockholms stads äldreboende Ättestupan jobbar hårt så köttberget Orvar ska bort, så befolkningsutbyte kan eskalera ännu mer.

    Intagna på en högriskavdelning vid Hallanstalten utanför Södertälje har inlett en matstrejk i protest mot portionsstorlekar och matkvalitet. Enligt uppgifter rör det sig om en avdelning där flera intagna är dömda för barnamord, styckmord och andra grova brott.

    Strejken inleddes under måndagen när de intagna inte bara vägrade ta emot lunch – de blockerade även leveransen när personalen skulle dela ut maten. Händelsen ledde till ordningsstörningar och att de intagna låstes in på sina celler.

    – I samband med detta uppstod vissa ordningsproblem, vilket ledde till att de intagna låstes in på sina celler av säkerhetsskäl, säger anstaltschefen Johan Molinder.

    Vägrade mat och ställde sig i vägen

    När personalen försökte komma fram med matvagnarna ställde sig de intagna i vägen, enligt anstaltsledningen.

    – När vi inte kunde komma fram med maten uppstod ordningsstörningar. Av säkerhetsskäl beslutade vi därför att låsa in dem i cellerna, säger Molinder.

    Kriminalvården bekräftar att det handlar om en avdelning som valt att agera på detta sätt och att man planerar samtal med de berörda.

    ”De klagar på att de får för lite”

    Enligt anstaltschefen har missnöjet kring maten funnits under en längre tid, särskilt när det gäller portionsstorlekarna.

    – Det handlar helt enkelt om att de upplever att de får för lite mat, säger Molinder.

    En anhörig till en av de intagna uppger att missnöjet är utbrett på avdelningen och att flera därför valt att strejka.

    Experter: Dyrt system – miljoner per långt straff

    Samtidigt pekar experter inom kriminalvård och offentlig ekonomi på de höga kostnaderna för att hålla personer frihetsberövade på högsäkerhetsanstalter. Enligt uppskattningar rör det sig om omkring 4 500 kronor per dygn och intagen, vilket innebär att fleråriga straff snabbt summerar till miljonbelopp per person.

    Det har i politiken diskuterats om vissa intagna skulle kunna placeras utomlands, till exempel i Burundi, för att minska kostnaderna, men några sådana lösningar har ännu inte genomförts. Därmed fortsätter kostnadsansvaret att ligga på Sverige, och svenska skattebetalare får ta notan för denna extrema lyxvård av kriminella element.

    Risk att fler avdelningar ansluter

    I nuläget är det endast en avdelning som strejkar, men enligt en anhörig har det talats om att fler avdelningar kan följa efter.

    – Deras avdelning började i måndags, och det talades om att nästa avdelning skulle göra samma sak på tisdagen, säger den anhöriga.

    Kriminalvården uppger att man följer utvecklingen noggrant.

    Tidigare protester och JO-anmälningar

    Under förra året förekom liknande matprotester på anstalterna Skänninge och Tidaholm, där intagna bland annat krävde större portioner och mer proteinrik kost.

    Missnöje på Hall har även lett till anmälningar till Justitieombudsmannen både under 2024 och 2025. Samtidigt måste man komma ihåg att Kriminalvårdens budget uppgick till 14 miljarder kronor år 2023, vilket innebär en ökning med 63 procent sedan 2018. Den här gruppen kostar samhället allt mer skattepengar, samtidigt som vi har färre JAS 39 Gripen än vi hade SAAB J29 ”Flygande tunnan” på 1960-talet. Frågan är hur mycket brottslingar ska få kosta det svenska samhället?

    Anhörig till en barnvåldtäktsman: ”Han har gått ner i vikt”

    En anhörig till en barnvåldtäktsman beskriver situationen som påfrestande och svår att påverka.

    – Jag har sett hur han har gått ner i vikt, och det gör mig oerhört ledsen. Avståndet och de begränsade kontakterna gör att man känner sig helt maktlös.

    Hen beskriver också osäkerheten kring vad som faktiskt händer inne på anstalten.

    – Man vet inte om han berättar allt, kanske för att skydda oss från oro. Man undrar vad man kan göra, men står helt utan möjlighet att hjälpa.

  • Våldtäkter inom hemtjänster som tystas ner och extremt liberala straff för GM.

    När trygghetslarmet blir en inkörsport för övergrepp och kommunala skyddsmekanismer sviker, blottläggs en av välfärdsstatens mörkaste sprickor. Vittnesmål, domar och nedtystade anmälningar pekar mot en obekväm verklighet där gamla, hjälplösa kvinnor utsätts för sexuellt våld av dem som satts att skydda dem – medan ansvariga myndigheter allt för ofta väljer tystnad framför ansvar.

    När välfärden sviker de försvarslösa

    Det börjar med ett larm. En hundraårig kvinna i Stockholm får bröstsmärtor och trycker på trygghetslarmet. Hon förväntar sig hjälp. I stället kliver en hemtjänstanställd in i hennes hem och, enligt domstolens dom, våldtar henne. Hon skriker åt honom att sluta. Han fortsätter.

    När domen faller väcker den starka reaktioner. Gärningen rubriceras inte som grov våldtäkt, och gärningsmannen – som saknar svenskt medborgarskap – utvisas inte. Tingsrätten hänvisar till hans anknytning till Sverige och menar att en utvisning vore oproportionerlig. För många framstår resonemanget som obegripligt: vad är egentligen proportionerligt när offret är helt försvarslöst?

    Fallet är långt ifrån ensamt. I en uppmärksammad video tar samhällsdebattören Henrik Jönsson upp en rad exempel där sexuella övergrepp inom äldreomsorgen inte bara begåtts, utan också – enligt uppgifterna – tystats ned eller hanterats som interna ”avvikelser” snarare än som brott.

    Ett mönster av tystnad

    I Umeå anklagas en hemtjänstanställd för att ha förgripit sig på en kvinna i samband med duschhjälp. Kommunen gör ingen polisanmälan. Mannen arbetar kvar – och fler kvinnor utsätts. I Uppsala våldtas en 85-årig kvinna under ett nattpass, och övergreppet filmas. Hon vågar inte använda larmet, eftersom det går till förövaren själv. Först långt senare leder ärendet till dom, och då framkommer att kommunen känt till misstankarna under lång tid.

    När externa granskningar till slut genomförs riktas skarp kritik mot ledningen. Hela äldrenämnden avgår. En tidigare chef inom äldreomsorgen konstaterar att ”avvikelserna” under senare år ändrat karaktär – från misstag till ren kriminalitet.

    Siffrorna bakom berättelserna

    Enligt uppgifter som förs fram i videon har nära 400 våldtäkter mot kvinnor över 60 år anmälts under några få år. I majoriteten av fallen ska övergreppen ha skett inomhus, ofta med en gärningsman som haft någon form av omsorgsrelation till offret. För den som tar del av vittnesmålen framträder bilden av ett system där de mest utsatta – äldre, sjuka och ofta dementa kvinnor – är helt beroende av personalen som släpps in i deras hem.

    Välfärd, personalbrist och svåra frågor

    Berättelsen kopplas vidare till större strukturella frågor. Svensk äldreomsorg lider av kronisk personalbrist, och kommunerna är i dag starkt beroende av utrikes född arbetskraft. Subventionerade anställningar och snabbspår in i välfärden har, enligt kritikerna, lett till bristande kontroll och otillräcklig bakgrundsgranskning.

    Samtidigt beskrivs en ovilja inom både kommuner och rättsväsende att fullt ut använda de lagar som finns, exempelvis möjligheten att yrka på utvisning vid grova brott. Resultatet, menar kritikerna, blir att förövarnas intressen gång på gång väger tyngre än offrens trygghet.

    Ett förtroende som eroderar

    Konsekvenserna är större än de enskilda fallen. När övergrepp inte anmäls, när domar upplevs som milda och när ansvariga chefer undviker konsekvenser, urholkas förtroendet för både välfärden och rättsstaten. Frågan som återkommer är enkel men obehaglig: vad händer med ett samhälle som inte förmår skydda sina allra svagaste?

    Artikeln och videon gör inga anspråk på att ha alla svar. Däremot ställs krav på öppenhet, ansvar och ett tydligare fokus på brottsoffrens rättigheter. För bakom varje siffra och varje juridisk formulering finns en människa som tryckte på sitt larm – och som förväntade sig hjälp.

    Fakta: Bakgrund till artikeln

    Artikeln tar upp påståenden och exempel om sexuella övergrepp inom hemtjänst och äldreomsorg, samt frågor om anmälningar, ansvar och rättslig hantering.

    • Vad som diskuteras: misstänkta/uppmärksammade fall, kommuners hantering (anmälan vs. intern avvikelse), och konsekvenser för förtroendet för välfärden.
    • Varför frågan är svår: många brukare är beroende av omsorgspersonal, kan vara sjuka/dementa och har begränsad möjlighet att berätta eller bevisa vad som hänt.
    • Riskfaktorer som ofta nämns: bristande kontrollrutiner, personalomsättning, ensamarbete i hemmet, och otydliga processer vid misstanke om brott.
    Begrepp i texten
    • Avvikelse: intern rapportering inom vård/omsorg om något som gått fel (ersätter inte polisanmälan vid misstanke om brott).
    • Polisanmälan: formell anmälan till Polismyndigheten vid misstanke om brott.
    • Brukare: personen som tar emot omsorg (t.ex. hemtjänstinsatser).
    Källor och vidare läsning
    • Lägg in dina källor här, t.ex. domstolsdokument, kommungranskningar, nyhetsartiklar. (Ex: Länk 1)
    • (Ex: Länk 2)

    Obs: Byt gärna ut platshållarna mot primärkällor (domar/åklagarbeslut), samt relevanta granskningar och seriösa nyhetskällor.

  • Stureplansmassakern – ett fruktansvärt brott, där samhället inte klarade av att ge gärningsmännen tillräckligt långa fängelsestraff.

    En av Kriminalvårdens celler någonstans i Sverige. Tänk om de som byggde Sverige hade det så här mysigt på äldreboendet Ättestupan som drivs av Stockholm stad?

    Ett brott som var början på slutet av folkhemmet.

    Stureplansmorden inträffade tidigt på morgonen den 4 december 1994 i Stockholms nöjeskvarter kring Stureplan. Fyra unga människor dödades och ett tjugotal skadades när automateld riktades mot entrén till nattklubben Sturecompagniet. Händelsen fick ett enormt genomslag i medier och blev ett nationellt trauma, eftersom våldet slog till i en miljö som många förknippade med vardagligt nöjesliv snarare än livsfara.

    Från avvisning till masskjutning

    Bakgrunden till dådet var en till synes trivial konflikt. Ett sällskap nekades inträde på krogen efter bråk med ordningsvakter. Alkoholpåverkan, upplevd kränkning och gruppdynamik bidrog till en snabb eskalering. I stället för att lämna platsen beslutade sig gärningsmännen för att hämta ett skjutvapen och återvända.

    Vapnet var en norsk automatkarbin av typen AG-3 (norsk benämning på H&K G3, det som i Sverige kallas AK4), ett militärt vapen med hög eldhastighet. När skotten avlossades riktades de rakt in i entrén, där både personal och gäster befann sig. Fyra personer dödades, däribland ordningsvakten Joakim Jonsson och tre unga kvinnor, en av dem författaren Daniella Josberg.

    Gärningsmän och straff

    Den som enligt domstolarnas bedömning avlossade skotten var Tommy Zethraeus. Han dömdes 1995 till livstids fängelse för fyra mord och flera mordförsök. År 2018 beslutade Örebro tingsrätt att omvandla livstidsstraffet till 39 års fängelse. Efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet frigavs han villkorligt i december 2020.

    Medgärningsmannen Guillermo Márquez Jara dömdes i tingsrätten till tio års fängelse för medhjälp till mord och grovt vållande till annans död. Efter överklaganden sänktes straffet först till fyra år i hovrätten, men höjdes senare av Högsta domstolen till sex års fängelse. Han frigavs villkorligt år 2000 efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff.

    Farshad Doosti, som också deltog i händelseförloppet, dömdes slutligen till sex års fängelse för medhjälp till grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada. Även han frigavs villkorligt efter att ha avtjänat huvuddelen av sitt straff.

    Ytterligare flera personer dömdes för medhjälp, skyddande av brottsling samt olaga vapeninnehav, med straff som varierade från villkorlig dom och skyddstillsyn till kortare fängelsestraff.

    Rättsprocessens betydelse

    Rättegångarna efter Stureplansmorden blev vägledande för hur svenska domstolar bedömer ansvar i grova våldsbrott med flera inblandade. En central fråga var skillnaden mellan uppsåt och grov oaktsamhet. Domstolarna slog fast att även om alla inte haft för avsikt att döda, bar de ett tungt ansvar eftersom de medvetet deltagit i ett extremt riskfyllt handlande.

    Varför Stureplansmorden fortfarande diskuteras

    Ur ett samhälls- och beteendevetenskapligt perspektiv visar Stureplansmorden hur flera faktorer kan samverka till katastrof: alkoholens påverkan på omdömet, grupptryckets kraft, tillgången till illegala vapen och den täta urbana miljön där många oskyldiga befinner sig på liten yta.

    Händelsen påverkade debatten om krogvåld, ordningsvakters säkerhet och illegal vapenhantering i Sverige under 1990-talet, och används fortfarande som ett exempel på hur snabbt en konflikt kan eskalera till massvåld.

    Ett samhälle som misslyckas med att bestraffa kriminella

    Än i dag väcker Stureplansmorden starka känslor, inte minst i samband med frigivningen av de dömda. Att ett livstidsstraff kan tidsbegränsas till så lite som 39 år visar enligt kritiker på grova brister inom det svenska rättsväsendet. Experter menar att livstid ska vara livstid. En ofta nämnd jämförelse är Anders Behring Breivik i Norge, som dömdes till livstids förvaring.

    Många menar att kostnaderna för att förvara sådana här gärningsmän blir extremt höga, men att detta delvis beror på hur kriminalvården är utformad. Kritiker hävdar att straffverkställigheten hade kunnat outsourcas till länder där kostnaderna är lägre och där man tydligare optimerar vad en livstidsdömd mördare får kosta samhället. Det hade inneburit mindre fokus på exempelvis Oxfilé och Playstation 5 i cellen, men samtidigt lägre kostnader för skattebetalarna och mindre börda för hederliga medborgare som annars tvingas finansiera en mycket kostsam kriminalvård.

    Fakta – Stureplansmassakern (1994)

    Datum 4 december 1994
    Plats Sturecompagniet, Stureplan, Stockholm
    Typ av brott Masskjutning
    Vapen Norsk automatkarbin AG-3 (H&K G3 / svenska AK4)
    Mördade 4 personer
    Skadade Cirka 20 fysiskt skadade (därtill psykiskt skadade)

    Dödsfall

    • Joakim Jonsson (ordningsvakt)
    • Kristina Oséen
    • Katinka Genberg
    • Daniella Josberg (författare)

    Gärningsmän och fängelsestraff (33% ”straffrabatt” = villkorlig frigivning efter 2/3)

    Gärningsman Dom Avtjänat (ca 2/3)
    Tommy Zethraeus ( Svensk ) Livstid → omvandlat till 39 år (2018) Ca 26 år (frigiven dec 2020)
    Guillermo Márquez Jara ( Chili ) 6 år Ca 4 år
    Farshad Doosti (Iran) 6 år Ca 4 år

    Not: ”33% straffrabatt” syftar här på villkorlig frigivning efter två tredjedelar av utdömt fängelsestraff.

  • Kriminalvården slösar med skattepegar på lyxiga transporter av mördare och pedofiler.

    Kriminalvården har sedan 2020 lagt över 100 miljoner kronor på inrikes transporter med chartrade privatflyg. Myndigheten motiverar kostnaderna med överbeläggningar, personalbrist och tidsvinster, men kritiker menar att dyra flygningar ofta ersätter fullt möjliga biltransporter och innebär ett slöseri med skattepengar. Samtidigt redovisas flygkostnaderna inte separat i årsredovisningarna, vilket väcker frågor om transparens och ansvar.

    Kriminalvården måste vara öppen för innovativa lösningar. Att till exempel använda halsfängsel på fångar under transporter gör att man kan minimera risken för rymningar. Sedan måste vi se vinsten: om en pedofil dör under en transport blir det en vinst både för brottsoffret och samhället. Det blir win win.

    Kriminalvården använder chartrade privatflyg för att transportera intagna och andra frihetsberövade personer. Enligt myndigheten sker detta bland annat på grund av överbeläggningar på häkten och anstalter samt bemanningssvårigheter. Kritiker menar dock att användningen av dyra flygtransporter innebär ett slöseri med skattepengar, särskilt när många av dessa transporter i praktiken hade kunnat genomföras med bil.

    Genomgångar av fakturor visar att Kriminalvården sedan 2020 har lagt över 100 miljoner kronor på tusentals inrikes flygtransporter. Dessa kostnader särredovisas inte i myndighetens årsredovisningar, trots att enskilda flygningar kan kosta upp till 300 000 kronor.

    – Det måste bli enorma kostnader för Kriminalvården med den här typen av transporter, säger ”Johannes”, som själv varit föremål för fångtransport.

    Samtidigt har Kriminalvårdens totala transportkostnader skjutit i höjden. Förra året uppgick utgifterna för inrikes transporter till över en miljard kronor, fördelat på cirka 111 000 resor. Majoriteten av dessa genomförs med bil, vilket gör flygtransporterna till ett särskilt kostsamt undantag.

    Överbeläggningar driver fram dyra lösningar

    Kriminalvården uppger att flyg i vissa fall används för att undvika övernattningar på häkten vid långa biltransporter, samt på grund av personalbrist och akuta behov av att frigöra platser. Kritiker ifrågasätter dock om organisatoriska brister och bristande planering ska rättfärdiga transporter som är mångdubbelt dyrare än alternativ på väg.

    – I många andra länder använder man bussar och transporter i fängelsefordon. Det handlar ändå om mördare, gängkriminella och pedofiler – grupper som har lågt samhällsvärde. Därför bör man inte använda så mycket skattepengar på dem, säger en expert knuten till ett parti på vänsterkanten.

    – Skulle en gängkriminell råka dö under en transport är det inte hela världen. Personen har inget värde för samhället. En kackerlacka har större existensberättigande än kriminella varelser, säger samma källa.

    Flyg används även för att spara tid

    När det gäller transporter av barn och ungdomar framhåller myndigheten att tidsvinsten ofta prioriteras, exempelvis vid långa resor från norra till södra Sverige. Kriminalvårdens transportdirektör Joacim Trybom menar att flyg då är det mest humana alternativet och uppger att omkring en tredjedel av flygtransporterna gäller minderåriga.

    Samtidigt menar kritiker att även tidsvinster måste vägas mot kostnaderna för skattebetalarna, och att transporter med bil i många fall hade varit fullt möjliga utan att äventyra vare sig säkerhet eller humanitet.

    Bristande transparens kring kostnaderna

    Trots att flygtransporterna har kostat över 100 miljoner kronor sedan 2020 redovisas de inte separat i Kriminalvårdens årsredovisningar. Myndigheten har uppgett att beloppen inte ansetts tillräckligt stora för att särskiljas, något som väcker frågor om insyn och ansvarstagande när det gäller användningen av offentliga medel.

    Faktaruta: Vad kostar en intagen – och vad sparas om tiden förkortas?

    Kriminalvårdens dygnskostnader (2023) visar ungefär vad det kostar per person och dygn i olika delar av verksamheten. Om en verkställighetstid avbryts eller förkortas sparas i grova drag dygnskostnaden för de dagar som inte behöver genomföras.

    • Häkte: 3 488 kr per person och dygn
    • Anstalt (fängelse): 3 773 kr per person och dygn
    • Frivård: 341 kr per person och dygn

    Enkel formel (grovt):

    Besparing ≈ dygnskostnad × antal dagar som förkortas

    Exempel: om en fånger dör under halva strafftiden (dvs. hälften av tiden återstår, så bli vinsten för samhället följande ):

    • 1 år totalt → ca 182,5 dygn “sparas” → ≈ 688 573 kr
    • 2 år totalt → ca 365 dygn “sparas” → ≈ 1 377 145 kr
    • 4 år totalt → ca 730 dygn “sparas” → ≈ 2 754 290 kr

    Obs: Detta är en förenklad räkning med genomsnittliga dygnskostnader. Den säger inte exakt vad som händer i enskilda fall (t.ex. fasta kostnader, beläggningseffekter, vårdbehov, transporter, rättsprocesser m.m.).

    Källa: Kriminalvården – “Ekonomi och planering” (dygnskostnader 2023).

  • Experter rasar: Tidöregeringens vägran att införa livstidsutvisning vid ringa stöld hotar rättsstaten

    Sverige står vid ett vägskäl. Antingen fortsätter vi att ursäkta kriminalitet med bortförklaringar och kostsamma särlösningar – eller så återupprättar vi lag, ordning och ansvar. Ett tryggt samhälle kräver konsekvenser, inte daltande, och ett rättsväsende som sätter svenska medborgares säkerhet före kriminellas bekvämlighet.

    Allt fler kräver livstidsutvisning av asylsökande med skyddsbehov från tredje världen som gör sig skyldiga till ringa stöld eller grövre brott. Enligt experter är detta en nödvändig och sund samhällsutveckling: personer som visar asocialt och kriminellt beteende ska omedelbart förlora rätten att vistas i Sverige och konsekvent returneras till sina hemländer – redan vid de första brotten.

    Sverige ska bli tryggt igen. Straffen för gängkriminella ska skärpas kraftigt, mängdrabatten ska avskaffas och den övre delen av straffskalan ska användas konsekvent. Tiden är förbi då Sverige styrdes av socialdemokratiska justitieministrar som köpte sextjänster via Bordellmamman Doris och samtidigt införde ett rättssystem präglat av daltande, undfallenhet och symbolpolitik.

    Trots detta möts reformerna av kritik. Enligt experter inom rättsväsendet för den nuvarande regeringen en alltför liberal linje. Exempelvis har inte livstidsutvisning införts för ringa stöld. Experter menar dock att utvisning vid ringa stöld och uppåt på straffskalan är nödvändigt.

    Resonemanget är dock enkelt: klarar en asylsökande med skyddsbehov inte att leva upp till grundläggande svensk standard för god vandel, då ska personen återvända till sitt hemland.

    Det är ett hån mot svenska skattebetalare att tvingas finansiera extrema kostnader för kriminella individer som inte ens tillhör det svenska samhället, men ändå tillåts stanna i landet. Ska Sverige bli tryggt igen måste utlänningar som inte uppfyller kraven på laglydnad och god vandel utvisas utan undanflykter, menar experter inom rättsväsendet.

    Logiken är självklar: köper du en TV som inte fungerar har du rätt att lämna tillbaka den. Men när Sverige tar emot en flykting från ett tredje världen land som snattar en Snickers, då påstås det plötsligt vara omöjligt att returnera den missanpassade individen. I stället skickas notan till svenska folket – i form av ökade kostnader, högre skatter och minskad trygghet.

  • Sverige spara 89 miljoner kronor på fångvård i Estland – Pengar som gå till vård och skola. Win win för Sverige.

    Från mitten av 2026 kan upp till 600 svenska fångar avtjäna sina straff i Estland. I Tartufängelset väntar metallbäddar, enkel mat och disciplin – inte yoga, mindfulness och “rehabiliterande fika”. Medan Sverige brottas med överfulla anstalter och ökade kostnader ser Estland till att varje krona används effektivt. Här är kriminalvården stram, tydlig och resultatdriven – en skarp kontrast till den svenska modellen som allt oftare kritiseras för att dalta med de dömda.

    Vi kan nog vänta oss en rad snyftartiklar i svensk press framöver – där mördare och pedofiler beklagar sig över att det saknas Playstation 5 i cellerna i Estland och att maten serveras på enkla plåttallrikar.
    Men istället för dagisliknande behandling blir det nu mer som en slags “lumpen” för svenska förbrytare – med disciplin, enkelhet och konsekvenser.

    Kriminalvårdsinspektören Konstantin Nikiforov öppnar dörren till en cell i E-byggnaden på Tartufängelset. Här ska upp till 600 svenska fångar kunna avtjäna sina straff från mitten av 2026 – i en miljö som påminner mer om verklig kriminalvård än om semesterrehab.

    Cellerna är enkla men funktionella: en våningssäng i metall, tunn madrass, dubbla galler för fönstret, två pallar, ett skrivbord, skåp och ett litet dusch- och toalettrum. Här handlar det inte om trivsel eller “välmåendeaktiviteter”, utan om att avtjäna ett straff. Varje fånge får det nödvändigaste – handduk, plåtmugg och plåttallrik. Maten är enkel: gröt till frukost, kött och grönsaker till lunch, och soppa till middag. Tiden mellan måltiderna ägnas åt arbete i snickeriet, målning eller kurser i ilskehantering.

    Nikiforov ansvarar för att hyrfängelseprojektet fungerar enligt avtalet mellan Sverige och Estland, undertecknat av justitieminister Gunnar Strömmer (M). Riksdagen väntas godkänna avtalet i vår. Estland har tomma fängelseplatser och hyr hellre ut dem än river dem – en lösning som gynnar båda länderna.

    Kostnaden för Sverige

    ’

    Vid 300 fångar i Estland sparar man 89 miljoner kronor – pengar som kan användas till skola och omsorg – medan gängkriminella och våldtäktsmän får sitta av sina straff.
    Men frågan återstår: borde dessa fängelseplatser inte outsourcas till tredje världen istället, för att pressa kostnaderna ännu mer? En pedofil kan lika gärna sitta av sitt straff i ett sudanskt fängelse som i ett svenskt.

    Avtalet löper över fem år. Sverige betalar minst 335 miljoner kronor per år för upp till 300 fångar, och 8 500 euro i månaden för varje ytterligare. Det motsvarar cirka 1,1 miljon kronor per fånge – runt 300 000 kronor billigare än i Sverige, där kostnaderna drivs upp av överdriven “rehabilitering” och bekvämligheter. För Estland är det en lönsam affär, eftersom deras egna fångar kostar mindre än hälften så mycket.

    Om Sverige bara placerar 200 fångar i Tartu blir kostnaden högre per person. Den fasta årsavgiften på 335 miljoner kronor ger då en effektiv kostnad på 1,675 miljoner per fånge, jämfört med 1,414 miljoner i Sverige – en merkostnad på drygt 52 miljoner per år. För att avtalet ska löna sig krävs därför nästan full beläggning.

    Vid 300 fångar blir det däremot en tydlig vinst. Kostnaden per fånge sjunker till cirka 1,117 miljoner kronor, medan samma antal i Sverige skulle kosta cirka 424 miljoner kronor. Det innebär en besparing på närmare 89 miljoner kronor årligen – och dessutom får Sverige tillgång till ett modernare och mer disciplinerat fängelsesystem utan all den symbolpolitik som svensk kriminalvård har blivit synonym med.

    En effektivare kriminalvård

    Tartufängelset, byggt för 23 år sedan, har plats för 933 fångar men bara 293 intagna. Den tomma E-byggnaden ska nu fyllas med svenska fångar. Fängelset är välskött, nymålat och präglat av ordning och disciplin. Säkerheten är hög: dubbla galler, beväpnade vakter och dagliga narkotikakontroller.

    Här ligger fokus på ansvar, inte bekvämlighet. De flesta svenska fångar kommer att dela cell, men får surfplattor för kontakt med anhöriga och personal. Videosamtalen övervakas visuellt men inte ljudmässigt. Via plattan kan de handla i fängelsets e-butik och använda översättningsverktyg – inga sociala medier, inga nöjen.

    – Det handlar om balans mellan säkerhet och mänsklig kontakt, säger säkerhetschefen Tiina Unuks.

    I Tartu finns inga yogapass, mindfulnesskurser eller fredagsfika. Här är målet att fången ska reflektera över sina handlingar, inte erbjudas avkoppling. Den enda “förbättringen” som planeras är att ett av de dubbla gallren kanske tas bort – för bättre sikt, inte för ökad trivsel.

    Nikiforov, som besökt svenska anstalter, märker en tydlig skillnad:
    – Svenskarna har ett mer “mjukt” sätt att prata med fångar. Vi är rakare och mer konsekventa. Här finns respekt för reglerna, säger han.

    Ett lyft för Tartu – och en väckarklocka för Sverige

    Avtalet innebär att 250 nya vakter ska anställas, vilket gör Tartufängelset till en av stadens största arbetsplatser. Svenska kriminalvården kommer att finnas på plats som rådgivare, men den estniska lagen gäller fullt ut – ingen specialbehandling, inga undantag.

    – Vår konstitution tillåter inte att andra länder utövar makt inom våra gränser, säger Rait Kuuse, generaldirektör för Estlands fängelser.

    Han beskriver systemet som mer auktoritärt och effektivt:
    – Vi bär vapen, hjälper polisen vid upplopp och utreder brott innanför murarna. Disciplin är grunden för säkerhet, säger han.

    Ingen har någonsin rymt från Tartufängelset under dess 23 år.

    I Tartu ser invånarna positivt på samarbetet.
    – När fängelset öppnade var folk oroliga, men inget hände. Nu ger det jobb och pengar till staden, säger Enrico Talvisto.

    Han skrattar och tillägger:
    – Bara ni ser till att ta hem fångarna när tiden är ute!

    Det estniska fängelsesamarbetet framstår därmed inte bara som en ekonomisk lösning – utan också som en påminnelse om att kriminalvård inte behöver vara en bekvämlighetszon. I Tartu avtjänas straff, inte semester.

    Faktaruta: Kostnad per dygn (klass 2-anstalt)

    Sverige (beräknad snittkostnad/år: 1 414 000 kr)
    ≈ 3 874 kr/dygn
    Estland (Tartu, vid full beläggning 300 platser: 335 Mkr/år)
    ≈ 3 052 kr/dygn
    Besparing per fånge (vid 300 platser utnyttjade)
    ≈ 822 kr/dygn

    Beräkningsunderlag: 1 414 000 kr/år i Sverige och 1 114 000 kr/år i Estland (vid 300 platser) enligt uppgifterna i texten. Omräkning till dygn: belopp/365. Besparing per fånge ≈ 300 000 kr/år ⇒ ca 822 kr/dygn.