Stockholm.homes

Etikett: rättsstat

  • Barnutvisningar och populism – när känslan tar över debatten

    Debatten om barnutvisningar har återigen satt känslorna i brand. Spädbarn och tonåringar lyfts fram som symboler för en påstått hårdnande migrationspolitik – men bakom de starka berättelserna finns juridiska gränsdragningar och politiska beslut som sällan ryms i upprördheten. Frågan är om Sverige just nu styrs mer av moralisk indignation än av rationell analys.

    Barnutvisningar och populism – när känslan tar över debatten

    Debatten om barnutvisningar har återigen seglat upp som en av de mest laddade frågorna i svensk politik. Bilder på spädbarn, berättelser om gymnasieungdomar och upprörda röster i sociala medier skapar en moralisk storm. Men bakom de starka känslorna finns en mer komplicerad verklighet.

    Frågan är inte om barn är skyddsvärda. Det är de. Frågan är hur politiken formas när barns utsatthet används som främsta argument i en större ideologisk konflikt.

    Retoriken om “tonårsutvisningar”

    Begreppet “tonårsutvisningar” har fått stort genomslag. Det ger intryck av att minderåriga barn brutalt avvisas från Sverige. I många av de uppmärksammade fallen rör det sig dock om personer som fyllt 18 år och därmed är myndiga enligt svensk lag.

    Att konsekvent beskriva myndiga personer som “barn” eller “tonåringar” påverkar hur frågan uppfattas. Orden förskjuter fokus från juridiska bedömningar till känslomässig indignation. I en polariserad debatt blir språket ett kraftfullt verktyg.

    Fallet med den åttamånaders bebisen

    Ett annat uppmärksammat exempel gäller en åttamånaders bebis som enligt vissa uppgifter skulle “utvisas ensam till Iran”. Uppgifterna väckte starka reaktioner från politiker och aktivister.

    Samtidigt visar genomgångar att ärendet rörde föräldrar vars uppehållstillstånd löper ut och att utvisningar till Iran i praktiken inte verkställs på grund av säkerhetsläget. Den dramatiska formuleringen gav dock bilden av en hjärtlös stat som skiljer spädbarn från sina föräldrar.

    Det är just i detta glapp mellan retorik och juridisk verklighet som debatten ofta fastnar.

    Spårbytet som försvann

    Bakgrunden till flera av de aktuella fallen är avskaffandet av det så kallade spårbytet – möjligheten att stanna i Sverige genom att byta från asylansökan till arbetstillstånd efter avslag.

    Beslutet har brett politiskt stöd och har motiverats med att systemet riskerade att missbrukas genom skenanställningar och lönedumpning. Trots detta har diskussionen i hög grad kommit att handla om enskilda barns öden snarare än om systemets funktion.

    När fokus flyttas från regelverk till individuella berättelser förändras också debattens karaktär.

    Barn som återkommande symbol

    Användningen av barn som symbol i politiska konflikter är inte ny. Under 2000-talet väckte de så kallade apatiska flyktingbarnen starka känslor och påverkade migrationspolitiken. År 2015 dominerades debatten om ensamkommande av just barns utsatthet.

    Liknande mönster kan ses i andra frågor. Klimatdebatten har i perioder haft ett tydligt barnperspektiv, där unga röster getts moralisk tyngd. Diskussionen om barnfattigdom sätter barns situation i centrum för bredare ekonomisk politik. Även förslag om utökad övervakning inom EU har motiverats med behovet av att skydda barn.

    I samtliga fall har barns utsatthet fungerat som ett kraftfullt argument.

    Känsla och rationalitet

    Människans instinkt att skydda barn är djupt rotad. Just därför är barn en effektiv symbol i politisk kommunikation. Problemet uppstår när starka känslor gör det svårt att föra en nyanserad diskussion om lagar, gränser och principer.

    Ett rättssamhälle bygger på generella regler som gäller lika för alla. Samtidigt är varje enskilt ärende personligt och kan upplevas som hårt. Spänningen mellan regel och undantag är ofrånkomlig.

    När den offentliga debatten domineras av moralisk upprördhet riskerar sakfrågorna att hamna i skymundan. Då blir det svårt att diskutera vad som faktiskt är hållbar politik på lång sikt.

    En svår men nödvändig balans

    Det är möjligt att samtidigt värna barns rättigheter och försvara principen om tydliga regler. Men det kräver att debatten förs med både empati och saklighet.

    Barn ska inte reduceras till politiska slagträn. De ska heller inte användas för att stoppa varje diskussion om lagstiftningens gränser.

    I slutändan handlar frågan inte bara om migration. Den handlar om hur ett demokratiskt samhälle fattar beslut: genom känslostormar – eller genom genomtänkta avvägningar mellan medkänsla och rättsstatens principer.

    Faktaruta: Barnutvisningar & debatten

    Vad menas med “tonårsutvisningar”?
    Ofta används uttrycket om personer som är 18–19 år. I juridisk mening är de myndiga, och bedöms därför som vuxna i migrationsärenden.

    Vad är “spårbyte”?
    Spårbyte var möjligheten att efter avslag på asylansökan i stället försöka få arbetstillstånd och därigenom stanna. När systemet begränsas eller avskaffas påverkas vissa personer som annars kunnat byta grund för uppehåll.

    Varför blir barn ett så starkt argument?
    Barn väcker starka skyddsinstinkter, vilket gör att berättelser med barn ofta får stor genomslagskraft i media och politik. Det kan samtidigt göra sakdiskussionen mer polariserad.

    Vanliga missförstånd i debatten
    • Att barn utvisas “ensamma” utan vårdnadshavare (kräver alltid särskilda omständigheter).
    • Att varje uppmärksammat fall speglar “systemets normalläge”.
    • Att ordval som “barn”/“tonåring” alltid motsvarar juridisk ålder i beslutet.

    Att hålla två tankar i huvudet samtidigt
    Det går att både värna barns situation i enskilda fall och samtidigt diskutera principer om regler, rättssäkerhet och långsiktig migrationspolitik.

  • Permanenta uppehållstillstånd har gjort Sverige otryggt

    Permanenta uppehållstillstånd har under lång tid bidragit till ökad kriminalitet och minskad trygghet i Sverige. När personer som begår brott inte kan utvisas och medborgarskap delas ut utan tydliga krav urholkas både rättsstaten och förtroendet för migrationspolitiken. Det är hög tid att avskaffa PUT och återinföra krav på vandel, integration och ansvar.

    Livstidsutvisning för den som begår ringa stöld eller grövre brott är en absolut nödvändighet för att återställa tryggheten i Sverige. Den som inte uppvisar fläckfri vandel har förbrukat sin rätt att vistas här och ska omedelbart skickas tillbaka – utan hänsyn till vad som väntar i hemlandet. Svensk trygghet måste alltid gå före förövarens bekvämlighet.

    Frågan om permanenta uppehållstillstånd (PUT) är en av de mest avgörande i svensk migrationspolitik. Ändå finns det politiska krafter som fortfarande vill hålla fast vid ett system som under lång tid har bidragit till ökad kriminalitet, minskad trygghet och urholkad tillit i samhället. Att Liberalerna driver en linje där PUT försvaras är därför inte bara förvånande – det är ansvarslöst.

    Under många år har det varit extremt lätt att få permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Konsekvensen av detta är tydlig: personer som begår brott kan inte utvisas, vare sig det rör sig om ringa stölder eller grövre kriminalitet. När staten frivilligt avsäger sig möjligheten att återkalla ett uppehållstillstånd vid brott, signalerar den att laglydnad inte är ett krav för att få stanna i landet. Det skapar otrygghet – och det är exakt vad vi ser i dagens Sverige.

    Majoriteten av det svenska folket vill se en strikt vandelsprövning. Principen är enkel och rimlig: den som inte uppvisar perfekt vandel ska inte ha rätt att stanna i landet. Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Sverige, men det är en självklar rätt för svenska medborgare att kräva trygghet, ordning och respekt för lagarna.

    Även kraven för svenskt medborgarskap är idag alldeles för lågt ställda. I praktiken kan personer bli svenska medborgare utan att kunna svenska språket, utan att arbeta och utan att integreras i det svenska samhället. Medborgarskapet, som borde vara kulmen på en lång process av anpassning och ansvarstagande, har reducerats till en administrativ formalitet. Flera undersökningar pekar på att minst 20 års dokumenterat perfekt vandel borde vara ett grundkrav innan en ansökan om medborgarskap ens kan övervägas.

    Sverige behöver invandring – men rätt sorts invandring. Att ta emot människor från västvärlden eller EU, där kulturella normer, rättsstat och samhällsstruktur liknar våra egna, är något helt annat än att fortsätta massinvandringen från tredje världen. Den senare har i praktiken inneburit en råimport av kriminalitet, parallellsamhällen och ett ökande utanförskap som svenska skattebetalare tvingas bära kostnaden för.

    Permanenta uppehållstillstånd hör hemma på historiens bakgård. Ett modernt, ansvarsfullt Sverige måste bygga sin migrationspolitik på krav, ansvar och konsekvenser. Utan detta kommer otryggheten bara att fortsätta växa – och förtroendet för staten att fortsätta minska.

  • ”Journalist” med kopplingar till terroriststämplade PKK skall få åka hem.

    Beslutet att utvisa den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai väcker en obekväm men nödvändig debatt om gränserna för svensk asylpolitik. När personer som anklagas för att legitimera eller sprida propaganda för terrorstämplade organisationer åberopar yttrandefrihet och skyddsskäl, ställs Sveriges självbild som humanitär stormakt mot kravet på säkerhet och rättsstatens principer. I ett land som under decennier fört en av världens mest liberala asylpolitiker – med ökande gängvåld och sprängningar som följd – blir frågan allt mer akut: ska Sverige fortsatt fungera som fristad även för aktörer som utgör ett potentiellt hot mot civilbefolkningen, eller är det dags att dra en tydligare gräns?

    Vad det PKK som mördade Palme?

    Utvisningen av Fariborz Rezai – asylshopping och spridning av propaganda för terrorstämplad organisation

    Den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai ska utvisas från Sverige efter beslut av Migrationsverket. Rezai kom till Sverige för omkring tio år sedan och har sedan 2019 arbetat på den svensk-kurdiska satellitkanalen Aryen TV, som sänder från Nacka utanför Stockholm till en publik i ett stort antal länder, främst i Mellanöstern.

    Migrationsverket bedömer att Rezai saknar skyddsskäl och att hans verksamhet inte är av sådan art att han riskerar förföljelse vid ett återvändande till Iran.

    Varför valde han Sverige? – frågan om asylshopping

    En central och omdiskuterad fråga i ärendet är varför Fariborz Rezai valde just Sverige som asylland. Experter menar att han ägnade sig åt så kallad asylshopping – det vill säga att han inte sökte skydd i det första säkra land han nådde, utan i stället aktivt valde ett land där möjligheterna att arbetsfria inkomster med bidrag, som betalas med världens högsta skatter.

    Aryen TV och rapporteringen om PKK

    Aryen TV beskriver sig som en oberoende kurdisk nyhetskanal. Samtidigt har kanalen under lång tid kritiserats för sin rapportering om den kurdiska rörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK), som är terrorstämplad av EU samt av Turkiet, USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Japan. PKK var även misstänkta för Palme mordet för ca 40 år sedan.

    Enligt kritiker – däribland turkiska myndigheter – har Aryen TV återkommande:

    • skildrat PKK i positiva eller legitimerande ordalag,
    • framställt organisationens kamp som politisk befrielse snarare än väpnad terrorism,
    • utelämnat eller tonat ned organisationens våldsdåd och terrorstämpling.

    Rezais roll – från journalistik till propaganda

    Fariborz Rezai arbetade för Aryen TV från 2019 fram till beslutet om utvisning. Enligt uppgifter i ärendet ska han inte enbart ha rapporterat om PKK, utan även öppet uttryckt stöd för organisationen.

    Detta har enligt experter inneburit att hans verksamhet gått från journalistik till aktiv spridning och normalisering av propaganda för en terrorstämplad organisation. Svensk och europeisk lagstiftning tillåter inte stöd – direkt eller indirekt – till terrorstämplade grupper, något som väger tungt i både säkerhets- och migrationsrättsliga bedömningar.

    Migrationsverkets bedömning

    I sitt beslut konstaterar Migrationsverket att:

    • Rezai saknar individuella asylskäl,
    • hans verksamhet inte är tillräckligt uppmärksammad för att väcka intresse hos iranska myndigheter,
    • och att han därför inte anses löpa personlig risk vid återvändande.

    Myndigheten skriver att hans verksamhet inte är ”av sådan art och omfattning att den är intressant för hemlandsmyndigheterna”. Därmed anses varken journalistrollen eller engagemanget i exil ge rätt till skydd i Sverige.

    Ett principiellt fall

    Fallet Fariborz Rezai aktualiserar större frågor om:

    • gränsen mellan journalistik och politisk aktivism,
    • hur Sverige ska hantera exilmedier som anklagas för terrorpropaganda,
    • och i vilken utsträckning yttrandefrihet kan åberopas av personer som öppet stödjer terrorstämplade organisationer.

    PKK är en organisation som är terroriststämplad av västvärlden. Är det rimligt att personer som kan utgöra ett hot mot civilbefolkningen i Sverige tillåts stanna i landet?

    Sedan 1975 har Sverige bedrivit en extremt liberal asylpolitik, där i princip alla har fått stanna. Detta har bidragit till skjutningar och sprängningar som i dag hotar tryggheten i samhället.

    Är det dags att inse att Sveriges tid som självutnämnd humanitär stormakt är över, och att vi inte längre kan fungera som en magnet där hela världens terrorister ges fristad?

  • Dags att rensa Sverige på illegala invandrare med ett prisjägarsystem.

    Sverige belönar dem som lämnar landet med 300 000 kronor – men låter samtidigt ett växande skuggsamhälle av illegala invandrare fortsätta arbeta svart, illegala invandrare som skapar kriminalitet och bidrar till otrygghet. När staten abdikerar från sitt ansvar måste frågan ställas: varför ska laglydiga medborgare betala priset för ett system som vägrar rensa upp?

    Regeringen betalar cirka 300 000 kronor till den som återvandrar till sitt hemland, efter en modell som redan finns i Danmark.
    Men man verkar ha glömt bort de illegala invandrarna – de som köper falska pass eller håller sig kvar i landet efter att ha fått avslag på sin asylansökan. De tillhör det stora skuggsamhället och arbetar ofta inom gigekonomin, exempelvis Foodora, TipTapp och liknande tjänster, eller inom byggsektorn.

    Man räknar med att den svarta ekonomin omsätter cirka 100 miljarder kronor – pengar som rakt ned hamnar i fickorna på kriminella aktörer, som inte sällan är illegala invandrare. Staten har i praktiken överlåtit hela sektorer till kriminalitet och exploatering.

    Det Al Capone-Sverige som vuxit fram under senare år har krävt ett högt pris: skjutningar, sprängningar och ett samhälle där laglydiga medborgare får betala för politikers feghet och handlingsförlamning.

    År 1965 sade dåvarande statsminister Erlander att vi inte hade USA:s problem eftersom vår befolkning var homogen bekräftade ras och religion. Den värsta brottslingen på den tiden var Tumba-Tarzan, som ägnade sig åt inbrott i sommarstugor – brott som i dag knappt ens utreds. Sextio år senare har vi inte längre ett homogent Sverige, och vi har fått samma typer av problem som USA har när det gäller brottslighet.

    Men framför allt handlar det om säkerhet. Det svenska samhällets slapphet när det gäller att rensa bort illegala invandrare bidrog till att fem personer mördades och 119 personer utsattes för mordförsök på Drottninggatan 2017, när Muhammaden Rakhmat Akilov körde en lastbil längs gatan – bland annat dödades en elvaårig flicka.

    Är det inte dags att starta en folkrörelse där vi alla solidariskt hjälps åt att hitta illegala invandrare och sedan utvisa dem? Bara en sådan sak som att SL har flera tusen kameror i tunnelbanan – de skulle kunna användas för att identifiera illegala invandrare med hjälp av AI.

    Men framför allt bör man skapa ekonomiska incitament. Låt varje medborgare som rapporterar en illegal invandrare, som grips och som kan deporteras eller sättas i förvar, få en skattereduktion på 50 000 kronor.

    År 2025 delades ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.

    Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.

    Vinsten av att deportera en illegal invandrare som arbetar svart och bidrar till otrygghet måste ändå väga tyngre än att någon som är missnöjd för att de valde Sverige vid asylshopping får 300 000 kronor i handen för att återvända.

    Vi kan inte göra det som har gjorts ogjort. Sverige har bedrivit en alltför liberal asylpolitik. Vi har haft onda politiker som infört det förhatliga spårbytessystemet, där asylsökande som saknade skäl att få stanna ändå kunde få uppehållstillstånd via lönedumpat jobb.

    Sådana systemfel har Tidöregeringen rättat till. Men 2025 delade man ändå ut över 80 000 uppehållstillstånd, vilket visar att Sverige fortfarande har en alldeles för generös migrationspolitik.

    Låt oss rensa samhället från illegala invandrare, så får vi både ned brottsligheten och upp tryggheten i samhället.

  • Zahra och Afshads vägra att åka hem, de klamra sej kvar i Sverige.

    Trots avslag på asylansökan, bristande självförsörjning och tydliga regeländringar väljer svenska myndigheter återigen att ompröva ett utvisningsärende. Fallet med Zahra och Afshad Kazemipour illustrerar ett migrationssystem som drar ut på beslut, förbrukar skattemedel och urholkar förtroendet för rättsstaten.

    Sverige fortsätter att vara en skamfläck. Nu omprövar man Zahra och Afshads ärende ytterligare en gång, trots att de inte hade några giltiga asylskäl redan 2016. I dag klarar de inte att leva upp till lagens krav på egen självförsörjning, men ändå väljer man att ompröva deras beslut. De har inga rötter i Sverige. De har endast varit här i tio år och kom hela vägen från Iran för att söka asyl i Sverige.

    Det är cirka 5 000 kilometer landvägen mellan Iran och Sverige, och det ligger åtta länder emellan. Ändå väljer man ett fattigt land i Norden för att komma hit och i praktiken kolonisera oss med sina antivänsterliberala värderingar.

    På grund av nya regler skulle Zahra och Afshad Kazemipour med familj utvisas efter nio år i Sverige, trots att båda arbetar inom vården där det råder stor arbetskraftsbrist.

    År 2016 sökte paret asyl i Sverige, men ansökan avslogs. I stället fick Zahra och Afshad arbetstillstånd via ett så kallat ”spårbyte”. Detta slopades den 1 april i år när reglerna ändrades, vilket även påverkade personer som tidigare fått sina ansökningar godkända.

    Enligt de nya reglerna behövde paret lämna Sverige och söka arbetstillstånd från Iran och därefter invänta beslut. Detta skulle enligt Zahra vara för farligt, eftersom hon vet hur regimen behandlar oliktänkande.

    – Det är orättvist och omänskligt. När vi gjorde bytet följde vi de regler som gällde, har Zahra Kazemipour sagt till slaskmedia.

    Nu kommer nya besked från Migrationsdomstolen. Familjen får stanna i Sverige tillfälligt eftersom en ny prövning beviljats.

    ”Migrationsdomstolen beviljar A, B, C och D en ny prövning av frågan om uppehållstillstånd och överlämnar till Migrationsverket att göra denna prövning”, står det i domen.

    För att familjen skulle få stanna när arbetstillstånd inte längre var en möjlighet ansökte de om verkställighetshinder för omprövning av asylskälen. Migrationsverket beslutade att inte bevilja prövning. Beslutet överklagades till Migrationsdomstolen, som nu bedömer att ärendet ska prövas på nytt.

    Migrationsverket kan överklaga domen. Om det inte sker ska myndigheten kalla till en ny utredning.

    Zahra Kazemipour säger att hon är obeskrivligt glad efter beskedet. Dagen innan skulle familjen ha utvisats från Sverige och var under ett dygn tillfälligt papperslösa.

    Vänsterextrema grupper på den yttersta vänsterkanten har protesterat mot att det illegala invandrarparet ska utvisas, trots att det ligger i deras intresse att söndra Sverige genom mångkultur. Det finns en anledning till att de är klassade som subversiva element.

    Även på sociala medier är frustrationen stor. Varför slösar man skattepengar på personer som inte ens har giltiga asylskäl?

    Sverige är en skamfläck som omprövar asylärenden gång på gång, i stället för att riva av plåstret och returnera dysfunktionella migranter från tredje världen.

    Sverige delade ut 2025 totalt 89 000 uppehållstillstånd. Sverige är en skam för Europa med en så extremt generös migrationspolitik, dessutom gentemot personer från tredje världen. En grupp kan ta flera generationer att integrera, om det ens någonsin går att göra. Det har tagit USA över 200 år att försöka integrera afrikaner, ändå har man misslyckats och de lever i getton.

    Dock är det beklämmande att man i Zahra och Afshads fall vill skicka hem personer som gör nytta och kan försörja sig själva, i stället för att skicka hem migranter som inte bidrar till samhället.

    Man borde ta fångar från Kriminalvårdens kundstock som saknar svenskt medborgarskap och därefter returnera dem direkt, utan möjlighet att överklaga eller annat tjafs.

    En vision för ett framtida Sverige är att alla som begår ringa stöld eller grövre brott automatiskt ska få livstids utvisning. Därefter får brottslingen själv processa om rätten att få stanna i Sverige, i en särskild domstol, och detta ska endast kunna ske från hemlandet, det måste vara omöjligt för en dömd brottsling att få processa om att få stanna i Sverige, så länge man är kvar i Sverige.

    Detta är ett billigt och effektivt sätt att sanera det svenska samhället från dysfunktionella migranter.

  • Slipper livstidsutvisning för stöld av ostar – det svenska rättssystemet fallerar igen.

    Han hotar att hugga och döda en butiksanställd efter en simpel stöld – ändå belönas han med straffrabatt och en symbolisk utvisning på bara 10 år. Domen i Solna tingsrätt är ett hån mot brottsoffer, företagare och alla laglydiga i Sverige.

    När den vänsterradikala domaren fröken Proppmätt sitter och tycker synd om brottslingar får man endast fjuttiga 10 års utvisning i stället för livstid. Fler och fler svenskar frågar vad det är för fel på Sveriges alltför liberala straffsystem.

    Oststölden som blev rån – och domen som väcker vrede

    En till synes banal stöld i en livsmedelsbutik i Sundbyberg har utvecklats till ett uppmärksammat rättsfall som nu väcker starka reaktioner. En 29-årig man har dömts till ett och ett halvt års fängelse samt utvisning i tio år efter att en stöld eskalerat till våld och dödshot. Domen från Solna tingsrätt kritiseras för att vara alltför mild och för att, enligt kritikerna, sätta förövarens situation före brottsoffrets.

    Händelsen

    Det var i september förra året som mannen gick in på ICA Skogsbacken. Med tom kundkorg men fylld ryggsäck passerade han kassan och lämnade butiken. Personalen reagerade, granskade övervakningsfilmen och såg hur mannen plockat på sig åtta ostar.

    Två anställda följde efter och konfronterade honom på Storskogstorget. Där urartade situationen snabbt. Mannen blev våldsam, slog en av de anställda i ansiktet och uttalade hot om att hugga eller döda. Händelsen, som började som en ringa stöld, fick därmed betydligt allvarligare konsekvenser.

    Från stöld till rån

    Själva stölden bedömdes som ringa, men på grund av våldet och dödshoten rubricerades gärningen som rån. Tingsrätten beskrev omständigheterna som allvarliga. Trots detta landade straffet på 1,5 års fängelse, reducerat med 33 procents straffrabatt, samt en tidsbegränsad utvisning på bara tio år.

    Det är just här som kritiken tar fart. Många menar att straffet framstår som oproportionerligt lågt i förhållande till gärningens allvar, särskilt med tanke på att våld och hot mot liv förekom.

    Kritiken mot domen

    Kritiker pekar på flera aspekter som väcker ilska. Dels straffrabatten, som uppfattas som svår att motivera när våld använts mot butikspersonal. Dels att utvisningen är tidsbegränsad, och att domstolen vägt in gärningsmannens eventuella anknytning till Sverige. Enligt experter inom etik och männskliga rättigheter borde brist på svenskt medborgarskap leda till utvisning utan hänsyn till personliga kopplingar, när allvarliga brott begås.

    Samtidigt menar många att brottsoffret hamnar i skymundan. Näringsidkaren som drabbas av stölden måste själv arbeta in förlusten och dessutom betala moms på varor som aldrig sålts. Den ekonomiska och psykiska belastningen hamnar hos företagaren och de anställda – inte hos gärningsmannen.

    Det är handlaren Sjöqvist som tvingas ta hela smällen, medan svenska domstolar fortsätter att visa större medkänsla med brottslingar än med deras offer. Matpriserna har nått rekordhöga nivåer och beror delvis på att livsmedelshandeln har drabbats av ökade kostnader i form av ringa stölder.

    Ett system som tappat proportionerna?

    Domen beskrivs av kritiker som ett typexempel på hur Sveriges rättssystem prioriterar förövaren framför offret. Våld och dödshot relativiseras, medan gärningsmannens personliga förhållanden ges stort utrymme. Livstids utvisning blir det inte ens vid upprepade brott, utan i stället tidsbegränsningar och rabatter.

    Resultatet, menar experter, är ett samhälle där kriminella möts av mildhet och där laglydiga medborgare och företagare får bära konsekvenserna. Oststölden i Sundbyberg blev ett rån – men domen har för många blivit ännu ett kapitel i berättelsen om ett rättssystem som, enligt dem, tappat sina proportioner.


    Brottslingen kom från Afghanistan och hade inga asylskäl för att få stanna i Sverige. Frågan man kan ställa sig är därför varför han ens släpptes ut i det svenska samhället. Ingen från Afghanistan eller dessa närområden har asylskäl i Sverige. Återigen misslyckas det svenska samhället.

  • Ny lag gör det lättare för myndigheter att lägg pussel om sina medborgare.

    När myndigheter delar kunskap i stället för att arbeta var för sig ökar möjligheten att förebygga brott, skydda barn och stoppa missbruk av välfärden. Med nya regler för informationsdelning tas nu ett avgörande steg mot ett tryggare Sverige – där samarbete, tidiga insatser och gemensamt ansvar står i centrum.

    Är det början på slutet för det Al Capone-Sverige vi har? Eller kommer vi att fortsätta släppa in dysfunktionella migranter från tredje världen även efter valet 2026, om SD eventuellt inte längre har något inflytande?

    Tänk dig ett samhälle där viktiga pusselbitar inte längre ligger utspridda i olika lådor. Där skolan ser tidiga varningssignaler, socialtjänsten förstår helheten och polisen kan agera snabbare – tillsammans. Det är precis den förändringen som nu tar form i Sverige genom nya regler för informationsdelning mellan myndigheter.

    I över 50 år har experter pekat på samma problem: sekretessregler har ibland gjort att myndigheter inte kunnat samarbeta fullt ut, trots att de haft samma mål – att skydda människor och förebygga brott. Nu sker ett historiskt skifte.

    Ett systemskifte för samarbete

    Den nya sekretessbrytande bestämmelsen innebär att alla myndigheter, inklusive kommuner, regioner och vissa privata aktörer, kan dela information med varandra när det behövs för att förebygga, förhindra eller utreda brott, bidragsfusk och andra regelöverträdelser.

    Det handlar inte om fri informationsspridning, utan om smartare samarbete. Varje gång information delas görs en noggrann intresseavvägning, och känsliga uppgifter skyddas fortfarande. Men onödiga hinder rivs.

    Justitieminister Gunnar Strömmer beskriver reformen som avgörande för att bryta rekryteringen av barn till kriminella gäng och för att slå mot den kriminella ekonomin. När myndigheter får en gemensam lägesbild kan de agera tidigare – innan problemen växer sig stora.

    Barn får hjälp i tid

    En av de mest hoppfulla effekterna gäller barn och unga. När polis, skola och socialtjänst kan sitta vid samma bord och tala öppet om samma barn, skapas helt nya möjligheter att upptäcka risker tidigt.

    Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall lyfter just detta: tidiga insatser kan göra hela skillnaden mellan en trygg framtid och en väg in i kriminalitet. Forskning visar att tidig samverkan är en av de mest effektiva metoderna för brottsförebyggande arbete.

    Stoppar fusk – stärker välfärden

    Reformen stärker också välfärdssystemen. Genom bättre informationsutbyte kan myndigheter snabbare upptäcka felaktiga utbetalningar och bidragsbrott. Det betyder att mer resurser kan gå till dem som verkligen behöver stöd.

    Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje betonar att kampen mot bidragsbrott är central för att strypa den kriminella ekonomin. När fusket minskar ökar tilliten – och ett samhälle med hög tillit är ett tryggare samhälle.

    Ett tryggare Sverige, steg för steg

    Det nya regelverket är ingen mirakellösning, men det är ett kraftfullt verktyg. När myndigheter delar information effektivt kan brott förebyggas, barn skyddas och välfärden värnas.

    Kort sagt: genom att samarbeta bättre och använda kunskap klokare tar Sverige ett tydligt steg mot ökad trygghet, starkare gemenskap och en ljusare framtid.

    Fakta: Nya sekretessbrytande bestämmelsen

    • Vad? En ny regel som kan bryta sekretess så att uppgifter kan delas mellan aktörer när det behövs för att motverka brott och andra regelöverträdelser.
    • Vilka omfattas? Alla myndigheter – inklusive kommuner och regioner – samt vissa privata aktörer som omfattas av offentlighets- och sekretesslagen (OSL).
    • Vad får delas? Uppgifter som behövs för att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda exempelvis brott, felaktiga utbetalningar och fusk.
    • Vad är nytt? Informationsdelningen är inte enkelriktad – uppgifter kan även lämnas från brottsbekämpningen till andra myndigheter och direkt mellan myndigheter utan brottsbekämpande uppdrag.
    • Vilka skydd finns? Innan uppgifter lämnas ut ska en intresseavvägning göras, och vissa typer av sekretess undantås från bestämmelsens tillämpningsområde.

    Syfte: snabbare samarbete, tidigare insatser och bättre träffsäkerhet i arbetet mot gängrekrytering, välfärdsbrott och annan kriminalitet.

  • Kommunistpolitiker kräver att illegala Ayla skall få stanna i Sverige.

    Sverige har hamnat i ett läge där arbete, studier och utdragna processer används som argument för att kringgå lagakraftvunna beslut. När personer utan asylskäl kan stanna genom att ”etablera sig” efter avslag, samtidigt som arbetslösheten är hög, urholkas respekten för lagen och förvandlar migrationspolitiken till ett system där den som dröjer sig kvar belönas.

    Ayla har varit i Sverige i knappt fem år och anser ändå att hon ska ha rätt att stanna. Hon är inte svensk medborgare, saknar varje form av historisk, kulturell eller nationell anknytning till Sverige och tillhör inte den svenska folketstammen. Hon har inga skyddsskäl, inga asylskäl och inga juridiska grunder som motiverar fortsatt vistelse i landet.

    Arbete, studier och skatteinbetalningar är inget frikort till permanent uppehållstillstånd. Att någon som bara har varit i Sverige i fem år hakar sig fram till ett jobb inom vården, samtidigt som vi har omkring tio procents arbetslöshet, visar tydligt att något är fel i tänkandet.

    Det är uppenbart att det i dag är alldeles för lätt att få stanna i Sverige, i stället för att man åker hem efter avslag på sin ansökan. Systemet signalerar att beslut inte behöver respekteras och att man kan stanna kvar genom att dra ut på processen, snarare än att följa lagen

    Migrationsverkets beslut är därför inte bara korrekt, utan nödvändigt. Att familjen försöker spela på känslor och tala om ”splittring” är ett välkänt och cyniskt grepp. Varje år får tiotusentals människor avslag utan att vänsterpolitiker mobiliserar drev eller kräver undantag. Lagen ska gälla lika för alla – inte bara för dem som lyckas få medial uppmärksamhet.

    Att processen upplevs som stressande är ett direkt resultat av ett system som under decennier signalerat att det alltid finns en chans att stanna, oavsett beslut. Att Ayla tillbringat delar av sin tonårstid i Sverige är irrelevant – det ger inga rättigheter och skapar inga automatiska anspråk på nationstillhörighet.

    Ändå kliver Vänsterpartiets Leo Ahmed fram och kräver politisk aktivism i ett enskilt myndighetsärende. Ett parti vars ideologiska arv har orsakat omkring 100 miljoner dödsfall världen över och som historiskt varit delaktigt i baltutlämningen, anser sig nu ha moralisk auktoritet i migrationsfrågan.

    Sverige har under lång tid fört en extremt ansvarslös och övergenerös migrationspolitik. Det har varit närmast öppna dörrar för människor från tredje världen att ta sig hit och stanna, ofta utan faktiska skyddsskäl. Resultatet är ett land med ökad kriminalitet, pressad välfärd, segregation och ett samhälle som stadigt förlorar sammanhållning och trygghet.

    Det är hög tid att lagen återfår sitt värde, att känslopolitik upphör och att Sverige slutar fungera som ett undantagsland där regler gäller tills någon skriker högt nog.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
    V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.

  • Spårbytet gav människor falska hopp. Tidöregeringen gör om och gör rätt.

    Två högutbildade vårdanställda utvisas efter nio år i Sverige – ett beslut som väcker starka känslor. Men fallet säger mindre om individernas öde och mer om konsekvenserna av åratal av extremt generösa regler, politisk inkonsekvens och ett migrationssystem som länge saknat både gränser och ansvar.

    Något som borde vara självklart när de nya reglerna om PUT blir verklighet är att man börjar rensa i Kriminalvårdens kundstock, där de som saknar jord- och blodsband samt inte tillhör den svenska folkstammen returneras till hemlandet. Eller varför inte lyssna på Kumla-intagna och outsourca vården av dem till Cecot i El Salvador – ett härligt premiumfängelse där man har spetskompetens i att hantera pedofiler och terrorister.

    Akademiker i svensk sjukvård

    Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh är iranska akademiker som i flera år har arbetat inom svensk sjukvård. Afshad är utbildad hjärtläkare och Zahra utbildad chefssjuksköterska. Familjen kom till Sverige 2016 och har två barn, i dag 15 och 7 år gamla.

    Politisk aktivism och flykten från Iran

    Afshad var politiskt aktiv mot den islamistiska regimen i Iran och fängslades i tre år. Efter frigivningen levde han fortsatt under övervakning, vilket till slut fick familjen att lämna landet. Trots detta fick familjen avslag på sin asylansökan i Sverige.

    Spårbytet – en genväg runt asylsystemet

    I stället beviljades de arbetstillstånd genom det så kallade spårbytet – en konstruktion som gjorde det möjligt för asylsökande att stanna kvar genom arbete trots avslag. Båda anställdes vid Södersjukhuset i Stockholm, initialt som undersköterskor. Zahra arbetar i dag på en högspecialiserad operationsavdelning och genomgår kompletterande utbildning vid Karolinska Institutet, med planerad examen i maj 2025.

    Regeländringen som satte stopp

    Arbetstillstånden löpte ut i april 2025. Arbetsgivaren skickade in ansökan om förlängning i tid och lönevillkoren uppfyllde samtliga krav. Men under våren 2025 avskaffades spårbytet. Resultatet blev att tillstånden inte förlängdes. Enligt nuvarande regelverk måste personer i deras situation lämna Sverige, ansöka om arbetstillstånd från utlandet och invänta beslut där. Familjen har därför fått beslut om utvisning, planerad till början av januari 2026.

    Varför just Sverige?

    Men den större frågan kvarstår: varför valde familjen just Sverige? Mellan Iran och Sverige ligger åtta länder. Avståndet är cirka 340 mil och flygtiden runt fem timmar. Familjen har varit i Sverige i nio år, saknade enligt myndigheterna asylskäl, men valde ändå att klamra sig fast här – möjliggjort av tidigare regeringars oförmåga att föra en konsekvent och långsiktigt hållbar migrationspolitik.

    Den höga kostnaden för en liberal linje

    Denna politik har haft ett högt pris. Varje migrant kostar enligt beräkningar samhället cirka 75 000 kronor i nettokostnad även om personen arbetar. Är personen kriminell eller står utanför arbetsmarknaden blir kostnaden betydligt högre. Sverige har sedan tiden för Folke Bernadottes vita bussar fört en av Europas mest liberala asylpolitiker, där det under decennier varit relativt enkelt att få både asyl och arbetstillstånd.

    Arbetslöshet, EU – och fortsatt import av arbetskraft

    Samtidigt har Sverige omkring 10 procents arbetslöshet och är medlem i EU – en union med cirka 400 miljoner invånare som redan har rätt att fritt bosätta sig och arbeta i landet. Mot den bakgrunden framstår det som anmärkningsvärt att Sverige fortsatt rekryterar arbetskraft från länder utanför EU. De extremt generösa regler som länge gällt har bidragit till det samhällskaos vi i dag ser, med skjutningar, sprängningar och en växande otrygghet.

    Dags för en tydlig kursändring

    Det är mot denna bakgrund som kursändringen nu måste bli tydlig. Sverige behöver en stramare, mer konsekvent politik där lag, ansvar och egen försörjning står i centrum. Ett nödvändigt steg är att börja gallra kriminalvårdens kundstock. Den som dömts till fängelse och saknar svenskt medborgarskap bör inte ha någon självklar rätt att stanna kvar i landet. Det finns ingen anledning att behålla människor som inte klarar kravet på laglydnad och kan försörja sig själva.

    Land skall med lag byggas – på riktigt

    Sverige har historiskt byggt sitt samhälle på en tydlig princip: ”Land skall med lag byggas.” Om detta valspråk ska vara mer än tomma ord krävs handling. Det innebär att rättsstaten måste upprätthållas fullt ut – och att det kriminella element som saknar medborgarskap konsekvent avlägsnas från landet.

    Faktaruta: Förändringar i migration och arbetstillstånd

    Sverige har under lång tid haft en av Europas mer generösa asyl- och migrationspolitiker. Under samma period har landet samtidigt sett ökade problem kopplade till bland annat gängkriminalitet, överbelastade anstalter och större kostnader inom rättsväsendet. Flera regeringar har därför aviserat behovet av en stramare och mer konsekvent migrationspolitik.

    Den nuvarande Tidöregeringen har beslutat om förändringar som träder i kraft den 1 april 2026. En av dessa är att den så kallade spårbytesmöjligheten avskaffas. Spårbytet har inneburit att personer som fått avslag på sin asylansökan ändå kunnat ansöka om och beviljas arbetstillstånd inifrån Sverige.

    Samtidigt finns möjligheten att på nytt ansöka om asyl efter en viss tid utanför landet. Enligt nuvarande regelverk kan en ny asylansökan lämnas in efter fem år, vilket i ett europeiskt perspektiv är en relativt kort tidsperiod.

    Regeringen har även beslutat att höja försörjningskraven för arbetstillstånd. Det nya kravet innebär att lönen ska uppgå till minst 90 procent av medianlönen i Sverige. Syftet är att motverka lönedumpning och minska risken för exploatering av utländsk arbetskraft.

  • Klimatradikalt Sverige – när domedagstänkande blir norm

    Klimataktivister som vandaliserar konst, blockerar vägar och saboterar direktsända TV-program frikänns allt oftare av svenska domstolar – med hänvisning till ett påstått klimatnödläge. Samtidigt förstärker medierna en domedagsretorik som normaliserar lagbrott och radikala ideal. Vad händer med ett samhälle när rädsla ersätter förnuft och klimatmålet tillåts stå över rättsstat, ekonomi och verklighet?

    Under de senaste åren har Sverige blivit ett internationellt uppmärksammat exempel på hur klimataktivism, medial alarmism och rättsliga bedömningar allt oftare sammanfaller. Klimataktivister vandaliserar konstverk, blockerar vägar, saboterar direktsända TV-program och stör riksdagens arbete – samtidigt som domstolar återkommande frikänner dem med hänvisning till ett upplevt klimatnödläge. Detta väcker en grundläggande fråga: vad händer med ett samhälle som låter klimatradikala ideal väga tyngre än rättsstatens principer och praktiska verklighetsförutsättningar?

    Eskatologin bakom aktivismen

    Många av dagens klimataktioner präglas av ett tydligt eskatologiskt tänkande – föreställningen om en nära förestående undergång. Retoriken handlar inte längre om gradvisa risker eller långsiktiga anpassningar, utan om total kollaps: massdöd, svält, krig och samhällsupplösning. Psykologisk forskning visar att just denna typ av domedagsföreställningar tenderar att leda till ångest, irrationellt beslutsfattande, radikalisering och social destabilisering.

    I Sverige tar detta sig uttryck i destruktiva aktioner som rättfärdigas med att ”situationen är akut”. När aktivister från nätverket Återställ våtmarker vandaliserade en Monet-målning på Nationalmuseum målades scenarier upp om pandemier som bleka förspel till den annalkande klimatkollapsen. Retoriken var apokalyptisk – och accepterades i stort sett okritiskt i offentligheten.

    Mediernas inramning och normalisering

    Mediernas roll i denna utveckling är central. När SVT rapporterade om Monet-incidenten betonades att tavlan var oskadd, medan museets kostnader ifrågasattes och bagatelliserades. Fokus flyttades från brottets konsekvenser till en indirekt förståelse för aktivisternas motiv. Resultatet blir en medial inramning som i praktiken försvarar handlingar som annars skulle betraktas som allvarliga angrepp på gemensamma kulturvärden.

    Samma mönster återkommer i rättssystemet. Aktivister som blockerade E4:an vid Solna frikändes trots omfattande trafikstörningar och försenad ambulansutryckning. Sabotage mot nöjesprogram som Let’s Dance och Melodifestivalen resulterade i milda påföljder, trots skador för miljontals kronor. Signalvärdet är tydligt: ett upplevt planetärt nödläge legitimerar handlingar som annars hade varit otänkbara.

    Klimatångest som statsfinansierad ideologi

    Parallellt med detta har public service och etablerade medier under lång tid förstärkt en känslomässigt laddad klimatberättelse. Kulturpersonligheter och journalister ges stort utrymme att uttrycka bottenlös förtvivlan över framtiden, ofta utan kritiska följdfrågor. Budskap om skam, rädsla och uppgivenhet har normaliserats, samtidigt som medborgarna fostras till att acceptera allt mer långtgående livsstilsförändringar.

    Kött ska undvikas. Flyg ska skammas. Bilkörning ska bort. Elförbrukning ska anpassas efter vädret. Kärnkraftens avveckling ifrågasätts inte – istället uppmanas människor att inte dammsuga när det är kallt. SVT producerar hyllningsreportage om familjer som lever utan el, rinnande vatten eller kylskåp, och framställer detta som både moraliskt och emotionellt överlägset.

    Gröna fantasier och hårda realiteter

    Problemet är inte att människor engagerar sig i miljöfrågor. Problemet är att de ideal som marknadsförs ofta är praktiskt omöjliga och i vissa fall direkt kontraproduktiva. Om en majoritet av Sveriges hushåll faktiskt levde som de ”förebilder” som lyfts fram i medierna – utan el, med vedeldning och torparliv – skulle resultatet bli ekologisk och ekonomisk kollaps.

    Vedförbrukningen skulle vida överstiga skogens tillväxt. Skogsindustrin skulle slås ut. Luftföroreningarna skulle explodera. Sveriges BNP skulle rasa med upp till 90 procent, vilket i sin tur skulle omöjliggöra sjukvård, skola, räddningstjänst och digital infrastruktur. Ett sådant samhälle vore varken hållbart eller humant.

    När klimatmålet helgar medlen

    Den kanske allvarligaste konsekvensen av klimatradikalismen är dock dess påverkan på rättsstaten. När domstolar börjar väga aktivisters subjektiva övertygelser tyngre än lagens likhet inför alla, urholkas tilliten till rättssystemet. När medier konsekvent försvarar eller relativiserar lagbrott i klimatets namn skapas en moralisk gräddfil för vissa åsikter – och ett farligt prejudikat för framtiden.

    Att vilja minska utsläpp och förbättra miljön är inte detsamma som att acceptera apokalyptiskt tänkande eller samhällsskadlig aktivism. Historiskt har mänskligheten blivit rikare, friskare och mer resurseffektiv över tid – inte genom panik, utan genom innovation, konkurrens och teknisk utveckling.

    En annan väg framåt

    Den som på allvar vill minska utsläpp snabbt bör fokusera på teknisk utveckling, marknadsdriven innovation och global konkurrens – inte på moralistisk disciplinering, symbolhandlingar eller rättslig särbehandling. Avreglering av hållbarhetsmarknader och satsningar på ny energiteknik kan ge verkliga resultat, utan att rasera samhällsstrukturer på vägen.

    Det verkliga hotet mot framtiden är inte klimatengagemang i sig, utan en eskatologisk klimatradikalism som tillåts bli överideologi – med mediernas och domstolarnas goda minne. När rädslan ersätter förnuftet riskerar både samhälle och klimat att bli förlorare.

  • FN framför obefogad kritik emot Sverige.

    FN riktar skarp kritik mot Sverige för rasism och diskriminering, men bilden är mer komplicerad än så. Bakom många av de problem som pekas ut finns också ekonomi, integration, ålder, bostadsbrist och brottslighet – faktorer som drabbar långt fler än vissa utpekade grupper. Frågan är om FN:s analys fångar helheten, eller om den riskerar att förenkla ett samhällsproblem som kräver betydligt bredare lösningar.

    Svenska politiker har visat en dålig attityd gentemot ett homogent och tryggt Sverige och har bedrivit en alldeles för liberal asylpolitik, vilket ligger till grund för de extrema problem som det svenska samhället i dag har med migrantgrupper ifrån tredje världen.

    FN:s rasdiskrimineringskommitté har nyligen granskat hur Sverige arbetar mot rasism och diskriminering. I sin rapport riktar FN omfattande kritik mot Sverige och pekar på problem inom arbetsmarknad, bostäder, vård, polisarbete och migrationspolitik. Samtidigt har rapporten väckt debatt, eftersom många anser att bilden är förenklad och inte fullt ut tar hänsyn till ekonomi, integration, brottslighet och hur det svenska samhället faktiskt fungerar. Frågan är därför inte om problem finns – utan hur de ska förstås.

    Sverige får både beröm och kritik

    FN lyfter fram flera positiva åtgärder. Sverige har infört en nationell handlingsplan mot rasism och hatbrott, skapat särskilda åtgärdsprogram för olika former av rasism och inrättat ett Institut för mänskliga rättigheter. Även sanningskommissionen för samerna ses som ett viktigt steg för att hantera historiska orättvisor. Samtidigt menar FN att dessa satsningar inte har lett till tillräckliga förbättringar i vardagen för alla grupper.

    Mer statistik – lösning eller risk?

    Ett av FN:s huvudkrav är att Sverige ska samla mer detaljerad statistik om befolkningen, till exempel kring etnicitet och religion. Syftet är att bättre kunna mäta diskriminering. Detta är dock omstritt i Sverige. Kritiker varnar för att sådan statistik kan hota den personliga integriteten, låsa fast människor i identitetskategorier och skapa mer splittring än sammanhållning. Det finns därför olika uppfattningar om mer statistik verkligen är rätt väg.

    Arbetsmarknaden: diskriminering eller etableringsproblem?

    FN pekar på att personer med utländsk bakgrund oftare är arbetslösa, har lägre inkomster och sämre möjligheter till avancemang, vilket beskrivs som strukturell diskriminering. Samtidigt pekar många på att arbetsmarknaden i hög grad styrs av faktorer som språkkunskaper, utbildningsnivå, om utbildningen erkänns i Sverige, arbetslivserfarenhet här i landet samt tillgång till nätverk och referenser.

    Det finns också en omfattande åldersdiskriminering på den svenska arbetsmarknaden. Många personer över 50 år vittnar om att de sorteras bort tidigt i rekryteringsprocesser, trots lång erfarenhet och god kompetens.

    Även yngre utan lång arbetslivserfarenhet kan ha svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.

    Detta drabbar både personer födda i Sverige och personer med invandrarbakgrund. Sammantaget visar detta att problemen på arbetsmarknaden är komplexa och inte enbart kan förklaras med etnisk diskriminering.

    Bostadsmarknaden – främst en ekonomisk fråga

    FN menar att vissa grupper har svårare att få bostad, särskilt i attraktiva områden. Det gäller bland annat personer som uppfattas som muslimer, romer eller svarta.

    I praktiken styrs dock bostadsmarknaden i stor utsträckning av inkomst och anställning. Krav på fast arbete, höga hyror och omfattande bostadsbrist gör att alla med låg inkomst – även svenskar utan invandrarbakgrund – har svårt att få bostad. Även här kan diskriminering förekomma, men grundproblemet är ekonomiskt.

    Hälsa och vård – systemproblem snarare än rasism

    FN lyfter fram skillnader i tillgång till vård. Samtidigt pekar många inom vården på att problemen oftare hänger ihop med språkförbistring, stressad vårdpersonal och brist på resurser. Skillnader i vård uppstår ofta på grund av organisatoriska brister snarare än medveten diskriminering.

    Hatbrott, hårt språk och misstro

    FN är oroligt för ökande hatbrott och ett hårdare tonläge i samhällsdebatten. Samtidigt finns det även hat och fientlighet riktad mot det svenska samhället, mot myndigheter och mot demokratiska institutioner.

    Det utbredda hatet mot det svenska samhället inom vissa muslimska grupper blev tydligt under koranupploppen 2022.

    Då använde muslimska grupper extremt mycket våld mot polisen, efter att personer hade utnyttjat sin grundlagsskyddade rätt att demonstrera mot islam och bränna en bok som de själva ägde. Det svenska samhället misslyckades med att utvisa dessa invandrare på livstid, utan domarna landade istället på relativt korta fängelsestraff.

    I vissa miljöer sprids desinformation och parallella normsystem, vilket försvårar integration och ökar polariseringen.

    Polisen och säkerhetszonerna

    En annan del av kritiken gäller polisens möjlighet att införa så kallade säkerhetszoner, där visitering kan ske under begränsad tid utan individuell misstanke. Svenska myndigheter betonar att säkerhetszoner införs vid konkret risk för grov brottslighet, som skjutningar och sprängningar. Zonerna är tidsbegränsade och används både i storstäder och vid tillfälliga evenemang. Syftet är att förebygga våld, inte att kontrollera människor på grund av utseende eller bakgrund.

    Olika grupper – olika historisk ställning

    FN behandlar flera grupper särskilt. Samer är Sveriges urfolk och har särskilda rättigheter kopplade till renskötsel och viss statlig mark. Detta skapar ibland konflikter med andra samhällsintressen.

    Romer är en erkänd nationell minoritet med lång historia i Sverige, men med fortsatt låg etablering inom arbetsmarknad och utbildning. Romernas problem beror oftast på en negativ attityd gentemot majoritetssamhället och en kultur som gör dem svåra intergera i Svenska samhället.

    Muslimer och Afrikaner tillhör inte ursprungsbefolkningen

    Muslimer i Sverige är varken ursprungsbefolkning eller historisk minoritet. Gruppen består främst av människor som invandrat under senare decennier. Det finns rapporter om diskriminering, men också en omfattande samhällsdebatt om religionsutövning, integration och arbetsliv.

    Personer med afrikanskt ursprung är inte heller ursprungsbefolkning eller historisk minoritet i Sverige. De flesta har kommit hit genom migration i modern tid. Skillnader i etablering förklaras ofta av språk, utbildningsnivå, tid i landet och bostadssegregation.

    Forskning visar också att Sveriges välfärdssystem, som ger trygghet under etablering, har varit en av flera faktorer som gjort landet attraktivt för grupper som inte alltid har haft för avsikt att arbeta och göra rätt för sig.

    Det finns oftast svåra attityds problem ibland dessa grupper emot det Svenska samhället och Svenskars kultur.

    Migration, välfärd och trygghet

    FN är kritiskt till flera reformförslag inom migrationspolitiken. Samtidigt betonar regeringen att Sverige fortsatt följer internationella asylkonventioner och har en jämförelsevis generös asylrätt.

    Frågor som rapporteringsplikt, tolktjänster och möjligheten att återkalla tillstånd lyfts fram som verktyg för att stärka integration, ansvar och trygghet i ett samhälle som under senare år drabbats av grov brottslighet.

    Tolktjänster kostar det svenska samhället enorma belopp, och Sverige har redan världens högsta skatter. Det är orimligt att någon som vägrar lära sig svenska språket ska få tillgång till dessa tjänster år efter år utan att betala för dem ur egen ficka.

    Slutsats: problemen finns – men kräver rätt analys

    FN:s rapport pekar på verkliga problem. Samtidigt riskerar en alltför förenklad bild att leda till felaktiga lösningar. Många av de skillnader som beskrivs som rasism hänger i praktiken ihop med ekonomi, språk, utbildning, bostadsbrist, ålder, brottslighet och integrationens villkor.

    För att Sverige ska fungera bättre krävs därför inte bara fler rapporter, utan också ett samhälle där arbete lönar sig, där språket är nyckeln in, där lagar gäller lika för alla och där tillit byggs genom ansvar, trygghet och delaktighet.

    Det behövs också livstidutvisning vid till exempel ifrån ringa stöld eller värre brott, så att individer som inte klarar av att följa svensk lag till punkt och pricka kan återvända till hemlandet i stället för att vara en belastning för det svenska samhället.

    Orsaken till att Sverige se ut som det gör

    Varför Sverige har de problem man har i dag beror på att det är alldeles för lätt att, långt utanför Europas gränser, få asyl i Sverige.

    Ett av de värsta misstagen i svensk politisk historia är beslutet som togs 1975 ( proposition  1975:26 ) om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt helvete på jorden, samt beslutet i början av 1990-talet att upphäva Luciabeslutet. Naiva och korkade politiker har gjort misstag efter misstag.

    I stället för att behålla Sverige homogent, vilket Tage Erlander redan 1965 konstaterade var grunden för ett framgångsrikt Sverige, har det funnits onda krafter i det svenska samhället som har förstört Sverige genom mångkulturalism.

    Sverige kommer att fortsätta ha en extremt liberal asylpolitik. Tyvärr kommer vi fortsatt att följa det över 50 år föråldrade New York-protokollet från 1960-talet, vilket gör att man långt utanför Europas gränser kan få asyl i Sverige.

  • Yes, we can! Antifa är terroristklassade i USA.

    USA:s ledning betecknar nu Antifa som en inhemsk terroristorganisation. Beslutet motiveras med uppgifter om organiserat våld, hot mot myndigheter och försök att tysta politiska motståndare genom skrämseltaktik.

    Antifa – den dolda maskinen för våld och skräck

    De säger sig kämpa för frihet. Men bakom slagorden döljer sig något helt annat. Antifa framträder inte längre som en löst sammansatt proteströrelse, utan som en välorganiserad maskin för våld, hot och skräck.

    Myndigheter beskriver en rörelse som förvandlat amerikanska gator till slagfält. I centrum står organiserade upplopp, väpnade konfrontationer med polisen och brutala attacker mot federala tjänstemän. Immigration and Customs Enforcement har blivit ett av deras främsta måltavlor, men hoten stannar inte där – politiker, aktivister och journalister har gång på gång utsatts för Antifas iskalla metod: doxxning, där privat information publiceras för att tysta och skrämma.

    Antifa arbetar metodiskt. De rekryterar unga människor, formar dem till radikaliserade kämpar och släpper sedan ut dem i en kamp som inte bara riktas mot enskilda myndigheter, utan mot själva grundvalen för den amerikanska rättsstaten. Bakom kulisserna används krypterade kanaler, dolda finansieringsflöden och sofistikerade metoder för att hålla verksamheten hemlig och undgå rättsväsendets blick.

    Men bilden blir ännu mörkare. Antifa uppges också samarbeta med andra grupper och nätverk, i syfte att sprida politiskt våld och tysta laglig opposition. Målet är klart: att med hot och skrämsel uppnå politiska vinster – en strategi som bär alla kännetecken på inhemsk terrorism.

    Nu slår USA:s ledning tillbaka. Antifa har officiellt betecknats som en inhemsk terroristorganisation. Det innebär att myndigheter får order om att använda alla tillgängliga resurser för att tränga in i rörelsens skuggvärld, slå sönder dess operationer och rikta strålkastaren även mot de som finansierar våldet.

    För kritikerna är detta en nödvändig markering. Antifa har, menar de, för länge fått härja i det fördolda och bygga sina nätverk av skräck. Nu beskrivs kampen mot rörelsen som en fråga om att försvara både lagen och demokratin – innan fler gator förvandlas till slagfält i kaosets namn.