Stockholm.homes

Etikett: radikalisering

  • Svensk bidragsislamism – när naivitet blir ett hot mot demokratin

    Det finns ögonblick i ett lands historia då man tvingas stanna upp och ställa den mest obekväma frågan av alla:

    Hur hamnade vi här?

    Hur kunde ett demokratiskt, sekulärt och jämställdhetsorienterat land som Sverige under åratal pumpa in miljarder av skattemedel i organisationer med dokumenterade kopplingar till islamistisk extremism – utan att någon tog ansvar?

    Och varför blir svaret, varje gång frågan ställs, alltid detsamma:
    ”Islamofobi.”

    När sunt förnuft stämplas som hat

    I dagens Sverige räcker det inte längre att ha rätt.
    Det räcker inte att peka på fakta, granskningar eller internationella varningar.

    Den som ifrågasätter bidrag till islamistiskt influerade organisationer riskerar att stämplas som rasist, högerextrem eller hatisk. Resultatet? En förlamad debatt där politiker och myndigheter hellre betalar vidare än tar strid.

    För vad är alternativet?
    Att bli uthängd.
    Att bli anklagad.
    Att bli moraliskt dömd.

    Så istället fortsätter pengarna att rulla.

    Miljardregnet som ingen ville stoppa

    Ta fallet Islamic Relief.

    Sedan 2018 har organisationen tilldelats närmare 1,3 miljarder kronor i svenskt bistånd. Mer än Röda Korset. Mer än många andra etablerade humanitära aktörer. Detta samtidigt som Israel, säkerhetsexperter och oberoende granskare i över tio år varnat för kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.

    När högt uppsatta företrädare avslöjades med öppna hyllningar av terrororganisationer och grovt antisemitiska uttalanden reagerade flera länder omedelbart. Bidrag frystes. Samarbeten avslutades.

    Sverige gjorde ingenting.

    År efter år fortsatte utbetalningarna. Först när den politiska styrningen skärptes – inte när förtroendet brast – stoppades bidragen. Än idag hävdar ansvariga myndigheter att de egentligen inte ser något problem.

    Budskapet är tydligt:
    Det är inte extremismen som är skandalös – det är kritiken mot den.

    UNRWA – helig ko eller blind fläck?

    Samma mönster återkommer i stödet till UNRWA.

    Organisationen beskrivs ständigt som “livsavgörande”, “oumbärlig”, “en livlina”. Dessa ord upprepas som ett mantra av politiker, aktivister och biståndsmyndigheter. Men när granskningar visar att UNRWA-personal haft kopplingar till Hamas, att skolmaterial glorifierat våld och att anställda misstänks ha deltagit i terrorattacken den 7 oktober 2023 – då händer något märkligt.

    Debatten fryser.

    Plötsligt är kraven på transparens “orimliga”.
    Plötsligt är kontroll “kollektiv bestraffning”.
    Plötsligt är alternativ “otänkbara”.

    Det är inte längre offren för extremism som står i centrum – utan organisationens rykte.

    Vänstern och islamismen – en ideologisk allians

    För att förstå varför detta sker måste man våga tala klarspråk om ideologi.

    Under decennier har delar av den västerländska vänstern beskrivit världen som en enkel moralisk karta: ett ondskefullt, kapitalistiskt väst mot ett förtryckt globalt syd. I denna berättelse kan våld alltid ursäktas – så länge det riktas “uppåt”.

    Islamistiska rörelser blir då inte ett hot, utan ett verktyg. De ses inte som reaktionära, teokratiska och kvinnoförtryckande – utan som motståndare till väst.

    Min fiendes fiende är min vän.

    Detta förklarar varför vänstern är högljudd när Israel försvarar sig, men märkbart tyst när iranier mördas av sin egen regim. Ett folkligt uppror mot islamism spräcker hela narrativet.

    Dubbelmoralens konsekvenser

    Resultatet av denna ideologiska blindhet är överallt omkring oss:

    • Politiker som poserar med kartor där Israel inte existerar
    • Demonstrationer där terrorromantik normaliseras
    • Skattefinansierade kulturinstitutioner som bojkottar allt israeliskt men aldrig islamistiskt
    • Studenter som kräver total isolering av judiska institutioner i toleransens namn

    Samtidigt stämplas alla invändningar som hat.

    Den som protesterar mot terrorhyllningar kallas extrem.
    Den som kräver kontroll kallas rasist.
    Den som försvarar demokratin misstänkliggörs.

    När demokratin finansierar sina fiender

    Detta är kärnan i problemet.

    Svenska skattebetalare har, i toleransens och naivitetens namn, tvingats finansiera organisationer som delar världsbild med våldsbejakande teokrater. Man har flyttat makt, pengar och legitimitet från öppna samhällen till krafter som aktivt motarbetar dem.

    Och varje gång någon säger stopp – då svarar systemet inte med argument, utan med anklagelser.

    Den fråga ingen vill besvara

    Hur länge kan en demokrati överleva om den vägrar försvara sig själv?

    Hur länge kan ett samhälle kalla sig humanitärt, när dess godhet konsekvent utnyttjas av extremister?

    Och hur många miljarder till ska betalas ut innan någon erkänner att det inte handlar om välvilja – utan om ansvarslöshet?

    Detta är inte en fråga om religion.
    Detta är inte en fråga om etnicitet.

    Detta är en fråga om demokrati eller kapitulation.

    Och ju längre vi låtsas som ingenting, desto närmare kommer den dag då någon frågar:

    Varför stoppade ni det inte – när ni hade chansen

    Säg till så tar vi nästa steg.

  • ”Journalist” med kopplingar till terroriststämplade PKK skall få åka hem.

    Beslutet att utvisa den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai väcker en obekväm men nödvändig debatt om gränserna för svensk asylpolitik. När personer som anklagas för att legitimera eller sprida propaganda för terrorstämplade organisationer åberopar yttrandefrihet och skyddsskäl, ställs Sveriges självbild som humanitär stormakt mot kravet på säkerhet och rättsstatens principer. I ett land som under decennier fört en av världens mest liberala asylpolitiker – med ökande gängvåld och sprängningar som följd – blir frågan allt mer akut: ska Sverige fortsatt fungera som fristad även för aktörer som utgör ett potentiellt hot mot civilbefolkningen, eller är det dags att dra en tydligare gräns?

    Vad det PKK som mördade Palme?

    Utvisningen av Fariborz Rezai – asylshopping och spridning av propaganda för terrorstämplad organisation

    Den kurdisk-iranske journalisten Fariborz Rezai ska utvisas från Sverige efter beslut av Migrationsverket. Rezai kom till Sverige för omkring tio år sedan och har sedan 2019 arbetat på den svensk-kurdiska satellitkanalen Aryen TV, som sänder från Nacka utanför Stockholm till en publik i ett stort antal länder, främst i Mellanöstern.

    Migrationsverket bedömer att Rezai saknar skyddsskäl och att hans verksamhet inte är av sådan art att han riskerar förföljelse vid ett återvändande till Iran.

    Varför valde han Sverige? – frågan om asylshopping

    En central och omdiskuterad fråga i ärendet är varför Fariborz Rezai valde just Sverige som asylland. Experter menar att han ägnade sig åt så kallad asylshopping – det vill säga att han inte sökte skydd i det första säkra land han nådde, utan i stället aktivt valde ett land där möjligheterna att arbetsfria inkomster med bidrag, som betalas med världens högsta skatter.

    Aryen TV och rapporteringen om PKK

    Aryen TV beskriver sig som en oberoende kurdisk nyhetskanal. Samtidigt har kanalen under lång tid kritiserats för sin rapportering om den kurdiska rörelsen Kurdistans arbetarparti (PKK), som är terrorstämplad av EU samt av Turkiet, USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Japan. PKK var även misstänkta för Palme mordet för ca 40 år sedan.

    Enligt kritiker – däribland turkiska myndigheter – har Aryen TV återkommande:

    • skildrat PKK i positiva eller legitimerande ordalag,
    • framställt organisationens kamp som politisk befrielse snarare än väpnad terrorism,
    • utelämnat eller tonat ned organisationens våldsdåd och terrorstämpling.

    Rezais roll – från journalistik till propaganda

    Fariborz Rezai arbetade för Aryen TV från 2019 fram till beslutet om utvisning. Enligt uppgifter i ärendet ska han inte enbart ha rapporterat om PKK, utan även öppet uttryckt stöd för organisationen.

    Detta har enligt experter inneburit att hans verksamhet gått från journalistik till aktiv spridning och normalisering av propaganda för en terrorstämplad organisation. Svensk och europeisk lagstiftning tillåter inte stöd – direkt eller indirekt – till terrorstämplade grupper, något som väger tungt i både säkerhets- och migrationsrättsliga bedömningar.

    Migrationsverkets bedömning

    I sitt beslut konstaterar Migrationsverket att:

    • Rezai saknar individuella asylskäl,
    • hans verksamhet inte är tillräckligt uppmärksammad för att väcka intresse hos iranska myndigheter,
    • och att han därför inte anses löpa personlig risk vid återvändande.

    Myndigheten skriver att hans verksamhet inte är ”av sådan art och omfattning att den är intressant för hemlandsmyndigheterna”. Därmed anses varken journalistrollen eller engagemanget i exil ge rätt till skydd i Sverige.

    Ett principiellt fall

    Fallet Fariborz Rezai aktualiserar större frågor om:

    • gränsen mellan journalistik och politisk aktivism,
    • hur Sverige ska hantera exilmedier som anklagas för terrorpropaganda,
    • och i vilken utsträckning yttrandefrihet kan åberopas av personer som öppet stödjer terrorstämplade organisationer.

    PKK är en organisation som är terroriststämplad av västvärlden. Är det rimligt att personer som kan utgöra ett hot mot civilbefolkningen i Sverige tillåts stanna i landet?

    Sedan 1975 har Sverige bedrivit en extremt liberal asylpolitik, där i princip alla har fått stanna. Detta har bidragit till skjutningar och sprängningar som i dag hotar tryggheten i samhället.

    Är det dags att inse att Sveriges tid som självutnämnd humanitär stormakt är över, och att vi inte längre kan fungera som en magnet där hela världens terrorister ges fristad?

  • Jihad mot väst – tolerans, teokrati och terror

    Innehållsförteckning

    Ett brutalt terrordåd mot judiska civila i Australien har åter aktualiserat frågan om hur västerländska demokratier ska hantera intoleranta och våldsbejakande ideologier. Med utgångspunkt i Karl Poppers toleransparadox argumenterar denna artikel för att islamistisk extremism inte kan mötas med relativisering eller tystnad, utan kräver tydliga gränser och ett aktivt försvar av det öppna samhällets grundläggande värden.

    När toleransen inte längre skyddar

    Det började som ett firande. Ljus tändes, sånger sjöngs och familjer samlades för att uppmärksamma chanukka – en högtid som i generationer symboliserat motstånd mot förtryck och rätten att utöva sin tro. Men på Bondi Beach i Australien förvandlades glädjen till skräck. Skotten kom utan förvarning. När det var över låg sexton människor döda.

    Nyheten spreds snabbt över världen. Ännu ett antisemitiskt terrordåd. Ännu en plats där judar attackerats just för att de är judar. Och ännu en gång ställdes samma obekväma frågor: hur kunde detta hända – och varför känns det som om det förr eller senare ändå skulle ske?

    Ett samhälle som tvekar

    När detaljerna blev kända stod det klart att gärningsmännen drevs av islamistisk extremism. Symboler kopplade till IS hittades i deras fordon. Polisen bekräftade att attacken var ideologiskt motiverad. Australiens premiärminister talade om extremism, men diskussionen stannade snart vid välbekanta formuleringar om sammanhållning och vikten av att inte dra förhastade slutsatser.

    Det var inte första gången. Och det är just detta som oroar.

    För i västvärlden finns i dag en djupt rotad rädsla för att peka ut intolerans när den kommer i religiös form. I stället för att dra tydliga gränser väljer institutioner ofta att mildra, relativisera eller omtolka. I Australien tolkades öppna rop om våld mot judar vid demonstrationer som ”missförstånd”. Orden tvättades rena, trots att budskapet var tydligt för alla som ville se.

    Karl Poppers varning

    Redan efter andra världskriget varnade filosofen Karl Popper för just detta. I sin berömda toleransparadox slog han fast att ett tolerant samhälle inte kan vara gränslöst tolerant. Om intolerans tillåts växa ostört kommer den till slut att förgöra det öppna samhället inifrån.

    Poppers poäng var inte att förbjuda åsikter eller kväsa oliktänkande. Tvärtom. Men han menade att grupper som öppet hotar andras frihet och rätt till liv inte kan mötas med samma överseende som fredliga meningsmotståndare. Tolerans är ingen självmordsprincip.

    Ändå är det just detta västvärlden gång på gång tycks pröva.

    Ord som föregår våld

    Efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 hördes slagord om att ”eskalera motståndet” och ”globalisera intifadan” på gator och torg i flera västländer. För många lät det som politisk retorik. För andra – framför allt judar – var innebörden glasklar. Historien har lärt dem vad dessa ord betyder i praktiken.

    Bondi Beach blev ett bevis på att ord inte stannar vid ord. Retorik normaliserar våld. När uppmaningar till eskalering får stå oemotsagda, när antisemitism kläs i aktivistiska eller akademiska termer, då sänks tröskeln. Förr eller senare är det någon som tar nästa steg.

    Ett mönster, inte en slump

    Från New York till Madrid, från London till Paris, Berlin, Nice och Stockholm – listan över islamistiska terrordåd i väst är lång. Varje gång följs de av samma ritual: politiker uppmanar till lugn, medier betonar att extremism inte representerar alla muslimer, och samtalet flyttas snabbt från ideologi till socioekonomiska förklaringar.

    Samtidigt visar internationella rapporter att antisemitism och stöd för politiskt våld är utbrett i jihadistiska miljöer. Tiotusentals islamistiska terrorattacker har genomförts globalt sedan slutet av 1970-talet. Majoriteten av dem under det senaste decenniet.

    Detta är inte ett randfenomen. Det är ett mönster.

    Rädslan att säga nej

    I Europa har rädslan för att uppfattas som intolerant lett till långtgående eftergifter. Organisationer med antidemokratiska värderingar har tilldelats offentliga medel. Religiösa normer har tillåtits påverka skolor, offentliga institutioner och jämställdhetsarbete. Samtidigt har kritik ofta avfärdats som ”islamofobi”, oavsett innehåll.

    Kontrasten mot hur antisemitism bemöts är slående. När judiska mål attackeras följer inga stora solidaritetsupprop, inga kampanjer, inga symboliska manifestationer i samma omfattning. I stället ifrågasätts ofta de som öppet visar judiska symboler – som om deras blotta synlighet vore provokativ.

    Frågan som inte går att undvika

    Detta handlar inte om människor från Mellanöstern, och inte om muslimer som individer. Miljontals muslimer lever fredligt i väst, delar demokratiska värderingar och bidrar till samhället. De är inte problemet.

    Frågan som västvärlden måste våga ställa är en annan:
    Är islamism – som ideologi och politiskt projekt – förenlig med liberal demokrati?

    Allt fler tecken pekar på att svaret är nej.

    När gränserna suddas ut

    Bondi Beach var inte en isolerad tragedi. Det var ännu ett varningsskott. Ett samhälle som inte längre vågar försvara sina grundprinciper riskerar att förlora dem. Inte i ett dramatiskt ögonblick, utan långsamt – genom undanflykter, tystnad och välmenande relativisering.

    Karl Popper hade rätt. Ett öppet samhälle överlever inte genom att blunda för intolerans, utan genom att stå emot den.

    Och frågan är inte om västvärlden har råd att dra tydliga gränser –
    utan om den har råd att låta bli.


  • Araber sprider hat emot Svenskar och Sverige.

    Innehållsförteckning

    Hatfyllda nätkampanjer riktade mot Sverige sprids i realtid från utlandet. Influencers uppmanar arabisktalande följare att misstro myndigheterna, använda våld och lämna landet – men först ”förstöra så mycket som möjligt”. Experter varnar för att ett enda viralt klipp kan trigga en ny våg av desinformation och potentiellt våld.

    Hatbudskap sprids i realtid mot Sverige

    Tusentals arabisktalande personer kopplar dagligen upp sig mot nätforum där hat riktas mot Sverige, svenskar och myndigheter. Sändningarna leds av influencers som framför påståenden om samhälleliga övergrepp, följt av segment med ”call-ins” där budskapen förstärks.

    Narrativ om att Sverige förtrycker

    Ett återkommande narrativ beskriver Sverige som ett land som ”förstör familjer”, ”hatar islam” och ”kidnappar barn”. Vardagliga företeelser som banklån eller ungdomsaktiviteter framställs som religiöst felaktiga.

    Uppmaningar till destruktiva handlingar

    I vissa sändningar hetsas tittare att agera mot Sverige. I ett exempel uppmanas en pappa att välja mellan att följa influencers eller ”förlora sina barn”.

    Påståenden om vapen och kommande konfrontation

    Äldre klipp innehåller påståenden om dolda vapengömmor och framtida våld. Sverige utmålas som plats för en ofrånkomlig konflikt.

    Våldsretorik från profiler

    Profilen ”Abu Anwar” uppmanar öppet till att använda våld och avfärdar den rättsliga vägen. Han beskriver det som en plikt att agera emot systemet och säger ”låt Sverige brinna”.

    Hot mot motståndare

    Nina Rokan, lokalpolitiker (M), har försökt bemöta desinformation i forumen men har själv hotats i sändningar. En polisanmälan lades ned, men grekisk polis beslagtog illegala vapen hos Abu Anwar.

    Ursprung i LVU-kampanjen

    Fenomenet ses som en fortsättning på LVU-kampanjen från 2021, där falska påståenden om socialtjänsten ledde till internationella protester. Samma aktörer fortsätter nu från utlandet.

    Målgrupp: utsatta individer

    Influerarna riktar sig mot arabisktalande personer som känner sig marginaliserade eller befinner sig i kris. Retoriken använder halvsanningar och religiösa argument för att förstärka misstro.

    Desinformation genom falska nyhetssajter

    Förutom sociala medier används icke-officiella nyhetssajter som endast rapporterar negativa nyheter om Sverige. Sidor ger sken av att vara statliga och förvränger innehåll från svenska källor.

    Extrem retorik från ”Ahmed Fenix”

    Profilen ”Ahmed Fenix” menar att LVU-kampanjen ”välte en stat” och beskriver Sverige som ”slut”. Han har öppet uppmanat till sprängningar och kidnappningar.

    Manipulation genom rädslor

    Påverkare sprider falska claims, exempelvis att brandvarnare i hem är övervakningskameror. Följare uppmanas att förstöra dem.

    Expertvarning: risk för eskalering

    Terrorforskare Magnus Ranstorp varnar för att strukturen för desinformationskampanjer ligger redo att reaktiveras. Ett nytt viralt klipp kan snabbt trigga ny våg.

    Språkbarriär som sårbarhet

    En central sårbarhet är arabisktalande i Sverige som inte kan svenska och därför inte nås av myndighetsinformation. Målgruppen blir starkt beroende av alternativa kanaler.

    Myndighet undviker att specificera riskgrupp

    Myndigheten för psykologiskt försvar bekräftar lågintensiv ryktesspridning men undviker att erkänna att icke svensktalande utgör särskild riskgrupp. Fokus är på generell källkritik.

    TikTok som blind fläck

    Enligt Ranstorp sker mycket av påverkan via TikTok. Han säger att forskare inte fått analysera plattformen, vilket skapat en kunskapslucka.

    Infrastruktur för påverkan består

    Trots minskad intensitet efter Ukraina-invasionen finns strukturen kvar. Kampanjer kan snabbt återaktiveras vid rätt händelse eller klipp.

    Slutsats: hög risk för snabb eskalering

    Påverkanskampanjer från utlandet, ökande våldsretorik och riktning mot språksvaga grupper skapar stor risk. Experter varnar för att bara ett enskilt viralt klipp kan räcka för att utlösa en ny kraftfull kampanj mot Sverige.

    Texten på ovan bygger på en artikel hos Fokus

    https://www.fokus.se/aktuellt/sverige-ska-brinna-hatet-som-sprids-i-segregationens-skugga

  • Det skattefinansierade och statliga SVT benämner terroristen Osama Krayem som svensk, trots att han har sitt ursprung i ett land inom MENA-regionen.

    Det skattefinansierade, statliga SVT väljer att kalla terroristen Osama Krayem för ”svensk” – trots att hans bakgrund och lojalitet tydligt härstammar från ett land i MENA-regionen och inte från Sverige.

    Innehållsförteckning

    Stridspilot mördades brutalt – Osama Krayem riskerar ännu en livstidsdom

    Den svenske medborgaren Osama Krayem, ursprungligen från Malmö, åtalas nu för att ha deltagit i en av Islamiska statens mest brutala avrättningar – mordet på en jordansk stridspilot som brändes levande i Syrien 2014.

    Stockholms tingsrätt meddelar i dag dom i målet. Om Krayem fälls kan han dömas till sin andra livstidsdom.

    Krayem häktades i sin utevaro i januari 2025, misstänkt för att ha deltagit i mordet på piloten från det jordanska flygvapnet. Dådet inträffade i slutet av 2014 och har beskrivits som ett av de mest grymma illdåden IS utförde under konflikten i Syrien, enligt Åklagarmyndigheten.

    Rättegången mot Osama Krayem inleddes i juni i år. På torsdagen meddelar tingsrätten om han anses skyldig till grov krigsförbrytelse och terroristbrott. Åklagaren yrkar på livstids fängelse – vilket i så fall skulle bli Krayems andra dom av detta slag.

    Han är sedan tidigare dömd till 30 års fängelse i Frankrike för delaktighet i terrorattackerna i Paris 2015, samt till livstids fängelse i Belgien för sin medverkan i bombdåden i Bryssel 2016.

    Anklagas för att ha deltagit i filmad avrättning

    Dagens dom gäller avrättningen av den jordanske piloten Muath al-Kasasbeh, vars stridsflygplan sköts ner över Syrien den 24 december 2014. Piloten tillfångatogs av IS utanför Raqqa och hölls fången i en metallbur, där han senare brändes levande – en gärning som filmades och användes i en propagandavideo som fick stor spridning.

    Osama Krayem misstänks ha medverkat till mordet genom att föra piloten till buren och därefter vakta den. I en belgisk utredning identifierades han i videomaterialet tillsammans med andra maskerade IS-medlemmar – bland annat genom ett ärr över det högra ögonbrynet.

    – Det är en ytterst brutal film där piloten utnyttjas som ett verktyg i IS propagandaapparat. Ingen annan har tidigare ställts inför rätta för just detta dåd, och Osama Krayem är den förste som nu åtalas, sade vice chefsåklagare Henrik Olin i en intervju med SVT tidigare i år.

    Förnekar brott – men medger närvaro

    Krayem har erkänt att han befann sig på platsen där avrättningen ägde rum, men han förnekar varje form av delaktighet i själva gärningen.

    Han överlämnades till svenska myndigheter i mars 2025. När rättegången i Sverige avslutats är planen att han återförs till Frankrike för att fortsätta avtjäna sitt straff där.

    Uppvuxen i Sverige – med rötter i Mellanöstern

    Osama Krayem växte upp i Malmö, men har sina rötter i Mellanöstern. Hans föräldrar var palestinska flyktingar från Syrien, vilket gör att han tillhör en familj med bakgrund i den arabisk-palestinska diasporan. Trots sin svenska uppväxt kom han under sena tonåren att radikaliseras, vilket ledde till att han lämnade Sverige för att ansluta sig till terrororganisationen Islamiska staten (IS).

    Sverige måste sluta låtsas vara en humanitär stormakt.

    Trots delaktighet i några av de mest avskyvärda terrordåden i modern tid kommer han sannolikt få behålla sitt medborgarskap – eftersom svensk lagstiftning är svag, feg och fullständigt tandlös när det gäller att skydda landet från individer som hatar det.

    Krayems familj tog sig in i Sverige som ”flyktingar”, bara för att sedan kräva försörjning från världens mest skattetyngda befolkning. Resultatet? En av deras söner blir IS-terrorist och deltar i att bränna människor levande framför kameran.

    Är det inte dags att vakna? Sverige är inte – och kan inte längre låtsas vara – en humanitär stormakt. Det kostar. Det krossar samhällen.

    När Sverige lekte stormakt på 1700-talet fick Karl XII ta konsekvenserna – med en kula genom huvudet i Norge den 30 november. När ska dagens ledare ta ansvar för konsekvenserna av sitt vansinne? Det ”mångkulturella projektet” har havererat. Sverige kan inte vara hela världens socialbyrå.

    Faktaruta: Namnets ursprung

    Namnet är arabiskt. Förnamnet Osama (أسامة) är ett vanligt mansnamn i arabvärlden och betyder ”lejon” eller ”lejonlik” på klassisk arabiska.

    Efternamnet Krayem (ibland stavat Qrayem eller Kraim) har också arabiskt ursprung; det härleds från ordet karīm (”ädel”, ”generös”) och förekommer främst i Libanon, Syrien och Palestina – alltså i den levantinska delen av Mellanöstern.

    Den mest kända bäraren, Osama Krayem, är visserligen född och uppvuxen i Malmö, men hans föräldrar var palestinska flyktingar från Syrien. Hans fullständiga namn speglar därför familjens palestinsk-syriska bakgrund och språkliga rötter i arabiskan.