På 1930- och 1950-talens Sverige rörde sig en berättelse i skuggorna – om pengar som betalades i tysthet, om en obekväm man som aldrig försvann och om en stat som fruktade skandal mer än offentlig prövning. Haijbyaffären blev till slut en av landets mest omstridda rättsaffärer, där rykten om kungahuset, rättsväsendets agerande och folkhemmets behov av kontroll flöt samman. Än i dag väcker den frågan om vad som händer när makten väljer tystnad framför öppenhet.

Det börjar som en ganska vardaglig historia i 1930-talets Stockholm: en restaurang, ett tillstånd, en man med dåligt rykte och en stat som gärna håller ordning. Men den slutar som en av Sveriges mest omtalade affärer – där kungahusets anseende, rättsstatens självkänsla och folkhemmets behov av kontroll hamnar i samma tryckkokare.

En restaurangägare söker kungens hjälp

Kurt Haijby driver restaurang Lido på Kungsgatan. Han är entreprenör, men också belastad av ett kriminellt förflutet. Det gör livet svårt när det gäller utskänkningstillstånd. Och när de vanliga vägarna känns stängda finns alltid den svenska genvägen: att försöka nå någon som kan påverka.

Så söker Haijby audiens hos Gustaf V. Det är 1933, kungen är gammal men fortfarande symbolen för staten. Haijby får träffa honom, tillsammans med många andra.

Efteråt börjar berättelserna glida isär.

Enligt Haijby själv tar historien en helt annan riktning än en enkel bön om vinrättigheter. Han påstår att det uppstår en sexuell relation mellan honom och kungen. Andra kommer senare att säga att den berättelsen inte håller – men att den ändå blev farlig, därför att den var möjlig att tro på i en tid av rykten, skam och tabun.

Pengarna som inte borde ha funnits

Det är här affären får sin märkliga tyngd. För även om man inte accepterar Haijbys kärnberättelse finns något mer konkret: pengar betalas ut.

Hovet betalar. Inte en gång, utan över tid, i olika former. Det handlar om belopp som i samtiden är stora nog att förändra ett liv. Varför?

Om Haijby bara var en lögnare borde det rimliga ha varit att stoppa honom, polisanmäla, säga nej. Men i stället verkar man vilja köpa lugn.

Det är i det här spänningsfältet som affären föds: mellan det som sägs vara bluff och det som faktiskt görs för att hålla bluffen tyst.

När lösningen blir att försvinna

Under 1930-talet prövas en klassisk metod: flytta problemet bort från Sverige.

Haijby får pengar för att emigrera. Tanken är enkel: om han inte finns här, kan han inte ställa till med något här. Men han kommer tillbaka. Och när han kommer tillbaka står han där igen – lika besvärlig, lika beroende, lika laddad.

Under de följande åren får han olika former av “hjälp”: affärslösningar, pengar, möjligheter. I berättelsen blir det en sorts märklig livlina som samtidigt är en kedja. Hjälpen ges – men den förutsätter att han håller tyst.

Och i bakgrunden finns alltid samma rädsla: inte bara för en personlig skandal, utan för vad som händer om monarkin tappar sin glans.

Psykiatrin som lugn och lås

När Haijby på nytt blir ett problem tar historien en mörkare ton.

Han hamnar under observation på Beckomberga, och senare sker nya perioder av inläggning. Formellt finns motiveringar: oro för hans psykiska tillstånd, behov av vård, behov av observation.

Men när man läser affären som berättelse framstår psykiatrin också som något annat: ett sätt att skapa stillhet. En plats där en bråkig människa kan bli tyst, avskild, kontrollerad.

Det gör Haijbyaffären till mer än en skandalhistoria. Den blir en berättelse om ett samhälle som ibland föredrar att “hantera” människor snarare än att ta strid med sakfrågan öppet.

Boken som inte fick finnas

1947 gör Haijby det förbjudna: han slutar hålla inne med sin historia.

Han ger ut en nyckelroman – Patrik Kajson går igen – där han i romanform lägger fram sitt perspektiv. Det är ett sätt att tala utan att skriva ett protokoll. Men alla förstår vad den handlar om.

Och då händer något som är så svenskt att det nästan blir absurt: stora delar av upplagan köps upp och försvinner ur cirkulation.

Man vill inte ha en tryckfrihetsprocess. Man vill inte ha rubriker. Man vill inte ha vittnesmål, rykten, insinuationer.

Man vill ha tystnad.

Men när tystnad blir en aktiv insats – då börjar folk ana att det finns något att tysta.

När staten måste titta – men inte för mycket

Efter kungens död 1950 trappas allt upp. Haijby skriver brev till myndigheter, gång på gång, om rättsövergrepp och om hur han menar sig ha behandlats.

Till slut hamnar frågan hos Justitiekanslern, som utreder om det finns fog för anklagelserna. Utredningen landar i en dubbelhet som nästan känns som en dramaturgisk knut:

Å ena sidan: Haijbys påståenden anses i stort sakna grund.

Å andra sidan: det står klart att hovet betalat stora summor och gjort mycket för att hålla honom tyst.

Det är som om staten säger: “Vi ser inget brott” – men samtidigt: “vi ser att något ovanligt pågick.”

Och det räcker för att misstron ska växa.

Rättegången som blev nationell feber

Till slut blir det rättegång. Haijby åtalas och döms för grov utpressning. Domen blir ett slags officiellt avslut: ett sätt att slå fast vem som är skurken i berättelsen.

Men i offentligheten blir det inte ett avslut. Det blir en explosion.

Debattörer går i clinch. Ledarsidor rasar. I riksdagen talas det om rättsröta. Vilhelm Moberg kliver fram som en av de mest hänsynslösa kritikerna och menar att själva faktum att Haijby döms visar att rättssystemet skyddar makten.

Andra säger tvärtom: domen visar att han var en bedragare som pressade hovet på pengar.

Och det är här affären stelnar till sin eviga form: den blir en kamp om tolkning.

Var det sant? Eller var det bara farligt att det kunde vara sant?

När man försöker knyta ihop berättelsen återstår en sak som gör den mer plågsam än många andra skandaler:

Det går inte att enkelt bevisa den centrala kärnfrågan.

Hade Gustaf V och Haijby en relation? Var Haijby offer för ett system som skyddade sig självt? Eller var han en skicklig manipulatör som spelade på samtidens största tabun?

Historiker, jurister och författare har landat på olika sidor. Vissa menar att relationen är obevisad och att tidpunkter inte stämmer. Andra menar att något måste ha hänt, eftersom systemet agerade så kraftfullt.

Och kanske ligger affärens verkliga kärna just där: inte i om allt Haijby sa var sant, utan i att staten och hovet betedde sig som om det kunde vara sant – och att det räckte för att sätta igång en kedja av hemligheter, pengar, inlåsning, tystnad och till slut dom.

Varför affären fortfarande känns modern

Haijbyaffären lever kvar för att den inte bara handlar om kungar och skandaler. Den handlar om mekanismer som fortfarande känns igen:

Ett samhälle som skyddar sina institutioner.
En obekväm person som blir ett “problem” snarare än en människa.
En offentlighet som växer när insynen minskar.
Och en berättelse där pengar, sekretess och prestige blir starkare krafter än principer.

Det är därför Haijbyaffären fortfarande diskuteras. Inte för att alla vill veta vad som hände i ett sovrum på 1930-talet – utan för att många vill förstå vad som händer i en stat när det som måste skyddas blir viktigare än det som borde prövas öppet.

Vill du att jag gör en ännu mer “scenisk” version (mer som reportage, med tydligare tidshopp och små miljöbeskrivningar), eller hålla den mer saklig men fortfarande berättande?