Vänsterpartiets kris – ett parti fjättrat av sitt förflutna
De senaste dagarnas uppslitande händelser inom Vänsterpartiet har ånyo visat, att detta parti aldrig helt förmått frigöra sig från de inre motsättningar som sedan länge härjat dess organisation. Riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas har nu, efter hot om uteslutning, valt att lämna partiet. I sina avskedsord riktade de skarpa anklagelser mot ledningen, vilken de betecknade såsom en ”stalinistisk organisation”.

Det faktum att de båda nu ämnar kvarstanna i riksdagen såsom politiska vildar, med fulla arvoden intakta, har väckt berättigad harm. Många menar att deras beslut styrts mer av ekonomiskt hänsynstagande än av politisk övertygelse, och att deras handlande innebär ett svek gentemot de väljare som i god tro anförtrott dem sitt mandat.

Vänsterpartiet, en gång benämnt Vänsterpartiet kommunisterna, bär på ett tungt och dubbelt arv. Under efterkrigstidens år stod partiet i intim förbindelse med Moskva, och dess företrädare höll länge dörren på glänt mot regimer vilka satte likhetstecken mellan samhällsordning och statlig kontroll. Kritiker har ofta påmint om hur lojaliteten med Sovjetunionen alltför ofta vägde tyngre än troheten till demokratins principer.

Än i dag kvarstår samma oro. Statsvetenskapliga iakttagare erinrar oss om faran med att marxistiska idéer ges inträde i parlamentariska system. Erfarenheterna från andra länder vittnar om hur krav på revolutionär förändring ständigt hamnar i konflikt med det demokratiska samhällets fundament: kompromissviljan, pluralismen och respekten för oliktänkande.

Lika illavarslande är de följder som kan iakttas när staten ikläder sig rollen som företagare. Erfarenheterna från DDR visar hur statliga monopol förvandlade vardagens nödtorft till ett trögt och byråkratiskt maskineri. Den enskilde medborgaren ställdes där inför undermåliga varor och oändliga väntetider. Valfriheten inskränktes, kvaliteten föll, och i planekonomins namn offrades både individens behov och det gemensammas väl.

Frågan som nu tornar upp sig är huruvida Vänsterpartiet i sin nuvarande form kan frigöra sig från det förflutnas bojor och finna en väg som förenar folklig förankring med lojalitet till det demokratiska statsskicket. Misslyckas detta företag, riskerar partiet att återigen bindas vid de skuggor som en gång höll det fånget.

Därmed måste den principiella frågan ställas: har ett vänsterparti, med sina rötter i marxismen, verkligen någon plats i Sveriges riksdag? Det vore otänkbart att en organisation som hyllade Adolf Hitler tillerkändes representation i rikets högsta beslutande församling. Likväl synes det för många fullt accepterat, att ett parti vars grundidéer hämtats ur marxismens doktrin får behålla sitt säte. Ty i sin innersta kärna är nationalsocialism och marxism två förgreningar av samma ideologiska stam – skilda till formen, men lika till andan.