Stockholm.homes

Etikett: politisk islam

  • Svensk bidragsislamism – när naivitet blir ett hot mot demokratin

    Det finns ögonblick i ett lands historia då man tvingas stanna upp och ställa den mest obekväma frågan av alla:

    Hur hamnade vi här?

    Hur kunde ett demokratiskt, sekulärt och jämställdhetsorienterat land som Sverige under åratal pumpa in miljarder av skattemedel i organisationer med dokumenterade kopplingar till islamistisk extremism – utan att någon tog ansvar?

    Och varför blir svaret, varje gång frågan ställs, alltid detsamma:
    ”Islamofobi.”

    När sunt förnuft stämplas som hat

    I dagens Sverige räcker det inte längre att ha rätt.
    Det räcker inte att peka på fakta, granskningar eller internationella varningar.

    Den som ifrågasätter bidrag till islamistiskt influerade organisationer riskerar att stämplas som rasist, högerextrem eller hatisk. Resultatet? En förlamad debatt där politiker och myndigheter hellre betalar vidare än tar strid.

    För vad är alternativet?
    Att bli uthängd.
    Att bli anklagad.
    Att bli moraliskt dömd.

    Så istället fortsätter pengarna att rulla.

    Miljardregnet som ingen ville stoppa

    Ta fallet Islamic Relief.

    Sedan 2018 har organisationen tilldelats närmare 1,3 miljarder kronor i svenskt bistånd. Mer än Röda Korset. Mer än många andra etablerade humanitära aktörer. Detta samtidigt som Israel, säkerhetsexperter och oberoende granskare i över tio år varnat för kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.

    När högt uppsatta företrädare avslöjades med öppna hyllningar av terrororganisationer och grovt antisemitiska uttalanden reagerade flera länder omedelbart. Bidrag frystes. Samarbeten avslutades.

    Sverige gjorde ingenting.

    År efter år fortsatte utbetalningarna. Först när den politiska styrningen skärptes – inte när förtroendet brast – stoppades bidragen. Än idag hävdar ansvariga myndigheter att de egentligen inte ser något problem.

    Budskapet är tydligt:
    Det är inte extremismen som är skandalös – det är kritiken mot den.

    UNRWA – helig ko eller blind fläck?

    Samma mönster återkommer i stödet till UNRWA.

    Organisationen beskrivs ständigt som “livsavgörande”, “oumbärlig”, “en livlina”. Dessa ord upprepas som ett mantra av politiker, aktivister och biståndsmyndigheter. Men när granskningar visar att UNRWA-personal haft kopplingar till Hamas, att skolmaterial glorifierat våld och att anställda misstänks ha deltagit i terrorattacken den 7 oktober 2023 – då händer något märkligt.

    Debatten fryser.

    Plötsligt är kraven på transparens “orimliga”.
    Plötsligt är kontroll “kollektiv bestraffning”.
    Plötsligt är alternativ “otänkbara”.

    Det är inte längre offren för extremism som står i centrum – utan organisationens rykte.

    Vänstern och islamismen – en ideologisk allians

    För att förstå varför detta sker måste man våga tala klarspråk om ideologi.

    Under decennier har delar av den västerländska vänstern beskrivit världen som en enkel moralisk karta: ett ondskefullt, kapitalistiskt väst mot ett förtryckt globalt syd. I denna berättelse kan våld alltid ursäktas – så länge det riktas “uppåt”.

    Islamistiska rörelser blir då inte ett hot, utan ett verktyg. De ses inte som reaktionära, teokratiska och kvinnoförtryckande – utan som motståndare till väst.

    Min fiendes fiende är min vän.

    Detta förklarar varför vänstern är högljudd när Israel försvarar sig, men märkbart tyst när iranier mördas av sin egen regim. Ett folkligt uppror mot islamism spräcker hela narrativet.

    Dubbelmoralens konsekvenser

    Resultatet av denna ideologiska blindhet är överallt omkring oss:

    • Politiker som poserar med kartor där Israel inte existerar
    • Demonstrationer där terrorromantik normaliseras
    • Skattefinansierade kulturinstitutioner som bojkottar allt israeliskt men aldrig islamistiskt
    • Studenter som kräver total isolering av judiska institutioner i toleransens namn

    Samtidigt stämplas alla invändningar som hat.

    Den som protesterar mot terrorhyllningar kallas extrem.
    Den som kräver kontroll kallas rasist.
    Den som försvarar demokratin misstänkliggörs.

    När demokratin finansierar sina fiender

    Detta är kärnan i problemet.

    Svenska skattebetalare har, i toleransens och naivitetens namn, tvingats finansiera organisationer som delar världsbild med våldsbejakande teokrater. Man har flyttat makt, pengar och legitimitet från öppna samhällen till krafter som aktivt motarbetar dem.

    Och varje gång någon säger stopp – då svarar systemet inte med argument, utan med anklagelser.

    Den fråga ingen vill besvara

    Hur länge kan en demokrati överleva om den vägrar försvara sig själv?

    Hur länge kan ett samhälle kalla sig humanitärt, när dess godhet konsekvent utnyttjas av extremister?

    Och hur många miljarder till ska betalas ut innan någon erkänner att det inte handlar om välvilja – utan om ansvarslöshet?

    Detta är inte en fråga om religion.
    Detta är inte en fråga om etnicitet.

    Detta är en fråga om demokrati eller kapitulation.

    Och ju längre vi låtsas som ingenting, desto närmare kommer den dag då någon frågar:

    Varför stoppade ni det inte – när ni hade chansen

    Säg till så tar vi nästa steg.

  • Jihad mot väst – tolerans, teokrati och terror

    Innehållsförteckning

    Ett brutalt terrordåd mot judiska civila i Australien har åter aktualiserat frågan om hur västerländska demokratier ska hantera intoleranta och våldsbejakande ideologier. Med utgångspunkt i Karl Poppers toleransparadox argumenterar denna artikel för att islamistisk extremism inte kan mötas med relativisering eller tystnad, utan kräver tydliga gränser och ett aktivt försvar av det öppna samhällets grundläggande värden.

    När toleransen inte längre skyddar

    Det började som ett firande. Ljus tändes, sånger sjöngs och familjer samlades för att uppmärksamma chanukka – en högtid som i generationer symboliserat motstånd mot förtryck och rätten att utöva sin tro. Men på Bondi Beach i Australien förvandlades glädjen till skräck. Skotten kom utan förvarning. När det var över låg sexton människor döda.

    Nyheten spreds snabbt över världen. Ännu ett antisemitiskt terrordåd. Ännu en plats där judar attackerats just för att de är judar. Och ännu en gång ställdes samma obekväma frågor: hur kunde detta hända – och varför känns det som om det förr eller senare ändå skulle ske?

    Ett samhälle som tvekar

    När detaljerna blev kända stod det klart att gärningsmännen drevs av islamistisk extremism. Symboler kopplade till IS hittades i deras fordon. Polisen bekräftade att attacken var ideologiskt motiverad. Australiens premiärminister talade om extremism, men diskussionen stannade snart vid välbekanta formuleringar om sammanhållning och vikten av att inte dra förhastade slutsatser.

    Det var inte första gången. Och det är just detta som oroar.

    För i västvärlden finns i dag en djupt rotad rädsla för att peka ut intolerans när den kommer i religiös form. I stället för att dra tydliga gränser väljer institutioner ofta att mildra, relativisera eller omtolka. I Australien tolkades öppna rop om våld mot judar vid demonstrationer som ”missförstånd”. Orden tvättades rena, trots att budskapet var tydligt för alla som ville se.

    Karl Poppers varning

    Redan efter andra världskriget varnade filosofen Karl Popper för just detta. I sin berömda toleransparadox slog han fast att ett tolerant samhälle inte kan vara gränslöst tolerant. Om intolerans tillåts växa ostört kommer den till slut att förgöra det öppna samhället inifrån.

    Poppers poäng var inte att förbjuda åsikter eller kväsa oliktänkande. Tvärtom. Men han menade att grupper som öppet hotar andras frihet och rätt till liv inte kan mötas med samma överseende som fredliga meningsmotståndare. Tolerans är ingen självmordsprincip.

    Ändå är det just detta västvärlden gång på gång tycks pröva.

    Ord som föregår våld

    Efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 hördes slagord om att ”eskalera motståndet” och ”globalisera intifadan” på gator och torg i flera västländer. För många lät det som politisk retorik. För andra – framför allt judar – var innebörden glasklar. Historien har lärt dem vad dessa ord betyder i praktiken.

    Bondi Beach blev ett bevis på att ord inte stannar vid ord. Retorik normaliserar våld. När uppmaningar till eskalering får stå oemotsagda, när antisemitism kläs i aktivistiska eller akademiska termer, då sänks tröskeln. Förr eller senare är det någon som tar nästa steg.

    Ett mönster, inte en slump

    Från New York till Madrid, från London till Paris, Berlin, Nice och Stockholm – listan över islamistiska terrordåd i väst är lång. Varje gång följs de av samma ritual: politiker uppmanar till lugn, medier betonar att extremism inte representerar alla muslimer, och samtalet flyttas snabbt från ideologi till socioekonomiska förklaringar.

    Samtidigt visar internationella rapporter att antisemitism och stöd för politiskt våld är utbrett i jihadistiska miljöer. Tiotusentals islamistiska terrorattacker har genomförts globalt sedan slutet av 1970-talet. Majoriteten av dem under det senaste decenniet.

    Detta är inte ett randfenomen. Det är ett mönster.

    Rädslan att säga nej

    I Europa har rädslan för att uppfattas som intolerant lett till långtgående eftergifter. Organisationer med antidemokratiska värderingar har tilldelats offentliga medel. Religiösa normer har tillåtits påverka skolor, offentliga institutioner och jämställdhetsarbete. Samtidigt har kritik ofta avfärdats som ”islamofobi”, oavsett innehåll.

    Kontrasten mot hur antisemitism bemöts är slående. När judiska mål attackeras följer inga stora solidaritetsupprop, inga kampanjer, inga symboliska manifestationer i samma omfattning. I stället ifrågasätts ofta de som öppet visar judiska symboler – som om deras blotta synlighet vore provokativ.

    Frågan som inte går att undvika

    Detta handlar inte om människor från Mellanöstern, och inte om muslimer som individer. Miljontals muslimer lever fredligt i väst, delar demokratiska värderingar och bidrar till samhället. De är inte problemet.

    Frågan som västvärlden måste våga ställa är en annan:
    Är islamism – som ideologi och politiskt projekt – förenlig med liberal demokrati?

    Allt fler tecken pekar på att svaret är nej.

    När gränserna suddas ut

    Bondi Beach var inte en isolerad tragedi. Det var ännu ett varningsskott. Ett samhälle som inte längre vågar försvara sina grundprinciper riskerar att förlora dem. Inte i ett dramatiskt ögonblick, utan långsamt – genom undanflykter, tystnad och välmenande relativisering.

    Karl Popper hade rätt. Ett öppet samhälle överlever inte genom att blunda för intolerans, utan genom att stå emot den.

    Och frågan är inte om västvärlden har råd att dra tydliga gränser –
    utan om den har råd att låta bli.