Stockholm.homes

Etikett: Palestina

  • Greta Thunberg, Palestina och propagandakriget – bakom aktivismen som skakar Europa

    Greta Thunbergs deltagande i den så kallade Freedom Flotilla, som stoppades av Israel på väg mot Gaza, har väckt kraftiga reaktioner världen över. Händelsen, som sammanföll med årsdagen av Hamas terrordåd den 7 oktober, har förvandlats till en symbolisk strid om sanningen – mellan aktivister som säger sig kämpa för mänskliga rättigheter och kritiker som varnar för att bli verktyg i ett propagandakrig.

    Innehållsförteckning

    En kontroversiell seglats

    När Greta Thunberg i början av oktober deltog i den så kallade Freedom Flotilla, ett fartygståg med destination Gaza, fick händelsen snabbt stor internationell uppmärksamhet. Syftet med resan uppgavs vara att bryta Israels blockad av Gazaremsan – en blockad som aktivister länge beskrivit som illegal, men som enligt FN:s bedömning från 2011 är tillåten enligt internationell rätt som en säkerhetsåtgärd mot vapeninförsel till Hamas.

    Efter att ha stoppats av israelisk kustbevakning deporterades Thunberg och hennes medresenärer till Grekland. Väl på plats anklagade hon Israel för ”folkmord” – ett påstående som fick stort genomslag i svenska medier men som inte ifrågasattes i direktsändning. Samtidigt sammanföll Thunbergs uttalanden med årsdagen av Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, då över tusen civila dödades.

    Från klimat till konflikt

    Greta Thunberg, som slog igenom som klimataktivist 2018, har under de senaste åren alltmer engagerat sig i propalestinska frågor. I sociala medier och på demonstrationer har hon talat om behovet av att ”stoppa ockupationen” och ”avsluta apartheidsystemet”. Hon har även använt slagordet ”From the river to the sea” – en formulering som i debatten ofta tolkas som ett krav på att staten Israel ska upphöra att existera.

    Thunberg har förklarat sitt engagemang med att ”rasism” ligger bakom västvärldens ovilja att agera mot Israels agerande i Gaza. Kritiker menar däremot att hennes ställningstaganden har glidit över i politisk propaganda och att de riskerar att förvärra polariseringen i Europa.

    FN:s linje och aktivisternas påståenden

    Den israeliska sjöblockaden mot Gaza har flera gånger varit föremål för internationella granskningar. En FN-rapport från 2011 konstaterade att blockaden ”infördes som en legitim säkerhetsåtgärd för att förhindra vapeninförsel” och att den därmed inte strider mot internationell lag. Samma rapport slog fast att humanitärt bistånd till Gaza bör ske via godkända landövergångar i samråd med Israel och den palestinska myndigheten.

    Trots detta beskriver flottiljens arrangörer, bland dem den Londonbaserade aktivisten Zaher Birawi, blockaden som ett folkrättsbrott. Birawi har i flera sammanhang kopplats till den palestinska organisationen Hamas, något han själv tillbakavisat. Enligt israeliska underrättelsekällor är den så kallade Palestinian Conference for Palestinians Abroad (PCPA), som Birawi leder, nära knuten till Hamas och fungerar som dess representant i Europa. Några oberoende bekräftelser på dessa uppgifter har dock inte publicerats av västerländska medier.

    En kampanj med global räckvidd

    Freedom Flotillan har beskrivits som en professionellt organiserad påverkanskampanj, med direktsända uppdateringar, flerspråkiga videoklipp och stor aktivitet i sociala medier. Enligt rapporter i internationell press lockade aktivisternas innehåll över sex miljoner tittare under de första dagarna.

    Den brasilianske influencern Thiago Ávila, som deltog i flottiljen, har öppet beskrivit resan som en politisk handling och uttryckt beredskap att ”offra livet” för den palestinska saken. I iranska medier har deltagarna kallats ”martyrer” vars uppoffringar ska ”väcka Europa ur sin slummer”.

    Samtidigt har israeliska myndigheter uppgett att flera av fartygen ägs via skalbolag kopplade till personer inom Hamas’ nätverk. Aktivisterna själva avvisar dessa påståenden och beskriver resan som en ”fredlig humanitär insats”.

    Svensk mediedebatt och reaktioner

    Thunbergs agerande har utlöst en omfattande debatt i Sverige. Medan flera kultur- och ledarskribenter på Dagens Nyheter och Aftonbladet beskrivit hennes engagemang som modigt och symboliskt viktigt för ”Sverigebilden”, har kritiker varnat för att hennes retorik riskerar att normalisera antisemitism.

    En särskilt uppmärksammad debatt uppstod när civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin bar en slipsnål med Davidsstjärna i solidaritet med Sveriges judar. Aftonbladets Jonna Sima beskrev gesten som ”oansvarig” eftersom den ”kunde uppfattas som provocerande”. Kritiker menade att detta i sig var ett uttryck för den typ av antisemitism som just nu tilltar i Europa.

    Ett växande propagandakrig

    Enligt israeliska underrättelsetjänster använder Hamas västerländska aktivister för att påverka opinionen i Europa och försvaga stödet för Israel. Organisationens ledning har öppet deklarerat att attacken den 7 oktober ”förde den palestinska saken tillbaka till rampljuset” och att man inte kommer lägga ner vapnen förrän ”Palestina är fritt från floden till havet”.

    Samtidigt uppges USA:s fredsplan – där frigivning av israeliska gisslan och israelisk reträtt från delar av Gaza ingår – ha fått stöd från den israeliska regeringen. Hamas har däremot meddelat att man inte accepterar avtalet i sin nuvarande form.

    En fråga om ansvar och konsekvens

    Frågan många nu ställer sig är vad som händer när symboliska aktioner får verkliga geopolitiska konsekvenser. Thunbergs flottilj har av anhängare beskrivits som ett humanitärt initiativ – men av kritiker som ett inslag i ett globalt propagandakrig som gynnar Hamas och förlänger konflikten.

    Oavsett tolkning illustrerar händelsen hur en rörelse som en gång handlade om klimat och miljö nu blivit en del av ett laddat geopolitiskt drama.

    När världen ser på – mellan Gaza, Tel Aviv, Bryssel och Stockholm – återstår frågan: handlar kampen om frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter?
    Eller om inflytande, identitet och ideologisk krigsföring?

    Startsida
    Fakta: Hamas

    Namn: Hamas (Islamiska motståndsrörelsen), med den väpnade grenen Al-Qassam-brigaderna.

    Grundat: 1987 i Gaza under första intifadan. Ideologi: sunnimuslimsk islamism och palestinsk nationalism. Kontroll: de facto-styre i Gaza sedan 2007.

    Terrorstämpling: Utnämnt till terroristorganisation av bl.a. USA och EU. (Även andra länder/organisationer har liknande beslut.)

    Metoder som tillskrivs Hamas (urval):

    • Suicidattacker mot civila mål i Israel, särskilt under andra intifadan (tidigt 2000-tal).
    • Omfattande raketbeskjutning från Gaza mot israeliska städer och samhällen.
    • Gränsöverskridande räder, gisslantagningar och användning av tunnelnät för militära syften.

    Dokumenterade våldsdåd (exempel – ej komplett lista):

    • 2001: Sprängdåd utanför Dolphinarium-diskoteket i Tel Aviv (21 civila dödade).
    • 2002: Självmordsbomb på påskmiddagen i Netanya (Park Hotel) – 30 dödade.
    • Återkommande: Raketattacker mot civila mål i Israel (bl.a. 2008–2009, 2014, 2021 och därefter).
    • 7 oktober 2023: Massattack i södra Israel med omkring 1 200 dödade och 251 personer tagna som gisslan.

    Rättsliga/mänskliga rättigheter: Internationella aktörer har bedömt att Hamas-anknutna attacker inkluderar avsiktliga attacker mot civila, vilket utgör brott mot internationell humanitär rätt.

    Aktuellt läge (okt 2025): Efter kriget som följde på attacken 7 okt 2023 pågår förhandlingar om eldupphör och utväxling; ett mindre antal gisslan bedöms fortfarande vara vid liv.

  • När orden blir vapen: Vänsterns ordkrig i svensk politik

    När regeringsföreträdare beskrev hotfulla propalestinska aktioner som ”antisocialt dominansbeteende” och ”odjur” flyttade vänstern – med delar av public service i släptåg – fokus från övergreppen till orden. I stället för att erkänna problemen stämplas språkbruket som rasistiskt och avhumaniserande, och ordkriget blir ett verktyg för att trycka undan en obekväm verklighet.

    Innehållsförteckning

    En serie ordval från regeringsföreträdare har utlöst en storm i svensk debatt – men inte på grund av våldet som drabbat politiker, utan för att vänstern bestämt sig för att angripa själva språket.

    Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin kallade de hotfulla propalestinska demonstranter som förföljde honom för ”antisocialt dominansbeteende”. Statsminister Ulf Kristersson höll med och betonade att beteendet var oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Kort därefter beskrev utrikesminister Maria Malmer Stenergard de aktivister som samlats utanför en judisk skola som ”odjur”.

    Vänsterns ilska över ord – inte handlingar

    Reaktionerna från vänstern lät inte vänta på sig. Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson hävdade att Stenergards ord riktades mot judar, trots att det uttryckligen handlade om de aktivister som skrämde barn utanför skolan. Vänstermedier hakade på och kallade språkbruket rasistiskt, djuriskt och oacceptabelt.

    Men vad de undvek att tala om var själva kärnan: att politiker och barn hotas, att judar i Sverige inte längre känner sig trygga. Istället riktades hela fokus mot orden – som om verkligheten kunde trollas bort bara man angriper den som beskriver den.

    Mediernas roll i ordkriget

    Etablerade medier, särskilt public service, har gång på gång agerat språkrör för denna vänsterlogik. När Hamas statistik över döda i Gaza ifrågasatts internationellt fortsätter SVT och Sveriges Radio att presentera siffrorna som fakta. När frilansjournalister med tydlig propalestinsk aktivism avslöjats, har SR försvarat dem som ”oberoende röster”.

    Samtidigt har samma redaktioner riktat udden mot svenska ministrar som burit en Davidsstjärna – men inte haft några invändningar när en vänsterpolitiker trotsat riksdagens regler och burit Palestinasjal i kammaren.

    Ord som maktmedel

    Historien är full av exempel på hur makthavare försökt kontrollera verkligheten genom att styra språket. I dag är det vänstern som med hjälp av aktivistiska medier bestämmer vilka ord som är tillåtna och vilka som ska smutskastas. ”No-go-zoner”, ”klaner” eller ”antisocialt dominansbeteende” blir omedelbart fördömda – inte för att de är osanna, utan för att de blottlägger problem som vänstern inte vill kännas vid.

    En farlig tryckkokare

    Konsekvensen blir en offentlighet där det är farligare att välja fel ord än att hota en politiker. När medier och vänsterpolitiker systematiskt förvränger verkligheten och stämplar alla som lyfter obekväma sanningar som rasister eller alarmister, skapas en tryckkokare i samhället.

    När människor till slut inser att de blivit manipulerade, riskerar reaktionen att bli så kraftfull att det skadar själva demokratin.

    Startsida

  • V Rikdagas ledamöter hetsade massorna med terrorromantik

    Tusentals personer samlades i Göteborg för en propalestinsk demonstration. Bland deltagarna fanns Vänsterpartiets riksdagsledamot Tony Haddou – som nu kritiseras hårt efter att ha deltagit i ett evenemang där flaggor för terrorstämplade grupper vajade öppet. Händelsen sätter återigen ljuset på Vänsterpartiets mörka arv av sympatier för diktaturer och våldsorganisationer.

    Demonstration i Göteborg lockade tusentals – flaggor för terrorgrupper på plats

    Under söndagen genomfördes en demonstration i Göteborg till stöd för Palestina. Arrangörer var organisationerna Floden och Stäng ner Elbit. Enligt polisens uppskattning deltog omkring 5 000 personer.

    Vid manifestationen syntes samtidigt flaggor och symboler för terrorstämplade grupper, däribland Hamas och Islamiska jihad, samt deras väpnade grenar. Närvaron av dessa symboler riskerar att överskugga själva budskapet och väcker frågor om arrangemangets inriktning och deltagarnas lojaliteter.

    Expertkommentar
    Israel– och Palestinaforskaren Anders Persson menar att det inte är förvånande att extremistiska symboler återkommande dyker upp i Göteborgsdemonstrationer. Han beskriver staden som särskilt problematisk i detta avseende och framhåller att det sätter en negativ prägel på manifestationerna.

    Spridning i sociala medier
    Klipp från demonstrationen publicerades av riksdagsledamöterna Nadja Awad och Tony Haddou (V). I materialet syns flaggorna för terrorstämplade grupper i bakgrunden. Videon, först spridd av organisationen Tnkvrt, delades vidare under rubriken ”Tusentals demonstranter för Gaza i Göteborg”.

    Kommentarer från riksdagsledamöterna
    Båda ledamöterna avböjde intervju och svarade endast skriftligt.

    Tony Haddou, som själv deltog i demonstrationen, hävdar att hans syfte var att ”sätta press på regeringen”. Han skriver att han först i efterhand fått kännedom om att extremistiska symboler förekom. Men faktum kvarstår att en sittande riksdagsledamot valde att delta i och sprida en demonstration där Hamas- och Jihadflaggor syntes öppet. Haddous försvar framstår som svagt och lämnar frågetecken kring Vänsterpartiets förhållande till dessa rörelser.

    Återkommande mönster hos Vänsterpartiet
    Det här är inte första gången Vänsterpartiet hamnar i blåsväder för sin relation till extremistiska rörelser. Flera gånger tidigare har partiföreträdare öppet visat sympatier genom att exempelvis vifta med flaggor för den terrorstämplade organisationen PKK.

    Att samma mönster nu återkommer med Hamas- och Islamiska jihad-flaggor i Göteborg understryker bilden av ett parti som gång på gång hamnar i sammanhang där terrororganisationer framställs i positiv dager. Kritiker menar att det inte längre kan avfärdas som ”misstag” eller ”okunskap”, utan snarare visar på en romantisering av grupper som står för våld och extremism.

    Historiska band till diktaturer
    Vänsterpartiet, som under större delen av 1900-talet hette Vänsterpartiet kommunisterna (VPK), har en lång historia av nära band till totalitära regimer. Partiet tog emot stöd och inspiration från Sovjetunionen och hade starka kopplingar till Östtyskland (DDR) – stater kända för att förtrycka sina egna befolkningar, spionera på oliktänkande och krossa demokratiska rörelser.

    En särskilt uppmärksammad skandal gällde partiledaren Lars Werner. När han fyllde 50 år fick han spritleveranser från DDR:s säkerhetstjänst som födelsedagspresent – i utbyte mot hemliga handlingar från Sverige. Händelsen avslöjade hur djupt relationerna till den östtyska diktaturen gick och hur lojaliteten mot kommunistregimer sattes framför det svenska folkets intressen.

    Ett svek mot Sverige
    För många blir detta mer än en fråga om utrikespolitik. När Vänsterpartiets företrädare gång på gång väljer att marschera sida vid sida med symboler för rörelser som hatar västvärlden och föraktar demokratier, upplevs det också som ett uttryck för förakt mot det svenska folket.

    Genom att legitimera organisationer som riktar sitt våld mot civila, samtidigt som man vägrar ta tydligt avstånd, signalerar Vänsterpartiet att man hellre står på extremisters sida än att försvara de värden som Sverige bygger på. Kritiker menar att detta visar ett hat mot svenska folket och ett historiskt mönster där partiet alltid sökt allierade bland diktaturer och våldsregimer – från Sovjet och DDR till dagens terrororganisationer.

    VARNING!

    Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.

  • Aktivism före saklighet: Amanda Lind(mp) drar regeringen inför KU

    Miljöpartiets språkrör Amanda Lind har KU-anmält regeringen för dess hållning i Mellanösternkonflikten. Men anmälan saknar saklig grund och framstår snarare som ett aktivistiskt utspel än seriös utrikespolitik. Medan regeringen betonar diplomati och samarbete inom EU, väljer MP att driva symbolfrågor som riskerar att skada svenska intressen utan att påverka situationen på marken.

    Miljömuppen är inte som vanligt folk. Förr i tiden satt sådana här personer på idiot- och sinnesslöanstalter – idag sitter de i riksdagen och driver aktivistiska korståg mot väderkvarnar medan Sverige får betala priset.

    För ett år sedan beslutade FN:s generalförsamling att Israel skulle avsluta ockupationen av palestinskt territorium. Ändå fortsätter kriget. Frågan är varför Sverige, ett litet nordiskt land, ska agera världspolis i en konflikt som pågått i över 70 år i Mellanöstern.

    Miljöpartiet KU-anmäler regeringen och utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att de inte agerar tillräckligt kraftfullt mot Israel. Men detta är i praktiken symbolpolitik — inte verkstad. Amanda Lind talar om internationell rätt och använder ord som ”folkmord”, men Sverige saknar både möjlighet och inflytande att ensam lösa det som är en djup regional konflikt.

    MP kräver bland annat ett stopp för vapenhandel. Det är viktigt att påpeka att en moderat vapenexport inte handlar om att förse någon med medel att slå mot civila mål — utan om försvarsmateriel som används i kampen mot terrorgrupper som Hamas. Vapenleveranser till partnerländer riktas i huvudsak mot militära kapaciteter, inte mot ”mjukmål”, och syftar till att upprätthålla egen försvarsförmåga och bekämpa väpnade extremistiska aktörer.

    De övriga förslagen — hemkallande av försvarsattachén, inreseförbud för israeliska företrädare, återupptaget stöd till Unrwa och krav på EU att terrorstämpla bosättarorganisationer — riskerar framför allt att isolera Sverige och skada våra relationer med viktiga samarbetspartners. Att en liten stat som Sverige skulle kunna tvinga fram fred i Mellanöstern är orealistiskt; verklig påverkan kräver långsiktigt multilateralt arbete, inte dramatiska inhemska symbolåtgärder.

    När Amanda Lind reste till Västbanken valde hon att beskriva konflikten ur en tydligt ensidig vinkel. Det är aktivism — inte statsmannaskap. Sveriges utrikespolitik bör prioritera säkerhet, handel och stabila relationer med EU och andra allierade, inte kortsiktig symbolsatsning som offrar svenska intressen för politiska poänger.

  • Sverige måste dra lärdom av USA:s misstag – stoppa islamistiska nätverk som Heal Palestine

    Exklusiva uppgifter från USA visar hur palestinier från Gaza, med hjälp av organisationen Heal Palestine, nyligen tagit sig in i landet – trots löften om att inga palestinska flyktingar skulle tas emot. Detta borde vara en väckarklocka för Sverige. Om islamistiska nätverk kan kringgå amerikanska myndigheter, vad hindrar att samma sak sker här?

    Innehållsförteckning

    I Gaza styr Hamas, en rörelse med tydliga kopplingar till terrorism. Varje person som lämnar Gaza riskerar att vara påverkad eller till och med direkt kopplad till denna islamistiska miljö. Ändå lyckades Heal Palestine organisera resor hela vägen till USA – med visum som på något sätt godkänts.

    Sverige redan utsatt

    Vi i Sverige vet redan hur illa det kan gå när kontrollen brister. Vi har tagit emot tusentals migranter utan tillräcklig bakgrundskontroll. Resultatet har blivit parallellsamhällen, ökad islamistisk radikalisering och grogrund för terrordåd. Säpo varnar regelbundet för hotnivån, men politiken fortsätter öppna dörrar.

    Fallet med Heal Palestine visar att organisationer som säger sig vara ”humanitära” i själva verket kan fungera som kanaler för att föra in islamister i västländer. Sverige måste inse att vi är lika sårbara.

    Låt inte islamister gömma sig bakom flyktingstatus

    Det är naivt att tro att alla som kallar sig ”flyktingar” från Gaza är oskyldiga. Hamas använder civilbefolkningen som skydd, men också som täckmantel. Hur vet vi att de som kommer inte är radikaliserade eller direkt lojala med terrororganisationer?

    Att ta emot människor från Gaza utan stenhård kontroll är att spela rysk roulette med svensk säkerhet.

    Sverige behöver tydliga gränser

    Vi måste dra en gräns här. Inga fler generösa visum till människor från konfliktzoner där islamistiska grupper dominerar. Inga fler samarbeten med organisationer som Heal Palestine – tvärtom borde deras verksamhet granskas och förbjudas i Sverige.

    Om USA, med sina enorma säkerhetsresurser, kan bli infiltrerat, hur mycket enklare är det då inte att utnyttja Sverige, med vår svaga migrationskontroll?

    Skydda svenska folket först

    Svenska folket har aldrig röstat för att islamister från Gaza ska flytta in i våra förorter. Vi har aldrig röstat för att våra städer ska bli tillhåll för radikala miljöer. Staten har ett ansvar – att skydda oss i första hand.

    Därför måste vi agera nu. Dra lärdom av USA\:s misstag. Stäng dörren för islamistiska nätverk, stärk säkerhetskontrollerna och sätt stopp för organisationer som försöker kringgå systemet.

    Vi kan inte tillåta att Sveriges framtid offras på naivitetens altare.

  • Över 1 Miljard kronor av våra skattepengar har slösas bort på bistånd till Palestina.

    Innehållsförteckning

    Sverige har världens högsta skattetryck. Med kommunalskatt och andra skatter, som till exempel moms, plus den skatt som arbetsgivare betalar på våra löner, försvinner över 55 procent av vår inkomst till skatter. Att då elda upp 1 miljard kronor på banditstaten Palestina är riktigt magstarkt.

    En miljard bort från svensk välfärd

    Sedan 2024 har Sverige skickat över en miljard kronor i bistånd till Palestina – samtidigt som landets egen vård, skola och äldreomsorg skärs ner. Frågan är enkel: varför skickar ett högt skuldsatt land med växande välfärdskris pengar till andra sidan jordklotet, när hjälpen dessutom till stor del aldrig når fram?

    Hjälp som fastnar eller stjäls

    Enligt Jakob Wernerman på Sida är det bara små mängder bistånd som faktiskt tar sig in. Resten fastnar i byråkratiska hinder, beslagtas av kriminella gäng eller kontrolleras av väpnade grupper. I Gaza är stölder och vidareförsäljning av bistånd en känd verklighet – varor som ska gå till svältande civila hamnar på svarta marknaden eller används som politiska verktyg av makthavare.

    Miljoner skickas trots riskerna

    Trots detta fortsätter Sverige att pumpa in pengar. Av miljardbeloppet har 150 miljoner gått till FN:s humanitära landfond, som ofta inte ens kan få in hjälpen över gränsen. Sida har utöver detta redan i år skickat drygt 245 miljoner kronor i ”akut stöd” – mat, vatten, mediciner och nödboenden – men även dessa leveranser är högst osäkra att de når rätt mottagare.

    Marginaleffekt och underfinansierade behov

    Sida erkänner att behoven är ”nästan oändliga” och att Sverige är en liten spelare globalt. Men i stället för att dra slutsatsen att svenska skattepengar gör marginell skillnad i en korrupt och krigshärjad miljö, fortsätter man att skriva ut checkar.

    Vad pengarna kunde gjort i Sverige

    För de pengar som skickats till Gaza och Västbanken sedan 2024 hade Sverige kunnat anställa över 2 000 undersköterskor – en yrkesgrupp som vården skriker efter. I stället väljer man att ta pengarna från svenska skattebetalare och skicka dem till ett område där stora delar riskerar att försvinna på vägen.

    Prislappen för skattebetalarna

    En genomsnittlig heltidsarbetare betalar ungefär 100 000 kronor om året i skatt. Det betyder att biståndet till Palestina sedan 2024 motsvarar ett helt års skatt från över 10 000 svenskar. Tio tusen personer som jobbar, sliter och betalar – för att finansiera ett bistånd som i bästa fall delvis kommer fram och i värsta fall göder korruption och konflikter.

    Sverige är inte längre ett rikt land

    Sverige är inte ett rikt land längre. Vi har en skuldsatt stat, nedmonterad välfärd och växande problem på hemmaplan. I ett sådant läge är det orimligt att skicka miljarder till andra världsdelar. Om vi ska ge bistånd alls bör det begränsas till akuta insatser inom Europa, där stödet är enklare att kontrollera och riskerna för stölder är betydligt mindre. Att fortsätta som nu är inte bara naivt – det är ett svek mot de egna medborgarna.

  • Det skattefinansierade och statliga SVT benämner terroristen Osama Krayem som svensk, trots att han har sitt ursprung i ett land inom MENA-regionen.

    Det skattefinansierade, statliga SVT väljer att kalla terroristen Osama Krayem för ”svensk” – trots att hans bakgrund och lojalitet tydligt härstammar från ett land i MENA-regionen och inte från Sverige.

    Innehållsförteckning

    Stridspilot mördades brutalt – Osama Krayem riskerar ännu en livstidsdom

    Den svenske medborgaren Osama Krayem, ursprungligen från Malmö, åtalas nu för att ha deltagit i en av Islamiska statens mest brutala avrättningar – mordet på en jordansk stridspilot som brändes levande i Syrien 2014.

    Stockholms tingsrätt meddelar i dag dom i målet. Om Krayem fälls kan han dömas till sin andra livstidsdom.

    Krayem häktades i sin utevaro i januari 2025, misstänkt för att ha deltagit i mordet på piloten från det jordanska flygvapnet. Dådet inträffade i slutet av 2014 och har beskrivits som ett av de mest grymma illdåden IS utförde under konflikten i Syrien, enligt Åklagarmyndigheten.

    Rättegången mot Osama Krayem inleddes i juni i år. På torsdagen meddelar tingsrätten om han anses skyldig till grov krigsförbrytelse och terroristbrott. Åklagaren yrkar på livstids fängelse – vilket i så fall skulle bli Krayems andra dom av detta slag.

    Han är sedan tidigare dömd till 30 års fängelse i Frankrike för delaktighet i terrorattackerna i Paris 2015, samt till livstids fängelse i Belgien för sin medverkan i bombdåden i Bryssel 2016.

    Anklagas för att ha deltagit i filmad avrättning

    Dagens dom gäller avrättningen av den jordanske piloten Muath al-Kasasbeh, vars stridsflygplan sköts ner över Syrien den 24 december 2014. Piloten tillfångatogs av IS utanför Raqqa och hölls fången i en metallbur, där han senare brändes levande – en gärning som filmades och användes i en propagandavideo som fick stor spridning.

    Osama Krayem misstänks ha medverkat till mordet genom att föra piloten till buren och därefter vakta den. I en belgisk utredning identifierades han i videomaterialet tillsammans med andra maskerade IS-medlemmar – bland annat genom ett ärr över det högra ögonbrynet.

    – Det är en ytterst brutal film där piloten utnyttjas som ett verktyg i IS propagandaapparat. Ingen annan har tidigare ställts inför rätta för just detta dåd, och Osama Krayem är den förste som nu åtalas, sade vice chefsåklagare Henrik Olin i en intervju med SVT tidigare i år.

    Förnekar brott – men medger närvaro

    Krayem har erkänt att han befann sig på platsen där avrättningen ägde rum, men han förnekar varje form av delaktighet i själva gärningen.

    Han överlämnades till svenska myndigheter i mars 2025. När rättegången i Sverige avslutats är planen att han återförs till Frankrike för att fortsätta avtjäna sitt straff där.

    Uppvuxen i Sverige – med rötter i Mellanöstern

    Osama Krayem växte upp i Malmö, men har sina rötter i Mellanöstern. Hans föräldrar var palestinska flyktingar från Syrien, vilket gör att han tillhör en familj med bakgrund i den arabisk-palestinska diasporan. Trots sin svenska uppväxt kom han under sena tonåren att radikaliseras, vilket ledde till att han lämnade Sverige för att ansluta sig till terrororganisationen Islamiska staten (IS).

    Sverige måste sluta låtsas vara en humanitär stormakt.

    Trots delaktighet i några av de mest avskyvärda terrordåden i modern tid kommer han sannolikt få behålla sitt medborgarskap – eftersom svensk lagstiftning är svag, feg och fullständigt tandlös när det gäller att skydda landet från individer som hatar det.

    Krayems familj tog sig in i Sverige som ”flyktingar”, bara för att sedan kräva försörjning från världens mest skattetyngda befolkning. Resultatet? En av deras söner blir IS-terrorist och deltar i att bränna människor levande framför kameran.

    Är det inte dags att vakna? Sverige är inte – och kan inte längre låtsas vara – en humanitär stormakt. Det kostar. Det krossar samhällen.

    När Sverige lekte stormakt på 1700-talet fick Karl XII ta konsekvenserna – med en kula genom huvudet i Norge den 30 november. När ska dagens ledare ta ansvar för konsekvenserna av sitt vansinne? Det ”mångkulturella projektet” har havererat. Sverige kan inte vara hela världens socialbyrå.

    Faktaruta: Namnets ursprung

    Namnet är arabiskt. Förnamnet Osama (أسامة) är ett vanligt mansnamn i arabvärlden och betyder ”lejon” eller ”lejonlik” på klassisk arabiska.

    Efternamnet Krayem (ibland stavat Qrayem eller Kraim) har också arabiskt ursprung; det härleds från ordet karīm (”ädel”, ”generös”) och förekommer främst i Libanon, Syrien och Palestina – alltså i den levantinska delen av Mellanöstern.

    Den mest kända bäraren, Osama Krayem, är visserligen född och uppvuxen i Malmö, men hans föräldrar var palestinska flyktingar från Syrien. Hans fullständiga namn speglar därför familjens palestinsk-syriska bakgrund och språkliga rötter i arabiskan.