Det finns ögonblick i ett lands historia då man tvingas stanna upp och ställa den mest obekväma frågan av alla:
Hur hamnade vi här?
Hur kunde ett demokratiskt, sekulärt och jämställdhetsorienterat land som Sverige under åratal pumpa in miljarder av skattemedel i organisationer med dokumenterade kopplingar till islamistisk extremism – utan att någon tog ansvar?
Och varför blir svaret, varje gång frågan ställs, alltid detsamma:
”Islamofobi.”
När sunt förnuft stämplas som hat
I dagens Sverige räcker det inte längre att ha rätt.
Det räcker inte att peka på fakta, granskningar eller internationella varningar.
Den som ifrågasätter bidrag till islamistiskt influerade organisationer riskerar att stämplas som rasist, högerextrem eller hatisk. Resultatet? En förlamad debatt där politiker och myndigheter hellre betalar vidare än tar strid.
För vad är alternativet?
Att bli uthängd.
Att bli anklagad.
Att bli moraliskt dömd.
Så istället fortsätter pengarna att rulla.
Miljardregnet som ingen ville stoppa
Ta fallet Islamic Relief.
Sedan 2018 har organisationen tilldelats närmare 1,3 miljarder kronor i svenskt bistånd. Mer än Röda Korset. Mer än många andra etablerade humanitära aktörer. Detta samtidigt som Israel, säkerhetsexperter och oberoende granskare i över tio år varnat för kopplingar till Hamas och Muslimska brödraskapet.
När högt uppsatta företrädare avslöjades med öppna hyllningar av terrororganisationer och grovt antisemitiska uttalanden reagerade flera länder omedelbart. Bidrag frystes. Samarbeten avslutades.
Sverige gjorde ingenting.
År efter år fortsatte utbetalningarna. Först när den politiska styrningen skärptes – inte när förtroendet brast – stoppades bidragen. Än idag hävdar ansvariga myndigheter att de egentligen inte ser något problem.
Budskapet är tydligt:
Det är inte extremismen som är skandalös – det är kritiken mot den.
UNRWA – helig ko eller blind fläck?
Samma mönster återkommer i stödet till UNRWA.
Organisationen beskrivs ständigt som “livsavgörande”, “oumbärlig”, “en livlina”. Dessa ord upprepas som ett mantra av politiker, aktivister och biståndsmyndigheter. Men när granskningar visar att UNRWA-personal haft kopplingar till Hamas, att skolmaterial glorifierat våld och att anställda misstänks ha deltagit i terrorattacken den 7 oktober 2023 – då händer något märkligt.
Debatten fryser.
Plötsligt är kraven på transparens “orimliga”.
Plötsligt är kontroll “kollektiv bestraffning”.
Plötsligt är alternativ “otänkbara”.
Det är inte längre offren för extremism som står i centrum – utan organisationens rykte.
Vänstern och islamismen – en ideologisk allians
För att förstå varför detta sker måste man våga tala klarspråk om ideologi.
Under decennier har delar av den västerländska vänstern beskrivit världen som en enkel moralisk karta: ett ondskefullt, kapitalistiskt väst mot ett förtryckt globalt syd. I denna berättelse kan våld alltid ursäktas – så länge det riktas “uppåt”.
Islamistiska rörelser blir då inte ett hot, utan ett verktyg. De ses inte som reaktionära, teokratiska och kvinnoförtryckande – utan som motståndare till väst.
Min fiendes fiende är min vän.
Detta förklarar varför vänstern är högljudd när Israel försvarar sig, men märkbart tyst när iranier mördas av sin egen regim. Ett folkligt uppror mot islamism spräcker hela narrativet.
Dubbelmoralens konsekvenser
Resultatet av denna ideologiska blindhet är överallt omkring oss:
- Politiker som poserar med kartor där Israel inte existerar
- Demonstrationer där terrorromantik normaliseras
- Skattefinansierade kulturinstitutioner som bojkottar allt israeliskt men aldrig islamistiskt
- Studenter som kräver total isolering av judiska institutioner i toleransens namn
Samtidigt stämplas alla invändningar som hat.
Den som protesterar mot terrorhyllningar kallas extrem.
Den som kräver kontroll kallas rasist.
Den som försvarar demokratin misstänkliggörs.
När demokratin finansierar sina fiender
Detta är kärnan i problemet.
Svenska skattebetalare har, i toleransens och naivitetens namn, tvingats finansiera organisationer som delar världsbild med våldsbejakande teokrater. Man har flyttat makt, pengar och legitimitet från öppna samhällen till krafter som aktivt motarbetar dem.
Och varje gång någon säger stopp – då svarar systemet inte med argument, utan med anklagelser.
Den fråga ingen vill besvara
Hur länge kan en demokrati överleva om den vägrar försvara sig själv?
Hur länge kan ett samhälle kalla sig humanitärt, när dess godhet konsekvent utnyttjas av extremister?
Och hur många miljarder till ska betalas ut innan någon erkänner att det inte handlar om välvilja – utan om ansvarslöshet?
Detta är inte en fråga om religion.
Detta är inte en fråga om etnicitet.
Detta är en fråga om demokrati eller kapitulation.
Och ju längre vi låtsas som ingenting, desto närmare kommer den dag då någon frågar:
Varför stoppade ni det inte – när ni hade chansen
Säg till så tar vi nästa steg.
