Stockholm.homes

Etikett: Northvolt

  • Klimatmål mellan vision och verklighet – en analys av Sveriges och Europas gröna strategi

    Sverige missar klimatmålen till 2030. Kritiker talar om svek och framtida katastrofer – men samtidigt växer tvivlen på om målen någonsin varit realistiska. Från grönt stål till vätgas och batterifabriker har miljardprojekt hyllats som lösningar men gång på gång visat sig tekniskt osäkra och ekonomiskt sårbara. Är klimatmålen en nödvändig väg framåt – eller en dyr politisk fantasi?

    Innehållsförteckning

    Sverige kommer inte att nå sina klimatmål till 2030. Beskedet har utlöst starka reaktioner – från oppositionens krav på miljöministerns avgång till larmrapporter om att framtiden står på spel. Samtidigt visar utvecklingen att konflikten om klimatpolitiken inte längre bara handlar om ambitioner, utan om skillnaden mellan vision och genomförbarhet.

    Apokalypsen som politiskt verktyg

    Politiska budskap om klimatet har länge varit präglade av undergångsretorik. Redan 1970-talet fylldes av varningar om att världen hade tio år på sig att undvika katastrofen. Liknande formuleringar återkommer idag, där varje ny varningsklocka placerar slutet tio år framåt i tiden.

    Detta mönster tjänar ett politiskt syfte: att mobilisera väljare genom känslor. Medieforskningen kallar det “emotional framing” – att paketera budskap så att de berör på ett känslomässigt plan snarare än genom siffror och analyser. SVT:s porträtt av musikern och klimataktivisten Stefan Sundström, med nynnande i en trädgård, är ett exempel.

    Problemet är att känslobaserade budskap ofta krockar med den faktiska utvecklingen. När Miljöpartiets dåvarande språkrör Peter Eriksson år 2006 varnade för flera meters havsnivåhöjning till 2026 blev verkligheten en ökning på omkring tio centimeter. Det innebär inte att klimatförändringar är overkliga – men det underminerar förtroendet för politikens prognoser.

    Klimatpolitikens gröna fantasier

    Kritiker pekar idag på att Europas klimatmål bygger på tekniska och ekonomiska antaganden som ännu inte visat sig hållbara.

    • Grönt stål har lyfts fram som en framtidsbransch. Men satsningen Hybrit har lagts på is och flera internationella stålbolag har backat ur. Endast en liten del av världens järnmalm är ens användbar för tekniken, vilket gör produktionen extremt dyr.
    • Koldioxidlagring har fått miljardstöd i Sverige men gång på gång misslyckats. Nya forskarrön visar att potentialen är en tiondel av vad man tidigare trott.
    • Batterier var tänkta att bli svensk industris nya flaggskepp via Northvolt. I stället slutade det i en konkurs som nu beskrivs som en av de mest spektakulära i modern tid.
    • Vätgas presenteras som framtidens bränsle, men hittills rullar inte en enda kommersiell vätgaslastbil på Europas vägar, trots miljardstöd och lagstadgade mål om tankstationer.

    När en teknik är oprövad men redan inräknad i klimatmålen uppstår en klyfta mellan politik och verklighet.

    Ekonomins hårda gränser

    EU:s gröna omställning beskrivs ofta som en nödvändig investering i framtiden. Men ekonomin visar på en annan verklighet. Europas tillväxt släpar efter både USA och Kina, och industrin pressas av höga energipriser och osäkerhet.

    Att samtidigt lova både nettonollmål, förbud mot bensinbilar och massiva industrisatsningar innebär att stora resurser binds upp i projekt som ännu saknar bevisad lönsamhet. Kritiker menar därför att det är fråga om en “fantasiekonomi” – en vision som är politiskt tilltalande men ekonomiskt osäker.

    Det realpolitiska uppvaknandet

    Flera länder börjar nu bromsa. Tyskland oroar sig för sin bilindustri, Frankrike söker undantag, och Storbritannien talar öppet om att skrota nettonollmålen. I Bryssel erkänner enskilda parlamentariker privat att målen är omöjliga att nå – men ingen vill vara först att offentligt ifrågasätta dem.

    Sverige befinner sig i samma spänningsfält. Å ena sidan finns viljan att gå före i klimatpolitiken och behålla en moralisk ledarroll. Å andra sidan finns realiteterna: tekniska hinder, ekonomiska begränsningar och en växande opinion som ifrågasätter kostnaderna.

    Slutsats: mellan ambition och realism

    Klimatförändringarna är en realitet som kräver åtgärder. Men politiken riskerar att förlora förtroende när visioner presenteras som färdiga lösningar utan att tekniken är på plats. Att basera en hel samhällsomställning på oprövade satsningar kan i värsta fall rasera både klimatmålen och ekonomin.

    Frågan är därför inte om Sverige och Europa behöver klimatpolitik – utan om politiken klarar att förena klimatambitionerna med teknisk och ekonomisk realism. Först då kan målen bli mer än visioner på papper.

    Startsida

  • Grön censur – hotet mot offentlighetsprincipen

    Regeringen vill införa nya sekretessregler för så kallade strategiska nettonollprojekt. Förslaget, som är en del av EU:s gröna giv, kan innebära att statsstödda industrisatsningar skyddas från insyn i upp till 20 år – något som väckt frågor om vad som händer med offentlighetsprincipen och demokratisk transparens.

    Innehållsförteckning

    Den svenska offentlighetsprincipen har i mer än 250 år varit en hörnsten i demokratin och en garant för insyn i maktens korridorer. Men nu föreslår regeringen, i linje med EU:s gröna giv, omfattande inskränkningar som riskerar att göra granskning av skattefinansierade industriprojekt nästintill omöjlig.

    Northvolt som varnande exempel

    Northvolts framgångssaga lyftes länge fram som en symbol för Europas gröna omställning. Men bakom de storslagna visionerna dolde sig en affärsmodell som aldrig levererade. Företaget misslyckades att producera helsvenska batterier och tvingades gång på gång backa från sina löften. Det var tack vare offentlighetsprincipen – genom begärda handlingar och visselblåsare – som kritiker kunde avslöja haverierna. Utan dessa avslöjanden hade sannolikt ännu fler skattemiljarder pumpats in i bolaget innan dess oundvikliga kollaps.

    Den nya sekretesslagen

    Regeringens proposition 2024/25:199, ”Sekretess i vissa ärenden om strategiska nettonollprojekt”, föreslår att statsstödda gröna projekt ska omfattas av sekretess i upp till 20 år. Begreppet “strategiska nettonollprojekt” är medvetet brett och kan omfatta allt från batteritillverkning till grönt stål. Affärsplaner, finansiering, produktionskostnader och leverantörskedjor – allt riskerar att hemligstämplas.

    Förslaget är en del av EU:s Net-Zero Industry Act, där kommissionen beskriver inskränkningen av insyn som “ett unikt tillfälle” för gröna projekt att låsa upp särskilda förmåner. Projekten ges nationell prioritet, snabbare tillståndsprocesser och finansiell rådgivning – samtidigt som offentlig granskning försvåras.

    Myndigheter vill gå ännu längre

    Trots förslagets långtgående konsekvenser har det mötts av påfallande tystnad. Flera svenska myndigheter applåderar i stället sekretesskraven. Energimyndigheten, Advokatsamfundet och Tillväxtverket vill se ännu strängare regler. Region Dalarna ifrågasätter till och med om 20 års sekretess räcker.

    En hotad tradition

    Sverige har en lång tradition av öppenhet. Offentlighetsprincipen infördes 1766 på initiativ av Anders Chydenius och är än i dag unik i världen. Historien visar dock att insynen ofta hotats – från Gustav III:s censur 1772 till begränsningar under andra världskriget och IB-affären på 1970-talet.

    Det nuvarande försöket att inskränka principen innebär att visselblåsare och journalister kan tystas när de försöker granska skattefinansierade gröna projekt. Det riskerar att cementera en politisk kultur där förhoppningar om en “grön revolution” väger tyngre än demokratisk transparens.

    Demokratins värde

    Förespråkare av insyn menar att offentlighetsprincipen inte är ett hinder för utveckling, utan en förutsättning för kloka beslut. Börsnoterade företag är exempel på hur transparens skapar förtroende – där måste verksamhetens ekonomi redovisas öppet. Om gröna projekt inte tål samma granskning, är det snarare deras hållbarhet som bör ifrågasättas än insynens värde.

    Slutsats

    Att inskränka offentlighetsprincipen i klimatpolitikens namn innebär att medborgare fråntas möjligheten att följa hur deras skattepengar används. Om lagförslaget går igenom riskerar Sverige att gå från att vara en internationell förebild i öppenhet till ett land där centrala industrisatsningar sker i skymundan.

    För demokratin är insyn inte en belastning – den är en grundförutsättning. Därför är det nu viktigare än någonsin att försvara offentlighetsprincipen mot försök till grön censur.

    Startsida

  • Miljöpartiet misslyckas ännu en gång

    Innehållsförteckning

    Tyvärr liberaliserade man sönder det svenska samhället och lade ner idiotanstalterna Långbro och Beckomberga, där det fanns hjälp att få för femfemmorna i Miljöpartiet. I dag sitter dessa kakistokrater och kör Sverige i botten.

    MP:s oförmåga att styra

    Trafikregionrådet Anton Fendert (MP) är ännu ett bevis på Miljöpartiets oförmåga att styra. Var de än tar i något blir resultatet högre kostnader, försämrad service och fler problem för vanligt folk. Vi såg det i skolpolitiken under Fridolin – ett haveri av historiska mått. Samma parti ville en gång stänga ner kärnkraften och dra ner Sverige i energimörker. Nu misslyckas de med något så grundläggande som att ordna ett avtal som håller pendeltågen rullande.

    Nödavtal som räddningsplanka

    I stället väljer man att skriva ännu ett nödavtal – ett erkännande av att man inte klarar att styra. Ett ineffektivt statligt bolag, SJ, får fortsätta köra trafiken till överpris, medan skattebetalarna får stå för notan. Den fria marknaden, som bevisligen kan leverera bättre och billigare, hålls utanför.

    Upphandling i botten

    SL:s plan är nu att låta SJ köra pendeltågen till mars 2028. Officiellt sägs det vara för att undvika störningar, men sanningen är att MP-styret kört upphandlingen i botten. När man försökte hitta en ny operatör hoppade nästan alla av, kvar stod ett enda anbud – och processen avbröts.

    Dyrare drift under SJ

    Sedan MTR lämnade våren 2023 har SJ fått köra på ett nödavtal som kostar mellan 500 miljoner och 1 miljard kronor mer per år. De pengarna kunde ha använts för att förbättra trafiken, inte för att täcka upp för politisk inkompetens.

    Hemliga siffror och brist på transparens

    Nu talas det om att pressa ner SJ:s vinstpåslag, men hur mycket det sparar är hemligstämplat. Transparens saknas, ansvar saknas – det enda som finns är en strategi att skjuta problemen framför sig.

    SD:s krav på ansvar

    Här är det Sverigedemokraterna som står upp för långsiktiga lösningar. SD:s Samuel Stephan har helt rätt när han påpekar att pendeltågstrafiken behöver stabila, hållbara avtal och en ledning som vågar ta ansvar. Att gång på gång skriva nya nödavtal är inget annat än ett bevis på att MP:s styrning är ett misslyckande.

    Beslutet närmar sig

    Beslutet tas den 26 augusti. Förhandlingar med SJ pågår – ironiskt nog samma SJ som tidigare tackade nej till att delta i upphandlingen på grund av för stora ekonomiska risker. Det säger allt om vilket förtroende Miljöpartiets trafikpolitik åtnjuter.

    Faktafönster: Miljöpartiets skandaler & interna kriser (2015–2025)

    Nedan följer en tidslinje med uppmärksammade händelser och kontroverser kopplade till Miljöpartiet under de senaste ~30 åren.

    År Händelse & beskrivning
    2016 Mehmet Kaplan avgår som bostadsminister – kritik efter uppgifter om kopplingar/umgänge med högerextrema turkiska grupper (bl.a. Grå vargarna) och kontroversiella uttalanden ledde till avgång i april 2016.
    2016 Yasri Khan lämnar politiken – drog tillbaka sin kandidatur efter hård kritik i den s.k. handskakningsdebatten (vägran att ta kvinnor i hand).
    2014–2016 Åsa Romson-kontroverser – uppmärksammad för förbjuden båtbottenfärg och för ett omstritt uttalande där 11 september kallades ”olyckor”; lämnade senare uppdrag som språkrör och minister 2016.
    2016 Kris & medietryck – partiets krishantering granskades; uppgifter om försök att påverka public service väckte kritik mot ledningen.
    2017–2019 Interna strider & talespersonstvister – återkommande konflikter om roller, inriktning och strategi under tiden i/kring regeringsmakten.
    2023–2024 Ledarskapsdebatter och organisationskritik – rapporterade motsättningar inför/efter kongresser om språkrörsval, organisation och partiets vägval.
    2025 Stenevi-krisen – diskussioner om tystnadskultur, maktstrider och arbetsmiljö i partiet; avgångar och krav på förändringar.

    Obs: Listan är ett urval av nationellt uppmärksammade händelser. För en längre tabell (även lokala skandaler) kan jag lägga till fler rader med datum, namn och korta sammanfattningar.