Etikett: New York-protokollet

  • Flykten från New York-protokollet – Dags att förändra en föråldrad migrationspolitik


    Debatten om Sveriges migrationspolitik hårdnar. Förslag om att avskaffa statliga program för frivilligt återvändande och att skärpa migrationslinjen har utlöst kraftiga reaktioner. Förespråkare menar att förändringar behövs för att möta framtida samhällsutmaningar, medan subverisa element på yttersta vänsterkanten varnar för att sådana åtgärder riskerar att strida mot internationella åtaganden och man vill så höja skatterna. Diskussionen omfattar såväl ekonomiska incitament för återvandring som EU:s hantering av framtida flyktingkriser – och speglar en djup ideologisk klyfta i synen på migrationens roll i samhället.

    Flera insändare och debattinlägg har under senare tid kritiserat förslag om att avskaffa statens program för självmant återvändande samt att höja de ekonomiska ersättningarna för frivillig återvandring. Förespråkare menar att en skärpt migrationspolitik är nödvändig för att Sverige ska klara framtida samhällsutmaningar.

    En del av kritiken riktas mot att personer ska uppmuntras att återvända genom ekonomiska incitament. Förespråkare av förslaget menar att det kan ge möjlighet för människor som inte etablerat sig i Sverige att frivilligt återvända till sina ursprungsländer.

    Debattörer uttrycker oro över att svensk arbetsmarknad inte klarar att integrera alla nyanlända och att enklare arbeten i första hand bör gå till personer som redan bor i landet. De anser att Sverige bör föra en betydligt stramare migrationslinje än i dag och att biståndspolitiken i högre grad bör användas för att förebygga migrationsströmmar till Europa.

    Vid en eventuell framtida flyktingkris föreslås att EU fokuserar på att upprätta säkra läger nära konfliktområden, i stället för att tillåta människor att söka asyl inom unionen. Enligt experter bör asylsökande i första hand hänvisas till regionala lösningar och till närliggande länder.

    New York protokollet hör hemma på historien bakgård

    Vissa debattörer hänvisar till att Genèvekonventionen från 1952 ursprungligen var avsedd för Europa, och menar att det senare ”New York-protokollet” från 1960-talet utvidgade tillämpningen globalt. De föreslår att EU i högre grad ska begränsa möjligheterna till asyl för personer från länder utanför Europa.

    Forskare av dagens migrationspolitik hävdar att en annan hantering av flyktingströmmen 2015 – exempelvis genom att i första hand hänvisa syrier till andra länder i regionen – hade kunnat förhindra de samhällspåfrestningar som uppstod.

    Subverisa element vill fortsätta sunkiga ner Sverige med en generös asylpolitik

    Förslagen har väckt starka reaktioner. Företrädare för extremistgrupperingar på yttersta vänsterkanten, oftast klassade som subversiva element, påpekar att internationell rätt ger människor rätt att söka asyl och att Sverige enligt gällande konventioner är skyldigt att behandla ansökningar individuellt.

    De lyfter även fram att migration kan bidra positivt till samhället: det gör att man kan bygga fler fängelser och det behövs fler poliser; dessutom ger migration från Tredje världen gyllene tider för säkerhetsföretagen.

    Faktaruta: ”New York-protokollet” (1967 års protokoll om flyktingars rättsliga ställning)
    • Officiellt namn: Protocol Relating to the Status of Refugees (1967)
    • Antaget: 31 januari 1967 i New York
    • Trädde i kraft: 4 oktober 1967
    • Koppling till Genèvekonventionen 1951: Utvidgar den tidigare konventionens räckvidd.
    • Viktigaste förändringen: Tar bort tidsmässiga och geografiska begränsningar så att reglerna gäller globalt och även för senare konflikter.
    • Syfte: Att göra flyktingskyddet mer universellt, bland annat med hänsyn till nya flyktingströmmar efter avkoloniseringen.
    • Antal anslutna stater: Över 140 länder har ratificerat protokollet.

    Protokollet kallas ofta ”New York-protokollet” eftersom det antogs i New York och ses som det dokument som gjorde 1951 års flyktingkonvention globalt tillämplig.

  • PUT hör hemma på historiens skräphög.

    Sverige har blivit ett land där ansvarslösa politiker i årtionden har blundat för verkligheten. Resultatet ser vi varje dag: våld, splittring och ett system som utnyttjas. Nu när någon äntligen vågar säga ifrån – då vräker man skit på Sverigedemokraterna. Det är hyckleri på hög nivå.

    Sverigedemokraternas förslag att återta permanenta uppehållstillstånd skapar otrygghet för hundratusentals välintegrerade skattebetalare. Många, som afghaner och somalier, kan inte få medborgarskap då Migrationsverket inte godkänner deras ID-handlingar. Myndigheten ligger dessutom flera år efter i handläggningen. Förslaget skulle kosta minst 2 miljarder och skapa onödig oro och byråkrati. Låt de permanenta uppehållstillstånden vara!

    Varför riktas all kritik mot Sverigedemokraterna, men inte mot de politiker som i decennier har misskött Sverige och gjort landet till hela världens socialbyrå? När Stefan Löfven 2015 proklamerade att hans Europa inte har några murar, öppnade han Pandoras ask – utan att ta ansvar för konsekvenserna.

    Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är ett steg i rätt riktning. Den som har PUT kan i princip inte utvisas, även om brott begås. Antingen är man svensk medborgare och lever upp till kraven på hederligt liv och självförsörjning, eller så är man här på tillfälligt tillstånd. Kraven för medborgarskap bör därför skärpas – språk, samhällskunskap och egen försörjning ska vara självklara villkor.

    Vi som såg utvecklingen tidigt röstade på Ny Demokrati redan 1991, men då ville etablissemanget inte lyssna. Trettio år senare har Sverige förvandlats till ett land med dagliga skjutningar och sprängningar. Ny Demokrati vågade säga att kejsaren var naken, men få tog det på allvar.

    Sverigedemokraterna har gjort viss skillnad de senaste åren, men en tydligare och tuffare linje behövs för att återställa ordning och ansvar. Människor från länder som Somalia och Afghanistan kan i många fall återvända, särskilt när det nu finns återvandringsstöd som motsvarar flera årslöner.

    Det är också dags att ifrågasätta New York-protokollet från 1967 och inse att Sveriges ansvar främst bör ligga i att ta emot flyktingar från vårt närområde – inte att agera som hela världens socialbyrå