USA:s och Israels attack mot Iran har utlöst kraftiga reaktioner världen över. Medan vissa ser angreppet som en möjlighet att bryta mullornas decennielånga makt över landet, varnar andra för att militärt våld sällan leder till stabil demokrati. Samtidigt har debatten blivit starkt polariserad – inte minst i Sverige, där synen på Iran, Israel och USA återigen blottlägger djupa politiska skiljelinjer.
När USA och Israel attackerade mål i Iran väckte det omedelbart starka reaktioner runt om i världen. För vissa uppfattades angreppet som början på slutet för den islamiska republikens teokratiska styre. För andra framstod det som ett farligt och folkrättsstridigt militärt ingripande. Reaktionerna har därför blivit kraftigt polariserade – både internationellt och i Sverige.
En regim präglad av förtryck
Sedan den islamiska revolutionen 1979 har Iran styrts som en religiös teokrati där landets högsta ledare, ayatollan, har avgörande makt över staten. Regimen bygger på ett system där religiös lag – sharia – påverkar stora delar av samhället.
Kritiker menar att detta har lett till omfattande inskränkningar av mänskliga rättigheter. Kvinnor är enligt lag tvungna att bära slöja, oppositionella riskerar fängelse eller hårda straff och homosexualitet kan bestraffas med dödsstraff. Människorättsorganisationer har under många år dokumenterat tortyr, massarresteringar och hårda ingripanden mot protester.
Under senare år har flera stora demonstrationer brutit ut i landet, ofta utlösta av ekonomisk kris, politiskt missnöje eller protester mot slöjtvång. Demonstrationerna har regelbundet slagits ned med våld av säkerhetsstyrkor.
USA:s och Israels motiv
USA och Israel har länge betraktat Iran som ett strategiskt hot. Ett centralt argument har varit Irans misstänkta kärnvapenprogram och landets stöd till militanta grupper i regionen, däribland Hamas, Hizbollah och Houthirörelsen.
Från amerikanskt håll har attacken därför motiverats med både självförsvar och regional säkerhet. Företrädare för USA har också framhållit att en försvagning av den iranska regimen kan ge det iranska folket möjlighet att själva förändra sitt politiska system.
Jubel bland vissa iranier
I den iranska diasporan – alltså iranier som lever utanför landet – har nyheten i vissa fall mötts av jubel. Många oppositionella har länge hoppats på ett slut på mullornas styre och ser varje försvagning av regimen som ett möjligt steg mot demokratiska förändringar.
Flera exiliranier beskriver händelsen som ett historiskt ögonblick och jämför den med andra politiska brytpunkter, exempelvis Berlinmurens fall. Samtidigt är situationen på marken i Iran fortfarande osäker, och det är oklart hur utvecklingen kan komma att påverka landets politiska framtid.
Kritiken: krig bygger sällan demokrati
Samtidigt har kritiken varit omfattande. Kritiker – från både vänster och höger – menar att militärt våld sällan leder till stabil demokrati. Erfarenheterna från Irak, Libyen och Afghanistan används ofta som exempel på hur regimförändringar genom krig kan leda till långvarig instabilitet.
En annan invändning gäller folkrätten. En del jurister och politiker hävdar att en attack mot ett annat land utan tydligt mandat från FN:s säkerhetsråd kan bryta mot internationell rätt.
I Sverige har debatten bland annat förts av politiker, analytiker och tidigare diplomater som menar att militärt angrepp riskerar att förvärra situationen i regionen.
Den svenska debatten
I Sverige har diskussionen blivit starkt politiserad. Vissa debattörer menar att kritiker av attacken indirekt försvarar den iranska regimen genom att fokusera mer på USA:s och Israels agerande än på regimens brott mot mänskliga rättigheter.
Andra menar tvärtom att man kan fördöma både den iranska regimen och samtidigt motsätta sig ett militärt angrepp. De hävdar att det inte är rimligt att framställa frågan som ett val mellan stöd till diktaturen eller stöd till krig.
Vad händer nu?
Vad som faktiskt kommer att ske i Iran är svårt att förutse. Flera scenarier diskuteras av analytiker:
fortsatt militär eskalation i regionen
intern maktkamp inom den iranska regimen
ökade folkliga protester
eller en långvarig period av politisk instabilitet
Många experter menar att även om en auktoritär regim försvagas är vägen till ett stabilt demokratiskt system ofta lång och komplicerad.
En fråga utan enkla svar
Situationen i Iran illustrerar en återkommande konflikt i internationell politik: hur omvärlden ska förhålla sig till auktoritära regimer. Ska man prioritera diplomati och sanktioner – eller kan militärt ingripande ibland vara legitimt?
Frågan saknar enkla svar. Vad som däremot är tydligt är att utvecklingen i Iran kommer att fortsätta vara en central fråga för både Mellanöstern och världspolitiken under lång tid framöver.
När USA:s specialförband i gryningen den 3 januari 2026 grep Venezuelas diktator Nicolás Maduro ställdes världen inför en obekväm fråga: var detta en illegitim aggression som hotar den regelbaserade världsordningen – eller en befrielseaktion som avslutade ett kvarts sekel av socialistiskt förtryck? Reaktionerna blottlade inte bara den svenska vänsterns gamla lojaliteter, utan också Europas växande klyfta mellan högtidliga principer och faktisk makt.
Regler, resurser och rätten att upprätthålla dem
Den 3 januari 2026 genomförde USA en militär operation i Venezuela som på några timmar förändrade landets politiska historia. Amerikanska specialförband tog sig in i huvudstaden Caracas och tillfångatog Venezuelas diktator Nicolás Maduro, tillsammans med hans hustru. Operationen föregicks av en cyberattack som slog ut elförsörjningen i stora delar av staden, vilket möjliggjorde att amerikanska stridsflyg, drönare och helikoptrar kunde närma sig i skydd av mörkret.
I gryningen dånade explosioner över Caracas när amerikanska flyganfall slog ut militära mål. Kommandoenheten, känd under smeknamnet Night Stalkers, tog sig fram till byggnaden där diktatorn befann sig. Dörren sprängdes, och inom fem minuter var Venezuelas president i amerikansk förvar. Därmed avslutades en 25 år lång socialistisk regim.
Bland venezuelaner världen över möttes nyheten med jubel. För många upplevdes det som början på en ny epok, en möjlighet till frihet och självbestämmande efter årtionden av ekonomisk kollaps, repression och massflykt. Röster hördes som tackade USA och beskrev händelsen som historisk, som ett avgörande ögonblick i landets moderna historia.
Samtidigt valde svensk public service att fokusera på oro och rädsla. Intervjuer med boende i Caracas betonade osäkerhet och rädsla för vad som skulle komma härnäst. Parallellt inleddes snabbt demonstrationer i Sverige till stöd för den avsatte diktatorn. Svenska vänsteraktivister samlades under slagord mot ”USA-imperialismen”, där bilder på Hugo Chávez blandades med palestinska flaggor.
Vänsterpartiets ungdomsförbund fördömde omedelbart vad man kallade ett amerikanskt anfallskrig och krävde att Maduro och hans familj skulle friges. Även det sedan länge marginaliserade partiet Feministiskt initiativ anslöt sig till protesterna tillsammans med Vänsterpartiet.
Detta stöd för Venezuelas socialistiska regim var dock inget nytt. Redan 2004 framhöll Ung Vänster Venezuela som ett exempel på att ”en annan väg är möjlig” och att landet vågade trotsa USA. Året därpå reste Vänsterpartiets dåvarande partisekreterare Aron Etzler till Venezuela för att studera revolutionens exempel och beskrev landet som blomstrande, med ekonomisk tillväxt, sjunkande arbetslöshet och sociala framsteg på alla plan.
2009 beskrev Vänsterpartiets senare ekonomisk-politiska talesperson Ali Esbati utvecklingen i Venezuela som demokratiserande. Samtidigt skrev aktivisten Kajsa Ekis Ekman om hur landet införde sex timmars arbetsdag och hur företag togs över av de anställda.
När Hugo Chávez dog uttryckte Ekis Ekman sorg, en reaktion hon delade med Vänsterpartiets dåvarande partiledare Jonas Sjöstedt, som beskrev Chávez som ett gott exempel, inte bara i Latinamerika. Sjöstedt gratulerade även Maduro till hans så kallade valseger 2013, trots att Venezuelas demokratiska legitimitet vid det laget redan var utraderad.
Under tiden förvandlades Venezuela från ett av världens mest resursrika länder till ett av världens fattigaste. År 2023 beräknades varannan venezuelan leva i extrem fattigdom. Planekonomisk politik gjorde det allt svårare att bedriva företag, vilket ledde till akut brist på livsmedel, mediciner och basvaror. Valutan kollapsade. Staten införde fingeravtryck i butiker för att begränsa hur ofta människor fick handla. Köandet blev en del av vardagen.
Samtidigt producerade Maduroregimen propaganda där diktatorn framställdes som en superhjälte. Parallellt tilldelades oppositionsledaren María Corina Machado ett fredspris för sin kamp mot diktaturen. Hon slog fast att Venezuela redan var ockuperat – av ryska och iranska agenter samt av terroristorganisationer som Hizbollah och Hamas.
Maduroarresteringen ställde europeiska ledare inför ett dilemma. Å ena sidan finns kravet på att militära insatser ska förankras i internationella institutioner, å andra sidan beroendet av USA som den yttersta garanten för Europas säkerhet. Resultatet blev politisk tystnad och försiktighet.
Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard undvek att ta ställning och betonade att situationen var oklar. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer uttryckte liknande försiktighet. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen nöjde sig med att konstatera att situationen övervakades.
Samtidigt fastslog svenska medier att USA agerade i strid med folkrätten. Den tidigare statsministern Carl Bildt förklarade att operationen inte borde få förekomma.
Dessa reaktioner bottnar i föreställningen om en ”regelbaserad världsordning”, där militärt våld förväntas underställas internationella institutioner. Men frågan är när denna ordning egentligen ska ha existerat. USA har genomfört unilaterala interventioner sedan 1950-talet, ofta med Europas goda minne.
1953 deltog USA i störtandet av Irans demokratiskt valde premiärminister Mohammad Mossadegh. 1989 invaderades Panama och diktatorn Manuel Noriega greps. 1999 gick USA in i Balkankriget utan FN-mandat. 2011 dödades al-Qaida-ledaren Osama bin Laden i Pakistan. 2003 tillfångatogs Iraks diktator Saddam Hussein.
Bedömningen av dessa insatser har varit selektiv. När bin Laden dödades twittrade Carl Bildt att världen var bättre utan honom. När Saddam Hussein dömdes till döden uttrycktes tillfredsställelse.
Det europeiska dilemmat handlar därför inte om reglernas existens, utan om Europas förmåga att påverka vilka regler som faktiskt gäller. Under decennier har Europa sett sig som moraliskt överlägset, samtidigt som man gjort sig militärt beroende av USA. Försvar har nedprioriterats till förmån för överreglering, välfärdsutgifter och orealistisk omställningspolitik.
År 2008 var USA:s och eurozonens BNP jämförbara. Femton år senare var USA:s ekonomi 80 procent större. I en rapport från 2024 beskrev Mario Draghi Europas situation som existentiell.
Inflytande över regler kräver ekonomiskt och militärt våldskapital. Icke-våldsprincipen kan bara upprätthållas om det finns förmåga att avskräcka den som bryter mot den. Som Theodore Roosevelt uttryckte det: ”Speak softly and carry a big stick.”
Den regelbaserade världsordningen var aldrig mer än en europeisk illusion. Det som förändrats är inte världen, utan att USA inte längre vill upprätthålla denna illusion åt Europa. Alla lagar ytterst vilar på våldskapital, och någon internationell institution med globalt våldsmonopol existerar inte.
Stödet till Ukraina handlar därför inte om juridik, utan om realpolitik. Europas framtid avgörs av dess förmåga att producera, innovera och försvara sig. Det största hotet är inte att USA ignorerar europeiska byråkrater, utan att Europa blivit så svagt att allt färre bryr sig om vad kontinenten anser.
Jag heter Henrik Jönsson, och jag anser demokratiskt våldskapital vara den yttersta garanten för fred.
Faktaruta: Levnadsförhållanden i Venezuela under Chávez och Maduro
Ekonomisk utveckling
Venezuela gick från att vara ett relativt välmående land till djup ekonomisk kris. Levnadsstandarden har sjunkit drastiskt under framför allt senare år. År 2013–2023 föll levnadsstandarden med uppskattningsvis omkring 74 % enligt analyser av ekonomiska data. (economicsobservatory.com)
Landets ekonomi har krympt kraftigt, inte minst genom fallande oljeproduktion, ineffektivitet och dålig förvaltning. (cfr.org)
Poverty och inkomst
Venezuela har en mycket hög fattigdomsnivå: en betydande majoritet av hushållen lever under fattigdomsgränsen, och en stor del i extrem fattigdom. (Wikipedia)
Studier har visat att mer än 80 % av befolkningen är fattiga, och över 50 % lever i extrem fattigdom – med många som inte kan köpa grundläggande livsmedel. (Wikipedia)
Brist på mat och mediciner
Långvariga livsmedelsbristproblem har förekommit sedan Chávez’ tid, och förvärrats under Maduro. Grundläggande varor som mjölk, kött, ris och mediciner har ofta saknats i butiker. (Wikipedia)
FN-undersökningar pekar på att stora delar av befolkningen har bristande tillgång till adekvat mat och läkemedel, vilket lett till undernäring och förlorad kroppsvikt hos många. (Wikipedia)
Inflation och valuta
Venezuela har upplevt extrem inflation, inklusive perioder av hyperinflation under 2010-talet som kraftigt minskade köpkraften. (Wikipedia)
Även om inflationen sjönk något senare under Maduro, kvarstår höga prisökningar och svag valuta som stora problem. (Reuters)
Migration och humanitär kris
Miljoner venezuelaner har lämnat landet i sökandet efter bättre levnadsvillkor, vilket har skapat en av de största migrationsströmmarna i regionens historia. (donare.info)
Sociala och politiska konsekvenser
Den ekonomiska kollapsen har följts av ökande brottslighet, repression, bristande rättssäkerhet och inskränkta mänskliga rättigheter under Maduros styre. (Wikipedia)
Chávez’ tid vs. Madurors tid
Under Chávez (1999–2013) genomfördes omfattande sociala program och initialt minskade viss fattigdom, men beroendet av olja ökade och ekonomin blev sårbar för prisfall. (Wikipedia)
Krisen förvärrades under Maduro, med ökande resursskuld, hög inflation, brist på basvaror och djupare social kollaps. (Wikipedia)
Sammanfattningsvis har levnadsförhållandena i Venezuela under Chávez och framför allt under Maduro försämrats kraftigt, med utbredd fattigdom, brist på mat och mediciner, kraftig inflation, massutvandring och en omfattande socioekonomisk och humanitär kris.
VARNING!
Många V-politiker kan vara spioner åt banditstater som Ryssland och Iran. Den spion som har gjort störst skada på Sverige, Stig Bergling, var aktiv inom Vänsterpartiet. Vänsterpartiet har öppet sympatiserat med terroristgrupper som Kommando Holger Meins, PKK och Hermas. Spioner lägger pussel – behåll din bit.
V är klassade av IB och Säpo som subversiva element, dvs. systemhotande brottslingar.
