En solig sensommardag i Hökarängen är det svårt att ana vad som en gång hände här. Men sommaren 1965 begicks ett mord på Söndagsvägen som skakade Sverige och spräckte bilden av folkhemmets trygghet. I dag är platsen stillsam – men historien lever kvar i husen, grönskan och minnet av en idyll som inte höll.

HÖKARÄNGEN.
Det är strax efter halv nio en solig sensommarsöndag i slutet av augusti. Luften är klar och stilla. Från tunnelbanan i Hökarängen leder promenadvägen genom ett smalt skogsparti mot radhusområdet Skönstaholm. Stegen blir långsammare ju närmare jag kommer.

Här, på Söndagsvägen, inträffade sommaren 1965 ett mord som skakade om Sverige och rubbade bilden av det trygga folkhemmet.

I dag är det svårt att föreställa sig dramatiken. Radhusen ligger tyst inbäddade i grönska. Trädgårdarna är välskötta. Inget i miljön skvallrar om det som en gång hände.

En modern idyll

När Skönstaholm stod färdigt i början av 1950-talet låg området längst ut i södra Stockholm. Nynäsvägen var då fortfarande en grusväg. Hit flyttade unga familjer in i nybyggda radhus – ljusa, funktionella och moderna.

Sverige befann sig mitt i rekordåren. Ekonomin växte snabbt, reallönerna steg och framtidstron var stark. Det var folkhemmets glansperiod, präglad av trygghet, stabilitet och optimism.

Skönstaholm kom att beskrivas som ett idealområde. Ett svenskt radhusparadis där barn lekte fritt och grannar kände varandra.

Men sommaren 1965 förändrades allt.

Mordet som bröt bilden

Natten mellan den 25 och 26 juli 1965 mördas den 19-åriga Eva Marianne ”Kickan” Granell i sitt föräldrahem på Söndagsvägen. Föräldrarna är bortresta på semester. Kroppen hittas först två dagar senare.

Inledningsvis misstänks självmord. Men snart står det klart att hon bragts om livet. En omfattande mordutredning inleds – den största i Sverige fram till dess.

Brottet får enorm uppmärksamhet i pressen. Dels på grund av omständigheterna, dels för att det sker mitt i sommaren, när nyhetsutbudet är tunt. Men framför allt för att brottet äger rum i en miljö som uppfattas som trygg och skyddad.

Det här är inte den sorts plats där sådant händer.

Ett år av brytning

1965 var ett år då flera händelser bidrog till att skaka den svenska självbilden. Samma sommar inträffar Hötorgskravallerna i Stockholm, där ungdomar och polis drabbar samman på ett sätt som saknar motstycke i modern tid.

En ny generation håller på att ta plats – unga människor som vuxit upp i välstånd och som inte delar föräldrarnas erfarenheter av krig och brist. Samtidigt finns kalla kriget ständigt närvarande i bakgrunden, som en lågmäld men påtaglig oro.

I detta sammanhang blir Hökarängsmordet mer än ett isolerat brott. Det uppfattas som ett tecken på att något håller på att förändras. Att det trygga samhället inte är så slutet och skyddat som man trott.

Offret – inte bara en rubrik

I rapporteringen riskerade offret länge att reduceras till en symbol eller ett kriminalfall. Men bakom rubrikerna fanns en ung kvinna med framtidsplaner.

Hon hade nyligen rest från sin fästmans sommarstuga till föräldrahemmet för att se om hon fått besked om antagning till en eftertraktad sekreterarutbildning. Ett liv höll just på att ta form.

Det är detta som gör mordet så djupt berörande: inte bara våldet, utan allt som abrupt tog slut.